Som fotograf tycker jag öknen liknar vinterfjället. Båda landskapen rymmer en gränslös vidd med intressanta mönster och ett slösande ljus. Så här års passar det därför bra med en blogg om öknens kalligrafi.

 

 

När vinden driver sanden över de blästrade ytorna måste man skydda kameran. Femtio mil med dyner böljar vidare bortom horisonten. Rub al-Kháli är världen största sandöken. Canon EOS 5 Mark II, TS 24 mm.

 

Inget landskap är naknare än en öken. Inget mer symboliskt laddat. Marken har klätts av till bara skelettet. Oändliga mängder sandkorn håller terrängen uppe. Dynerna flyttas och flockas, ibland bildar de bergskedjor. Solen bränner obarmhärtigt och törsten hotar allt levande. Wilfred Thesiger är en intressant person för oss ökenfrälsta. Han var en av de sista upptäcktsresenärerna av det gamla formatet. Välkända är hans expeditioner efter andra världskriget. Han tog sig  genom de arabiska öknarna och som flera andra i upptäckarbranschen var han tusenkonstnär, en strålande författare och inte minst en utmärkt fotograf, alltid med Leica och svartvitfilm till hands. Genom sin bakgrund, född i Etiopien av engelska föräldrar, skolad i Eton och närd av brittisk äventyrsanda, blev han väl förberedd för sitt långa liv med blicken riktad mot några av jordens otillgängligaste öknar. Han hade en fenomenal förmåga att vinna respekt bland beduinerna och hans fotografiska arv är framförallt de många porträtten på de människor han träffade. Även hans fotografiska studier av ökenlandskapens skönskrift är värd uppmärksamhet. I den klassiska boken Arabisk öken (har översatts till svenska) skildrar han sina färder i Rub al-Kháli, the Empty Quarter, den södra fjärdedelen av Arabiska halvön, världens största sammanhängande sandöken, en och en halv gånger Sverige till ytan. Takla Makan i västra Kina är nummer två i denna rangordning. Sahara är sammantaget betydligt större, men splittras upp på olika ökentyper (störst utbredning har stenöknarna). Samma sak kan sägas om Gobi och de australiensiska öknarna (kolla min blogg om Simpson desert).

 

För några år sedan, under en reportageresa i Oman ville jag i alla anspråkslöshet smaka lite på Rub al-Kháli och inandas Thesigers stämningar. Från kusten åkte vi till öknens utkant och lade oss under bar himmel på sanden. Vinden blåste upp och trots att vi trodde oss ha hittat lä bakom en dyn, svepte drevet över oss. Jag vaknade av sandpartiklar som höll på att mura igen mun och näsa. Det var omöjligt att ligga kvar och vi fick söka oss till ett närbeläget hus i öknens rand. På vägen tillbaka mot kusten körde vi rakt in en sandstorm som förtätade atmosfären. Sanden drev lika skoningslöst som ett snödrev på fjället. Efter en sådan erfarenhet förstår man att öknen är en farlig miljö. Jag tror faktiskt att sandstormar kan vara värre än snöstormar. Det är lättare att skydda sig mot kyla än värme, och smälter man snön har man alltid tillgång till vatten. Sandkornen är för övrigt hårdare än snökristallerna.

 

Solen går ned bakom de loja dynerna i utkanten av Rub al-Kháli. Canon EOS 5 Mark II, 70-200/4.

 

Sandstormen attackerar bebyggelsen med kraft. Canon EOS 5 Mark II 70-200/4

 

En snällare erfarenhet av öknens natur hade jag i Altan Els, världens nordligaste sandöken i norra Mongoliet vid gränsen till Ryssland, på samma latitud som Prag. Denna öken ingår i världsarvet Uuvs Nuur och kännetecknas till stor del av ett växttäcke ovanpå sanden. Som helhet är det en tiomilaöken som böljar med ett obefolkat dynlandskap av imponerande ödslighet. Tillsammans med tre lokala nomader och den engelsktalande guiden Batbold från Ulan Bator gjorde jag en utfärd i rysk jeep till hjärtat av Altan Els för att titta närmare på naturen. Målet var en stor sanddyn där grundvatten trängde fram ur en stor urgröpning. Vi tältade och tidigt på kvällen började en vargflock yla högljutt. Det dröjde inte länge förrän vargar i den motsatta riktningen stämde upp. Medan vi intog vår middag på sanden framförde de två vargflockarna en lyrisk stämsång som ekade genom öknens kosmiska tystnad. Att det var en stor upplevelse behöver jag inte förklara. Dagen efter såg vi deras spår.

 

Här ekade vargflockarna i Altan Els. På grund av ett vattenflöde har vegetationen fått växtkraft i intigheten. Mamiya 7, 550 mm, Velvia.

 

Här ylade vargarna! Mitt sällskap med Batbold i blå skärmmössa. Canon EOS 1 Ds, 28-135, Velvia

 

Öknen i Namibia har blivit en av världens mest populära för resande fotografer. Vem har inte sett bilder av den uttorkade kalksjön Sossusvlei, med sina döda kameltörnsträd på vit botten och omgärdade av mäktiga sandberg. Motivet hör till den globala naturfotografins mest publicerade. Sandbergen i Namiböknen är extremt bildsköna, och oväntat lättillgängliga får man säga. Sossusvlei har blivit en turistfälla med rigorösa reservatsbestämmelser som tyvärr gör det svårt för ambitiösa fotografer att få till stämningsladdade bilder i gryningen och skymningen. Man får inte komma ut i området innan det är ljust, och måste lämna det innan mörkret faller på. Nåja, en öken mitt under brännande sol har sin kalligrafi, den också.

 

De torra kameltörnsträden vid Soussuvlei står uppställda som en samling skulpturer. Mamiya 7, 50 mm, Velvia

 

Ett solitärt akaciaträd kämpar mot torkan vid de vandrande sandbergen i Namiböknen. Mamiya 7, 50 mm, Velvia

 

Gemsbocken trivs i öknar, ofta kallas arten oryx, här har den ställt sig där jag önskade. Namibia. Canon EOS 1Ds,300/4, Velvia.

 

Fotografer som tycker om mönster får sitt lystmäte i en sandöken. Vinden driver kornen till böljeslagsmärken som, i det här fallet, en av öknens innevånare spatserat över. Canon EOS 5 Mark II, TS 45.

 

Blommande sand i Streletskis öken, Sydaustralien. Bilden har en märklig bakgrund. Det hade regnat några dagar innan jag fick möjlighet att följa med i ett sportplan från Wilpena Pound till Inamincka. Öknen hade blommat upp efter häftiga regn. Halvvägs behövde piloten landa för att pinka samtidigt som vi såg en stor sanddyn med stråk av färsk grönska. Piloten satte ned kärran bredvid dynen och medan han fullgjorde naturbehoven kunde jag ägna mig åt öknens kalligrafi. Sen upp i luften igen. Vad ska man kalla detta? Flight propelled photography. Flygfotografi är det ju inte! Linhof Technorama 612, 135/5,6, Velvia

 

Jag vet få områden som väcker samma känsla av gränslösa avstånd som vidderna i Australiens inre. Intrycken är ofta svåra att gestalta i en bild, men i det här fallet är jag ganska nöjd. Mount Connor ligger perfekt på horisonten i bildens mitt och sätter an tonen. Blytunga moln på himlen balanserar den evinnerligt röda sanden. Ett land utan slut, som det tycks, men också ett land med ensliga berg som referenspunkter. Canon EOS 1 Ds,20/2,8.

 

Mötet mellan öknen och höga berg fascinerar mig mer än nästan någon annan landskapstyp. Måste samtidigt tillägga att mina preferenser med åren glidit från att förr vara ensidigt riktade mot bergskedjor med snöfjäll och alptoppar, till att numera omfatta bergslandskap med klara individuella drag, som här Uluru (tidigare kallad Ayers Rock). Bilden är en av mina absoluta favoriter (har den hemma på väggen i en jätteförstoring). Först och främst tycker jag om bergsklippan för dess overkliga existens. Jag vet ingen annan landform på jorden som lika resolut tillkännager sin närvaro. Runt omkring ligger landet platt som en pannkaka. Anblicken av Uluru är fantasieggande på gränsen till det andliga, och man blir lika hänförd som apmänniskorna i Stanley Kubrick´s episka film ”2001- ett rymdäventyr”. I filmen blir apmänniskorna nyfikna och väldigt osäkra när de stöter på en monolit som verkar vara laddad med andlig kraft. Så är det med oss och Uluru, klippan tycks bära på ett budskap som man vill dechiffrera. Just den här bilden har också det där lilla extra som lyfter den från den oerhörda mängden Ulurubilder som produceras årligen. Vid fototillfället hade ett slagregn gjort klippan grå, och den var alltså inte röd som vanligt. En munkhätta med moln låg kvar under kalotten, och en solstråle lyste upp ett litet utvalt parti av berghällarna. Varje dag när jag tittar på denna bild i mitt vardagsrum tänker jag: Jorden är stor, landskapens mångfald oöverskådlig och jag är en lyckligt lottad person som fått se några av dem. Canon EOS 5 1 Ds, TS 45

 

 

Monument Valley i västra USA kommer man inte heller ifrån som ökenfantast. Rolleiflex 6008, 50 mm, Velvia

 

Det ståtligaste mötet mellan berg och sand som jag sett finns i Wadi Rum, Jordanien. Här ligger ett kluster av högresta sockertoppar i öknen, stundtals mer lika chokladpuddingar som portionerats ut. Bergen når högre över öknen och är större än de i Australien och Monument Valley. Den lilla jeepen som far fram i bildens nedre vänstra del ger en uppfattning om proportionerna. Canon EOS 1Ds,70-200/4

 

Soluppgångar i öknen kan komma med en ofattbar stillhet. En ny dag randas och än har inte hettan blivit outhärdlig. Gobiöknen, Mongoliet. Fuji 6x9, 90 mm Velvia

 

Erg Chebbi i Marocko. Dynhavet breder ut sig likt en bädd av guld, men är knappast ett eldorado för den som vill vandra. Inget suger musten ur en vandrande människa som sand. Vi hade sovit under öknens himmel och bestiget dynerna före solen. Rolleiflex 6008, 50 mm, Velvia

 

Sandbergen i Erg Chebbi modelleras av morgonljuset. Rolleiflex 6008, 150 mm, Velvia.