Fotografin är förvisso en teknisk konstart. Vi är beroende av tekniken. Valet av kamera betyder i praktiken väldigt mycket för bildernas utseende. Läs i denna blogg om min syn på kameravalet.

 

Den gamla goda tiden med mellanformatsdior 6x6 – eller var det så bra egentligen?  Månsken över berget M´Goun, Marocko i oktober 1995. Rolleiflex 6008 och Zeiss Distagon 50 mm/4,0, Fujichrome Velvia.10 minuters exponering.

 

På den gamla analoga tiden var det dagens sanning att stora kameror gav det tekniskt sett bästa resultatet. Bilderna blev skarpare och var rikare på valörer. Av det skälet gick jag över till mellanformat när mitt fotograferande blev professionellt. Som naturfotograf upplevde jag en stor skillnad mellan mina tidigare bilder med småbildskameran och de nya som kom fram med mellanformataren (Hasselblad). Förbättringen var påtaglig och lockade fram ny inspiration. En annan betydelsefull sak i sammanhanget var den så kallade ljusbordseffekten när man sålde bilder. På en bildbyrå var diorna i mellanformatet genom sin storlek mycket mer säljbara än småbildsdiorna, och när kunderna betraktade ett 6x6-dia på ljusbordet kom bilden fram tydligt. Stora dior slog ofta ut de mindre i konkurrensen om köparna. Mellanformatskameran var sålunda ett lyft på många plan.

 

Egentligen är kameran bara ett verktyg men alla hantverkare som vill låta sin kreativitet flöda måste känna att verktyget håller måttet och levererar det man vill. Som pryl är kameran extremt personlig och man måste bli nära vän med den. Bildskärpa, byggkvalitet, ergonomi och pålitlighet är faktorer som påverkar ens förtroende, och i förlängningen resultatet av ens fotograferande. Men eftersom jag framför allt var (och är) intresserad av landskapsfotografi kunde faktiskt även mellanformatskameran kännas otillräcklig. Under långa tider funderade jag därför på att byta upp mig till en bälgkamera med bladfilm i storformat 9x12 cm. Det rådde inget tvivel om att den typen av kamera kunde prestera ännu högre bildkvalitet än mellanformatets 6x6 cm. Grundskärpan och gradationen av toner blev exemplarisk tack vare den stora filmytan, och skärpdjupet kunde bli större genom bälgens möjligheter att luta skärpeplanet. Objektiven var knivskarpa, och ett bladfilmsdia som låg på ljusbordet var en fröjd att titta på. Allt detta talade för ett byte och för att lära mig mer gick jag i slutet av 1980-talet en kurs i storformatsfotografi som Fotografernas Förbund ordnade.

 

Kursen fick mig dock att inse hur opraktiska dessa stora kameror måste vara vid hanteringen ute i fält. Visserligen fanns det hopfällbara klappkameror som var jämförelsevis smidiga och många amerikanska landskapsfotografer som jag såg upp till använde dessa, men filmplåtarna var bökiga att handskas med och kamerorna var mycket långsamma att rigga upp och extremt vindkänsliga med risk för skakningsoskärpa. De måste alltid stå på stativ, frihandstagning var nästan utesluten, och eftersom landskapsfotografering många gånger handlar om att fånga snabbt förbiilande ljusflöden var risken stor att man inte skulle hinna med att knäppa när naturen bjöd på ett bra läge. Jag gav därför upp tanken på bladfilmskameror och upptäckte istället panoramakameran som en spännande kompromiss. Den var något mindre och snabbare, men gav ändå stora original på rullfilm. Panoramaformatet var också intressant i sig för landskapsfotografering. Med panoramakameran kunde jag få fram dior som var 6x17 cm stora och ypperligt skarpa, men kameran käkade å andra sidan filmrullar (4 bilder per rulle) så jag bytte till en snarlik som hade det något mindre formatet 6x12 cm (6 bilder per rulle). Sett i backspegeln har jag gjort flera av mina bästa fjällbilder med den kameran (Linhof Technorama 617).

 

Panoramaformatet 6x12 cm gav mycket användbara dior. Berget Kinabalu på Borneo, april 1995. Linhof Technorama 612 med Schneider Apo-Symmar 135 mm/5,6, Fujichrome Velvia.

 

Under 1990-talet hade jag sonika en mellanformatskamera (hade då bytt till Rolleiflex 6008) och panoramakameran som mina huvudsakliga verktyg, även om jag också använde småbildskameran (Canon EOS 1) för snabbshots av människor och djur. Att ta med sig alla tre på en fjälltur gav sannolikt inte en lättare ryggsäck än en storformatsutrustning, men jag kunde i alla fall täcka in alla de motiv som intresserade mig (vyer, stämningar, närbilder, action och djur). Storformatskameran däremot funkade i princip bara för stillastående motiv. Alla mina tre kameror ihop med objektiv och mängder av filmrullar plus ett stativ vägde cirka 15 kilo, och den kamerautrustningen skulle samsas med tält, sovsäck, stormkök, mat mm. Gissa om det blev en tung packning på fjällturerna.

 

När den digitala revolutionen började ta fart växte mitt hopp att man så småningom skulle kunna klara sig med bara en kamera (= lättare packning) som klarade av alla intressanta motiv och ändå få en hög bildkvalitet. Jag var därför tidigt ute och köpte min första mer eller mindre professionella digitala kamera redan 2002, en Canon D 60 med en 6 megapixel sensor som var mindre i storlek än ett småbildsdia. Under en kort period var den modellen teknikledande, men bilderna kunde långt ifrån mäta sig med mina skannade mellanformatsdior eller panoramadiorna. De gamla kamerorna var fortfarande de främsta verktygen.

 

Efter hand förbättrades digitalkamerorna, upplösningen blev allt högre och en del barnsjukdomar med brus mm rättades till, och proffsen övergick till den digitala världen i en allt stridare ström. När jag 2005 hade köpt min första digitalkamera av hög klass, en Canon EOS 1Ds, med en 16 megapixel sensor, sålda jag mellanformatskameran. Sedan dess har jag bara fotograferat digitalt och panoramakameran lades på hyllan eftersom man också kan göra digitala panoramafotografier genom att sy ihop flera bilder som är tagna bredvid varandra. Kamerautrustningens vikt halverades och på fjällturerna räckte det från och med nu med bara den nya digitala apparaten. En kamera, vilken triumf!

 

Ett blåögt ögonblick trodde jag att min EOS 1 Ds skulle räcka livet ut, bara behövde kompletteras med nya objektiv inte mer, men ack nej. Under åren från 2005 och framåt har digitalkamerorna genomgått tekniska förbättringar av oanade mått. Nya kameror med allt bättre upplösning och bildåtergivning har kommit ut på löpande band till glädje för den växande skaran fotografer, men utvecklingen är samtidigt ett stressmoment om man som proffs vill ligga i framkanten. På den tiden vi fotograferade med film kunde man använda sin proffskamera under årtionden. De förändringar som då verkligen betydde något för bildkvaliteten var att införskaffa bättre objektiv och inte minst att förse sig med de bästa filmerna som kom ut. Nya färgfilmer lanserades på 1990-talet och de blev allt skarpare och renare i färgerna, och dessutom: man kunde använda dem i samma gamla kamera som alltså genom ett filmbyte levererade bättre resultat. För att hänga med i utvecklingen behövde man inte byta kamera, bara byta film.

 

Med den digitala tekniken har vi hamnat i en ny situation eftersom ”filmen” (sensorn) och kameran sitter ihop. Varje gång det kommer ut en ny kameramodell med bättre bildåtergivningsprestanda hamnar man på efterkälken med sin gamla. Frågan är hur länge till den här utvecklingen kommer att fortsätta. Den frågan dök upp i min skalle i våras när Canon presenterade sin nya kamera EOS 5 Mark III. I samma veva kom också Nikon ut med modellen D800 som slagit ned som en bomb med sin grymt höga upplösning på 36 megapixel. Till mina nyväckta funderingar om kameravalet hör också att det pågår en utveckling inom det digitala mellanformatet där kamerornas bakstycken nu är uppe i en upplösning på svindlande 80 megapixel. Dessutom har dessa bakstycken försetts med väldigt stora sensorer vilket också förbättrar bildkvaliteten. Stor är bäst igen.

 

Tekniksprången har gjort att jag den senaste tiden åter gått och ältat kamervalet. Jag har försökt bena ut mina behov och funderat igenom vilken bildkvalitet man egentligen behöver till sina motiv. När det digitala mellanformatet lanserades uppfattade jag detta först som en helig graal, en ouppnåelig dröm för oss landskapsfotografer som inte är födda med guldbyxor. Men så småningom har min åtrå avtagit eftersom jag insett att det digitala mellanformatet innebär ett steg tillbaka till stora, extremt dyra och mer strykkänsliga kameror. Och mera datorkraft krävs dessutom för bildbehandlingen och hur ska man lagra alla sina oändliga mängder megabyte från dessa kameror? Den grundläggande frågan är vilken betydelse för ens bildkonst den extremt höga upplösningen hos en 80 megapixelkamera egentligen har? Jag förstår att bildfilerna är underbara att granska i 100% på datorskärmen, att de tål enormt stora förstoringar och även snäva beskärningar utan nämnbar kvalitetsförlust. Allt detta medför förstås ett påtagligt mervärde, men väger det upp deras höga pris, stora tyngd och knubbiga kropp (gäller även objektiven) och mer begränsade objektivurval? Nej, har jag kommit fram till, inte i mitt fall.

 

När man funderar på sitt kameraval hamnar man som fotograf lätt i teknikträsket, den del av fotografin som mest fokuserar sig på bildernas tekniska briljans. Hur relevant detta är varierar från fall till fall. Vissa bildmotiv kräver god upplösning för att komma till sin rätt. Likväl är det främst motiven i sig som avgör om bilderna är intressanta att betrakta, och om man på grund av kamerans storlek och opraktiska konstruktion får sämre möjlighet att fånga de motiv som man vill fotografera, ja då har man inte vunnit något alls. Så tänkt konstaterade jag att en flexibel kamera som är så lätt som möjligt är det viktigaste för min typ av fotografi, och jag avfärdade tanken på att skaffa digitalt mellanformat. Dessutom räcker de 21 megapixel som jag har i min Canon EOS 5 Mark II till väldigt väldigt stora förstoringar, den också.

 

Min bildutställning i Ulriksdals slottspark.

 

En liten anekdot: För två år sedan visade jag en omfattande utomhusutställning med stora bilder i Ulriksdals slottspark utanför Stockholm. Mina stora fjällpanoramor var rejält uppdragna till 2,5 x 1,25 meter. Alla bilder utom en var gjord från lödiga panoramadior. En yrkesfotograf kom förbi med sin tunga kameraväska på axeln och sa lite kaxigt att det är väl digitalbilder det här. Nix sa jag, bara en är gjord från ett digitalt original, peka ut den om du kan. Han gick runt och kikade och just det, pekade fel. Dessutom är det så att den digitala bilden som han missade inte var ett sammansmält panorama med flera hopsydda bildfiler, utan en smal strimma från en enda originalfil i JPEG (gjord med EOS 1 Ds) uppdragen till två och halv meter och ändå till förväxling lika skarp som bilderna från panoramdiorna 6x12 cm på Fujichrome Velvia! Det var en läxa. Även om vi letar efter tekniska kvalitetsskillnader kan de vara svåra att upptäcka, även för ett proffs.

 

 

Denna bild av Kebnekaise som var med på utställningen i Ulriksdal fotograferade jag under min första heldigitala fototur i fjällen 2005. Jag hade bestiget granntoppen Kebnepakte och upptäckte att bildkortet började ta slut, och till min förfäran att jag dessutom hade glömt att ta med ett reservkort. För att ge plats åt fler bilder i kortet ändrade jag kamerainställning från det utrymmeskrävande råformatet till det snålare JPEG, och fotograferade sedan denna bild med ett mjuktecknande zoomobjektiv 70-300 mm med dioptriska linser (inte mitt skarpaste). Från denna originalfil tog jag senare fram en remsa i mitten som hade samma proportioner som ett panoramadia och bilden förstorades slutligen till 2,5 meters bredd.

 

Min slutsats har under sommaren blivit att jag stannar kvar i det så kallade digitala fullformatet, det vill säga digitalkameror med en sensor lika stor som det gamla småbildsdiat. Bildkvaliteten från dessa kameror är tillräckligt god. Frågan som därmed också kräver sitt svar är om jag behöver uppgradera min EOS 5 Mark II till en Mark III, eller kanske byta system till Nikons nya D800. Den senare tanken har jag dock snabbt slagit ur hågen eftersom det skulle kosta enorma slantar. Mark III har fått bra kritik och när jag granskat de förbättringar som man åstadkommit har mitt beslut mognat fram, och banne mig i förra veckan bytte jag Mark II mot en ny Mark III. Om man kan tala om kärlek vid första handgreppet så är det den känslan som har fångat mig. Kameran är underbar att hålla i, låter mer förtroendeingivande än den gamla och lockar effektivare fram lusten att fotografera. Framför allt har jag fäst mig vid sensorns förbättrade ljuskänslighet. Jag har varit ute och snabbtestat i skogen hemma. Även på 4000 ISO kan man göra bilder som går att använda i böcker och på utställningar. Fördelen med denna höga ljuskänslighet är att man kan fotografera ljussvaga motiv utan att använda stativet. Detta öppnar för nya möjligheter i svåra lägen med intressanta motiv. Frågan är nu om jag om några år måste byta kamera igen. Det återstår att se. Nästa vecka reser jag till Japan för att hårdtesta min nya älskling.

 

Avslutningsvis, denna blogg har jag skrivit i upplysande syfte utan att ha en sponsrad förbindelse med Canon. Jag har använt deras kameror i 25 år vid det här laget och är i stort sett mycket nöjd. Men för balansens skull vill jag säga att om jag idag skulle börja från scratch och skaffa mig ett professionellt kamerasystem skulle valet möjligen falla på Nikon D800, som trots allt ger lite högre upplösning och något bättre dynamiskt omfång för en billigare peng än Mark III. På 1970-talet använde jag Nikon F2.

 

 

Testbild med min nya Canon EOS 5 Mark III och TS 17 mm.Fotograferad med ISO 4000 till en häpnadsväckande bra kvalitet.

 

 

Detalj i hundra procent.