Sol är inte alltid kul. Läs om en fotoresa med högt tryck..

Tre gånger har jag farit runt i Skottland, och tre gånger har solen slösat. Senaste gången var förra veckan. Min vision före avfärden var att göra bilder av Höglandet klätt i en snöfläckig dräkt. På vårkanten borde det finnas mycket vitt kvar. Snön ihop med landets ökända busväder borde borga för spännande landskapsfotografi. Den kombinationen skulle kunna ge den accent som jag är ute efter. Det var min tanke.

 

Men klimatet spelar oss ständiga spratt. Som Henrik Tikkanen i salig åminnelse skrev: ”Man måste planera ordentligt, för det blir sällan som man har tänkt sig”.

 

Denna vinter i Skottland har varit den varmaste i mannaminne. Och jag anländer mitt i ett stabilt högtryck som häller blåljus över vidderna och skänker så mycket värme att det blir tjugo grader mitt på dagen vilket får ängarna att börja grönska, knopparna att slå ut och en del musöron att visa sig. Snö är det mindre av än under högsommaren. Visionen sprack med en gång.

 

På väg upp till berget Lochnagar träffar jag en engelsk vandrare i shorts.

– Efter 45 års vandrande i Skottland hade jag nästan gett upp hoppet om bra väder, säger han och fäller ut armarna som för att krama landskapet.

– Ja, det är fantastiskt, svarar jag med en vit lögn.

 

Fotografin kan göra oss kufiska, men jag är inte lika tvärsäker på min uppfattning längre. Vet inte om det finns fog för påståendet att bra landskapsfotografier alltid måste bygga på dramatiska ljusförhållanden och starka färger. Våren är av nödvändighet en tid med sparsmakad palett. Kulören blir extra matt när solen lyser intensivt. Men våren är en del av naturens kretslopp och vill man vara en naturskildrare ska man nog lära sig se skönheten i allt, även detta. Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder. Inom naturfotografin skulle ordstävet kunna lyda: det finns inga dåliga belysningar, bara trubbiga fnysningar.

 

Likafullt är jag svag för skymning och gryning, och tänker: om det nu är högtryck kan det i alla fall bli färgklickar till kvällen. Så jag bestiger Lochnagar väl medveten om att den branta bergväggen ligger i kvällssolens skugga. Slöjmoln dämpar ljuset och dagern blir black. Gryningen borde ge mindre soldis, därför måste det bli en bestigning till. Därmed går en efterlängtad sovmorgon upp i rök. Nåja, tältlägret ligger bara tre hundra meter nedanför toppen och dessutom kacklar spelande moripor som en hönsgård utanför tältet. Vakna tidigt gör man i alla fall. Famous Grouse är en effektiv väckarklocka, så här års.

 

För svenska fjällfotografer är skotska högländerna hemtama motiv. Geologiskt sett hör de till samma bergskedja som Skandinavien, och landformerna liknar våra fjäll. Men Skottland är inte bara rundkullriga höjder som frälser ögat. Det finns också ett bedårande kulturlandskap som kryper upp i knäet på branterna. Vad som fascinerar mig i denna natur är mötet mellan karga fjällsluttningar och uppodlade dalar med tät skog av ädla lövträd. Att få se storväxta ekar i skarp siluett mot barska bergtoppar av lappländsk sort, hör inte till vanligheten. Och vill man inte ägna sig åt naturen kan man alltid spana efter män med kjolar, stabbigt gråa hus av tjock sten eller varför inte fotografera källan till livets vatten – ett whiskydestilleri. Där finns många motiv om man är på det humöret.

 

Hursomhelst blir det sol och värme under fyra dagar och sen i nordväst, i det skotska fjordlandskapet vid Ullapol, hinner verkligheten ikapp med en tjocka som suddar ut det mesta av landskapet. Sen kommer solen tillbaka medan jag hinner till Skye, och åter börjar tro att Skottland är landet under en evigt blå himmel…