Läs om hur jag tänker för att fullfölja ett uppdrag att fotografera Möns Klint i Danmark.

I alla konstarter och hantverk finns diffusa knep för lyckade resultat, så även i fotografin. Dessa bakomliggande konstgrepp baseras på erfarenhet och kan ta lång tid att lära sig. En uppenbar kunskap som alltid måste till är tekniskt handlag med kameran och andra prylar. Om detta är inte mycket att orda numera. Dagens fotoutrustning bjuder oss på en snålskjuts som säkert får gamla tiders fotografer att vända sig i graven. Bara genom att köpa en ny kamera har man i de flesta fall en garanti för många oklanderliga bilder, rent tekniskt. Den tekniska utvecklingen har också medfört att avsevärt många fler människor fotograferar idag, än för bara några årtionden sedan. Sannolikt är det en av orsakerna till att fotografin som konstart fått många fler anhängare och att den i vissa fall numera förärats hög status av krafterna i samhället som bestämmer vad som är god konst. Det kan vi applådera.

Samtidigt har de tekniska framstegen medfört att åtskilliga av dem som skaffar sig en nymodig kamera gärna vill se sig själva som blivande fotokonstnärer bara för att bilderna de tar blir bra, rent teniskt. Dock upptäcker troligen de flesta efter ett tag, och kanske med förundran, att det krävs något mer än bara god skärpa, rätt exponering och en hyfsad komposition för att det löpande bildresultatet ska bli tillfredsställande. Kommen i det stadiet börjar man fundera över de dolda knepen som gör att vissa fotografer genomgående skapar bättre bilder i sin genre, än andra.

Dessa bakomliggande konstgrepp för att bli framgångsrik är olika inom olika genrer. Det är i alla fall ett påstående som jag tror på. Man måste förutom att ha ett uppövat bildseende också lära sig att läsa av motiven, lära känna dem på djupet och därmed förstå hur man bäst fotograferar dem. Och denna förmåga får man ingen träning i så länge man bara fotograferar för sitt nöjes skull. Som nöjesfotograf kan man ta lätt på plåtandet och pröva sig fram med olika bildstilar, leka rent ut sagt. Inget ont i det, bra bilder kan det bli ändå om man är driven med kameran och har talang, och det har många. Slumpen bidrar ibland till utslaget, det vill säga turen att vara på rätt plats och i rätt ögonblick där det finns ett intressant motiv – och ta vara på tillfället. Om man senare sätter ihop en kollektion av dessa strömässigt hopkomna bilder av hög klass, kan resultatet bli imponerande. Några som fotograferar på detta facila nöjessätt tillhör eliten av alla kameramän.

En helt annan situation är det om man har ett uppdrag och förväntas komma hem med bra bilder av vissa motiv. Då sätts ens förmåga att använda de dolda knepen på prov. En yrkesfotograf som tar uppdrag ställs ideligen inför den situationen, men även som nöjesfotograf kan man ge sig själv uppdrag för att träna upp den förmågan. Det viktigaste är som sagt att man lär sig något om motiven, men också att man styr slumpen till sin fördel. Tur och otur är förvisso inget man rår över, men man kan faktiskt öka chansen till god tur med fotografin och en faktor av stor betydelse för detta är planeringen kring ens fotograferande: hur hittar man det som ska avbildas, när bör man söka upp motivet, hur ordnas detta rent praktiskt etc.

Låt mig ge ett färskt exempel från min egen fatabur som visar hur jag agerar som landskapsfotograf. I ett projekt som jag arbetar med behövs bilder från Möns klint i Danmark. Det är en spektakulär plats vid kanten till Öresund. Med lite tur kan man göra strålande landskapsbilder däromkring. Jag behöver omgående en del bilder därifrån och har ingen tid att förlora. Därför följer jag väderprognoserna och sista dagarna i juli i år är skurar på väg in, mitt favoritväder för landskapsfotografi. Det låter lovande. Samtidigt måste jag lösa allt det praktiska: hur tar jag mig dit och var är bästa inkvarteringen. Eftersom klinten vetter mot öster torde gryningen ge bäst fotoljus, och om det drar förbi skurmoln kan situationen bli läcker. I arla morgonstund är det dessutom inga störande figurer på stranden, också det bra. Alltså måste jag hitta en lämplig plats för tidigt purrning. Bästa lösningen är att köra ned till det Vistors Center som finns där och sova i bilen. Detta kommer jag fram till.

Hela det skyddade området kring Möns Klint ligger avsides och allt är ödsligt när jag kommer fram. Parkeringen inne i bokskogen ligger helt tom och natten vilar beckmörk när jag lägger mig i bilen en halvtimma före midnatt, sedan några timmars sömn. Upp klockan fyra och med kameraprylar och termoskaffe lodar jag iväg mot klinten. En regnskur varar kort och sedan får jag hela gryningens skönhet till skänks. I sju timmar går jag omkring på stranden som förstås är helt öde. Jag letar efter motiv och passar på att njuta av tillvaron. Det är en lycklig stund, inga andra personer att ta hänsyn till, inga tider att passa, bara jag, min kamera och ett vackert landskap. Vad mer kan man begära av livet.

När klockan hunnit bli elva börjar drösar av turister invadera området. Uppe vid centret råder full kommers, barnfamiljer som stojar och en fullbelagd parkering. Många är på väg ned till stranden med dyra kameror dinglande runt nacken. Sorry tänker jag, ni missade något.

Jag påstår absolut inte att mina bilder från sejouren är anmärkningsvärda, det är inte det jag vill berätta om, men de fyller sin plats i mitt projekt och jag lyckades fullfölja uppdraget att få lite mer laddade bilder att välja bland, än de som tas mitt på dagen under blå himmel. Och detta var det som var syftet, och som blev resultatet av mitt agerande. Någon annan chans den här sommaren har jag inte haft av praktiska skäl.

Blå timmen före solens uppgång. De imponerande, rasbenägna och brant stupande klipporna av lös krita har en dunkel uppsyn.

Efter några första bilder vid stranden tror jag att det är bättre att fånga den uppåtgående solen uppe från kanten till stupet. Jag tar mig snabbt dit för att vara på plats. Det är ett val jag gör väl medveten om att jag kanske missar några fina motiv nere vid brynet i de sneda första solstrålarna. Dock man kan inte var på två platser samtidigt och för mitt uppdrag prioriterar jag stämningsladdad översikt framför konstfulla detaljer i spännande ljusflöden. 

Nu har gryningen kommit längre och jag har strövat bort någon kilometer under klipporna. Dags för lite bilder av dyningen som bränner mot stenarna på stranden.

Som jag skrev om i en annan blogg, fotograferar jag gärna djur som dyker upp även om fokus är på landskapet. Det omvända förhållandet inträffar däremot mycket sällan. Vid Möns Klint häckar hussvalorna i kolonier och jag hade med mig min zoom 70-200/2,8 plus 2X teleförlängare sonika 400 mm brännvidd, tillräckligt för att satsa på lite bilder.