Med min nya Canon EOS 5 Mark III har jag fotograferat i Tokyo. Läs om erfarenheterna i denna blogg.

Utsikt mot Sumidafloden från Tokyo Tower.

Street photography is not my cup of tea, men det finns några städer i världen som kan få obotliga naturmuppar att tända till. Tokyo är en sådan plats, världens folkrikaste stadsområde med nästan 36 miljoner människor, mer än tre gånger fler än i hela Sverige. Om man inte tidigare fattat att det finns förfärligt många människor på jorden, gör man det här. Det är en befriande känsla. Ska det vara stort, ska det vara med besked. Futtiga miljonstäder är inte mycket att yvas över.

Eftersom jag skaffat en ny kamera av känt japanskt märke (se bloggen ” Valet av kamera”) föll det sig naturligt att testa den i detta urbana megalopolis när jag ändå var i Japan i slutet av augusti. Redan första kvällen stegade jag ut på gatorna i stadsdelen Shibuya, den med de omtalade shoppingkvarteren. Vädret var tropiskt varmt och fuktigt, och mörkret föll redan klockan 18.30 eftersom landet inte har sommartid. Med nya verktyget i handen ville jag testa dess förmåga i ljussvaga förhållanden. Vad en kamera duger till får man bäst uppfattning om under realistiska prov. Tekniska mätningar av kamerans upplösning och objektivens skärpa må säga sitt, men det är ute i det verkliga livet man får svart på vitt. Här är några bilder från mina utflykter med Mark III i gatufotografins marker.

I Shibuya finns en berömd gatukorsning där floder av människor vimlar över körbanorna kors och tvärs när signalen slår om till grönt. Här har jag plåtat med mitt TS 17 mm vidvinkel, 1/100 sek på bländare 10 och ISO 2000. Klockan är strax över 18 och mörkret börjar falla. Jag rör mig i vimlet och skjuter bilder på måfå och med objektivets fokus ställd på oändlighet. Är noga med att få husfasaderna raka. Med det här förfarandet väljer man ut de mest intressanta bilderna efteråt, alltid kan det vara någon. Som det sagts: Digitalfotografin är som torskens föryngring. Honan lägger en miljon romkorn och i bästa fall blir det en ny torsk.

Nu är klockan 19.30 vid samma korsning. Jag har bytt till TS 45 mm och fotograferar på 1/50 sek med bländare 9. Ljuskänsligheten har skruvats upp till 2500 ISO. Fortfarande fotografering på frihand. 1/50 sek och bländare 8.

En gatumusikant vilar sig bland andra flanörer. Nu har jag skruvat upp ljuskänsligheten till 6400 ISO och använder objektivet TS 45 mm som jag tiltat (lutat) kraftigt för att förbättra skärpedjupet. Otroligt lite brus.

TS 45 mm, 12800 ISO, 1/30 sek och bländare 5,6. De båda tjejerna sitter på en dunkel plats och här börjar kameran närma sig gränserna för sin förmåga, men nog duger resultatet. Jag håller den mot en lyktstolpe för att undvika skakningsoskärpa.

Några tjejer sjunger hårdrock till kompet från ett ljudband och en högtalare. Här vilar inga ledsamheter. TS 45 mm, 12800 ISO, 1/40 sek och bländare 7,1. Fihandstagning vilket gett lite rörelseoskärpa om man ska vara petnoga.

TS 45 mm, 12800 ISO 1/25 sek och bländare 8. Motorhojen stod dunkelt placerad men jag hittade ett stöd för kameran och därför är bilden skarp trots relativt lång slutartid. En annan fantastisk sak med digitalfotografin är att man kan få mörka platser att se ljusare ut i bilden än vad de gör för ögat. Dessutom kan man blanda ljuskällor med olika färgtemperatur, anpassa vitbalansen och till slut få scenen att se naturlig ut.

Tokyo Tower är ett plagiat på Eiffeltornet men lite högre. Upp på den högsta observationsplatsen har man en fantastisk överblick över centrala Tokyo. Hur alla träd och parker klarar sig trots avgaser och trängsel är en gåta. I fonden syns nya Sky Tree, världens näst högsta byggnad. Bilden har fotograferats med TS 45 mm genom de glasrutor som ger enda möjligheten till bilder. Min erfarenhet är att man kan klara skärpan oväntat bra genom tjocka och kanske inte helt rena glasrutor. I alla fall tar man chansen om inget annat står till buds.

Jag åkte också  till Sky Tree, men där var köerna enorma om man ville upp i tornet så det blev inget av. Med sin höjd 634 meter över marken är detta världens näst högsta byggnad och den invigdes i maj i år. För att klara jordbävningar har tornet försetts med oljefyllda stötdämpare som ska ta upp energin. Under Fukushima-stöten pågick bygget och det sägs att översta partiet wobblade 10 till 15 meter under skalven. Skulle inte velat vara däruppe då. Fotografi med TS 17 mm och ett maximalt nedåtriktat skift för att framhäva det vertikala intrycket.