Vad tänker den vackra damen? Läs om hennes Mona Lisa-leende i bloggen.

För många år sedan reste jag till Sulawesi i Indonesien, den stora ön som ser ut som en bläckfisk på världskartan. Centrala delen är bergig och där ligger landet Tana Toraja med en befolkning som har utvecklat sin egen variant av kristendom. Urgamla traditioner och holländska missionärer har fått torajafolket att smälta samman sin gamla religion med en västerländsk gudssyn. Man underhåller en mysteriös blandning av kristen tro, gåtfulla ritualer och modern sekularisering. Döden står i centrum.

Under resan blev det en del bilder tagna som är så motbjudande att jag aldrig har velat visa dem, vare sig för vänner eller i offentligheten. Ett par exempel kan i alla fall fungera i bloggen om jag samtidigt filosoferar lite kring ämnet ”frånstötande bilder”. Med en gång ska det sägas att torajafolket är ovanligt vänliga, fredliga och gästfria. En dag besökte jag en begravning. Det är en central händelse i deras samhällsliv. Omgivningen förväntar sig då att det bjuds upp till fest. Den sörjande familjen svarar för detta. Man exponerar samtidigt sin sociala status, ju högre ställning desto större fest. Ibland förvaras den döda kroppen i formalin under lång tid för att man ska kunna samla ihop pengar till den påkostade sorgeakten. Första dagen av tilldragelsen är glädjens stund, sedan följer stora gråtardagen när kistan bärs upp till sin klippgrav. För familjen är det en ynnest att främlingar deltar i festen. Vår närvaro ger extra prestige.

Den avlidne mannen hade haft det gott ställt, och drygt 300 gäster strömmade till. De mest prominenta anlände i korteger medförandes storväxta bufflar till den väntade offerriten. Änkan satt uppe i ett torn byggt av bambu enkom för begravningen. Däruppe stod kistan på lit de parade insvept i en röd duk. Flera öppna paviljonger omringade en liten gård framför tornet, och som i ett medeltida drama samlades alla gäster runt gården för att beskåda nära åtta bufflar skulle tas av daga. Skarprättaren var barbent och klädd i en svart midjelindad sarong. Han tog repet som utgick från nosen på en av oxarna, ledde varsamt fram det tunga djuret, band fast ena benet med ett rep till en pinne nedslagen i marken, smekte ömsint oxens hals, kände på den välslipade sabelklingan och sedan: TJONG. Ett djupt hugg, oxen stelnade till, sprang därefter runt flera varv med vinglande och halvt avskuret huvud medan folket skrek och skrattade av upphetsning. Sedan upprepades proceduren, gång på gång. Jag vill inte gå in mer på detaljerna. Bilderna nedan får tala för sig själva.

Omtöcknad av blodiga intryck undrade jag efteråt vad mina bilder hade för värde. Kameran hade fungerat som ett mentalt skydd mot blodbadet och den medömkan med djuren man spontant känner. Den var min räddningsplanka, men att visa bilderna hemma skulle inte göra någon glad. Hade händelsen inträffat på nära håll skulle jag ha gått i spinn. Ändå fanns ingen anledning att moralisera. Skulle jag från Europa stå där och ha synpunkter? Kanske var det så den vackra damen med det gåtfulla Mona-Lisa leendet tänkte, när jag bad att få fotografera henne. Hon var en av värdinnorna för festen, dotter till änkan.

Möjligen har de grymma offerbilderna ett dokumentärt värde, men i vilka sammanhang vill man visa frånstötande motiv? Samma fråga kan ställas om allsköns barbariska bilder som görs i dokumentärt syfte. För debatter och opinionsbildning kan de ha sin givna plats. Krig, terror och brott hör till vardagen i nyhetsmedia och måste naturligtvis göra det. Ohyggliga bildbevis är en självklar del av vår moderna verklighetsberättelse. Mera komplicerat blir det om outhärdliga bilder ramas in och hängs ut som konstverk. Hur man ser på den saken är upp till var och en, men roliga att titta på är de inte. Mina bilder av de offrade bufflarna återbördar jag utan saknad till arkivet efter denna blogg. Till vilken nytta de ligger där vet jag inte, men det är alltid svårt att slänga bilder som fotografiskt sett är okej. Andra sidor av Tana Toraja visar jag med större glädje.