Idag fick jag höra att en lappuggla fanns nära mitt hem så jag åkte dit för att fotografera. I en björk på en inäga satt den främmande gästen med sin stolta hållning, som det står i fågelboken. Många lappugglor syns för närvarande i södra Sverige eftersom populationen av gnagare har kraschat i norr. Plötsligt flög den iväg genom skogen.

Några nötskrikor hojtade längre bort vid en mer undangömd glänta. Jag smög fram till en stor gran på den ängen och befann mig ca 30 meter från ugglan som hade satt sig i en annan gran. Allt var lugnt och stilla, ingen invasion av ornitologer ännu så länge. Trots att jag försökte vara tyst som en indian var jag såklart upptäckt. Den stora fågeln har extremt god hörsel. Med långa teleobjektivet tittade jag ugglan i vitögat. Den verkade trygg så jag ställde mig sakta lite mer ogenerat för att få en bättre vinkel och intressantare bakgrund. Sedan började jag fotografera i det mjuka gråljuset. Bara vanliga porträtt rakt upp och ned, men trots allt av en lappuggla några kilometer hemifrån, det har också ett stort värde (så stort att jag faktiskt funderar på att rama in bilden och hänga på väggen hemma under titeln ”Lappuggla på Ingarö”).

Jag stod väl en halvtimma med stativet riggat och väntade, hela tiden redo för en mer levande bild. Hoppades att lappugglan skulle gör ett utfall mot en sork, men den var stillsam och verkade nästa vilja sova. Och då tänkte jag att den kanske var störd och drog mig tillbaka, hade trots allt fått en bra bild, bara ett vanligt porträtt, men i alla fall.

På väg tillbaka till bilen träffade jag en annan fågelskådare som också fått tipset. Han är konstnär och naturfotograf så vi började prata om ditt och datt.

– Märkligt sa han, när man fotograferar djur kan man inte koncentrera sig på landskapet. Det är som jakt, man är helt upptagen av bytet. Jag tar sällan med något annat än teleobjektivet när jag bestämt mig för att fotografera fåglar.

– Annat är det med landskapsfotografi, fortsatte han. Om jag har vigt en utflykt åt att fotografera landskapsbilder, tar jag ändå med ett teleobjektiv ifall det dyker upp något djur. Man är mer öppen och observant på hela naturen när man är ute för att fotografera landskap.

Jag nickade och höll med. Som djurfotograf är man en vaksam jägare, som landskapsfotograf blir man en eftertänksam naturfilosof. Det är inte lätt att vara både och, framför allt inte samtidigt.