­

För att komma vidare måste man ta ut svängarna, överge sina förutsägbara ideal, förnya sig. Det uppmaningen fick jag av en konstnär, och den har länge ekat i min skalle. Kreativ förmåga kan bli som intorkad frukt, bäst före datum passeras. Man fastnar i uppkörda spår. En dag gjorde jag slag i saken och började experimentera med gamla motiv. Tycker faktiskt att bilderna blev läckra, quick-fix, men ändå. Jag skruvade i Photoshop, använde reglagen för blanda färger, blanda kanaler och färgmättnad. På tio minuter hade jag förvandlat en originalbild till något nytt, inte ett fotografi som vi är vana att se det, men en bild på fotografisk grund. Förnyelse?

Vad krävs för att något ska betraktas som förnyelse? Att man kommer på en idé som tidigare varit okänd? Att man uppfinner en metod som ingen prövat förr? Att man konstruerar ett hjälpmedel som öppnar osedda horisonter? Att man förädlar något gammalt så det blir som nytt?

I alla tider har förnyelse betraktats som det främsta kännetecknet på framåtskridande. Hela teknikutvecklingen bygger på det. Den vetenskapliga forskningen går ut på att ta fram ny kunskap. Media inte bara älskar förnyelse, det är själva livsnerven. Och mycket i idrottsvärlden präglas av uppryckningar. Men konsten då?

Vad som vid närmare eftertanke är slående är att man inom konstens hank och stör återanvänder det gamla mer ogenerat än i något annat samhällsområde. Längesedan bortgångna mästare är fortfarande idoler på ett sätt som inte gäller inom andra fält. Shakespeare, Rembrandt, Beethoven och Dostojevskij är bara några namn bland mängder av klassiska mästare som uppfattas som lika aktuella idag som de var under sin livstid. Deras verk hittar ständigt nya beundrare och ”konsumeras” som om de vore nya. Konsten ägnar sig åt tidlösa ämnen, men inom teknik, vetenskap och idrott blir livsverken av äldre tiders betydelsefulla personer mest historisk kuriosa som lätt faller i glömska när åren går. Deras insatser ”konsumeras” inte idag. Utvecklingen leder allt längre bort från deras gärningar (därmed inte sagt att de varit betydelselösa).

Mot den här bakgrunden är det intressant att konsten under 1900-talet genomgått enormt radikala omställningar. Modernism och postmodernismen har vänt upp och ned på allt det gamla och förnyelse har blivit ett honnörsord. Men inom konsten är det omöjligt att mäta värdet av förnyelse. En ny teknisk innovation blir framgångsrik när den leder till uppenbara förbättringar, det är motorn i framåtskridandet. Men hur vet man om musiken av idag är bättre än den från igår? Står en tavla av Andy Warhol på högre nivå än en målning av Turner? Löjliga jämförelser måhända, men poängen med mitt resonemang är att förnyelse inom konstens olika uttrycksformer är svårt ­att förhålla sig förnuftigt till. Värdet av materiell och vetenskaplig förnyelse är lättare att förstå och uppskatta (eller förkasta). Förstås kan man lyssna till sitt hjärta. Om ett nytt konstnärligt uttryck känns bra, ja då är det bra. Men vi är alla offer för smakdomare och trender. Hur stor del av vårt tyckande är egentlig självständigt? Man kan undra om ett fejkat självmord på Västerbron hör till samma bransch som en tavla av Munch.

Den här tankeleken intresserar mig när jag funderar över fotografin. Även inom vår genre skallar ropen på förnyelse, men de flesta av oss är bara epigoner. Vad är förnyelse inom fotografin? För höll man på med lith-bilder och solarisation i mörkrummet, men stilarna självdog. En slags förnyelse är dock glasklar, åtminstone inom dokumentärfotografin, motiven ändrar sig hela tiden, bilderna förnyas ur den synpunkten. Men om man avbildar motiven på ett traditionellt sätt, vad blir det då av förnyelsen? Eller för att ställa den fundamentala frågan: hur nödvändigt är det med förnyelse för att hålla konsten levande, och vad är det som ska förnyas: manéret, uttrycket, motiven eller allt? Det är nog bra för en själv om man vet var man står. I morgon sticker jag iväg på en långresa för att fotografera förutsägbara bilder.