Första veckan 2013 spenderade jag i mörker och tystnad. En självvald exil till något av det vackraste jag vet: midvinterfjället.

 

Rogenstugan i midvinterns stillhet.

 

Alla behöver någon gång ibland dra sig tillbaka för att vårda sitt inre. Den bästa retreaten är en fjällstuga i ödemarken, långt bortom bilarnas vägar och flygplanens överflygningsstråk, utan vare sig elektricitet eller telefontäckning, på en plats som slipper snöskotrar och som under midvintern förenar isolering, mörker och tystnad. Det finns faktiskt sådana ställen kvar. Där vrids tempot ned till stenåldersnivå, och man sover ljuvligt länge.

 

Förra veckan tillbringade jag och en kompis några dagar i Rogenstugan i Härjedalen. Om man skidar dit så här års, skärs navelsträngen av. Alla villkoren blir uppfyllda. Mitt motiv var inte i första hand retreat, jag ville fotografera den kanske vackraste dager jag vet: släpljuset på midvinterfjället, en tid då snöslotten kan växla färg som kameleonter. Nu blev dock inte vädret riktigt som jag hade hoppats på, mestadels låg molnen lågt, sikten var nästan utraderad och lätta snöflingor dalade emellanåt. Men det var helt vindstilla mest hela tiden, och tyst. TYST.TYST, så TYST. Fem timmars halvdunkel blev till nätter som blev till stunder som dundrade av stillhet, ögonblick som ljöd av vibrerande ljudlöshet, tillfällen som fylldes av en sådan oerhörd tystnad, sådant djupt mörker och sådan kosmisk isolering långt ute i naturen, att upplevelsen nästan blev till en nattvard för oss gudlösa. Eller retreat, om man vill se det så.

 

Hur många i städerna har hört TYSTNADEN? Den dånar med ett lågt vibrato långt bortom verkligheten. Ja, det gör den faktiskt. Luften skälver som ett vulkanutbrott och ändå hör man inga ljud som kan kläs i ord. Tystnaden är inte bara öronens grej, den berör hela kroppen, känns ödesdiger tills man vant sig och till slut blir den en balsam som läker något, gud vet vad. Tänk om man kunde fotografera tystnaden.

 

Vi gjorde några dagsturer i den extremt oländiga terrängen i Rogenreservatet. Här växer ovanligt lite fjällbjörkskog på grund av det kontinentala klimatet (längst bort från havet i Skandinavien). Enorma mängder stora block har inlandsisen lämpat. Verkligen ett land som gud gav Kain. Och ändå vackert om man är svag för karg natur. Tallarna ger signaturen. Nedanför de rundkullriga fjällen står tallskogen, stundtals med gamla välväxta, grova, knubbiga och atletiska träd, ibland med spinkiga stammar som inte ser ut att trivas fast de också kan vara gamla. Första dagens eftermiddag blev mitt fotografiska utbyte, övrig tid var retreat. 

 

Som fotograf tycker jag öknen liknar vinterfjället. Båda landskapen rymmer en gränslös vidd med intressanta mönster och ett slösande ljus. Så här års passar det därför bra med en blogg om öknens kalligrafi.

 

 

När vinden driver sanden över de blästrade ytorna måste man skydda kameran. Femtio mil med dyner böljar vidare bortom horisonten. Rub al-Kháli är världen största sandöken. Canon EOS 5 Mark II, TS 24 mm.

 

Inget landskap är naknare än en öken. Inget mer symboliskt laddat. Marken har klätts av till bara skelettet. Oändliga mängder sandkorn håller terrängen uppe. Dynerna flyttas och flockas, ibland bildar de bergskedjor. Solen bränner obarmhärtigt och törsten hotar allt levande. Wilfred Thesiger är en intressant person för oss ökenfrälsta. Han var en av de sista upptäcktsresenärerna av det gamla formatet. Välkända är hans expeditioner efter andra världskriget. Han tog sig  genom de arabiska öknarna och som flera andra i upptäckarbranschen var han tusenkonstnär, en strålande författare och inte minst en utmärkt fotograf, alltid med Leica och svartvitfilm till hands. Genom sin bakgrund, född i Etiopien av engelska föräldrar, skolad i Eton och närd av brittisk äventyrsanda, blev han väl förberedd för sitt långa liv med blicken riktad mot några av jordens otillgängligaste öknar. Han hade en fenomenal förmåga att vinna respekt bland beduinerna och hans fotografiska arv är framförallt de många porträtten på de människor han träffade. Även hans fotografiska studier av ökenlandskapens skönskrift är värd uppmärksamhet. I den klassiska boken Arabisk öken (har översatts till svenska) skildrar han sina färder i Rub al-Kháli, the Empty Quarter, den södra fjärdedelen av Arabiska halvön, världens största sammanhängande sandöken, en och en halv gånger Sverige till ytan. Takla Makan i västra Kina är nummer två i denna rangordning. Sahara är sammantaget betydligt större, men splittras upp på olika ökentyper (störst utbredning har stenöknarna). Samma sak kan sägas om Gobi och de australiensiska öknarna (kolla min blogg om Simpson desert).

 

För några år sedan, under en reportageresa i Oman ville jag i alla anspråkslöshet smaka lite på Rub al-Kháli och inandas Thesigers stämningar. Från kusten åkte vi till öknens utkant och lade oss under bar himmel på sanden. Vinden blåste upp och trots att vi trodde oss ha hittat lä bakom en dyn, svepte drevet över oss. Jag vaknade av sandpartiklar som höll på att mura igen mun och näsa. Det var omöjligt att ligga kvar och vi fick söka oss till ett närbeläget hus i öknens rand. På vägen tillbaka mot kusten körde vi rakt in en sandstorm som förtätade atmosfären. Sanden drev lika skoningslöst som ett snödrev på fjället. Efter en sådan erfarenhet förstår man att öknen är en farlig miljö. Jag tror faktiskt att sandstormar kan vara värre än snöstormar. Det är lättare att skydda sig mot kyla än värme, och smälter man snön har man alltid tillgång till vatten. Sandkornen är för övrigt hårdare än snökristallerna.

 

Solen går ned bakom de loja dynerna i utkanten av Rub al-Kháli. Canon EOS 5 Mark II, 70-200/4.

 

Sandstormen attackerar bebyggelsen med kraft. Canon EOS 5 Mark II 70-200/4

 

En snällare erfarenhet av öknens natur hade jag i Altan Els, världens nordligaste sandöken i norra Mongoliet vid gränsen till Ryssland, på samma latitud som Prag. Denna öken ingår i världsarvet Uuvs Nuur och kännetecknas till stor del av ett växttäcke ovanpå sanden. Som helhet är det en tiomilaöken som böljar med ett obefolkat dynlandskap av imponerande ödslighet. Tillsammans med tre lokala nomader och den engelsktalande guiden Batbold från Ulan Bator gjorde jag en utfärd i rysk jeep till hjärtat av Altan Els för att titta närmare på naturen. Målet var en stor sanddyn där grundvatten trängde fram ur en stor urgröpning. Vi tältade och tidigt på kvällen började en vargflock yla högljutt. Det dröjde inte länge förrän vargar i den motsatta riktningen stämde upp. Medan vi intog vår middag på sanden framförde de två vargflockarna en lyrisk stämsång som ekade genom öknens kosmiska tystnad. Att det var en stor upplevelse behöver jag inte förklara. Dagen efter såg vi deras spår.

 

Här ekade vargflockarna i Altan Els. På grund av ett vattenflöde har vegetationen fått växtkraft i intigheten. Mamiya 7, 550 mm, Velvia.

 

Här ylade vargarna! Mitt sällskap med Batbold i blå skärmmössa. Canon EOS 1 Ds, 28-135, Velvia

 

Öknen i Namibia har blivit en av världens mest populära för resande fotografer. Vem har inte sett bilder av den uttorkade kalksjön Sossusvlei, med sina döda kameltörnsträd på vit botten och omgärdade av mäktiga sandberg. Motivet hör till den globala naturfotografins mest publicerade. Sandbergen i Namiböknen är extremt bildsköna, och oväntat lättillgängliga får man säga. Sossusvlei har blivit en turistfälla med rigorösa reservatsbestämmelser som tyvärr gör det svårt för ambitiösa fotografer att få till stämningsladdade bilder i gryningen och skymningen. Man får inte komma ut i området innan det är ljust, och måste lämna det innan mörkret faller på. Nåja, en öken mitt under brännande sol har sin kalligrafi, den också.

 

De torra kameltörnsträden vid Soussuvlei står uppställda som en samling skulpturer. Mamiya 7, 50 mm, Velvia

 

Ett solitärt akaciaträd kämpar mot torkan vid de vandrande sandbergen i Namiböknen. Mamiya 7, 50 mm, Velvia

 

Gemsbocken trivs i öknar, ofta kallas arten oryx, här har den ställt sig där jag önskade. Namibia. Canon EOS 1Ds,300/4, Velvia.

 

Fotografer som tycker om mönster får sitt lystmäte i en sandöken. Vinden driver kornen till böljeslagsmärken som, i det här fallet, en av öknens innevånare spatserat över. Canon EOS 5 Mark II, TS 45.

 

Blommande sand i Streletskis öken, Sydaustralien. Bilden har en märklig bakgrund. Det hade regnat några dagar innan jag fick möjlighet att följa med i ett sportplan från Wilpena Pound till Inamincka. Öknen hade blommat upp efter häftiga regn. Halvvägs behövde piloten landa för att pinka samtidigt som vi såg en stor sanddyn med stråk av färsk grönska. Piloten satte ned kärran bredvid dynen och medan han fullgjorde naturbehoven kunde jag ägna mig åt öknens kalligrafi. Sen upp i luften igen. Vad ska man kalla detta? Flight propelled photography. Flygfotografi är det ju inte! Linhof Technorama 612, 135/5,6, Velvia

 

Jag vet få områden som väcker samma känsla av gränslösa avstånd som vidderna i Australiens inre. Intrycken är ofta svåra att gestalta i en bild, men i det här fallet är jag ganska nöjd. Mount Connor ligger perfekt på horisonten i bildens mitt och sätter an tonen. Blytunga moln på himlen balanserar den evinnerligt röda sanden. Ett land utan slut, som det tycks, men också ett land med ensliga berg som referenspunkter. Canon EOS 1 Ds,20/2,8.

 

Mötet mellan öknen och höga berg fascinerar mig mer än nästan någon annan landskapstyp. Måste samtidigt tillägga att mina preferenser med åren glidit från att förr vara ensidigt riktade mot bergskedjor med snöfjäll och alptoppar, till att numera omfatta bergslandskap med klara individuella drag, som här Uluru (tidigare kallad Ayers Rock). Bilden är en av mina absoluta favoriter (har den hemma på väggen i en jätteförstoring). Först och främst tycker jag om bergsklippan för dess overkliga existens. Jag vet ingen annan landform på jorden som lika resolut tillkännager sin närvaro. Runt omkring ligger landet platt som en pannkaka. Anblicken av Uluru är fantasieggande på gränsen till det andliga, och man blir lika hänförd som apmänniskorna i Stanley Kubrick´s episka film ”2001- ett rymdäventyr”. I filmen blir apmänniskorna nyfikna och väldigt osäkra när de stöter på en monolit som verkar vara laddad med andlig kraft. Så är det med oss och Uluru, klippan tycks bära på ett budskap som man vill dechiffrera. Just den här bilden har också det där lilla extra som lyfter den från den oerhörda mängden Ulurubilder som produceras årligen. Vid fototillfället hade ett slagregn gjort klippan grå, och den var alltså inte röd som vanligt. En munkhätta med moln låg kvar under kalotten, och en solstråle lyste upp ett litet utvalt parti av berghällarna. Varje dag när jag tittar på denna bild i mitt vardagsrum tänker jag: Jorden är stor, landskapens mångfald oöverskådlig och jag är en lyckligt lottad person som fått se några av dem. Canon EOS 5 1 Ds, TS 45

 

 

Monument Valley i västra USA kommer man inte heller ifrån som ökenfantast. Rolleiflex 6008, 50 mm, Velvia

 

Det ståtligaste mötet mellan berg och sand som jag sett finns i Wadi Rum, Jordanien. Här ligger ett kluster av högresta sockertoppar i öknen, stundtals mer lika chokladpuddingar som portionerats ut. Bergen når högre över öknen och är större än de i Australien och Monument Valley. Den lilla jeepen som far fram i bildens nedre vänstra del ger en uppfattning om proportionerna. Canon EOS 1Ds,70-200/4

 

Soluppgångar i öknen kan komma med en ofattbar stillhet. En ny dag randas och än har inte hettan blivit outhärdlig. Gobiöknen, Mongoliet. Fuji 6x9, 90 mm Velvia

 

Erg Chebbi i Marocko. Dynhavet breder ut sig likt en bädd av guld, men är knappast ett eldorado för den som vill vandra. Inget suger musten ur en vandrande människa som sand. Vi hade sovit under öknens himmel och bestiget dynerna före solen. Rolleiflex 6008, 50 mm, Velvia

 

Sandbergen i Erg Chebbi modelleras av morgonljuset. Rolleiflex 6008, 150 mm, Velvia.

Bortsett från eventuell d-vitaminbrist är midvintern hög tid för naturfotografen. Det snåla ljuset blir skulpturalt. Snöbyarna pudrar marken som en sminkös, ibland sprutar de vispgrädde över terrängen som en konditor. Den senaste tiden hemmavid har varit skådebröd. Man vet aldrig var man har klimatet, men solvarvet är den eviga bundsförvanten och vädret den ständiga assistenten, åtminstone för en plåtmakare. Med den filosofin satsade jag på Orkneyöarna nu i december.

 

 Från Lyrawa Hill på ön Hoy ser jag över Scapa Flow mot Mainland där en kraftig snöby tornar upp. Klockan är 15.30.

 

Hade bestämt mig för att fotografera The Old Man of Hoy, den berömda 134 meter höga klippnålen som blivit något av ett signum för ögruppen. Eftersom den är exponerad rakt mot väster borde ljuset vara bäst under midvintern, med låg sol riktad direkt mot klippan. Dock måste man hitta en lucka mellan ovädren som brukar rada upp sig på Atlanten. På väg norrut från Edinburgh till Thurso är himlen blygrå och snön faller lätt, men rapporten lovar ett tvådagarsfönster med byväder på Orkney. Tar färjan till Stromness på Mainland och sedan ytterligare en färja till ön Hoy, som betyder hög. Ortsnamnen är mycket norröna norr om skotska fastlandet. Vikingarna talade om Orkneyar – sälöarna.

 

Försöker i mörkret hitta hotellet som jag har ringt och bokat. Det slutar med att ägaren kör iväg och letar upp mitt vilsekomna fordon. Kolsvärtan som lagt sig och alla stickvägar på södra Hoy kan göra vem som helst förvirrad. Ibland undrar jag om man mondänt borde skaffa GPS, fast då blir förmågan att hitta rätt ingen sport, och man missar chansen till kul episoder (som blir bra historier efteråt). Nåja, orientering har alltid varit min grej, men man måste faktiskt kunna se landskapet för att veta vart man ska ta sig.

 

I hotellet finns en säger en gäst från trakten. Han snackar med hotellägaren över en öl. De undrar vad jag gör här. Är fotograf säger jag, och får ett mångtydigt smil tillbaka. Kanske hajar dom, kanske framstår jag som en dåre som kommit hit när dagarna bara är korta och kalla. Under dessa omständigheter lägger man sig tidigt.

 

 En övergiven fårflock i Rackwick med fjället Cuilags 435 möh i bakgrunden.

 

Purrning i ottan och sedan ett par mils ytterst långsam körning med en pytteliten hyrbil på snömoddiga smalvägar till öns norra del. Ett snöpuder ger landskapet rätt makeup, och bymolnen ligger som öar på himlen. Kunde inte vara bättre dagrar för en fotograf. Vid den ödsliga byn Rackwick börjar stigen till The Old Man of Hoy. Bara fåren finns kvar så här års. Pulsar obesvärat på ett lager av snö några kilometer längs den magnifika klippkusten. Solen bryter igenom ett förbifarande bymoln och släpper ned ett gudasänt strålknippe mot havet. Kustklippornas röda sandsten tar färg. En sluttande platå leder mig mot klippnålen. Plötsligt sticker den upp som en skorsten, men bara med översta partiet. Kommer fram till platåkanten och ser hela den ofattbara skapelsen från topp till tå. Skönhet är ett relativt begrepp och jag vet inte vad denna syn ska relateras till. Blommor kan vara näpna, fåglar eleganta, berg mäktiga, men en ruff fallosklippa som står för sig själv likt en vaktpost vid havet, vad är det för slags estetik? Karg skönhet skulle jag vilja säga. Och karg skönhet är lika tilltalande som frikostig fägring. Jag njuter i fulla drag då jag plötsligt kommer på att det nästan är vindstilla – det också.

 

Förmodligen trängs folk i mängder på de bästa utsiktspunkterna en vacker sommardag. The Old Man of Hoy är en välkänd sevärdhet. Och klättrarna älskar utmaningen att bestiga den, det kan man också räkna med under den ljusa och varma tiden. För övrigt är klippan TV-historia. På 1960-talet bestegs den i direktsändning av världsberömda alpinisten Chris Bonington.

 

Börjar arbeta mig igenom sceneriet med kameran och märker inte alla stormfåglar som flyger omkring. Jo, det är klart att jag ser dem, men de ligger liksom utanför min fokus. Har kommit hit för att fotografera landskapet, och det är vad jag gör den första timmen. När jag känner mig mätt gör jag en skärpeomställning och tar fram zoomobjektivet 70-200/2,8 plus telekonvertern 2X. Här är ett gyllene tillfälle att plåta dessa seglande uppenbarelser. Ställer mig vid stupets kant och låter kameran gå som en kulspruta när fåglarna bärs upp av termiken. Det mesta blir oskarpt men rätt vad det är sitter skärpan rätt. Eftersom jag förhåller mig till autofokus som till GPS, fokuserar jag bara manuellt. Har aldrig gillat när automatiken plötsligt ändrar skärpan från det jag vill ska vara skarpt. Hittills har man aldrig kunnat göra en kamera som maskinmässigt tänker som mig. Inte ens med min nya Canon Eos 5 Mark III litar jag på autofokusen. Kanske är jag bara ålderdomlig, kanske blir jag konservativ av min kärlek till stillastående motiv som landskap. Och det var ju för att fotografera den gamla mannen på ön som jag tog mig hit. När jag nästa dag lämnar Orkneyöarna dras ridån ned igen. Blytunga moln tar över, och snön faller. Jag kan lugnt säga att ovädret kom som på beställning. Känslan att vara på rätt plats vid rätt tillfälle är skärper lyckan för en fotograf.

 

 

 

Den lättköpta digitala fotografin löser upp alla gränser. Man kan måla med kameran. Läs här hur lätt man kan härma Monet med digital teknik, men hur man ska se på resultatet är en annan femma. I bloggen finns också en mejlkonversation jag haft med en konstnär.

 

Idag föll blötsnön i skogen utanför mitt hus. Eftersom jag gillar blytunga och snöiga novemberdagar som estetiskt upplevelse (men bara ur den aspekten) traskade jag ut med kameran för att plåta ett träsk som jag går förbi varje dag med hunden. Först gjorde jag det som jag oftast brukar göra, valde ut ett motiv, bländade ned och exponerade. Det blev ett typiskt fotografi av det slag som jag uppskattar, en iakttagelse i naturen genomförd med klassisk teknik, det vill säga med full skärpa. När jag håller föredrag om naturfotografi brukar jag tala om betydelsen att skilja på iakttagelser och självklarheter. En bild som är en iakttagelse säger något om fotografens observationsförmåga. Man har sett något speciellt, ett motiv man vill avbilda av personliga skäl. Motsatsen är självklara motiv typ solnedgångar, vackra vyer, färgstarka blommor etc. Dessa självklara motiv är uppenbara för alla och därför rätteligen opersonliga som motiv betraktade. Både iakttagelser och självklarheter kan göras skickligt eller klantigt, och de kan vara vackra eller fula (även vackra motiv kan bli fula om de misshandlas), det är inte det som skiljer dem åt, det är motivets utstrålning som gör skillnaden. För egen del fotograferar jag med glädje båda typerna av motiv. Även jag uppskattar blommor och solnedgångar. Å andra sidan kan man försöka gestalta ett självklart motiv med ett personligt manér. Det är en utmaning som lätt leder till att man börjar trixa med tekniken.

 

Träsket blev en personlig iakttagelse gestaltad med klassisk teknik men knappast en bestsellerbild.

 

Efter en stund i det grådaskiga vädret ville jag lattja lite med manéren och fick ingivelsen att bli impressionistisk, bryta med mina konventioner. Jag riktade kameran mot ett motiv som skulle kunna passa, satte objektivet i oskärpa, fotograferade med HDR-teknik, dvs tre exponeringar med olika slutartid som kameran la ihop till en bild. Sen gick jag den korta biten hem tog upp bildfilen i datorns Photoshop, lade på ett filter som kallas vattenringar och vips hade jag en bild som skulle kunna vara signerad av någon känd gammal impressionist. Om jag printar ut den på canvas, sätter den i ram och hänger på vägg kommer folk tro att det är en målning. Man måste gå nära för att se dess sanna karaktär. Vad är detta?

 

Jag skulle gissa att många tycker bättre om den här bilden än föregående.

 

Jag kan också tycka att resultat blir ärtigt, men om jag vill göra måleriska bilder i mängd, skulle jag övergå till pensel och pannå. Har aldrig intresserat mig för fotografiska stilarter som härmar måleriet. C G Rosenberg, den hyllade landskapsfotografen på 1930-talet protesterade mot den måleriska trenden på den tiden: ”Ett fotografi ska vara ett fotografi därmed basta”, lär han ha sagt.

 

Med den digitala tekniken suddas gränserna ut och om man gillar postmodernistiskt tänk så spelar det ingen roll hur en bild kommer till. Ett snabbt tillkommet fotografi som ser impressionistiskt ut kan med den utgångspunkten vara lika godkänd som en saktfärdigt målad oljetavla som ger samma intryck. Har tillkomstsättet någon betydelse? Ja, som jag ser det. Jag ägnar mig åt fotografi för att jag tycker om fotografiska bilder. 

 

I veckan som gått har jag haft ett intressant mejlutbyte med en konstnär jag känner. Han både målar och fotografer på hög nivå. Vi har diskuterat vad som är konst och meningsutbytet kan passa bra i det här sammanhanget.

 

Här är hans först mejl:

Det ska skava lite, något, behövs inte mycket, ska vara lite obekvämt. Fotografi, och i synnerhet naturfotografi, kan lida av denna brist på skav med följd att bilden upplevs alltför oangelägen, banal. Typ vykort. Därav kanske svårigheten att bli accepterad som konst. Många konstfotografer och fotografer med konstnärliga ambitioner försöker tillföra detta skav med hjälp av medvetet bristande teknik.

Men jag tror att detta tillvägagångssätt är alltför grovt och enkelt. Effektsökeri.Ibland återstår inte mer än just intrycket av effekten. Skavet kan istället vara mycket subtilt och sofistikerat och ligga på alla nivåer. Även på en mental nivå. Ju fler bottnar desto mer bestående blir intrycket av bilden. En riktigt bra bild läses ju inte av en gång utan tål att återvända till om och om igen.

Vad tror du?

 

På detta svarade jag så här:

Jag är stark i min övertygelse att konst för mig och många många andra, lika mycket kan vara en bekräftelse som skav. Jag ser riktningarna som två olika grenar på konstens träd. De personer som har tagit åt sig privilegiet att definiera vad som ska räknas till dagens konst prioriterar skavet. Jag kan också tycka om att det skaver ibland, men inte nödvändigtvis jämnt. För mig är bekräftelse av skönhetsideal en lika viktig uppgift för konsten, men tyvärr har den grenen sågats av från konstträdet. 

 

I vår tid, när vi drunknar i vackra bilder, är det paradoxalt nog svårare och en större utmaning än förr att göra någonting vackert som berör. Det är faktiskt mycket enklare att skapa skav som väcker reaktioner (mycket tack vare medialogiken). Jag håller med om att de flesta skapelser som försöker vara bekräftande vackra tyvärr blir triviala, men ett verk som träffar rätt som bekräftelse av skönhet är oerhört mycket mer berörande för mig än ett skav, även om det senare är påhittigt och kanske nydanande. Man måste också beakta att nydaning är en flyktig kvalitet. När epigonerna följer efter blir det mesta banalt.

 

Jag fick följande svar:

Låt mig förtydliga. Skav är, för mig, frånvaron av "teflon" och alltså inte detsamma som effektsökeri. Kalla det "ytterligare dimensioner", "känsla", "erfarenhet" istället. Alltså något positivt. Det som berör på djupet har detta. Ett landskapsbild är inte per automatik banal. Det är den ytterligare dimensionen, erfarenheten, som implementeras i bilden, (skavet), som lyfter den. Då uppstår beröringen. Det måleri som brukar kallas hötorgskonst har låg status därför att det är framställt mekaniskt och utan ambition att vara personligt. Så kan fotografi också vara. Se bara på de myriader av likgiltiga naturbilder som flaxar omkring på nätet. Hur skulle man annars kunna förklara varför en oengagerad fotograf har så svårt att skapa bilder som verkligen berör?

Apropå bekräftande skönhet: jag tror också att den betraktare som av ett verk själv får göra erfarenheten att något är vackert är lyckligare än den som får det skrivet på näsan.

 

En teckning, av låt oss säga en människa, kan se valhänt ut om konstnären inte lyckats uttrycka de grundläggande fysiska lagar som vi känner. Modellen ser ut att vara på väg att falla, vara viktlös utan riktig markkontakt, ha märkliga proportioner etc. Det där är gammal konstskoleskåpmat. Ett fotografi av samma modell får av kameran automatiskt de neutrala proportionerna men måste av fotografen få hjälp att uttrycka mer subjektivt upplevda egenskaper såsom t.ex. ljus, massa och rörelse. Då räcker det inte med triviala effekter. Men med det jag kallar för "skav" på plats uppstår något som är lika mycket konst som någonsin måleriet. Tekniken får aldrig ställa sig i vägen. Då uppfattas enbart de mekaniska effekterna och verket dör. Konst, i alla former, är närvaron av ett temperament. Sedan att det sitter småpåvar och bestämmer vad som är inne just för tillfället måste vi som konstnärer sätta oss över.

 

Mitt nästa svar:

Jag tror vi har ungefär samma uppfattning. Jag kanske hängde upp mig på ordet skav, även om det är talande. Samtidigt tror jag mig vara något på spåret när jag ställer skav mot bekräftelse. Eftersom man kämpar mot väderkvarnarna med sin egen bildkonst vill man försöka förstå vad det är för normer som gäller. Man brukar ju säga att bra konst ska kännas i maggropen, men den reaktionen styrs mycket av normerna. Ta det här med sneda horisonter, i alla tider fram till slutet av 1980-talet var det viktigt att hålla horisonten rak i fotografier. När trenden med sneda linjer slog igenom, blev den gamla normen ett uttryck för förutsägbarhet och kanske bakåtsträvande. Jag började själv tycka att mina bilder med rak horisont kändes stela. Tidsandan smittar av sig, men helt klart kan man genomföra sina uttryck bra och mindre bra alldeles oavsett vilken genre och tid de tillhör. Visst finns det både expressiv och banal naturfotografi, precis som det finns banala och expressiva uttryck inom alla genrer. För att kunna analysera detta krävs förutom kunskaper också en stor portion dynamiskt tänk.

 

Svar:

Visst åker vi med samma tåg! Problemet tycker jag är att fotografer måste bevisa att de gör konst medan t.ex. målare per automatik anses syssla med konst. Som målare åker jag i första klass längst fram utan att behöva färdbevis och som naturfotograf får jag dväljas i godsfinkan sist i tåget. Inte konstigt att man blir tvehågsen!

 

Mitt nästa:

Är det vi diskuterar bara ett svenskt problem? Ibland känns det så. I andra länder som jag känner till, exempelvis USA och Australien, är landskapsfotografin högt aktad även i fina salonger. Om så är fallet med Sverige, vilket är min hypotes, återstår att förklara varför ett land som befolkas av naturälskare har hamnat i den situationen.

 

Svar:

Kanske för att majoriteten av de aktiva i konstvärlden är urbana människor med långt till naturnära känslor och naturälskarna inte är de som sätter agendan i svenskt konstliv. Sen ska vi inte glömma att Sveriges konstliv är extremt litet där olika uppfattningar har svårt att samexistera. Må utvecklingen gå åt samma håll som i de länder du nämner! 

Fotografins viktigaste uppgift är när allt kommer omkring DOKUMENTATION. Inget annat medium kan bevara gamla händelser och platser bättre än fotografier. Många med en kamera i handen glömmer lätt denna uppgift i jakten på de ärtiga bilderna som ska väcka beundran. Jag har dammat av mina fyrtio år gamla dior från Everesttrekken och sett nya värden som tiden skapat. 

 

Bilden av det vackra berget Ama Dablam fotograferades i november 1974 med en Leicaflex och Tele-Elemarit 180 mm på Kodachrome 25. Bilden håller faktiskt fortfarande hög klass både tekniskt och estetiskt. Har publicerats av Haglöfs som stor affisch och katalogomslag för inte så länge sen.

 

I tisdags (20 nov) hade jag i regi av Äventyrsresor en bildvisning om Mount Everest. Föredraget gav mig anledning att gå igenom gammalt material. Som tur var hade två av mina närmaste vänner Anders Eriksson och Arne Larsson, gått Everestrekken i början av november i år, och jag fick låna några av Anders bilder för att göra jämförelser. I min gamla gula Kodachromeask från första turen 1972 hittade jag ett överexponerat dia taget med den kontrastrika filmen Kodachrome X. Inskannad och korrigerad i Photoshop kunde den bli som ny och jämföras med ett alldeles nytaget foto från samma position. Vilken åfanism! Å fan vad det har hänt mycket på fyrtio år! Se här:

Den övre bilden visar byn Namche Bazar i mars 1972. Det är huvudorten för sherpas, en liten samling stenhus placerade i en gryta vänd mot söder på höjden 3600 meter över havet. Det här året passerade drygt tusen trekkare. Trekking som företeelse hade startat i Nepal 1968. Jag och min kompis Rolf Bardon var sannolikt några av de första svenskarna som gick upp till Everest.

Den nedre bilden har fotograferats från nästan samma plats i november 2012 av Anders. Den visar en helt ny ort. Namche Bazar har blivet en liten stad med bastanta hus som innehåller hotell, pizzerior, internetkaféer och shoppingbutiker. Om ni tittar noga så har det också vuxit upp skog ovanför bebyggelsen. Det är en betydelsefull förändring. Avskogningen i Himalaya är ett stort miljöproblem, och nationalparken Sagarmatha som täcker Everestområdet, initierades i början av 1970-talet av Edmund Hillary för att bland annat motverka avskogningen. Planteringarna börjar nu växa upp.

 

Förändringens vindar blåser ohejdbart över mänskligheten och jorden, och kameran är vårt bästa hjälpmedel att bevara minnena från svunna tider. Hur lätt glömmer man inte detta i jakten på de publikfriande och snygga Bilderna. Dokumentära fotografier behöver inte vara vackra, inte ens välgjorda även om det är en fördel. Vittnesbörden är dess viktigaste uppgift. För övrigt blir väldigt många motiv vackrare med åren som går. Skönhet uppstår gärna ur nostalgiska känslor. Men framförallt är den historiska dokumentationen viktig för att få oss förstå vad som händer och sker i tillvaron. En fotograf som systematiskt dokumenterar någonting vadsomhelst har stor chans att bli ihågkommen efter sin död. Men bra dokumentation kräver egenskaper som börjar förloras i vår tid: konsekvens, tålamod och planering. Belöningen väntar först på lång sikt, något som inte passar hetsjakten idag. Vi är alla offer för tidsandan.

 

Ytterligare två bilder av Namche Bazar. Den övre med berget Kwangde fotograferade jag i november 1999 på filmen Fujichrome Velvia. Den nedre tog Anders för tre veckor sedan. Ni ser själva hur förändringen smyger på.

 

Ett annat exempel. Klostret Tengboche ligger söder om Everest, ”en av de vackraste platserna i världen” skrev John Hunt i boken Erövringen av Mount Everest som handlade om förstabestigningen 1953. Klostret hade anlagts på 1920-talet men förstördes under ett jordskalv drygt tio år senare. Det återuppbyggdes och i övre bilden har jag fotograferade byggnaden 1974.

På grund av en elektrisk kortslutning brann dock Tengboche ned 1989 till stor sorg för sherpafolket och munkarna, men också för många trekkare som förälskat sig i området. Med fonder och bidrag av privatpersoner kunde klostret återuppbyggas och stod klart 1993. Den nedre bilden visar det nya klostret.

 

Resan till Nepal 1972 var mitt första långväga äventyr. Vi gjorde två vandringar. Först gick vi Jomsom-trekken förbi Annapurna, men där fick jag mig en riktig läxa. Hade slarvat med vattnet och giardia började härja i magen. Har aldrig varit så sjuk varken förr eller senare, gick ned 7 kilo på några dagar, och tvingades rännskita inför allmän publik i byarna. Sen dess har jag varit mycket vaksam mot vatten. Men jag återhämtade mig i Katmandhu och vi flög senare till Lukla för att vandra till Everest. Miljöerna var jungfruliga, sherpafolket välkomnade oss med sin traditionsbundna gästfrihet. Det fanns i stort sett inga tehus eller lodger för trekkare. Vi fick bo hos familjerna och delta i deras vardag.

 

 

Undertecknad på Kala Pattar cirka 5600 meter över havet, mars 1972. Den svarta triangeln av Everest syns till höger. Vi hade kvartat i Gorak Shep nedanför Kala Pattar. Där fanns en sjaskig och iskall stenhydda (idag platsen för många hotell). Inga andra människor fanns i närheten, vi var helt allena ovanför Periche. Idag vandrar årligen ungefär 30 000 människor i Everestområdet, många drabbas av höjdsjuka och bara knappt hälften av dem som vill kan fullfölja ända upp hit. Till vänster om mig ligger en hård kameraväska med utrustningen: Kameran Zeiss Contarex med normalobjektivet Planar 50 mm, en vidvinkel Distagon 25 mm och ett tele Sonnar 135 mm. All film ca 20 rullar (drygt 700 bilder) var Kodachrome X och II.

 

 

Inne i stenhuset hos en sherpafamilj nedanför Namche Bazar. Vi förvånades över mörkret och den öppna eldplatsen i rummet. Taket var sotsvart av röken. Här har jag fotograferat en vardaglig situation där ungarna sitter vid elden och småpular, medan en av dem pluggar vid bänken. Edmund Hillary hade efter everestbestigningen startat skolor för sherpas. Distagon 25 mm plus en liten blixtkub.

 

I Pangboche bodde vi hos Dawa Tenzing (ur tiden 1988). Han var en legendarisk sherpaguide som deltog i den engelska Everestexpeditionen 1924 och alla de andra efteråt. I TV-filmen om honom ”Solitary Journey” berättar Dawa: där främlingar ser berg, ser vi oss själva. Bergen är benen och vi är blodet”. Jag är tacksam för att ha fotograferat denna bild av en legendar. Sonnar 135 mm på Kodachrome X, 1972.

 

Den första vandringen till Everest satt outplånliga spår. När vi kom till Tengboche och fick se panoramat med Ama Dablam och Everest som en kamelpuckel i fonden visste jag att jag måste återvända. Och även om förändringens vindar förstör möjligheten att återuppleva svunnen tid och gammal kultur, är naturen på sätt och vis oföränderlig. Bergen står där som de alltid gjort, kanske med mindre is på grund av klimatförändringar, men ändå (vilket säger oss att även bilder av till synes tidlösa berg har ett dokumentärt värde). Everest är som Grand Canyon, en plats där man får stå ut med turismens avigsidor, och man gör det för att naturen har en sådan obeveklig kraft.

 

Oslagbar vy från Tengboche mot Everst och Lhotse till vänster och Ama Dablam till höger. Observera att man måste lägga Kebnekaise på toppen av Ama Dablam för att nå upp till Everest.

 

Efter vandringen 1972 var jag naivt överväldigad av bildmaterialet. Jag tågade oblygt upp till redaktionen för tidningen FOTO som i augusti 1972 publicerade mitt första stora bildreportage under rubriken: Himalajas berg.

 

Den här bilden av berget Machha Puchare ingick i bildsviten som FOTO publicerade i nr 8 1972.

 

 

Vill avsluta med denna bild som jag upptäckt på senare år. Den är från november 1974 då jag återvände till Everest och vandrade hela vägen från Katmandhutrakten upp till bergets fot. Hade fått låna en leicaflex med gluggar av en vän och vid Periche knallade jag högt upp på Taboche för att kunna fotografera världens femte högsta berg Makalu, som framträder till vänster i bilden. Snöslottet i mitten är Baruntse. Leicaflex 180 mm Kodachrome 25.

På 1500-talet upptäckte portugiserna en stor ö utanför Kina. Det blev den enda landkänning under alla deras sjöresor som fick namnet Ihla Formosa – ”den vackra ön”. Idag heter den som bekant Taiwan och jag har nyss varit där och blivit lika tagen som de gamla sjöfararna. Här kan du läsa om en av världens mest storslagna hemligheter: nationalparken Taroko.

 Bränningen sugs tillbaka till Stilla Havet där klipporna i Cingshuei övergår i en playa på östra sidan av Taiwan.

 

Vissa platser slinker ur greppet, man blir stum av hänförelse, orden och bilderna räcker inte till. Taroko är en sådan plats, en av Taiwans sex stora nationalparker. Området täcker en svindlande bergstrakt som stupar rakt ned i Stilla Havet. Klipporna vid Cingshuei hör till de mäktigaste kustlandskapen i världen. Vägen som slingrar sig efter bränningarna matchar andra och mer kända kustvägar som Kaliforniens Big Sur, Australiens Great Ocean Road och Sydafrikas Garden Route.

Bubblande ocean nedanför klippkusten Cingshuei som ingår i nationalparken Taroko. Här rasar tyfonerna mot landet under augusti september.

 

Söder om den klippiga kusten breder en smal slätt ut sig mellan oceanen och de tvärhöga bergen. En klyfta öppnar sig rakt in till hjärtat av de tretusen meter höga massiven. Denna bråddjupa och hypersmala rämna är inte bara den häftigaste kanjon jag sett utan också (och just därför) det svåraste landskap jag mött som fotograf. Vi åker på vägen som leder rakt igenom klyftan. Min första reaktion är blixtsnabb. Hur i hela fridens namn ska jag kunna göra denna monumentala verklighet rättvisa? Grand Canyon och Yosemite, norska och nyazeeländska fjordar, ja alla storskaliga klyftlandskap som jag har besökt kan man fånga på bilder som åtminstone låter ana de fulla dimensionerna. Men i Taroko är allt så trångt och djupt nedskuret att kameran inte räcker till ens en antydning. Med detta sagt tror jag mig ha funnit förklaringen till områdets anonymitet, i alla fall i västvärlden. Det är rakt på sak extremt svårt att få till bilder som beskriver detta makalösa intryck som man får nere i djupet, omgiven av bergväggar som räcker upp till himlen.

 

Floden Liwu rinner rakt igenom klyftan i Taroko. Här börjar det två mil långa yxhugget som skär igenom bergen. Med sina djungelinklädda bergväggar har landskapet en vertikal frodighet som söker sin like.

 

Jag kommer att tänka på filmen Avatar, på de hisnande bråddjupen som filmens flygödlor kastar sig utför. Avatars svävande bergslandskap har samma blandning av hårda, lodräta klippor och tät grönska som jag ser i Taroko. Jag vet att James Cameron som gjort filmen inspirerades av den kinesiska bergskedjan Huangshan, men han kunde lika gärna ha tittat på Taroko för att få sina idéer.

 

 Folket på en hängbro över floden Liwu antyder skalan. Grönskan kläder branterna som vertikalt sticker 2000 meter högre upp i den molnhöljda luften. Även om vädret varit klart skulle kameran inte kunnat gestalta topografin rättvist.

 

Highway 8 klättrar ned 2500 meter från bergen i det inre av ön, tar sig igenom klyftan och slingrar efter floden fram till Stilla Havet. Ras och skred är vanliga efter ett hårt regn i det subtropiska klimatet.

 

Bilvägen genom klyftan, Highway 8, öppnades 1960 och byggdes under svåra strapatser som krävde 450 människors liv. Japanerna som ockuperade ön från slutet av 1800-talet fram till slutet av andra världskriget, hackade ut en vandringsstig för sina trupptransporter genom klyftan. Den nya bilvägen gör naturen lätt åtkomlig och turismen är omfattande, trots vad jag ovan sagt om nationalparkens anonymitet. Framförallt kineser och japaner hittar hit i stort antal. Hotell och restauranger finns på vissa platser i klyftan. För de flesta i västvärlden är dock Taiwan en okänd pärla. Fortfarande!

 

Taroko-klyftan skär längst ned igenom ett lager av opolerad marmor. Högre upp i branterna staplas skiffrar och gnejser på varandra. I den hårda marmorn fräter vattnet ut potthål här och där.

 

Från huvudklyftan kan man göra flera korta vandringar in i sidoravinerna. Mest känd är leden Shakadang, där osedvanligt vackra motiv av stenar i rinnande blått vatten lär kunna ses. Tyvärr var leden stängd under mitt besök. En tyfon tidigare i år medförde ett stort skred som förstört vissa sträckor. Vi går istället till vattenfallet Baiyang längs ett annat biflöde, en trivsam promenad genom fler tunnlar. Nu fokuserar jag mer närhet än överblick. Vattenskurna klyftor av det här slaget har en rik formvärld.

 

Här har bergakungen satt ned foten i ett biflöde till floden Liwu.

 

Ett ganska nybyggt buddisttempel finns i den lilla orten Tianxiang mitt inne i klyftan. Befolkningen på Taiwan bekänner sig till de gamla kinesiska lärorna, främst buddism och taoism.

 

Staden Hualien är den största på öns ostkust och ligger läckert på slätten söder om Taroko. I bakgrunden syns de höga bergen och klipporna Cingshuei. Staden har en omfattande marmorindustri och samtidigt är detta en turistort med avspänd atmosfär. Hotellen här är basen för turismen i Taroko.

 

Nattmarknad i Hualien. Som många andra stora städer i Taiwan finns kvarter med nattöppna marknader som liknar en tältstad med bås och gränder, matställen och affärer.

 

Taiwan är lite större än Jämtland till ytan, 40 mil på längden och 16 mil på tvären. Kräftans vändkrets skär över mellersta delen av ön. Med 23 miljoner innevånare som huvudsakligen lever på kustslätten i väster, är landet synnerligen tätbefolkat. 70 procent räknas som taiwaneser med kinesiskt ursprung. En annan stor grupp är hakka som också kommer från Kina men har en annan etnicitet. Dessutom förekommer 14 stamfolk som utgör ursprungsbefolkningen. De intog ön för 2000 år sedan och har släktskap med både kinesiska och polynesiska folkgrupper. Länge levde de i naturen som samlare och jägare, men är numer assimilerade i det moderna samhället.

 

 En kvinna av stamfolket truku (atayal) i traditionell dräkt. Stammen är känd för sina väverier.

 

Jag besökte en by med trukufolket där den här mannen spelade på deras speciella mungiga.

 

Naturligtvis blev jag bjuden på te. Portugisernas namn på ön lever fortfarande kvar i teer av typen formosa oolong. Oolongtéerna är halvoxiderade (mitt emellan grönt och svart te) och en specialitet för Taiwan. 

 

Centralt i Taiwan reser sig en bergskedja och bildar öns ryggrad. Den högsta toppen heter Yushan 3952 möh (i översättning smaragdberget). Naturen i dessa trakter är otillgänglig och lite befolkad. Oväntat stora ytor består av väglös vildmark. I dalgångarna och på bergssidorna växer täta skogar med en rik ekologi. Ön har ett klimat som spänner från tropiskt i söder till tempererat uppe i bergen vilket förklarar Taiwans rika biologiska mångfald. Omkring 20 procent av kärlväxterna och 60 procent av faunan är endemisk. Vintertid lägger sig snö på de högsta topparna. Bergskedjan blev till när jordplattorna stötte ihop för 6,5 miljoner år sedan. Fortfarande reser sig bergen ungefär en halv centimeter om året och jordbävningar förkommer dagligen. En natt i Hualien vaknade jag av små rörelser i hotellet, 4,6 på Richterskalan fick jag veta efteråt. Dessbättre är katastrofala jordbävningar mindre vanliga. Den senaste inträffade 1999 med många dödsfall som följd.

 

Detta panorama visar Taiwans nästa högsta berg Syueshan (i översättning snöberget) 3886 möh och ligger i nationalparken Shei-Pa. Den långa ryggen kallas ”the holy ridge” och är en eftertraktad men krävande färdväg med inslag av klättring.

 

Taiwan är tack vare klimatet känt för molnhaven som ofta breder ut sig nedanför bergstopparna. Här är ett under upplösning nedanför en av landets mest hyllade toppar Dabajianshan 3492 möh (betyder store hövdingens utpekade berg).

 

I skogsreservatet Taipingshan kan man titta närmare på den vackra taiwanesiska skogen som bland annat innehåller kinesisk hemlock och ett par stora arter av ceder.

 

Dessa cedrar var eftertraktade av japanerna och har huggits ned i stor skala. Bara få bestånd finns kvar. Taiwan har numer infört stränga regler för skogsbruket och 8,5 procent av landets yta är naturskyddad.

 

Den gamla rälsen som anlades i Taipingshan för att föra ut de grova stockarna av ceder.

 

Fågelskådaren har mycket att se i Taiwan, främst i högländernas skogar där det finns många endemiska arter. Jag hade turen att stöta på landets nationalfågel, den gudomligt blåskimrande Mikadofasanen som bara finns på ön. Är rödlistad.

 

Även formosa-makaken är endemisk och ganska vanlig. En dag fick jag se en grupp sitta i träden och utföra sina ömhetsbetygelser.

 

 

 

Vill avsluta denna rapsodiska reseskildring med skyskrapan Taipei 101. Huset var med sina 500 meter världens högsta när det invigdes 2004. Att man vågar bygga så högt i ett jordbävningsdrabbat område fascinerar jordnära varelser. Hissen förflyttar besöker 400 meter upp till observationsvåningen på 20 sekunder, rena raketstarten. 

 

 

 

_{Så var det dags igen, sista helgen i oktober, årets höstpaddling i skärgården. Den här gången prickade vi in önskeväder och drog ut till ett av de finaste områdena i Stockholms skärgård, övärlden som snart ska bli Nämndöskärgårdens nationalpark. Med två kameror, en för landskapet och den lilla pocketkameran för paddelbilderna, var jag beredd.}

 _{Hällar på Kastön.}

 

_{Få naturupplevelser fyller mig med så stort välbehag som en höstpaddling. I brytningstider är skärgården som vackrast. Ödslig och laddad med stämningar har den förvandlats från ett inbjudande sommarland till en barsk vildmark utan pardon. Inga båtar fyller vikarna, inga segel syns på fjärdarna, man är ensam och kan själv rå om alla kobbar och skär, hitta ostörda strandhugg och förena sig med naturen likt äldre tiders skärkarlar. Vi som drar ut är ett gäng snubbar som årligen samlas för att komma både skärgården och oss själva inpå livet. Flera av oss ses bara vid dessa tillfällen, kära återseenden då vi kan utbyta lite nyheter, umgås och framför allt ta ett nappatag med elementen tillsammans. Lite lumparjargong kan vi också kosta på oss, höstpaddling är ingen lek, snarare ett seriöst äventyr med inneboende risker. Man välter inte gärna, och gör man det är sannolikheten stor att man aldrig mer får sitta i en kajak. Vattnet är mördande kallt, luften kan vara rå in i märgen, vinden vet man aldrig var man har. Men detta är höstens predikament och tjusning. Jag tror att alla i gänget har bestämt sig för att vara boyscouter in till döddagar. Vi tänker inte ge upp friluftslivet för all sköns bekvämlighet, inte i första taget.}

 

_{Redan att plocka fram utrustningen kvällen innan och se till att sakerna är i gott skick känns upplyftande. Tältet, den varmaste av mina sovsäckar, köket, och framförallt kajaken med alla tillbehör, allt ligger och väntar på att komma till nytta. Vi börjar i Dalarö. Anders som är samordnare har hyrt en taxibåt som kör oss och kajakerna till Gillinge. På så sätt slipper vi paddla över fjärdvidden mellan fastlandet och de yttre öarna, ett sätt att spara tid (ständigt detta med tid) och bara kunna vistas i pudelns kärna. Nära noll grader i luften, en vag bris, det biter lite i kinden, men solen lyser genom en luft som är så klar att landskapet tecknas med magisk skärpa. Och när man väl ålat sig ned i sitt lilla skrov är situationen ofattbart komfortabel. Sittbrunnen gör det varmt för ben och underkropp, och genom paddelrörelsen är man hela tiden igång. Blodet flödar. Känsligast är händerna, men bra paddelhandskar löser det problemet.}

 

_{Skyddade från en nordvästlig bris paddlar vi norrut längs öraden vid Jungfruskär. Ännu längre norrut syns en bullig molnbank, förmodligen den front som kan ge snöbyar i Roslagen enligt väderrapporten. Under lunchrasten på Brunskär ser vi hur de toppiga molnen glider på himlen som en veckad bergskedja. Ett gropigt skutt över Bulleröfjärden för oss vidare till Långsviksskär, via den avlövade och ensamma ön Björkhök (läckert namn förresten). Medan solen lyser som en stark strålkastare rakt i nunan paddlar vi sedan längs det yttersta öbandet söderut, med havshorisonten på vänster sida och på höger de resliga knuvlarna i Söderögruppen. Avlägsna utposter till skär svävar över vattnet i temperaturskiktningens hägringar. Något så ödsligt som en tom utskärgård är svårt att tänka sig. Avsaknad av grönska och värme, frånvaron av det liv och stoj och allt annat som gör våra skärgårdar så älskade på sommaren, allt detta gör naturen härute brutalt naken när kylan sveper in och dagarna blir korta. Men det blänker mer från klipporna än sommartid. Och synvillorna slår oss med häpnad. När solen kastar sina sneda strålknippen mot skärens brotthällar växer de till höga bergväggar som nästan förvirrar orienteringen. Även den som varit mycket i dessa vatten kan bli osäker.} 

 

_{Den obebyggda och stora Kastön är vårt mål, där stannar vi för nattläger. Ingen ö är som denna. Breda och flata hällar sveper ut mot havet i öster, och inne på land växer tallarna som buskar, med extremt grova stammar och ett grenverk som börjar nere vid marken. Skymningen lockar fram stora kameran. Mångubben stiger plötsligt ur havet och tar sig genom molnbanken ute på Östersjön. Full och glasklar visar han upp sin bästa sida, medan ljuset över hällarna gulnar varmt och en sträng nyans av malva målar himlen ruggigt vacker. Inspirationen tänder till. När jag återvänt till lägerelden är stämningen uppsluppen. Det utdragna nattmörkret på hösten är skrönornas tid.}

 

_{En timmes extra sömn får vi till skänks av övergången till vintertid. Innerst i viken ligger nyis och de av oss som lagt sina kajaker där måste agera isbrytare. Minus fem är som ett startskott för vintern. Men solen skiner lika glänsande idag, vinden är mer laber och vi kostar på oss en vända ut till de yttersta landplättarna. I Östra Svinskären hittar vi en klipplagun som bara den som vågar lämna öarnas trygghet kan hitta till. Bortom oss ligger havshorisonten utan bulor, inåt väntar fortsatt motljuspaddling. Vi knogar oss förbi Finnskär och styr kosan till Biskopsön som är tillgänglig så här års. Under häckningstiden är den ett förbjudet fågelskyddsområde. Efter en lunchrast i gosig sol som får oss att tänka på april, återstår ett skutt till Gillinge och cirkeln är sluten. När detta skrivs dagen efter, blåser busvädret in. Nu är det snart vinter.}

 

_{Molnbergen bakom Brunskär.}

 

_{Bensträckning på ett skär söder om Söderö. Det skarpa ljuset framhäver hällarnas materialstruktur, även risporna från inlandsisen kommer fram.Tänk att det finns folk som inte tror på istiden!}

 _{Månen tar form ovan molnen.}

 _{Hällkarets nyis och hällens lavar förenar sig till mönsterbildning på Kastön.}

 _{I flytvästen ficka har jag min pocketkamera (Canon Powershot S100). Vill inte riskera att tappa den stora kameran i vattnet. För övrigt behöver man inte mer upplösning än vad en bra pocketkamera kan ge, åtminstone inte för dessa typer av motiv. Det finns vattentäta modeller för den som vill ha det och de är ju perfekta för paddling. Jag vill dock ha bättre upplösning än vad dessa kan åstadkomma. Kanske borde jag studera utbudet bättre. Olympus lär ha något riktigt bra.}

 

_{Pocketkameran är både bra och mindre bra för snapshots. Vad som irriterar är eftersläpningen på avtrycket. Det är faktiskt svårt att fånga det gyllene ögonblicket med en pocketkamera. Slumpen kan vara till hjälp. Man får hoppas att kamerakonstruktörerna tar fram nya modeller som reagerar direkt när man trycker på avtrycket.}

 

_{I glada vänners lag.}

 _{Skärgårdsställe med noll kronor i fastighetsskatt.}

 _{Den makalösa lagunen vid Östra Svinskären.}

 _{Synd att klaga.}

 

_{Vid Boskapsön såg vi denna brigg passera som en flygande holländare Eller var det ett regalskepp från 1600-talet på väg mot en sjöstrid?}

 _{En gång i månan är månen full (ursäkta men jag kunde inte kunde inte låta bli).}

Det är mycket Amerika i Appalacherna, den trinda bergskedjan i östra USA. Där förenas naturen och civilisationen till landets arketyp. Under tusentals år var dessa bergstrakter ett hemland för indianer men de flesta drevs tragiskt bort av immigranterna. I avskurna dalar slog sig sedan udda pionjärer ned och deras isolering bröts först i modern tid. Naturen bestod länge av de frodigaste lövskogarna på norra halvklotet, innan nedhuggningen började. Ändå ­– trots fyra sekler med anstormande tillväxt i världens största nationsbygge, överväldigas man av landskapen. Man blir häpen. Ofattbart är ordet som ligger på läppen. Det är ofattbart att man fortfarande kan blicka ut över bergsrygg efter bergsrygg mot avlägsna och glest befolkade horisonter, och samtidigt se hur skogens krontak välver över Appalacherna som en åtsmitande päls. Jag har vandrat i Great Smoky Mountains National Park på gränsen mellan Tennessee och North Carolina, och fotograferat i Eliot Porters anda. Här är min historia från oktober 2012.

 

Utsikt från vägen till Clingmans Cap. Gryning.

 

Min längtan till Appalacherna föddes en dag i början på 1970-talet när jag kom över Eliot Porters klassiska bok ”In wildness is the preservation of the world” (1962). Bilderna var fotograferade i Appalacherna och illustrerade valda texter av Henry David Thoreau. Boken öppnade mina ögon för både Eliot Porter som fotograf och hans natursyn, och för naturen i östra USA.

 

Eliot Porter (1901-1990) är enligt min mening tidernas mest intressanta naturfotograf. Han experimenterade med färgfotografering under 1940-talet och blev en mästare att använda den komplicerade tekniken ”dye-transfer”. Motiven fotograferades först med diafilm och diat avfotograferades därefter genom olika filter. Tre svartvita negativ skapades genom ett rött, blått och grönt filter, ett för varje primärfärg. Negativen blev sedan ett utgångsmaterial som styrde färgsättningen av den slutgiltiga papperskopian när denna ljusbehandlades genom respektive negativ. På detta sätt kunde man kontrollera kontraster och färgmättnad vilket gav kopior som kan hävda sig med de bästa av idag. Tekniken var en sorts föregångare till Photoshop och gav möjlighet till ett liknande finlir men krävde ett synnerligen noggrant hantverk som få behärskade.

 

Porters natursyn speglades i hans motivval. Han var mer fokuserad på intima landskap än storartade vyer. Med sin suveräna färgteknik och skarpa blick förmedlade han en unik känsla för naturens atmosfär och kaotiska sammansättning. Porter skapade stor konst och rörde sig i konstkretsar, brodern var målare och konstkritiker. Som person var han lågmäld och blev berömd främst i kraft av det han skapade, men Ansel Adams såg honom som en rival. Adams förkastade färgfotografin, svartvitt var ju hans medium. Därför var det en nagel i ögat på Adams att ”In wildness is the preservation of the world” blev den bästa säljande fotoboken som Sierra Club i Kalifornien hade gett ut. Den sålde betydligt bättre än Adams egna svartvita böcker för klubben, trots att han var mest känd av de två. Båda dessa framstående namn i fotografins historia är intressanta att ställa mot varandra. Porter intresserade sig främst för naturens detaljer och stämningar, var ytterst lyhörd för motivens färgnyanser och ljussättning, var en föregångare inom färgfotografin och modest till karaktären. Adams riktade gärna kameran mot ståtliga bergslandskap, hade en ypperlig förmåga att omvandla verkligheten till gråtoner, komponerade mer efter landformerna än ljuset, var en oöverträffad mästare i den svartvita tekniken och som person utåtriktad och en stor kändis.

 

Även om jag beundrar båda, är Eliot Porter den som gjort störst intryck på mig. Har till och med dedicerat en av mina egna böcker till hans minne (”Sarek och Kebnekaise där ljuset skiftar”). Porter fotograferade mycket i västra USA:s enastående landskap, liksom Adams, men bilderna från Appalacherna imponerar mest. Porter vistades ofta i New England och gjorde senare en bok om Great Smoky Mountains National Park, med texter av den lika fascinerande Edward Abbey (som var en av USA:s främste naturförfattare). Boken har jag länge haft i hyllan och kunde därför återvända till den före resan.

 

Lövträdens upplysta bladverk speglar sig i Big Creek. Nej, det är inte skruvat i Photoshop, det ser faktiskt ut så här (trist kommentar, men nödvändig numera).

 

Smoky Mountains är en välbevarad rest av Appalachernas ursprungliga lövskogar. Skogstypen hör till världens artrikaste utanför tropikerna, antalet trädslag är betydligt fler än i Mellaneuropas motsvarighet. Här växer 130 olika slags lönnar, aspar, ekar, lagerträd, hickory etc etc, och i busksnåren dominerar många arter rhododendron. Den biologiska mångfalden är oöverskådlig. Nationalparken genomkorsas av den 350 mil långa Appalachian Trail, världens första och kanske mest berömda långvandringsled, från Georgia till Maine. Att gå på den är kult i USA.

 

Bergen når som mest upp till drygt 2000 meter över havet. Geologiskt sett hör de till samma uråldriga bergskedja som skandinaviska fjällen. När superkontinenten Pangea sprack blev Appalacherna en avknoppad bergskedja. Det hände för för några hundra miljoner år sedan. Landmassan höjdes samtidigt som Nordamerika och Europa föddes. Nedbrytningen skulpterade sedan bergen vi ser i dag. De i östra USA är mer avtrubbade än våra fjäll.

 

 Gryningsvy från vägen till Newfound Gap.

 

Landskapet ser verkligen ut som ett gungande hav med vågor av bergsryggar och nationalparken är vidsträckt, dubbelt så stor som Muddus men mer likt ett gigantiskt Söderåsen utan någon jämförelse i övrigt. Glest befolkade bergstrakter fortsätter också långt utanför parkgränsen. Det var på 1920-talet som några insiktsfulla personer ville rädda den mest orörda resten av Appalachernas storskogar. Eftersom all natur hade blivit privatägd tvingades National Park Service köpa in mark, inte utan lokalt motstånd. Visan känns igen. Idag brottas man mer med luftföroreningar, klimatförändringar, tjuvjakt, nedskräpning och markslitage. Ständigt dyker miljöproblemen upp, men som främmande gäst märker man inte så mycket. Landskapet tar andan ur en, vilket är vår tids mest förrädiska upplevelse. Men vem orkar ständigt bära mänsklighetens arvsynd på sina axlar? Reservaten med oförstörd natur ger oss stunder av glädje och en strimma hopp.

 

Jänkarna kallar de väglösa markerna i nationalparken träffsäkert för ”backcountry”.  Under en vandring går man ofta på områdets bergsryggar. Eftersom träden växer ända till krönen omfamnas stigen oavbrutet av skogen och man kan bara ana de väldiga utblickarna bakom stammarna. När jag insåg att så troligen är fallet kastades mina planer om. Hade först tänkt gå några etapper på Appalachian Trail men ville inte riskera möjligheten att fotografera vyer över landskapet, något jag var ute efter. Hittade istället till Baxter Creek Trail som leder upp på Mount Sterling där det står ett bevakningstorn som kan bestigas. Borde ge en bättre chans för fotografin, tänkte jag.

 

Vill man övernatta i ”the backcountry” måste man skaffa sig ett tillstånd. När det var fixat i nationalparkens Visitors Centre drog jag och färdkamraten iväg, med pick och pack och kameran i ryggan. Drygt 1200 meter stigning och en mils lunk väntade till tornet där det fanns en anvisad tältplats (man får bara tälta på dessa). Gråvädret sprack upp vilket gjorde den långa uppförsbacken dräglig och i skymningen besteg jag tornet. Plötsligt blev sikten fri. Stora molnbankar låg parkerade i sänkorna och över dem stack bergsryggarna upp, som svarta siluetter bakom varandra i ett grafiskt blad. Himlen mörknade med purpur. Redan första dagen gav några drömbilder. I gryningen var jag åter uppe i tornet.

 

 En molnbank nedanför Mount Sterling i skymningen.

 

 

I gryningen fotograferar jag soluppgången från bevakningstornet.

 

Nästa etapp följde vi den höga bergsryggen allt djupare in mot vildmarkens hjärta. Miljön blev som jag trodde, utsikten doldes hela tiden av trädridån. Men vilken skog! Den gav ifrån sig aromatiska dunster från trädens kemi och markens förruttnelse, och bladen var färgade i höstens brokiga palett. På dessa höjder trängde även en del barrträd in i lövsalarna, rödgran och hemlock, och yviga buskar av rhododendron stjälpte sina grenar mot stigen vilket skapade små alléer under trädkronorna, kilometer efter kilometer. Naturen var som en trädgård, men den var vild och gjorde därför ett betydligt större intryck på mig än den mest välskötta slottspark. Motiven som Eliot Porter hade sett fanns i överflöd.

 

Lavar och löv vid stigen, en bild i Porters anda. Nog är vi som idag fotograferar natur på sätt och vis epigoner som kan göra bilder med lätta musklick i Photoshop som liknar Porters svårframställda dye-transfers. Det bekymrar mig inte, att förvalta ett gammalt arv med ny teknik är också hedervärt. Och även om det är ungefär samma motiv vi alla återvänder till (naturen är i det avseendet inte oändlig) har varje fotograf ett eget avtryck. Det visar sig inte i enstaka bilder utan i summan av de bilder man visar. Helheten är mer än delarna. Därför är fotografin också den mest subtila och utmanande bildkonsten. 

 

Ett träd på höjden 1700 meter över havet måste kämpa mot väder och vind.

 

Ljusets spel över träden och terrängen i Appalacherna.

 

Några dagar senare gick vi brant ned från bergen till en dal och följde länge en forsande älv för att till slut sluta cirkeln. Jag ville se mer av nationalparken under vår utmätta tid och undrade vad bilvägarna kunde ge i fotografiskt utbyte. Smoky Mountains är av förklarliga skäl USA:s mest besökta nationalpark (över 9 miljoner per år). Och dit massturismen tar sig finns det vägar – det är vår tids naturlag. Flera har byggts i nationalparken. Förstås leder dessa till fantastiska utsiktspunkter, bland annat parkens högsta berg Clingmans Cap 2025 möh. Måste erkänna att jag efter vandringen mest ägnade mig åt ”roadside photography”.

 

Finns det vägar kan man lika gärna utnyttja dem, eller som Edward Abbey skrev i boken om Smoky: ”Utan någon känsla av självmotsägelse kör jag min lilla bil upp i bergen. Vägen finns här, och jag kan lika gärna använda den, har betalt grymt mycket skatt för att finansiera den och skulle vara en dåre om jag istället gick till fots och lät de andra trafikanterna spy ut sina avgaser i mitt plyte. Men låt mig säga att jag skulle bli överlycklig om jag istället hoppade ur mitt plåtskal och började vandra hela vägen till Newfound Gap, förutsatt att alla andra tvingades göra samma sak.”

 

När jag står bredvid bilen och fotograferar utsikten från Newfound Gap blandas beundran med bävan. Blådiset hänger över bergen och luftens föroreningar ger en bildmässig accent åt skönheten. Allt är stort.

 

Utsikten från Newfound Gap.

 

Big Creek med biflöde.

 

En annan sida av Big Creek.

 

Löv till läkedom, bot för miljöstressade nutidsmänniskor.

Mesa Arch i Canyonlands nationalpark, Utah. Motivet har fotograferats av miljontals fotografer. I gryningen uppstår samma kompostionen om och om igen. Amerikanska guideböcker berättar när man ska vara där för att få Bilden. Läs om den repetitiva fotografin i denna blogg.

 

 

 

Av en händelse är en fotograferande vän hemma hos mig när dagstidningen kungör att Robert Adams får årets Hasselbladspris (2009). Intressant, säger jag. Har flera böcker av honom i bokhyllan. Han är en av de mest respekterade landskapsfotograferna i USA. Dessutom är han en fotofilosof som skrivit flera tänkvärda essäböcker, till exempel Beuty in photography och Why people people photograph.

 

Konstig bild, säger min vän som är yrkesfotograf om bilden som publiceras i tidningen. Den ser banal ut (ett landskapsfoto av en älvbrink med vegetation som ser murrigt ut i tidningstryck). Jag går och hämtar en bok av Robert Adams: Perfect times, Perfect places. Den tunna volymen innehåller ett antal svartvita fotografier från Pawnee National Grasslands i nordöstra Colorado. Nästan ingen text.

 

Vad är detta, säger vännen, ännu mer förvånad. Tomma svartvita ytor med öppen prärie och dessutom sned horisont här och där, hur intressant är detta? Och kolla här, hans hund och tant. Han har gjort en avklippt torso av frugan nere i vänstra hörnet. Vad trivialt, boken ser ju ut som ett familjealbum med bilder av någon som inte kan hålla i en kamera.

 

Jag känner en plötslig lust att försvara boken. Kanske är poängen, säger jag, att han vill bryta mot konventionen, att han avsiktligt valt en svårfotograferad natur som den platta slätten. Bilder av de mest storslagna landskapen i västra USA har vi ju sett till leda. Kanske vill han göra kompositioner som ställer det invanda på ända. Han vill få oss att tänka till. Jag tycker faktiskt det finns ett statement här.

 

Symptomatiskt, fortsätter min vän, att fotografins Nobelpris går till en person vars bilder vanliga människor inte ser något märkvärdigt i. Jag tycker det är elitistiskt. Och flummigt, thats it.

 

Jag berättar inte den här episoden för att klanka på Robert Adams. Kan förstå att hans bilder väcker genklang inom konstvärlden, tycker själv om flera som jag sett. Och förvisso kan han fotografera, hans teknik är erkänt bra (kolla http://www.matthewmarks.com/new-york/artists/robert-adams/). Det jag vill fundera kring är vad som krävs för att bilder ska göra intryck numera. Har världen blivit så tvångsmatad av färgsprakande nationalgeographicfotografi att man måste göra något fult och tvärtemot det förväntade, för att kunna få uppmärksamhet och skapa ett statement? Svartvitt har åter blivit på modet. 

 

De flesta som har fotograferat natur en längre tid känner säkert som jag, att man hamnar i ett hjulspår. Man utvecklar en stil och fastnar i den. Kanske är det bra att skomakarn blir vid sin läst, men en skomakare är ingen konstnär, i bästa fall en god hantverkare. Naturfotografin har blivit oerhört repetitiv. Det är samma slags bilder vi ser om och om igen, men med olika avtryckare bakom kameran. De mest extrema fallen av repetitiv landskapsfotografi kommer från just västra USA där de mest otroligt bildsköna landskap ligger lättåtkomligt för alla med en kamera och en bil. Jänkarna ger ut guideböcker som berättar i detalj vart man ska ta sig med sin fotoutrustning, på vilken punkt man ska stå, hur man ska komponera, vilken vinkel kameran bör ha, och vilken tidpunkt på dygnet som ger bästa resultat. Alla som följer råden får i stort sett samma bilder. Den tekniska kvaliteten och efterbehandlingen kan variera, men ändå. Idag är digitalfotografin på väg att utjämna även den skillnaden.

 

Vad ska man då göra som skapande själ? Kanske vara käringen mot vinden. Pendeln inom bildkonsten rör sig mellan ytterlägen. På 1930-talet var det inne med måleriska landskapsbilder i svartvitt. Piktoralismen frodades, fotograferna skulle tolka motiven, inte bara registrera dem dokumentärt. Simsalabim föddes gruppen f 64 med namn som Ansel Adams och Edward Weston. Den gruppen gick emot piktoralismen och menade att perfekt skärpa och noggrann komposition gav ett starkare estetiskt uttryck åt motiven än softade bilder. Sen kom piktoralismen tillbaka i slutet av förra århundradet, men med färgbilder istället för svartvitt. Sen återuppstod storformatsfotografin igen, men med negativ färgfilm och återhållsamma färger. Mustiga dior blev ute inom konstfotografin.

 

Nog finns det ett överordnat problem i sammanhanget. Vare sig man är anhängare av den ena eller andra skolan blir man till slut ganska förutsägbar. Alla bildstilar är i någon mån repetitiva i det långa loppet. Man får helt enkelt bestämma sig för vad man gillar. Kanske är det sant som målaren och fotografen Chuck Close lär ha sagt: "Fotografi är det enklaste mediet att lära sig behärska och det svåraste mediet att använda för att uttrycka en personlig vision." Det om något är en stor artistisk utmaning.

 

 

Ansel Adams gjorde det, och David Muench. Många, många fler har fotograferat detta motiv på exakt samma sätt. Monument Valley, vilda västerns klassiska siluett är lika utnött i fotografin som i comboyfilmerna. Bilden med två sandstensklumparna i förgrunden och klipptornen i bakgrunden är knappast min idé, men det var i alla fall jag som knäppte.

De japanska landskapen är meditativa och berör mig. Landets två stora religioner tillber naturen. Shintoism och zenbuddism genomsyras av naturdyrkan, vilket också kännetecknar den japanska estetiken. Se på haikun, träsnitten och trädgårdarna, japanernas förmåga att gestalta naturen är beundransvärd.

 

Under en vandring i augusti i år genom nationalparken Daisetsuzan på den nordliga ön Hokkaido, uppfylls jag av denna zenfärdiga känsla som kännetecknar Japan. Jag vill långsamt assimilera intrycken och i stillhet försöka ge form åt det jag ser med kameran.

 

Berget Ishikari omfamnas av skymningsmolnen bortom sjön Hisago där vi slagit läger två dagar in i vildmarken.

 

Varför längtar man till orörd natur? Den frågan har följt mig genom livet. Vad finns i vildmarken som inte samhället kan tillfredställa?  Kanske en känsla av äkthet och ursprung, kanske en insikt om livets villkor som bara den orörda naturen kan förmedla, kanske en obesudlad skönhet som inte behöver förklaras. Svaret på frågan är diffust som en bergsprofil i töcken, känslorna instinktiva, ibland motstridiga. Man kan även skrämmas av vildmarken. Tänkare har i alla tider filosoferat om naturens väsen, vetenskapen har förklarat dess konstitution, idag vet vi mycket, men sanningen om naturens mentala betydelse för oss människor är undflyende. Japanerna har kommit långt i sin förståelse. Jag tror det.

 

Nationalparken Daisetsuzan är den största i Japan och täcker den centrala och bergiga delen av Hokkaido. Området är en stor vildmark och till ytan jämförbar med Padjelanta, men det finns vägar som tränger in här och var. I västra delen utbreder sig en långsträckt bergsrygg som inkluderar öns högsta topp Asahidake 2291 meter. I söder ståtar den aktiva vulkanen Tokachidake som hade ett utbrott så sent som 2004.

 

 

Från toppen på Tomuraushi har jag fotograferat bergsryggen mot stratovulkanen Tokachidake. Det förstnämnda berget ingår i sviten ”Japans ett hundra berömda berg”, en lista som mången japan försöker beta av med bestigningar under sitt liv.

 

Jag och färdkamraten ger oss iväg på stigarna över denna bergsrygg, men vandringen börjar i dimma. Från kurorten vid bergets fot med sitt onsen (het källa för bad), bestiger vi Asahidake utan att se annat än den steniga marken framför oss, och vi inandas dunsterna av svavel från ångande fumaroler vi inte ser. När vädret lättar får vi i alla fall en glimt ned i en stor instörtningskrater (kaldera) som heter Ohatidaira.

 

 

 

Ohatidaira omges av vulkaniska kullar som inte varit aktiva under historisk tid. Markens palett är brokig.

 

 

Vulkanen Kurodake tittar fram medan en vandrare går på stigen nere till vänster.

 

Dagen fortskrider i molnens och regnets tecken och till skymningen når vi en lägerplats (man får bara tälta på dessa ställen enligt reglerna) utan att se den resliga topografin runt omkring. Natten blir kolsvart och bjuder senare upp till regnstorm, slagregnen piskar mot vårt superlätta Hillbergstält av supertunn väv och vi undrar hur det här ska sluta. Byarna trycker på med stormstyrka, det rycker och sliter hårt i tältet, men till vår glädje står boningen pall och håller vätan stången. Imponerande.

 

Morgonen kommer med lättnad. Solen tränger fram, landskapet tar form. Nu väntar en sträcka som gärna frekventeras av traktens björnar. I all information om nationalparken varnar man för björnmöten. Just den här tiden på året ger största chansen (eller risken) att möta nallarna. Vi tar fram björnbjällran och sätter den på ryggsäcken för att inte överraska. Under vandringen låter vi som alpkossor på bete, men någon björn ser vi inte ens på håll. Ett flertal mer eller mindre färska spillningshögar avslöjar dock deras närvaro. En rödräv travar nästan på oss, en hare skuttar iväg och jordekorrarna är återkommande bekantskaper efter stigen.

 

 

Till kvällen kommer stämningsladdat väder vid sjön Hisago. Omsider dags för lite mer kreativt fotograferande. Och nästa dag har vi vigt åt en dagstur upp på toppen av det berömda berget Tomuraushi. En befriande känsla fångar mig, att kunna gå med liten ryggsäck som bara innehåller kamerautrustningen. Äntligen kan jag rikta all uppmärksamhet på landskapet, dess detaljer och särart.

 

 

Skymning vid sjön Hisago.

 

 

Snöfältet lyser grant i gryningen. Bilden var en teknisk utmaning. Jag ville komma den kalligrafiska formen nära från tältplatsen på motsatta stranden och tog fram mitt telezoom-objektiv 70-200 mm som ställdes in på 125 mm för att också fånga in stenen i förgrunden. Eftersom skärpedjupet är litet med långa brännvidder bländade jag ned maximalt till bländare 32 för att få ut det mesta möjliga skärpedjup. Tyvärr gör diffraktionen i linserna att detaljskärpan därvid försämras samtidigt som helhetskärpan ökar. Den effekten (som väl inte är alltför störande) får man leva med när man använder kameror för de mindre formaten. Objektiven för dem ger sin bästa skärpa mellan bländare 5,6 och 8. De gamla storformatsobjektiven var beräknade för bästa resultat vid bländare 22, en stor fördel. Kameran står på stativet och slutartiden är 1/10 sek, ISO 100.

 

 

En delikat liten göl omgiven av vegetation.

 

 

Uppe på Tomuraushi syns nedfallande projektiler från himlen.

 

 

Molnen väller in över berget Chubetsu men de når oss aldrig när vi sista dagen lämnar denna värld av vulkaner och björnar.

 

Dag fyra tar vi oss ned från bergsryggen via en stig som leder genom en stor variation av naturtyper. På en flankerande bergsrygg som vi följer syns svepande vyer över ett böljande fjällandskap som kunde vara Padjelanta. Längre ned kommer vi in i den snåriga vegetation som är typisk för trakten. Manshöga tallsnår uppblandade med lika högväxta bambubuskage gör den kämpiga stigen stundtals till en tunnel. Långa sträckor är lera och sten ett hinder och det tar på krafterna. Till slut kommer vi ut på öppna myrmarker som försetts med en spång. I myrens periferi spretar många granar som ser att komma från Lappland, och hemtamt krokiga björkar visar sig. Trots att Hokkaido ligger på samma breddgrad som norra Italien är landskapet stundtals mer släkt med norra Skandinavien.

 

 

En saxofonbjörk vrider sig vid stigen medan vulkanen Asahidake som vi besteg första dagen i dimma, nu visar sin mulliga kropp.

 

Sedan ändrar sig naturen igen när vi kommer fram till kanten av en kanjonliknande dal där vi ska ta oss nedför en stupbrant bergssida till dalbottnen. Genom den täta skogen ser vi plötsligt som en uppenbarelse vattenfallet Hagoromo, gracilt strilande likt ett penseldrag av vit tusch på andra dalsidan. Den djupa klyftan ger mig associationer till Yosemite, och när vi kommit ned till kurorten Tenninkyo inklämd mellan skyhöga branter vet vi vad som väntar, ett ljuvligt bad i den naturliga varmvattenkällan, onsen. I Japan finns tusentals onsen eftersom landet ligger på en oroliga kontinentalplatta med vulkanism och jordbävningar. Apropå det senare fick vi efteråt höra att Hokkaido utsattes för ett kraftigt skalv samma natt som vi låg och tryckte i tältet medan stormen rasade. Det var en stor nyhet i TV, men om marken rörde sig under våra sovsäckar vet vi inte. Kanske blev vi lullade in i sömnens värld av geologiska krafter, trots blåsten.

 

 

 

 

Med min nya Canon EOS 5 Mark III har jag fotograferat i Tokyo. Läs om erfarenheterna i denna blogg.

 

Utsikt mot Sumidafloden från Tokyo Tower.

 

Street photography is not my cup of tea, men det finns några städer i världen som kan få obotliga naturmuppar att tända till. Tokyo är en sådan plats, världens folkrikaste stadsområde med nästan 36 miljoner människor, mer än tre gånger fler än i hela Sverige. Om man inte tidigare fattat att det finns förfärligt många människor på jorden, gör man det här. Det är en befriande känsla. Ska det vara stort, ska det vara med besked. Futtiga miljonstäder är inte mycket att yvas över.

 

Eftersom jag skaffat en ny kamera av känt japanskt märke (se bloggen ” Valet av kamera”) föll det sig naturligt att testa den i detta urbana megalopolis när jag ändå var i Japan i slutet av augusti. Redan första kvällen stegade jag ut på gatorna i stadsdelen Shibuya, den med de omtalade shoppingkvarteren. Vädret var tropiskt varmt och fuktigt, och mörkret föll redan klockan 18.30 eftersom landet inte har sommartid. Med nya verktyget i handen ville jag testa dess förmåga i ljussvaga förhållanden. Vad en kamera duger till får man bäst uppfattning om under realistiska prov. Tekniska mätningar av kamerans upplösning och objektivens skärpa må säga sitt, men det är ute i det verkliga livet man får svart på vitt. Här är några bilder från mina utflykter med Mark III i gatufotografins marker.

 

I Shibuya finns en berömd gatukorsning där floder av människor vimlar över körbanorna kors och tvärs när signalen slår om till grönt. Här har jag plåtat med mitt TS 17 mm vidvinkel, 1/100 sek på bländare 10 och ISO 2000. Klockan är strax över 18 och mörkret börjar falla. Jag rör mig i vimlet och skjuter bilder på måfå och med objektivets fokus ställd på oändlighet. Är noga med att få husfasaderna raka. Med det här förfarandet väljer man ut de mest intressanta bilderna efteråt, alltid kan det vara någon. Som det sagts: Digitalfotografin är som torskens föryngring. Honan lägger en miljon romkorn och i bästa fall blir det en ny torsk.

 

Nu är klockan 19.30 vid samma korsning. Jag har bytt till TS 45 mm och fotograferar på 1/50 sek med bländare 9. Ljuskänsligheten har skruvats upp till 2500 ISO. Fortfarande fotografering på frihand. 1/50 sek och bländare 8.

 

En gatumusikant vilar sig bland andra flanörer. Nu har jag skruvat upp ljuskänsligheten till 6400 ISO och använder objektivet TS 45 mm som jag tiltat (lutat) kraftigt för att förbättra skärpedjupet. Otroligt lite brus.

 

 

TS 45 mm, 12800 ISO, 1/30 sek och bländare 5,6. De båda tjejerna sitter på en dunkel plats och här börjar kameran närma sig gränserna för sin förmåga, men nog duger resultatet. Jag håller den mot en lyktstolpe för att undvika skakningsoskärpa.

 

Några tjejer sjunger hårdrock till kompet från ett ljudband och en högtalare. Här vilar inga ledsamheter. TS 45 mm, 12800 ISO, 1/40 sek och bländare 7,1. Fihandstagning vilket gett lite rörelseoskärpa om man ska vara petnoga.

 

TS 45 mm, 12800 ISO 1/25 sek och bländare 8. Motorhojen stod dunkelt placerad men jag hittade ett stöd för kameran och därför är bilden skarp trots relativt lång slutartid. En annan fantastisk sak med digitalfotografin är att man kan få mörka platser att se ljusare ut i bilden än vad de gör för ögat. Dessutom kan man blanda ljuskällor med olika färgtemperatur, anpassa vitbalansen och till slut få scenen att se naturlig ut.

 

Tokyo Tower är ett plagiat på Eiffeltornet men lite högre. Upp på den högsta observationsplatsen har man en fantastisk överblick över centrala Tokyo. Hur alla träd och parker klarar sig trots avgaser och trängsel är en gåta. I fonden syns nya Sky Tree, världens näst högsta byggnad. Bilden har fotograferats med TS 45 mm genom de glasrutor som ger enda möjligheten till bilder. Min erfarenhet är att man kan klara skärpan oväntat bra genom tjocka och kanske inte helt rena glasrutor. I alla fall tar man chansen om inget annat står till buds.

 

Jag åkte också  till Sky Tree, men där var köerna enorma om man ville upp i tornet så det blev inget av. Med sin höjd 634 meter över marken är detta världens näst högsta byggnad och den invigdes i maj i år. För att klara jordbävningar har tornet försetts med oljefyllda stötdämpare som ska ta upp energin. Under Fukushima-stöten pågick bygget och det sägs att översta partiet wobblade 10 till 15 meter under skalven. Skulle inte velat vara däruppe då. Fotografi med TS 17 mm och ett maximalt nedåtriktat skift för att framhäva det vertikala intrycket.

Läs om hur jag tänker för att fullfölja ett uppdrag att fotografera Möns Klint i Danmark.

 

 

I alla konstarter och hantverk finns diffusa knep för lyckade resultat, så även i fotografin. Dessa bakomliggande konstgrepp baseras på erfarenhet och kan ta lång tid att lära sig. En uppenbar kunskap som alltid måste till är tekniskt handlag med kameran och andra prylar. Om detta är inte mycket att orda numera. Dagens fotoutrustning bjuder oss på en snålskjuts som säkert får gamla tiders fotografer att vända sig i graven. Bara genom att köpa en ny kamera har man i de flesta fall en garanti för många oklanderliga bilder, rent tekniskt. Den tekniska utvecklingen har också medfört att avsevärt många fler människor fotograferar idag, än för bara några årtionden sedan. Sannolikt är det en av orsakerna till att fotografin som konstart fått många fler anhängare och att den i vissa fall numera förärats hög status av krafterna i samhället som bestämmer vad som är god konst. Det kan vi applådera.

 

Samtidigt har de tekniska framstegen medfört att åtskilliga av dem som skaffar sig en nymodig kamera gärna vill se sig själva som blivande fotokonstnärer bara för att bilderna de tar blir bra, rent teniskt. Dock upptäcker troligen de flesta efter ett tag, och kanske med förundran, att det krävs något mer än bara god skärpa, rätt exponering och en hyfsad komposition för att det löpande bildresultatet ska bli tillfredsställande. Kommen i det stadiet börjar man fundera över de dolda knepen som gör att vissa fotografer genomgående skapar bättre bilder i sin genre, än andra.

 

Dessa bakomliggande konstgrepp för att bli framgångsrik är olika inom olika genrer. Det är i alla fall ett påstående som jag tror på. Man måste förutom att ha ett uppövat bildseende också lära sig att läsa av motiven, lära känna dem på djupet och därmed förstå hur man bäst fotograferar dem. Och denna förmåga får man ingen träning i så länge man bara fotograferar för sitt nöjes skull. Som nöjesfotograf kan man ta lätt på plåtandet och pröva sig fram med olika bildstilar, leka rent ut sagt. Inget ont i det, bra bilder kan det bli ändå om man är driven med kameran och har talang, och det har många. Slumpen bidrar ibland till utslaget, det vill säga turen att vara på rätt plats och i rätt ögonblick där det finns ett intressant motiv – och ta vara på tillfället. Om man senare sätter ihop en kollektion av dessa strömässigt hopkomna bilder av hög klass, kan resultatet bli imponerande. Några som fotograferar på detta facila nöjessätt tillhör eliten av alla kameramän.

 

En helt annan situation är det om man har ett uppdrag och förväntas komma hem med bra bilder av vissa motiv. Då sätts ens förmåga att använda de dolda knepen på prov. En yrkesfotograf som tar uppdrag ställs ideligen inför den situationen, men även som nöjesfotograf kan man ge sig själv uppdrag för att träna upp den förmågan. Det viktigaste är som sagt att man lär sig något om motiven, men också att man styr slumpen till sin fördel. Tur och otur är förvisso inget man rår över, men man kan faktiskt öka chansen till god tur med fotografin och en faktor av stor betydelse för detta är planeringen kring ens fotograferande: hur hittar man det som ska avbildas, när bör man söka upp motivet, hur ordnas detta rent praktiskt etc.

 

Låt mig ge ett färskt exempel från min egen fatabur som visar hur jag agerar som landskapsfotograf. I ett projekt som jag arbetar med behövs bilder från Möns klint i Danmark. Det är en spektakulär plats vid kanten till Öresund. Med lite tur kan man göra strålande landskapsbilder däromkring. Jag behöver omgående en del bilder därifrån och har ingen tid att förlora. Därför följer jag väderprognoserna och sista dagarna i juli i år är skurar på väg in, mitt favoritväder för landskapsfotografi. Det låter lovande. Samtidigt måste jag lösa allt det praktiska: hur tar jag mig dit och var är bästa inkvarteringen. Eftersom klinten vetter mot öster torde gryningen ge bäst fotoljus, och om det drar förbi skurmoln kan situationen bli läcker. I arla morgonstund är det dessutom inga störande figurer på stranden, också det bra. Alltså måste jag hitta en lämplig plats för tidigt purrning. Bästa lösningen är att köra ned till det Vistors Center som finns där och sova i bilen. Detta kommer jag fram till.

 

Hela det skyddade området kring Möns Klint ligger avsides och allt är ödsligt när jag kommer fram. Parkeringen inne i bokskogen ligger helt tom och natten vilar beckmörk när jag lägger mig i bilen en halvtimma före midnatt, sedan några timmars sömn. Upp klockan fyra och med kameraprylar och termoskaffe lodar jag iväg mot klinten. En regnskur varar kort och sedan får jag hela gryningens skönhet till skänks. I sju timmar går jag omkring på stranden som förstås är helt öde. Jag letar efter motiv och passar på att njuta av tillvaron. Det är en lycklig stund, inga andra personer att ta hänsyn till, inga tider att passa, bara jag, min kamera och ett vackert landskap. Vad mer kan man begära av livet.

 

När klockan hunnit bli elva börjar drösar av turister invadera området. Uppe vid centret råder full kommers, barnfamiljer som stojar och en fullbelagd parkering. Många är på väg ned till stranden med dyra kameror dinglande runt nacken. Sorry tänker jag, ni missade något.

 

Jag påstår absolut inte att mina bilder från sejouren är anmärkningsvärda, det är inte det jag vill berätta om, men de fyller sin plats i mitt projekt och jag lyckades fullfölja uppdraget att få lite mer laddade bilder att välja bland, än de som tas mitt på dagen under blå himmel. Och detta var det som var syftet, och som blev resultatet av mitt agerande. Någon annan chans den här sommaren har jag inte haft av praktiska skäl.

 

Blå timmen före solens uppgång. De imponerande, rasbenägna och brant stupande klipporna av lös krita har en dunkel uppsyn.

 

Efter några första bilder vid stranden tror jag att det är bättre att fånga den uppåtgående solen uppe från kanten till stupet. Jag tar mig snabbt dit för att vara på plats. Det är ett val jag gör väl medveten om att jag kanske missar några fina motiv nere vid brynet i de sneda första solstrålarna. Dock man kan inte var på två platser samtidigt och för mitt uppdrag prioriterar jag stämningsladdad översikt framför konstfulla detaljer i spännande ljusflöden. 

 

Nu har gryningen kommit längre och jag har strövat bort någon kilometer under klipporna. Dags för lite bilder av dyningen som bränner mot stenarna på stranden.

 

Som jag skrev om i en annan blogg, fotograferar jag gärna djur som dyker upp även om fokus är på landskapet. Det omvända förhållandet inträffar däremot mycket sällan. Vid Möns Klint häckar hussvalorna i kolonier och jag hade med mig min zoom 70-200/2,8 plus 2X teleförlängare sonika 400 mm brännvidd, tillräckligt för att satsa på lite bilder.

 

Jag passade också på att senare under dagen fotografera vid Stevns klint längre norrut, inte fullt lika imponerande men geologiskt så intressant det föreslagits till världsarv. Den gamla pittoreska kyrkan vid Højerup som står på klinten drogs nästan med i ett ras 1928. Jag tycker faktiskt att detta gråmulna kontrastfattiga ljus som invaderar i kvällningen passar bra för detta motiv. 

Fotografin är förvisso en teknisk konstart. Vi är beroende av tekniken. Valet av kamera betyder i praktiken väldigt mycket för bildernas utseende. Läs i denna blogg om min syn på kameravalet.

 

Den gamla goda tiden med mellanformatsdior 6x6 – eller var det så bra egentligen?  Månsken över berget M´Goun, Marocko i oktober 1995. Rolleiflex 6008 och Zeiss Distagon 50 mm/4,0, Fujichrome Velvia.10 minuters exponering.

 

På den gamla analoga tiden var det dagens sanning att stora kameror gav det tekniskt sett bästa resultatet. Bilderna blev skarpare och var rikare på valörer. Av det skälet gick jag över till mellanformat när mitt fotograferande blev professionellt. Som naturfotograf upplevde jag en stor skillnad mellan mina tidigare bilder med småbildskameran och de nya som kom fram med mellanformataren (Hasselblad). Förbättringen var påtaglig och lockade fram ny inspiration. En annan betydelsefull sak i sammanhanget var den så kallade ljusbordseffekten när man sålde bilder. På en bildbyrå var diorna i mellanformatet genom sin storlek mycket mer säljbara än småbildsdiorna, och när kunderna betraktade ett 6x6-dia på ljusbordet kom bilden fram tydligt. Stora dior slog ofta ut de mindre i konkurrensen om köparna. Mellanformatskameran var sålunda ett lyft på många plan.

 

Egentligen är kameran bara ett verktyg men alla hantverkare som vill låta sin kreativitet flöda måste känna att verktyget håller måttet och levererar det man vill. Som pryl är kameran extremt personlig och man måste bli nära vän med den. Bildskärpa, byggkvalitet, ergonomi och pålitlighet är faktorer som påverkar ens förtroende, och i förlängningen resultatet av ens fotograferande. Men eftersom jag framför allt var (och är) intresserad av landskapsfotografi kunde faktiskt även mellanformatskameran kännas otillräcklig. Under långa tider funderade jag därför på att byta upp mig till en bälgkamera med bladfilm i storformat 9x12 cm. Det rådde inget tvivel om att den typen av kamera kunde prestera ännu högre bildkvalitet än mellanformatets 6x6 cm. Grundskärpan och gradationen av toner blev exemplarisk tack vare den stora filmytan, och skärpdjupet kunde bli större genom bälgens möjligheter att luta skärpeplanet. Objektiven var knivskarpa, och ett bladfilmsdia som låg på ljusbordet var en fröjd att titta på. Allt detta talade för ett byte och för att lära mig mer gick jag i slutet av 1980-talet en kurs i storformatsfotografi som Fotografernas Förbund ordnade.

 

Kursen fick mig dock att inse hur opraktiska dessa stora kameror måste vara vid hanteringen ute i fält. Visserligen fanns det hopfällbara klappkameror som var jämförelsevis smidiga och många amerikanska landskapsfotografer som jag såg upp till använde dessa, men filmplåtarna var bökiga att handskas med och kamerorna var mycket långsamma att rigga upp och extremt vindkänsliga med risk för skakningsoskärpa. De måste alltid stå på stativ, frihandstagning var nästan utesluten, och eftersom landskapsfotografering många gånger handlar om att fånga snabbt förbiilande ljusflöden var risken stor att man inte skulle hinna med att knäppa när naturen bjöd på ett bra läge. Jag gav därför upp tanken på bladfilmskameror och upptäckte istället panoramakameran som en spännande kompromiss. Den var något mindre och snabbare, men gav ändå stora original på rullfilm. Panoramaformatet var också intressant i sig för landskapsfotografering. Med panoramakameran kunde jag få fram dior som var 6x17 cm stora och ypperligt skarpa, men kameran käkade å andra sidan filmrullar (4 bilder per rulle) så jag bytte till en snarlik som hade det något mindre formatet 6x12 cm (6 bilder per rulle). Sett i backspegeln har jag gjort flera av mina bästa fjällbilder med den kameran (Linhof Technorama 617).

 

Panoramaformatet 6x12 cm gav mycket användbara dior. Berget Kinabalu på Borneo, april 1995. Linhof Technorama 612 med Schneider Apo-Symmar 135 mm/5,6, Fujichrome Velvia.

 

Under 1990-talet hade jag sonika en mellanformatskamera (hade då bytt till Rolleiflex 6008) och panoramakameran som mina huvudsakliga verktyg, även om jag också använde småbildskameran (Canon EOS 1) för snabbshots av människor och djur. Att ta med sig alla tre på en fjälltur gav sannolikt inte en lättare ryggsäck än en storformatsutrustning, men jag kunde i alla fall täcka in alla de motiv som intresserade mig (vyer, stämningar, närbilder, action och djur). Storformatskameran däremot funkade i princip bara för stillastående motiv. Alla mina tre kameror ihop med objektiv och mängder av filmrullar plus ett stativ vägde cirka 15 kilo, och den kamerautrustningen skulle samsas med tält, sovsäck, stormkök, mat mm. Gissa om det blev en tung packning på fjällturerna.

 

När den digitala revolutionen började ta fart växte mitt hopp att man så småningom skulle kunna klara sig med bara en kamera (= lättare packning) som klarade av alla intressanta motiv och ändå få en hög bildkvalitet. Jag var därför tidigt ute och köpte min första mer eller mindre professionella digitala kamera redan 2002, en Canon D 60 med en 6 megapixel sensor som var mindre i storlek än ett småbildsdia. Under en kort period var den modellen teknikledande, men bilderna kunde långt ifrån mäta sig med mina skannade mellanformatsdior eller panoramadiorna. De gamla kamerorna var fortfarande de främsta verktygen.

 

Efter hand förbättrades digitalkamerorna, upplösningen blev allt högre och en del barnsjukdomar med brus mm rättades till, och proffsen övergick till den digitala världen i en allt stridare ström. När jag 2005 hade köpt min första digitalkamera av hög klass, en Canon EOS 1Ds, med en 16 megapixel sensor, sålda jag mellanformatskameran. Sedan dess har jag bara fotograferat digitalt och panoramakameran lades på hyllan eftersom man också kan göra digitala panoramafotografier genom att sy ihop flera bilder som är tagna bredvid varandra. Kamerautrustningens vikt halverades och på fjällturerna räckte det från och med nu med bara den nya digitala apparaten. En kamera, vilken triumf!

 

Ett blåögt ögonblick trodde jag att min EOS 1 Ds skulle räcka livet ut, bara behövde kompletteras med nya objektiv inte mer, men ack nej. Under åren från 2005 och framåt har digitalkamerorna genomgått tekniska förbättringar av oanade mått. Nya kameror med allt bättre upplösning och bildåtergivning har kommit ut på löpande band till glädje för den växande skaran fotografer, men utvecklingen är samtidigt ett stressmoment om man som proffs vill ligga i framkanten. På den tiden vi fotograferade med film kunde man använda sin proffskamera under årtionden. De förändringar som då verkligen betydde något för bildkvaliteten var att införskaffa bättre objektiv och inte minst att förse sig med de bästa filmerna som kom ut. Nya färgfilmer lanserades på 1990-talet och de blev allt skarpare och renare i färgerna, och dessutom: man kunde använda dem i samma gamla kamera som alltså genom ett filmbyte levererade bättre resultat. För att hänga med i utvecklingen behövde man inte byta kamera, bara byta film.

 

Med den digitala tekniken har vi hamnat i en ny situation eftersom ”filmen” (sensorn) och kameran sitter ihop. Varje gång det kommer ut en ny kameramodell med bättre bildåtergivningsprestanda hamnar man på efterkälken med sin gamla. Frågan är hur länge till den här utvecklingen kommer att fortsätta. Den frågan dök upp i min skalle i våras när Canon presenterade sin nya kamera EOS 5 Mark III. I samma veva kom också Nikon ut med modellen D800 som slagit ned som en bomb med sin grymt höga upplösning på 36 megapixel. Till mina nyväckta funderingar om kameravalet hör också att det pågår en utveckling inom det digitala mellanformatet där kamerornas bakstycken nu är uppe i en upplösning på svindlande 80 megapixel. Dessutom har dessa bakstycken försetts med väldigt stora sensorer vilket också förbättrar bildkvaliteten. Stor är bäst igen.

 

Tekniksprången har gjort att jag den senaste tiden åter gått och ältat kamervalet. Jag har försökt bena ut mina behov och funderat igenom vilken bildkvalitet man egentligen behöver till sina motiv. När det digitala mellanformatet lanserades uppfattade jag detta först som en helig graal, en ouppnåelig dröm för oss landskapsfotografer som inte är födda med guldbyxor. Men så småningom har min åtrå avtagit eftersom jag insett att det digitala mellanformatet innebär ett steg tillbaka till stora, extremt dyra och mer strykkänsliga kameror. Och mera datorkraft krävs dessutom för bildbehandlingen och hur ska man lagra alla sina oändliga mängder megabyte från dessa kameror? Den grundläggande frågan är vilken betydelse för ens bildkonst den extremt höga upplösningen hos en 80 megapixelkamera egentligen har? Jag förstår att bildfilerna är underbara att granska i 100% på datorskärmen, att de tål enormt stora förstoringar och även snäva beskärningar utan nämnbar kvalitetsförlust. Allt detta medför förstås ett påtagligt mervärde, men väger det upp deras höga pris, stora tyngd och knubbiga kropp (gäller även objektiven) och mer begränsade objektivurval? Nej, har jag kommit fram till, inte i mitt fall.

 

När man funderar på sitt kameraval hamnar man som fotograf lätt i teknikträsket, den del av fotografin som mest fokuserar sig på bildernas tekniska briljans. Hur relevant detta är varierar från fall till fall. Vissa bildmotiv kräver god upplösning för att komma till sin rätt. Likväl är det främst motiven i sig som avgör om bilderna är intressanta att betrakta, och om man på grund av kamerans storlek och opraktiska konstruktion får sämre möjlighet att fånga de motiv som man vill fotografera, ja då har man inte vunnit något alls. Så tänkt konstaterade jag att en flexibel kamera som är så lätt som möjligt är det viktigaste för min typ av fotografi, och jag avfärdade tanken på att skaffa digitalt mellanformat. Dessutom räcker de 21 megapixel som jag har i min Canon EOS 5 Mark II till väldigt väldigt stora förstoringar, den också.

 

Min bildutställning i Ulriksdals slottspark.

 

En liten anekdot: För två år sedan visade jag en omfattande utomhusutställning med stora bilder i Ulriksdals slottspark utanför Stockholm. Mina stora fjällpanoramor var rejält uppdragna till 2,5 x 1,25 meter. Alla bilder utom en var gjord från lödiga panoramadior. En yrkesfotograf kom förbi med sin tunga kameraväska på axeln och sa lite kaxigt att det är väl digitalbilder det här. Nix sa jag, bara en är gjord från ett digitalt original, peka ut den om du kan. Han gick runt och kikade och just det, pekade fel. Dessutom är det så att den digitala bilden som han missade inte var ett sammansmält panorama med flera hopsydda bildfiler, utan en smal strimma från en enda originalfil i JPEG (gjord med EOS 1 Ds) uppdragen till två och halv meter och ändå till förväxling lika skarp som bilderna från panoramdiorna 6x12 cm på Fujichrome Velvia! Det var en läxa. Även om vi letar efter tekniska kvalitetsskillnader kan de vara svåra att upptäcka, även för ett proffs.

 

 

Denna bild av Kebnekaise som var med på utställningen i Ulriksdal fotograferade jag under min första heldigitala fototur i fjällen 2005. Jag hade bestiget granntoppen Kebnepakte och upptäckte att bildkortet började ta slut, och till min förfäran att jag dessutom hade glömt att ta med ett reservkort. För att ge plats åt fler bilder i kortet ändrade jag kamerainställning från det utrymmeskrävande råformatet till det snålare JPEG, och fotograferade sedan denna bild med ett mjuktecknande zoomobjektiv 70-300 mm med dioptriska linser (inte mitt skarpaste). Från denna originalfil tog jag senare fram en remsa i mitten som hade samma proportioner som ett panoramadia och bilden förstorades slutligen till 2,5 meters bredd.

 

Min slutsats har under sommaren blivit att jag stannar kvar i det så kallade digitala fullformatet, det vill säga digitalkameror med en sensor lika stor som det gamla småbildsdiat. Bildkvaliteten från dessa kameror är tillräckligt god. Frågan som därmed också kräver sitt svar är om jag behöver uppgradera min EOS 5 Mark II till en Mark III, eller kanske byta system till Nikons nya D800. Den senare tanken har jag dock snabbt slagit ur hågen eftersom det skulle kosta enorma slantar. Mark III har fått bra kritik och när jag granskat de förbättringar som man åstadkommit har mitt beslut mognat fram, och banne mig i förra veckan bytte jag Mark II mot en ny Mark III. Om man kan tala om kärlek vid första handgreppet så är det den känslan som har fångat mig. Kameran är underbar att hålla i, låter mer förtroendeingivande än den gamla och lockar effektivare fram lusten att fotografera. Framför allt har jag fäst mig vid sensorns förbättrade ljuskänslighet. Jag har varit ute och snabbtestat i skogen hemma. Även på 4000 ISO kan man göra bilder som går att använda i böcker och på utställningar. Fördelen med denna höga ljuskänslighet är att man kan fotografera ljussvaga motiv utan att använda stativet. Detta öppnar för nya möjligheter i svåra lägen med intressanta motiv. Frågan är nu om jag om några år måste byta kamera igen. Det återstår att se. Nästa vecka reser jag till Japan för att hårdtesta min nya älskling.

 

Avslutningsvis, denna blogg har jag skrivit i upplysande syfte utan att ha en sponsrad förbindelse med Canon. Jag har använt deras kameror i 25 år vid det här laget och är i stort sett mycket nöjd. Men för balansens skull vill jag säga att om jag idag skulle börja från scratch och skaffa mig ett professionellt kamerasystem skulle valet möjligen falla på Nikon D800, som trots allt ger lite högre upplösning och något bättre dynamiskt omfång för en billigare peng än Mark III. På 1970-talet använde jag Nikon F2.

 

 

Testbild med min nya Canon EOS 5 Mark III och TS 17 mm.Fotograferad med ISO 4000 till en häpnadsväckande bra kvalitet.

 

 

Detalj i hundra procent.

 

 

 

 

Är på väg hem. Kör ensam på efyran, från Norrköping i kvällningen en dag i förra veckan.

Skurväder.

Molnkreationer tar form på himlen, och den sjunkande solen målar gul färg på vattenångan. I backarna upp till Kolmården syns fabulösa fotomotiv blomma ut i skyn. Bredvid mig ligger stora kameraväskan, jag är redo, men motorvägen kräver min uppmärksamhet. Gillar inte situationen. Bakom ratten i motorvägsfart måste det vara körningen som gäller. Mina ögon pendlar mellan himlen och vägen – trafiken är gles. Hjärnkontoret börjar arbeta. Var kan jag köra av efyran? Känner mig fångad i en hage, som man ofta gör på stora motorvägar. Under tiden blir molnen allt mer färgstarka och fotogeniska.

 

Efter en lång sträcka utan avfart säger jag åt mig själv att lägga av. Det är kört, du hittar ingen bra plats att gestalta molnen, snart slocknar ljuset, se framåt och tänk på vägen. Okej, jag ger upp. Det kommer alltid nya tillfällen, det är en tröstens tanke. Har precis lagt ned projektet att fotografera och börjat njuta av kvällningens skönhet, när skylten till Jönåker dyker upp. Ett snabbt beslut, en sista chans, jag kör dit. Om jag inte minns fel finns åkerfält vid den gamla avdankade riksvägen där i närheten. Avfarten leder mig rätt och ett svampliknande cumulonimbus tornar upp sig som en begynnande tornado över fälten och husen. Jag stannar och börjar fotografera – i sista minuten. Efter några klick har solen försvunnit och molnet förlorat sin kontrast. Den vita massan börjar se ut som en lealös geléklump. Kul att det blev något, tänker jag och vänder åter mot efyran. Känner mig som en amerikansk ”storm chaser” i mellanvästern.

 

Roadside photography som jänkarna säger, är inte alls min melodi. Med begreppet menas att man åker omkring med kameran i sin bil och letar efter motiv. De mest halsbrytande entusiasterna jagar tornados med risk för liv och lem. De som är mer stillsamma kan fånga fantastiska scenerier från parkeringsplatserna i amerikanska nationalparker. Jag är inte svag för detta sätt att förhålla sig till naturfotografering. Bilturer och naturupplevelse hör inte ihop. Framförallt gillar jag inte att ruscha med kameran för att ta en bild. Men ibland är det bara från vägkanten man kan få fantastiska bilder.

 

 

 

 

Jag minns ett annat tillfälle av ruschig roadside photography. Det var i början av 1990-talet och vi i min familj brukade fira julen vid Grövelsjön i Dalarna. En gång på hemväg i sträng kyla och med en fullpackad bil och våra två rastlösa barn i tioårsåldern placerade i baksätet, kunde jag inte bärga mig. När vi passerade intill Österdalälven vid Åsen såg jag ett otroligt motiv och stannade vid vägens snövallar. Det var minus trettio grader, en öppen älv som ångade och fantastiska dimfrostbildningar hade pansrat in strandskogen i en vit stass. Nu gällde det att handla snabbt, inte för att motivet riskerade försvinna, utan för att ungarna kunde tröttna (och för att det var så isande kallt). Jag klättrade ned en bit i slänten mot älven, riggade min stora panoramakamera på stativet, mätte ljuset med en lös ljusmätare, satte på ett gradationsfilter framför objektivet, ställde in bländaren, spände slutaren och tryckte av. En bild till med ljusare exponering måste till. Samtidigt från bilen hördes ropen skalla: Kom pappa! Jag spände slutaren och knäppte igen, och sen med stelfrusna händer och vit nästipp rusade jag uppför snöslänten till bilens värme, och sen iväg. Jag kan inte säga att det var en kul fotografering, men resultatet var inget jag ångrade. Bilden som blev till har publicerats många gånger.

Man har sina principer, och man bryter mot dem. Flexibil kallas det visst.

Kan man fotografera kvintessensen av ett landskap? När jag var i Bretagne för några veckor sedan handlade mina fotografiska funderingar om den saken. Hade aldrig varit där förut. Hade en ganska grumlig uppfattning om vad som väntade. På kort tid skulle jag försöka uttrycka områdets natur i mina bilder. Läs om prövningarna i denna blogg.

 

Bretagne är den västligaste halvön i Frankrike, en Europas utsträckta hand mellan Engelska kanalen och Biscayabukten. Namnet får fåkunniga att tänka på en dramatisk kust, som piskas av stormarna på vintern när väldiga atlantvågor bränner mot klipporna. Men min vision och verkligheten stämde inte helt. Hade snarast tänkt mig en högplatå som slutar med släta, branta kustklintar som störtar lodrät ned i havet. Men i det Bretagne jag såg var stränderna relativt låglänta och klipporna mycket sargade av vittring, visserligen bestående av naket urberg, men knappast imponerande höga. I vattnet utanför fastlandet stack en oväntad arkipelag upp med skrovliga skär som bitvis såg ut som svenska utskärgårdar. Ibland växte klipporna till resliga raukar. Ett släktskap med Hovs Hallar var påtagligt.

 

”Den rosa granitkusten” (Cote de Granit Rose) på norra sidan av Bretagne hade även en del likheter med norra Bohuslän, men de naturgeografiska skillnaderna är större. I Bretagne har ingen inlandsis slipat granithällarna till runda kobbar. Vittringen resulterar istället i sprickiga torn och gapande klyftor med avrundade kanter och knottriga ytor på stenar och block. Landskapets look är regnets verk i sydligt belägna granitlandskap. Klippan smulas av kemisk nedbrytning till grus, medan våra nordiska skärgårdar har formats av mekanisk slipning från inlandsisar, och av frostsprängningen. I Bretagne är dessutom havsdyningarna imponerande kraftfulla. De äter sig in i berget och söndrar det långsamt, och tidvattenskillnaden är stor, över 5 meter. Med sex timmars mellanrum förvandlas kusten radikalt när ebben drar sig tillbaka. Skärgårdar och stränder ser plötsligt ut som tömda regleringssjöar. Mellan skären breder mörka och geggiga slätter ut sig. Vackert?

 

Alltnog, jag blev mycket häpen över den vilda nimbus som kusten hade trots att den inte såg ut som jag hade väntat mig. Den var inte direkt spektakulär, men likväl dramatisk. Den otyglade karaktären låg på ett annat plan än svindlande höjdskillnader. Kusten tog form genom de trasiga och kämpabetonade klipporna och tidvattnets eviga puls, och jag kände omedelbart att det var detta intryck jag ville fånga med kameran. För att få rätsida på ambitionerna under fem utmätta dagar tvingades jag snabbt orientera mig om de bästa vinklarna. Bretagne var en fotografisk vit fläck för mig, hade inte sett många bilder från området. Den skrivna informationen på engelska var inte mycket att hämta. Alltså fick jag ta fasta på kartstudier, min intuition och den information jag kunde fånga upp på plats. Mycket tydde på att ”Den rosa granitkusten” var ett bra val, vilket det också visade sig vara. Men hur skulle jag tackla landskapet med kameran?

 

För det mesta är jag en konkret naturfotograf. Har svårt att ställa in skaparsinnet på renodlade abstraktioner, jag föredrar stora skärpedjup och platsidentitet. Helst ska det på något sätt framgå i mina bilder var ungefär de är tagna. En noja kanske, bara för att jag är geograf av födsel och ohejdad vana. Hursomhelst medför min läggning att jag sällan lägger ned någon möda på att leta efter svårbegripliga och gåtfulla naturmotiv, i synnerhet inte när jag är på nya platser. Å andra sidan kan jag tycka om andra fotografers abstraktioner av naturen, antingen de görs i form av extremt snäva utsnitt eller med fototeknikens hjälp, till exempel oskärpa. För egen del vill jag hålla mig till den konkreta fotografiska stilen. För några år sedan hade jag en duvning med en bildmänniska om betydelsen av geografisk närvaro i bilderna. Bry dig inte om det, var rådet jag fick, men jag framhärdade och gör det fortfarande. En naturbild som antyder platsens identitet och samtidigt innehåller både estetisk och esoterisk kvalitet är högsta målet för mig som landskapsfotograf, även i en konstnärlig kontext.

 

I Bretagne utvecklade en av impressionismens kända konstnärer Paul Gauguin sin målarstil i slutet av 1800-talet. Inom landskapsmåleriet är variationen av stilarter gränslös. Inom fotografin sätter den realistiska bildåtergivningen tydliga gränser. Upphäver vi det realistiska draget i ett fotografi kommer bilden inte uppfattas som ett fotografi. 

 

”Jag vill inte beskriva platser. Jag är intresserad av linjer, former och rektangeln.” Den berömde amerikanske landskapsfotografen Robert Glenn Ketchum formulerar bestämda uppfattningar om sin fotografiska gärning i en bok. Jag vet dock inte om han är ärlig mot sig själv. Jag tycker faktiskt att många av hans storartade fotografier är platsrelaterade. På ett sätt blir det alltid så när man har naturen som motivområde för kameran. Platserna med deras vegetation, vattendrag, landformer och ljusförhållanden sätter ramarna för vad man kan fotografera.

 

För egen del letar jag idogt efter subtila detaljer som ger platserna en personlighet. Men det ska framgå vad detaljen är för något – en tydlig konkretion och ingen medveten abstraktion. Gärna placerar jag detaljen som ett iögonenfallande inslag i miljön. Klipplandskap har en stor dragningskraft på mig med sin rika variation av former och texturer. Bretagne har mycket att erbjuda ur den synpunkten.

 

 

Vid Le Gouffre var kusten särskilt karaktärsfull och söndrig. Jag stannade ett par dagar här och denna bild är från en ganska blåsig eftermiddag med dånande bränningar när tidvattnet var på väg tillbaka och molnskyarna hade dragit sig undan för att låta solen smeka över klipporna.

 

 

 

Mellan byarna Tregastel och Pierros-Guirec ligger en av de mest bejublade kuststräckorna där omfattande bebyggelse tränger sig ned mot vattnet. Semesterorterna avlöser varandra. Jag tältade vid campingplatsen vid Tregastel Plage och gick upp i den arla gryningen en mulen morgon då detta segelskepp hade kastat ankar i bukten.

 

Någon stund senare under samma gryning hittade jag den denna sammanväxta tångruska och grönalgpladuska som satt på en granithäll som låg avigt till. Jag fick klättra ned på blottade block i ebb. Kunde inte motstå frestelsen. I bakgrunden syntes några öar i Les Sept Iles.

 

 

Pladuskan var som ett födelsemärke i landskapet och gav platsen karaktär. Jag roterade ett helt varv runt det hela för att hitta olika vinklar.

 

 

Sommarskymningen vid Le Gouffre kan vara färgstark. Här har jag utnyttjat HDR-teknik för att teckna ut kontrasterna. Två bilder har lagts ihop i Photoshop, den ena exponerad efter himlen, den andra efter förgrunden. Kameran står på ett stativ och kompositionen är på millimetern exakt lika i båda bilderna. Dock hinner molnen flytta sig en aning mellan exponeringarna, vilket framträder i himlens ljusbrytningar efter sammanslagningen. En del onaturliga bårder i molnen måste därför jämnas ut.

 

 

Ebben vid Le Gouffre är en grymt ödslig syn. Jag är uppe en tidig morgon med regn i luften och ett mättat blåljus som strålar ned från himlen och reflekteras från alla fuktiga markytor. I ett kaotiskt myller av blottlagda block går jag omkring och letar motiv. Och jag funderar: om det här hade varit en kraftverksdamm utan vatten i hade intrycket varit vedervärdigt. Bland det fulaste som kan ses i ett landskap är nakna regleringsmagasin. Men här i Bretagne, där liknande förhållanden orsakas av naturens tidvatten, berörs jag av en annan känsla. Eftersom all osminkad sten och sand är naturlig framsprungen kan jag se skönhet.

 

 

Sjöfart och kust hör ihop och fyren vid Coz Porz är ett av många landmärken som blivit rest till hjälp för fartygens navigering.

 

Som en naturlig vaktpost vid havet står denna medfarna granitknalle, medan en välväxt planta av strandkål omedvetet försöker efterlikna knallens form och textur. Konvergens kallas detta möte med ett annat ord. Le Gouffre

 

 

Vid Tregastel växer klockljung och käringtand i flätade mattor som är en syn för gudar under blomningen i början av juli.

 

Måste avrunda med detta hus som lär vara ett Frankrikes mest avbildade. Det ligger vid Le Gouffre och är ett givet motiv för all med en kamera till hands. I en bok läste jag att ägarna hade stämt en reklambyrå som utan tillstånd använde en bild av huset i en kampanj. Domstolen dömde till husägarens fördel och de fick ut ett skadestånd. När jag passerade huset några gånger under två dagar stod hela tiden två bilar parkerade framför förstukvisten fast huset var tomt. Jag misstänkte att bilarna stod där på pin tji för att förstöra stämningen i våra bilder. Antar att ägarna är av den gammalmodiga typen, som aldrig hört talas om Photoshop.

Den bedårande alpnaturen vid Oberstofel i Appenzell är ”sound of music” för ögat. Kan man tänka sig ett mer typiskt vykort än denna bild, lätt att älska om man ser till motivet, lätt att förakta om man ser till det fotografiska uttrycket. Läs om min senaste resa till Alperna.

 

 

Alperna är för landskapsfotografen vad den afrikanska savannen är för djurfotografen – en förförisk miljö. Man får mycket till skänks i jakten på sina bilder. Ändå måste man ta vara på sina kunskaper och erfarenheter i komposition och ljushantering om man vill skapa något som är mer än bara slentrian.

 

För några veckor sedan besökte jag Schweiz. Har en klockarkärlek (!) till detta land. Naturen är så ståtlig att jag alltid famlar efter ord. Man måste faktiskt gödsla med superlativer, allt annat vore en verklighetsförfalskning. Den här gången är målet östra delen, kantonen Appenzell, vars berg är mindre kända än storheter som Matterhorn och Eiger. Några dagar vandrar jag inom synhåll för högsta toppen Säntis, vallar kameran som jag brukar säga. Vädret växlar: regn, sol, moln och åska. Bakom varje höjdkrön och runt varje dalkrök öppnar sig nya möjligheter. Luften är frisk och ren och fotografin en fröjd.

 

Kan man skapa något bildmässigt nytt av något så fotografiskt utnött som ett vackert alpmotiv? Känner mig tveksam. Tror inte det är möjligt längre, tycker inte ens att det är nödvändigt. För egen del vill jag bara fånga de stunder av flyktig visuell tillfredställelse som fångar mig. I bästa fall kan jag förmedla intrycken till andra och få en respons, men vilken naturfotografi är längre extraordinär? Jag menar att det räcker med ett gott hantverk och ett äkta uppsåt för att skapa något som är värt att betrakta. Så kommer det förbli, även i framtiden. Med det goda hantverket menar jag gestaltningen av landskapet, bredden i bildmaterialet, kompositionerna och deras relevans för både naturen och den personliga iakttagelseförmågan. Om bilderna sammansmälter den objektiva och subjektiva aspekten på landskapet uppstår ett uttryck – hoppas jag i alla fall. Och därmed kan ett klichéartat vykort som ovan, faktiskt platsa i kollektionen och bli riktigt stark i känslan. Denna bild av det fridsamma bergslandskapet där de lyckliga alpkossorna betar i slösande sol, är faktiskt också en vision av ett kärnsunt paradis, något vi alla drömmer om

 

Här är några andra kommenterade bilder från mina utflykter.

 

Uppe vid hyttan Schäfflar kan jag följa eftermiddagens ljusschatteringar över massivet Säntis. Molnen är min bästa bundsförvant när jag fotograferar berg. De skulpterar och ger dramatik åt en vy som annars kunde vara ganska stel även om den är nog så vacker. Zoom 70-200/2,8 vid 120 mm.

 

 

 

I gryningen går jag ut från hyttan för att följa utvecklingen. Masten som syns på toppen Säntis står på en stor anläggning. Man kan åka linbana dit upp. Jag står på en hisnande smal kam med tusenmetersbranter åt båda hållen, men trots höjden drygt 1900 meter över havet är det ingen snö. Vad som kännetecknar denna del av Schweiz är bergens vertikala lager som gör dem stupbranta. Kalksten är en vanlig bergart häromkring och marken blir otroligt bördig även så här högt upp. Istället för en sugande snösluttning är det tvärbranta blomsterängar som ger mig fjärilar i magen när jag närmar mig kanten. Panormabilden består av två sammanfogade bilder gjorda med TS 45 mm.

 

 

Kvällsbild av den rika blomsterängen utanför hyttan. Bildens blandning av topografisk dokumentation och stämningsfullt ljus är exempel på en gestaltning som jag söker. Den fångar något av landskapets själ. TS 45 mm.

 

 

 

Altman 2386 meter över havet är den mest framträdande bergsprofilen i trakten. Här höjer sig toppen nästan tusen meter över hyttorna vid Meglisalp. Bildvinkeln hittade jag på väg upp mot hyttan Schäfflar och bergväggen till höger medger en bra gestaltning av höjdskillnaderna i landskapet. Den saken är alltid en utmaning för bergsfotografen. Husen nedanför toppen understryker en minst sagt imponerande topografi. Zoom 70-200/2,8 vid 160 mm.

 

 

En dag med regn och dimma tar jag en rövare och åker linbanan upp till toppen av Säntis. Kanske tränger man igenom molnen däruppe? Mycket riktigt, en virvlande molnvals bjuder upp. Altmann träder gungande fram i korta glimtar när jag fotograferar berget från den makalösa anläggningen schweizarna byggt på klippspetsen där linbanan slutar. Berget lever upp till sitt namn. Zoom 70-200/2,8 vid 135 mm.

 

 

Vid Seealpsee speglar sig branten en mulen kväll när jag strosar runt sjön. Mitt sinne är inställt på naturstilleben. Skannar oavbrutet terrängen och ser plötsligt detta haikumotiv. En varm känsla av glädje kryper in i mig: drömmen om en undangömd men talande detalj i detta storskaliga landskap. TS 45 mm.

 

 

Områdets skogar är också värda att undersöka. Täta bestånd av bok övergår på högre höjd i mörk granskog, och träden växer på synnerligen branta bergssidor. En dag går jag uppför stigen som följer en bäckravin. Ser ett vattenfall och tar mig nedför en hög och lerig brant för att fotografera. Miljön inspirerar mig genom sin v-ravin och trappstegsfallen, och i ljusgläntan högst upp växer en bok snyggt inplacerad. Arbetar mig igenom ett antal alternativa bildvinklar varav denna blev bäst. När jag sedan ska tillbaka upp till stigen uppstår plötsligt svårigheter. Lerbranten är exponerad, lite svindlande och inte lätt att forcera. Känner att jag hamnar i ett farligt läge. Att rutscha nedför leran rakt mot stenarna kan sluta illa. Måste skärpa koncentrationen där jag balanserar som en klättrare på ett snöfält, men här klädd i lortiga regnbyxor och med bar överkropp som blir allt lerigare. Sic, naturfotografi kan medföra oväntade prövningar när inspirationen tar över. TS 17 mm.

 

 

Jorå, jag gjorde vanliga vandrarbilder också. TS 17 mm.