Min föregående blogg handlade om fotobokens suveräna ställning i förhållande till internet. Här kommer några reflektioner kring ett annat bildmedium, och ett som absolut inte kan konkurreras ut av nätet, nämligen fotoutställningen. Kanske är det så, att de fysiska medierna snarare gynnas av den digitala revolutionen. Nätet ger ju utmärkta möjligheter att sprida informationen om nya böcker och utställningar och på så sätt höja intresset för dem. Mängder av människor (förhoppningsvis en majoritet) föredrar nog det verkliga livet framför det virtuella. Till slut storknar man över allt som kan hittas i cyberrymden. Man vill ha materiella ting.

 

Alltnog, fotografier som hänger sobert i en utställningshall, utan några distraherande saker i närheten, har en stark appell. Utställningshallen är en miljö som gör de flesta bildmotiv estetiska i något avseende. Bilderna uppfattas nästan med automatik som konstnärliga. Som bildbetraktare utgår man från att avsändaren valt sina alster mycket noga. En utställning förväntar man sig ska vara en extraktion av fotografens bildsyn och avsikter. Utställningsbilderna och rummet de visas i bygger en kontext som får betraktarna att njuta extra mycket av motiven, vilket är både bra - och lite läskigt eftersom fotografier av exempelvis krig och misär kan bli vackra att se på i en utställning.

 

Att som fotograf få tillgång till en bra utställningshall är dock en ynnest alldenstund tillgången är begränsad. Vem som helst får inte den chansen. Man måste ha visat framfötterna på något sätt. Fotografins värld är extremt konkurrensutsatt, och inom kulturen råder djungelns lag. Om utställningshallen ingår i en respekterad institution, typ kända museer eller attraktiva gallerier, ger det extra tyngd åt fotografierna, men bara få fotografer kan komma ifråga för detta. Vilka? Ja, säg det…

 

Utställningar skiftar i karaktär inom ett brett register. De kan vara omfattande eller begränsade, pretentiösa eller mindre pretentiösa, bestå av solouppvisningar eller gruppdito, vara tematiska eller spretiga, utlevelsefulla eller strikta, i färg eller svartvitt, och så vidare. Lokalens utseende betyder en hel del för det intryck utställningen gör. I de flesta fall får man som fotograf nöja sig med mindre kända platser – åtminstone till att börja med. I de bästa lokaliteterna har bilderna en pregnans som känns oslagbar. Blir det mediabevakning på arrangemanget kan framgången vara fulländad.

 

Det finns dock en annan sida som också behöver nämnas. En stiligt hängd utställning i en bra och välbesökt lokal är utan tvekan det mest tillfredsställande sammanhanget man kan visa sina bilder i, men en utställning kan också vara det mest otacksamma mediet av alla om man ser till hur många människor som hinner titta på bilderna och hur kort tid det hela lever. Sällan får utställningar en jättepublik, men det händer. Normalt måste man räkna med en begränsad skara åskådare och sett mot allt det arbete som en utställning kräver, och de kostnader man kanske måste lägga ut för att få fram bilderna, kan en utställning som medium betraktat ibland kännas som overkill. Den känslan kan kompenseras av försäljning. Om man säljer några bilder som fototavlor ger utställningen inkomster som kan betala kostnaderna. Hur man ska prissätta sina fototavlor är dock ett problematiskt ämne som jag återkommer till i en annan blogg.

 

Trots den korta livslängden tycker jag allt bättre om utställningar som medium. Här har vi ett frirum som den digitala ångvälten aldrig kan platta till.

 

 

 

Min aktuella utställning ”Karga landskap” hänger på Ebelingmuseet i Torshälla mellan 7 september och 3 november i år. Här är en bild från miljön. Museet är en etablerad konstinstitution med en permanent utställning av stadens tidigare konstnär, Allan Ebeling.

 

 

 

2009 hade konstnären Björn Wessman och jag en gemensam utställning på Konstnärshuset i Stockholm. Titel var ”Jordens hud” och vi fick bra bevakning i media, med både TV och radio var på plats. Den stora salen i det anrika huset är en fantastisk visningsplats för bilder.

 

 

 

Under ett år från september 2008 visades min utställning Jorden Berg på Naturhistoriska Riksmuseet. Det blev ett stort pådrag som kändes som ”once in a lifetime experience”; 400 kvadratmeter med uppdragna bilder varav tolv var i formatet 3x1,5 meter. Museet räknar med att 250 000 besökare såg utställningen, som dock bara visades där. Bilderna har jag sedan använt i andra sammanhang, några i den ovan nämnda utställningen på Konstnärshuset. Intressant för mig var att notera nyansskillnaderna i folks sätt att uppfatta samma motiv. I Riksmuseets kontext blev bilderna informationsbärare, i Konstnärshusets ett konstnärligt ”statement”.

 

 

 

Den till omfånget största utställningen med mina bilder handlade om Sveriges nationalparker. Den stod utomhus vid Nybroplan i Stockholm och Universum i Göteborg och bilderna var hämtade från boken med samma namn. Med ett sådant pådrag och sådan placering kan nästan vilka bilder som helst lyfta till de högre skyarna. Fantastiskt stimulerande är det att få visa dem i en gatumiljö och förmodligen får man väldigt många betraktare. Men bilderna har inte riktigt samma kontemplativa lyster som i ett slutet rum. Stadens brus finns ju där i bakgrunden.

 

 

 

 

 

 

 

 

Trots att nätet förser oss med oändliga möjligheter till publicering, verkar de flesta som mer ambitiöst vill visa sina bilder och texter för en stor publik, tycka att boken står över all annan form av publicering. Vad är det med en bok som inte andra medier har? Två saker tror jag är särskilt viktiga: boken är en pryl, en handfast sak som den som är intresserad tvingas betala för (oftast i alla fall). Att producera en bok kostar en hel del, och eftersom det inte finns några gratisluncher måste någon stå för fiolerna och någon måste sälja boken och någon måste köpa den. Med böcker handlas det, pengar byts mot varor vilket i högsta grad är en mänsklig handling. Detta förutsätter också att någon innan boken trycks, tror att den har tillräckligt många köpare för att det ska löna sig att gå till tryck. För avsändaren (författaren och förlaget) blir bokmarknaden ett skarpt facit. Den som betalar för en pryl vill verkligen ha prylen (åtminstone i förstone). Antalet besökare på en hemsida, säger något annat till dem som publicerar sig där.

 

På nätet är det mesta gratis, informationen flyter omkring som timmerstockar i en flottningsälv, och allt man gör där (dvs HÄR), rinner snabbt bort till något lugnare ställe. Gluttarna kan bli många eftersom det inte kostar något, men nätet är en flod som aldrig stannar upp. De forsande nyheterna tränger oavbrutet bort det gamla. Som sagt, man badar aldrig i samma flod två gånger. Även om vi förstås kan drunkna i dagens enorma bokflöde, är varje bok en handgriplig existens med kropp och själ. Böckerna lever länge och en bok kan man ta i gång på gång om man blivit förälskad i den. Dessutom kan man spara den synligt i bokhyllan, vilket är en möbel som många fortfarande pryder sina rum med. Hur det är med intresset för bokhyllor om man mest hämtar in sin information på skärmen vet inte jag, men även berömda bloggare verkar vilja få ut sina bästa alster i bokform. Någonting är det med prylen bok, som inte nätet kan leva upp till. Ryktet om bokens död är med andra ord överdrivet.

 

Förutsättningarna att producera böcker har dock förändrats med nätet. Mycken information som tidigare med självklarhet blev inklämd mellan två pärmar, hittar man numera bara på datorskärmen. Den trenden kommer att förstärkas, och vilken slags information som i framtiden ges ut i form av böcker står skrivet i stjärnorna. Redan idag tvingar nätet och den digitala tekniken fram nya bedömningar hos bokförlagen. Jag har några funderingar i ämnet.

 

Den så kallade e-boken (som inte är någon bok!) börjar göra framsteg. Åtskilliga texter och bilder som ges ut i digital form fungerar lika bra eller bättre för läsaren än en tryckt pappersvariant. Vissa genrer kommer troligen att beröras mer av denna revolution än andra, till exempel de fackböcker som man helst vill ha för det faktiska innehållets skull, inte formens. En rese- eller fågelguide kan göra sig funktionellt alldeles utmärkt på en padda eller smartphone som man har med sig på sina färder, med ljud, obegränsat med bilder, mängder av länkar och tillgång till hela nätet. Romaner och andra berättelser som förr alltid gavs ut i bokform kanske också mest ges ut digitalt i framtiden, vad vet man. Däremot berörs nog inte påkostade fotoböcker på samma sätt. Stillbilder gör sig helt enkelt bättre i trycksaker än på skärmen. Och en coffeatable är ännu mera en pryl än vanliga böcker. Efterfrågan på presentböcker kommer aldrig att upphöra, tror jag. Folk slutar inte att fylla år, alltid finns det någon att hylla med något handgripligt. Att ge bort upplysningar om en bra länk är ingen imponerande gåva. Och bokhyllorna behöver fortfarande fyllas med något vackert.

 

Vem drömmer inte om att skapa coffeatables med det egna bildmaterialet. Idag kan den saken göras enkelt via flera kommersiella hemsidor. På dessa kan man själv designa en bok med ett program som finns att tillgå där. Sedan trycks boken i ett eller några flera exemplar med en bläckstråleskrivare. Jag har gjort några sådana unika böcker och de ser faktiskt ut som riktiga coffeatables, med tjusigt tjockt papper, oväntat bra tryck och hårda pärmar. Man blir imponerad, men varje exemplar kostar mycket pengar för att vara en bok, från 500 kr och mer, och då talar vi bara om produktionskostnaden. Någon större upplaga kan det inte bli frågan om (ännu så länge).

 

 

Den här boken har jag gjort i ett unik exemplar på photobox.se. Nackdelen är att man inte kan få till uppslagsbilder.

 

 

Vill man ge ut en fotobok som når många läsare krävs en hyfsat stor upplaga och att böckerna kan lagras och distribueras praktiskt, och marknadsföras effektivt. Enklast är att ett förlag tar hand om allt detta, men att intressera förlagen för ett bokprojekt är inte lätt. Det har det aldrig varit, och särskilt inte idag. Alternativt kan man förlägga och trycka boken i egen regi för att få ut den på marknaden, men då får man också stå för den ekonomiska risken och hantera försäljningen på något sätt. 

 

Om fotoboken ska bli framgångsrik behövs förutom en tilltalande design, bra bilder och ett intressant tema gärna också en känd upphovsman. Det sistnämnda innebär ett moment 22. Om man inte är tillräckligt känd kanske ingen vill satsa på utgivningen, men för att bli så känd som en del förläggare kräver måste man redan ha gett ut böcker (nu menar jag känd som fotograf, är man kändis i största allmänt är manegen krattad även om man är halvhjärtad med kameran). Jag tror inte man ska överdriva kändisskapets betydelse, men visst har det en viss tyngd. Om temat är intressant, texten bra och bilderna utmärkta, kan man likväl få chansen som okänd person. Marknadskrafterna har dock ett starkt grepp om bokförläggarna. Fina bilder i generell mening är nuförtiden sällan en tillräcklig grund för att få ett förlag att vilja göra en fotobok, det är bara grundstenen. Temat, karaktären på bildmaterialet och textens kvalitet är lika viktigt för att boken ska förläggas och hitta en större läsekrets.

 

Det jag har lärt mig om fotoböcker är att man behöver se på ens egna bilder med andra ögon än när man tittar på dem enbart som fotograf. En läxa har varit att alla bilder i en fotobok inte behöver vara publikknipande crescendon, det kan rentav vara en nackdel om de är det. En bokbläddrare behöver andpauser också. Fotoböcker komponerar man helst som en symfoni, med högljudda och lågmälda avsnitt i en väl avvägd omväxling. Bilderna ska stötta varandra (och texten) i en berättelse som drivs framåt. Emellanåt passar det utmärkt med en renodlat deskriptiv bild utan anmärkningsvärda fotoestetiska kvaliteter (men som ändå är välgjord). På andra ställen behöver man sätta in toppbilderna som återkommande tempohöjare. Det händer ofta att vissa pangbilder måste utgå. ”Kill your darlings”. 

 

 

Jag vill berätta hur jag tänker med exempel från min nya fotobok ”Whiskyns landskap” som getts ut av Bokförlaget Max Ström. Den är ovanlig för sitt ämne. Min tanke är att den ska inspirera till naturupplevelser samtidigt som jag talar mig varm för ett kultiverat förhållande till whiskyn, och jag vill locka till ett fördjupat intresse för denna kulturhistoriskt intressanta och smakrika dryck. Man kan också kalla boken ”Vandringar med färdknäpp”, för det är exakt vad jag ägnat mig åt. Under vandringsfärder i 17 länder som tillverkar whisky har jag provsmakat de lokala sorterna och undersökt deras terroir. Whiskyn bär karaktär av de lokala traditionerna, råvarorna och av det landskap där den tillverkas, och mina resmål har valts med whisky som den röda tråden.

 

Under de senaste fyra åren har jag rest vida omkring för att samla in bokens material. Under en resa är man i händerna på omständigheter man inte rår över och måste därför ha en portion god tur. Dessutom behöver man planera strategiskt och logistiskt genomtänkt när man genomför sina fotoresor. I förväg måste man göra klart för sig vilken typ av bilder som behövs och hur de ska åstadkommas. Om man som jag, även skriver texterna, kan det uppstå en konflikt mellan vad som ska prioriteras, anteckningshäftet eller kameran. Som jag ser det är valet lätt – kameran. När man är hemma och börjar skriva kan man oftast leta reda på den information som inte blivit antecknad, men har man missat att fotografera ett motiv som känns angeläget att ha med, är loppet kört. Jag är sonika mest en fotograf på resorna, dessutom fungerar bilderna som dagboksnotiser och ett stöd för minnet. Men det stora jobbet i slutändan gäller faktiskt texten, oavsett man skriver själv eller har en medförfattare. Den måste hänga ihop med bildberättelsen. Meningarna måste filas och fejas.

 

Det är under redigeringen man börjar se på bilderna med nya ögon. Man måste bland annat ta hänsyn till layouten. I mitt fall ska åtskilliga tusen råfiler koka ned till 270 bokbilder, det är klart att man måste sovra. En exemplarisk liggande bild kanske måste ersättas av ett inte fullt lika bra alternativ som är stående. Färgerna i en prioriterad bild kanske inte passar där bilden ska in, kanske är det stämningen som haltar.

 

I ett kapitel i min bok som handlar om de skotska öarna valdes preliminärt som näst sista bild ett rätt ärtigt fotografi av solglitter i havet utanför ön Hoy. Efter ett tag, när jag ihop med formgivaren begrundade utfallet, kom vi fram till att det behövdes någon mer informativ bild, så jag plockade fram ett stämningsmotiv med får, men även den lämnade något övrigt att önska och jag insåg då att det behövdes en bild utan landskapskaraktär och till slut blev det en närstudie på ”highland cattle”.  Bilden är väl ingen prisvinnare, men ändå godkänd och den passar bra i sammanhanget.

 

Även detta alternativ togs bort.

 

 

I ett annat kapitel om Appalacherna hade jag först valt ut en riktig favoritbild med en skogsbäck, men tyckte efter ett tag att det behövdes en vy på den platsen. Detta eftersom det efterföljande uppslaget också visade en skogsbäck och absolut måste vara kvar. Således plockade jag fram en annan bild som innehöll just en bergsvy med förgrund.

Till kapitlet om Indien valde jag först ut en ganska stämningsfull bild med molnbankar över Nilgiribergen, men den kändes efter ett tag för dyster och ersattes av en solig gryningsbild.

 

Det sydafrikanska kapitlet gav en del utrymmesproblem. Jag ville gärna visa den spektakulära formationen Wolfsberg Arch och valde preliminärt en uppslagsbild, men utrymmet för kapitlet medgav till slut bara en stående bild och uppslagsbilden funkade inte bra för en beskärning. Jag dök därför ned bland råfilerna och hittade en variant ur en annan vinkel med en person som angav skalan. Det löste knuten.

 

Jag skulle kunna nämna många fler exempel på hur redigeringen påverkade bildvalet och beskärningarna, men stannar här. ”Whiskyns landskap” är en fotobok som har ett tematiskt innehåll och det är väldigt styrande. Man kan också göra fotoböcker där temat på sätt och vis är fotografen själv. Då har man friare tyglar att välja bland sina bilder.

 

Hursomhelst, fotoböcker kommer att fortsätta produceras inom överskådlig tid, detta är min tro. Nätet är inget dödsbringande hot, däremot tror jag att utbudet riskerar bli mindre framöver. Förlagen har blivit försiktigare eftersom tillverkningskostnaden hela tiden ökar och konkurrensen om köparna hårdnar. Men den sista fotoboken som görs ligger långt bortom horisonten. Även beprövade ämnen som exempelvis Afrikas djurliv, fåglarnas vackra värld, Himalayas himmelska höjder eller för den delen svenska fjällens vidsträckta vidder, väntar på nya fotografer som gör fotoböcker.

Man har sina önskedrömmar och mina handlar ofta om Sarek. Efter alla turer genom området, de flesta med högst blandad väderlek och ofta med mycket regn, längtar jag nästan jämnt till att få knalla mellan de grandiosa fjällen under dagar när solen visar sitt gladaste leende. Kanske är detta en alltför käck önskedröm för att förstås av alla. Antalet vandare som genom åren tagit sig in i Sarek är knappast en folkvandring och många som varit där har säkert haft så mycket regn att de inte velat återvända. Men har man en gång blivit fäst vid Sarek så är man bergtagen för resten av livet. Och drömmen håller hoppet vid liv. Naturligtvis har jag haft tur också, som 1969 då vi fick knallblå himmel under två veckor i sträck. På den färden var Göran Palmgren med. När han och jag den här sommaren åter planerar för en Sarektur tillsammans med vår gemensamma vän Anders Eriksson, vågar vi förstås inte ta ut samma väder i förskott. Men otroligt nog blir det en repris 44 år senare – nästan i alla fall.

 

Utsikt från Låddebakte ned mot Rapaselet.

 

Färden börjar 23 juli. Vi äter rökt sik och glödkaka i Änonjalme och ska gå in i Sarek från norr, och senare ut genom Rapadalen i söder. Genast får vi höra att det länge varit ett uselt väder. Nu steker solen och SMHI lovar stort. På med packningen och iväg. Den här gången har jag valt lättviktsprincipen – sent ska gudarna vakna. Min ryggsäck väger ”bara” 21,5 kilo för en tiodagarsvandring i Sarek. Inte illa med tanke på att jag också är fotograf, förr blev det oftast över 35 kilo. Den nya lättviktskameran FUJI X-E1 med två zoomobjektiv betyder en hel del viktsbesparing, men också det faktum att vi har superlätt utrustning i de flesta avseenden. Dunjackan från Haglöfs väger knappast mer än en t-shirt, regnkläderna är lätta som nattlinnen, och Göran och jag har med oss ett rött Hillebergs Anjan för tre personer, ett spatiöst fjälltält (om man är två) som bara tynger ryggan med 1,7 kilo! Jag har också en luftmadrass av märket ThermaRest som är lättare än ett lakan och så liten i hoprullat skick, att den nästan går ned i byxfickan. Det nätta campingköket som vi delar alla tre, är ett gasdrivet amerikanskt MSR med inbyggt vindskydd. Det är smidigt och snabbt. Man hinner knappt hälla soppulvret i skopan innan vattnet kokar.

 

En stor viktbesparing gäller också mathållningen. Det handlar om knäckebröd och frystorkat för hela slanten. Sparsmakat och puritanskt tycker säkert många, men en fjälltur i Sarek kan näppeligen bli en kulinarisk resa. Det är inte därför man sticker dit. Jag tycker faktiskt att de frystorkade rätterna smakar riktigt bra numera, och dessutom finns en poäng med snålmaten, man går ned i vikt. Jag har aldrig hajat varför viktväktarna i media ordinerar den ena krystade bantningsmetoden efter den andra, när man istället kan gå på fjälltur. Två veckor med pulversoppor och hårda mackor, plus daglig motion, gör större verkan än alla omdiskuterade patentförslag. Nog om detta. Man vill ju inte vara förnumstig.

 

Fullmåne över fjället Gisuris.

 

Andra lägerplatsen med Sarektjåhkkå i bakgrunden.

 

 Samma läger men åt andra hållet, med monoliten Nijak som reslig fond.

 

Vi travar på från Änonjalme, först längs Padjelantaleden och efter en halv mil viker vi in mot Sarek. Det första lägret ger oss fullmånen och naturligtvis undrar vi om vädret ska bestå. En kristallklar morgon bådar gott. Med Sarekmassivet för ögonen fortsätter vi, jag i shorts (för första gången i Sarek lufsar jag i kortbrallor sex dagar på raken). Och inte nog med det, myggen är som bortblåsta. Istället för den populära dalen Ruothesvagge, väljer vi ett av Sareks minst bevandrade stråk, Gassalahko och Guhkesvagge. Under de följande dagarna kommer vi inte att se en enda vandrare, knappast några djur heller för den delen. Inget lämmelår i år, fågellivet är dött, vi upptäcker knappt en ren (de är i Padjelanta vid den här tiden). Men fjällen visar oss sin bästa sida och norra flanken av Sarekmassivet, där topparna möter den vidsträckta högslätten, är en monumental och iskall syn som värmer i hjärtat. Intrycken får mig att fundera på begreppet paradis. Ordet har ju persiska rötter i betydelsen park men har med tiden kommit att betyda lyckolandet i en bred mening. Vad vi numera betraktar som paradis skiftar stort och varierar förstås från människa till människa. Idag och i det här vädret vill i alla fall jag kalla Sarek för just detta – paradiset.

 

Nijak ger sin spegelbild åt fotografen.

 

 

I kvällsljuset skimrar vattenreflexerna av mönster.

 

Vi passerar Nijak som är Sveriges mest massiva fjälltopp, en riktig monolit och okänd av allmänheten trots sin märkliga skepnad, en ”Half Dome” i Lappland. De mäktiga glaciärerna på Sarekmassivets norra flank släpper ifrån sig ett flertal smätvattenälvar, och även om värmen tär på isen skapar forsarna inga problem. Vi vadar flera gånger och etappen blir kort. Efter en halv mil den tredje dagen sätter vi upp ett nytt läger för att satsa på bestigning.

 

 Suottasjjågåsj vadas med lätthet.

 

 

Den största lyckan av alla på en fjälltur, att skopa upp bäckarnas vatten och släcka sin törst.

 

Bergsbestigning behöver inte nödvändigtvis innebära avancerad klättring. Flertalet svenska toppar bjuder på ett lätt motstånd, men blockmarken är förstås ingen söndagsterräng. Vi siktar mot Vardastjåhkkå under eftermiddagen. Jag vill upp dit för att fotografera för mig nya perspektiv mot Sveriges näst högsta fjäll Sarektjåhkkå. Nu är det så med blockterräng, att den varierar i det oändliga, från att vara helvetiskt trasslig till att ligga så stabilt och lättforcerat att man kan skutta på som en stenbock. Så är fallet på Vardastjåhkkå och vi når enkelt högre höjd, men när vi är nästa uppe, bara ett femtital meter under krönet, visar sig resoluta klippor. Klättring krävs för vidare forcering och eftersom vi inte har med något rep nöjer vi oss med att stanna på den uppnådda positionen. I mogen ålder tar man inga onödiga risker, så att säga. Annat hade det varit för 44 år sedan….

 

Sarektjåhkkå med dess tre krön, Nordtoppen 2056 möh tv, Stortoppen 2089 möh i mitten och Sydtoppen 2029 möh th. Vy från Vardastjåhkkå.

 

 

Nordväggen på Sarektjåhkkå torde vara Sveriges mäktigaste stup, cirka 400 meter högt. De kråmade bergarterna berättar om bergskedjans komplicerade födelseakt.

 

 

 

Smältvattenbäck på glaciären Vardasjiegna.

 

 

 

Det skira kvällsljuset över Lapplands drottning, fjället Ahkka.

 

 

 

Kvällsrodnad över ännu ett majestät, Suottasjtjåhkkå.

 

 

Oförskämt glada i hågen knatar vi sedan vidare genom Guhkesvagge, vadar glaciärjåkkarna med ett leende och svänger in i dalen mellan Sarek- och Ähparmassiven, en dal som inte har något namn på kartan och väl aldrig fått något av vare sig renskötare eller fjällvandrare – vilket retar oss. En stiligare dalgång än denna, som leder från öster fram till den turkosa sjön Bierikjavrre, får man leta efter. Dalen vill vi kalla Bierikvagge, det känns topografiskt rätt. Mitt i sänkan står en liten knalle som heter Bierikvarasj omgiven av djärva branter och tack vare dess närvaro uppstår ett genuint tredimensionellt landskap som är format av fjällklossar i olika storlek. Sammantaget staplas fjällen bakom varandra som ryggsköldarna på en dinosaurie och dataanimatörerna som gjorde scenerna i filmserien om ”Ringarnas herre” kunde inte ha lyckats bättre när de skulle gestalta de hemlighetsfulla landskapen i Midgård. Dock, till skillnad mot filmerna är denna dal en äkta vara, typ IRL (in real life).

 

 

”Bierikvagge” med fjällens vassaste topp Bierikbakte, ”branta galningsberget” i översättning.

 

Så når vi på femte dagen Sareks hjärta, Pelaslätten som fjällvandrarna av hävd kallar platsen (namnet står inte på kartan). En kortvarig regnskur piggar upp, och efter att i återvändande solsken ha stånkat oss uppåt branterna till den höglänta dalen Snavvavagge formerar sig en del moln på den djupnande skymningshimlen. Det artar sig till fotoläge och dags för en ny bestigning. Klockan nio i kvällningen släntrar vi uppför Låddebakte, en bastant fjällklump med stora rasbenägna block på sin brant. Att kalla uppstigningen kul är inte sant, men den som är vansinnigt förtjust i fina utsiktspunkter får ibland räkna med besvär, det hör till spelets regler, IRL. Och belöningen är värd insatsen. Blytunga skurmoln drar nedåt Rapadalen och regnbågen skimrar över fjällen runt Jilavagge medan en avlägsen blixt med påföljande åska gör sig hörd. Drömljus. Som fotograf önskar man sig oftast en annan väderlek än som vandrare. 

 

 

Ett kusligt åskvädersljus låter fjällen visa oss en annan sida av sitt väsen. De avhuggna topparna till höger och vänster om regnbågen är Svirjjatjåhkkå och Miehttse Skoarki bär med sina flata krön vittnesbörd om att Sarek, ja hela konkarongen av djärva massiv, en gång i tiden var en lika platt yta som Söderslätt i Skåne.

 

 

 

Rapadalen pekar ut från Sarek mot skogslandet i öster. Med Rapaselets glimmande deltaland 1200 meter nedanför bergsfästningarna i Skårki th och Bielloriehppe th, är denna svåråtkomliga plats inget annat än kronjuvelen i Sveriges natur.

 

 

 

Bielloriehppe är det mest komplexa och gåtfulla massivet av alla i Sarek. Långa takåsen th är högsta toppen Gådokgaskatjåhkkå 1978 möh.

 

 

Varför fotograferar man dessa stendöda fjällmassiv gång på gång? Inte är det för dokumentation längre, den saken är redan ordnad på ett allmänt plan och det gäller nog de flesta motiv i naturen. Vad nytt finns att visa på bild? Nya situationer förstås, egenartade detaljer, ovanliga ljus och dramatiska skeenden, men det mesta känns ändå som en slags upprepning. För mig har istället förhållandet till fotografin förändrats med åren. Som yrkesman vill jag förstås få till några säljbara läckerheter, men jag börjar numera sakta förstå att kameran har fått en annan betydelse och det märker jag mest ute i den stora naturen (till vardags har jag blivit allt slappare och förbannar mig själv varje gång vi har haft barnbarnen på besök och missat att fånga deras lekar). Ute i naturen, på en plats som Låddebakte, vill jag verkligen vara fotograf. Jag börjar tro att den lilla klickande apparaten på sitt stativ blivit en kräckla, en herdestav som sätter mig i förbindelse med – gud vet vad. Jag vet i alla fall att uppmärksamheten skärps och att kameran förmår mig se saker som annars skulle ha blivit osedda. Sen hör det till saken att starka naturupplevelser har en andlig botten, inte nödvändigtvis sakral (inte för mig i vart fall) men med en existentiell dimension som man aldrig får riktigt korn på. Jag tror att de flesta som har lite fantasi kan förstå att man blir överväldigad av synerna från en fjälltopp i djupaste Sarek. Man blir liksom berusad av energi som strålar under goretexplaggen och in i kroppen. Och på sina ben har man dessutom, meter för meter, lärt sig hur stort allt är.

 

Förförisk vila i backen ned från Snavvavagge mot Rapadalen.

 

Åter till verkligheten, och det är samma soliga verklighet när vi dagen därpå tar oss från Snavvavagge till Rapadalen och in i en helt annan miljö. Värmen motas av sköna fläktar. Backen ned blir en kort resa från karga stenhav och magra gräshedar till en sprudlande bördig grönska. Vegetationen i Rapadalen är lika mustig som en regnskog och framåt eftermiddagen börjar det mycket riktigt regna efter sex dagar med solsken. Det nya vädret kan dock av förklarliga skäl lätt förlåtas, när vi med allt fuktigare kläder tar oss genom den långa dalen. Vi vadar ett flertal djupa kanaler som leder vatten från de stupbranta fjällsidorna ut i den mäktiga Rapaälvens meanderslingor. Och vi kan konstatera att dalen bestämt är ett krävande färdstråk och inget för flanörer, om någon trodde det. Älvbankarna breder ut sig till öppna marskländer vilket känns overkligt, som om man vandrade på en savann innan skogen tar vid igen. För att vara så viltrik som Rapadalen är, ser vi få livstecken. Björktrastarna tjoar mellan träden, en familj med storskrakar simmar energiskt mot älvens strömmande vatten och ett par stenfalkar klagar högljutt när vi passerar genom deras revir. Men ingen älg dyker upp och björnarna gömmer sig väl. Högsommaren är knappast rätt tid för viltskådning, istället är det blommorna som gläder oss. Högväxta örter som torta, stormhatt och sårläka växer tätt sammanpackade i dalens drivhusmiljö. Örtagård är en bra beteckning.

 

Den betagande björkskogen i Rapadalen.

 

 

Över det stora deltat i sjön Laituare där Rapadalen mynnar mot öster, reser sig den välvda hjässan av stupet Skierffe. 

 

 

Till Aktse, vid dalens slut, kommer vi med återvändande sol. Härifrån återstår två dagar på Kungsleden mot Saltoluokta där turen avslutas med bastu och en högtidlig gammaldags pensionatsmiddag inklusive tre rätter och ÖL. (Man måste bara älska denna patinerade fjällstation). Cirkeln har slutits från 1969 till 2013 och reflektionen ger sig själv. Sarek är sig likt, men vi har blivit äldre. Färden är över och hemmavid drabbas jag av en dunkel undran om man egentligen varit deltagare i eller åskådare till det som förevarit. Var det bara en dröm?

 

En sommar utan skärgårdspaddling är för mig som en vinter utan skridskoturer – andefattig. Kajakpaddling och långfärdsskridsko är släkt med varandra, ger en liknande närhet till kustnaturen, men på olika villkor. Förra veckan paddlade jag och Björn Esping genom ett av Sveriges mest intressanta skärgårdsområden söder om Västervik, mera känt som Misterhults skärgård.

 

 

På kajakturer vill man gärna ha somrigt väder, en längtan som knappast blir mindre med åren. Första dagen slösar solen med värme när vi slöpaddlar en kort sträcka till Marsö. Om vädret är givmilt ska man inte driva på. Snart blir det busväder, som surgubben sa. Och mycket riktigt, kvällens väderrapport hotar med ett djupt lågtryck på väg från norr. Nästa morgon börjar i alla fall med bleke. Vattnet ligger blankt och har samtidigt en bucklig yta på grund av gammalt vågskvalp. Luften känns tryckande varm. När vi tar oss vidare härskar lugnet före stormen. På Stora Vasskärets nordspets ser vi en långsluttande häll av stort format. Den lockar till strandhugg med dopp, allt medan blålila moln och solkatter leker tafatt. Vi hinner inte mer än kliva ur den svala böljan förrän hård vind slår till som en knytnäve från intet. Fjärdens glatta spegel förvandlas på ett ögonblick till ett brusande uppror av toppiga bränningar och piskande regn.

 

Dessbättre drar skuren snabbt förbi, men vinden består. Vi hastar ned i kajakerna för att paddla mot lä. Ljungskäret någon kilometer söderut har också en stor häll där vi landstiger och reser vårt chateau bakom ett tätt snår av enbuskar som ger bra skydd. Sedan trycker stormen på medan regnet dryper ned. Byar kring 20 meter per sekund viner över skärgården – men det finns andra vådor också. Regnvatten är en faktor att räkna med. Det rinner rikligt på hällen och in under tältgolvet som snart förvandlas till en flotte på sin pöl. Vi tvingas ut i rusket för att flytta boningen några meter till en torrare plats. Utåt havet hörs bränningarna bulta mot skären som en dånande storflygplats. Våldsamma uppkast av vatten förstärker dramatiken som vi ser därborta. Vi har bara att gilla läget och bida vår tid, läsa en god bok, lyssna på radio och ta oss en stänkare. Man kan ha mycket last(er) med kajaker.

 

 

Första lägret på Marsö. Alltid går det fort att breda ut sig när man landstigit och alltid förvånas man över alla prylar som gömmer sig i kajakens innandöme.

 

 

I kajaken är man fri som en fågel och känner sig som fina fisken. Visst sitter man något inklämd i sitt lilla skrov som guppar på vattnet likt flaskpost, men hela farkosten blir som en del av kroppshyddan och man väljer sin kurs efter eget håg, har inget stort schabrak som måste undvika varje uppgrundning. Och med ögonen följer man vågornas evigt föränderliga skepnad och känner dyningarnas drag under den tunna sittbrunnen som en sensuell beröring.

 

 

Efter hårda vind väller gammal sjö mot öarna. Vi åker hiss upp och ned med varje dyning som sveper förbi. Ibland försvinner man nästan i vågdalarna. Aldrig är paddling så njutbart.

 

 

När stormen bedarrat återvänder sommaren. Radion berättar samtidigt om ett fatalt skeppsbrott utanför Gotland, och vid en ö nära oss har ett gäng paddlare blivit ”räddade” av fiskaren på Örö. Till denna idylliska ö med sitt gamla fiskeläge paddlar vi en kort sträcka. Ör betyder grus och hela ön är en formidabel lund. De röda sjöbodarna vid stranden signalerar att skärgården är befolkad. Så har den varit under långliga tider. För det mesta är dock Misterhults skärgård sällsynt obebyggd och ostörd för att vara i vår tid. Den har sin egen karaktär, med få fritidshus och förhållandevis lite båttrafik. Avståndet till de yttersta öarna är aldig långt. Kring de inre fjärdarna liknar naturen en flikig vildmarkssjö i skogarnas djup. Längs stränderna blottas urberg av skiftande kulör. Branta bergssidor stupar ned i vattnet och turas om med de släta hällarna som här och där slickar vattnet. De större öarna närmast fastlandet är inte särskilt höga, men står upp som låglänta platåberg över vattenytan. På dem växer barrskogen tät, men längst ut i kustbandet finns en radda kobbar och kala skär som stoppar Östersjöns vågberg ungefär som ett barriärrev på sydliga nejder. Labyrinten av bevuxna öar och klippiga holmar är småskuren och synnerligen intressant för en paddlare som vill utforska smala passager och hemliga vrår.

 

 

Lägret på Lilla Rövareskär blir vårt bästa nattlogi.

 

 

Kontemplation i skymningen, eller kanske snarare meditation. Med risk för att låta hänryckt som en nyförälskad, tycker jag fortfarande att stunder som dessa är en av meningarna med livet.

 

 

Det är också i skymningen och gryningen man får störst lust att fotografera. Min meditation går genom kamerasökaren. Som jag skrivit om i andra bloggar, är skärgårdens klipplandskap en outtömlig motivkrets. Lilla Rövareskär.

 

 

Den breda hällen på Stora Vasskäret innan ovädret brakar loss.

 

 

Skymning på Risön.

 

 

Det upphackade klipplandskapet söder om Risön är mönstergill för utskärgården. I dessa farvatten är kajaken det mest användbara flytetyget.

 

 

En kropp av urkalksten (marmor) har trängt in i amfibolitens svarta massa. Amfiboliter är vanliga i Smålands skärgårdar. Förvisso är berggrundsgeologi ett komplicerat ämne, men det är trevligt om man har lite hum om hällarnas beståndsdelar. Man behöver inte veta särskilt mycket för att skärgården ska få nytt liv. Hällskådning är också intressant.

 

 

Här har granitgångar penetrerat amfiboliten. En häll kan vara lika mycket dekoration som geologi.

 

 

Ett annat kapitel i skärgårdens berättelse handlar om vegetationen. Alla dessa pyntade skär och lavklädda hällar är en brokig fägnad, här med klibbglim, gårdsskräppa, gräslök och praktlav.

 

 

 Björnmossan har funnit ro i en skreva.

 

 

Hällkaren med sina växter är ett alldeles eget signum för våra utskärgårdar. Var ser man något liknande i världen?

 

 

Andra veckan i juli råder högsommar och johannesörten blommar som bäst. Synd att det tar så långt tid att krydda ett brännvin med dess arom, kanske man tänker. Men blommorna är berusande att se på. Här suger kalkarna det sista dagsljuset medan skogen redan lagts i dunkel.

 

 

Skärgårdstallarna är ett formbart trädslag. Stammarna tuktas av vinden och ändå växer många upp med fritt spelrum för grenverken som breder ut sig nära marken.

 

 

På Marsö (från ordet mar som betyder vattensamling) står skogen delvis genomskinlig med gräs och mossa nedanför alla furor. De stiliga buketterna av ormbunkar verkar vara utplacerade efter någon slags plan. Ibland undrar jag varför man ska göra en trädgård när naturen kan vara så här välstrukturerad. Är det ett mervärde att människor organiserar växtligheten? Nåja, det ena förtar inte det andra.

 

 

Ibland blir skogen rejält vildvuxen. Skärgårdsöarna äger många små fickor med vad som närmast måste betecknas som urskog. Något ekonomiskt intresse att avverka dessa förvridna trädkrymplingar har väl aldrig funnits.

 

På Örö möter vi Owe och Elisabet Wiström, genuina skärgårdsbor som driver ett pensionat på ön. Owe berättar att han igår med fiskebåten hämtat ett antal gäster som paddlat iväg på dagstur och fångats i stormen. Vi vet vad det handlade om. ”Kan vi få en fika”, undrar vi. ”Prata med min hustru”, säger han kärleksfullt, "hon kommer däruppe". Javisst, mat kan vi också få. Owe är barnfödd på ön, och Elisabet är bördig från Stockholm. Tillsammans har de spenderat femtio år i havsbandet med fisket, och numera även pensionatet, som näringar. Kajkakpaddlare och skridskoåkare är vanliga gäster på denna genomtrevliga plats, där vi oplanerat får dagens lunch serverad. (www.wistroms.se).

 

Över gungande fjärdvidder paddlar vi söderut till Risö där en solvarm skymning väntar oss mol allena. Dock i fjärran ser vi kärnkraftsverket i Oskarshamn som ett utropstecken bakom sund och skogar. Vi tittar hellre ut mot havet och labyrinten av kobbar framför förstukvisten. Härifrån vänder vi nästa dag kosan norrut och paddlar över soldränkta vågor längs de yttersta skären. Till slut hamnar vi vid Lilla Rövareholmen som blir vår bästa lägerplats. Fler båtar än tidigare har dykt upp under dagens lopp, förmodligen för att det stundar en helg med önskeväder. Slikt kan vi svälja. Misterhults skärgård är stor och mestadels ödslig, och en av de förnämsta sträckorna längs Sveriges långa kust.

 

Några bodar vid fiskeläget på Örö.

 

 

 Owe och Elisabet Wiström driver pensionatet på Örö, Misterhults pärla.

 

 

 

Avslutningsvis en stämningsbild från norra Marsö som befolkades redan på 1400-talet. På öns södra del finns en levande by med bofasta.

Borta bra, men hemma bäst. Ordstävet känns aldrig mer rätt än på sommaren. Miljöer där man lever flertalet av sina dagar fäster starkt. Och Sverige kan vara mer än ljuvligt om vädret tillåter. Som fotograf är det ändå lätt att bli hemmablind. Man reser gärna ut i världen för att hämta nya motiv och inspiration; jag vet för jag tillhör det släktet. Likväl hittar jag de miljöer och motiv som betyder mest för mig, emotionellt, intellektuellt och kreativt, på nära håll. De viktigaste platserna i min fotografi är när allt kommer omkring, Lapplandsfjällen där jag summa summarum tillbringat flera år på vandrande fot, och Stockholms skärgård, där barn jag lekt och numera bor. Så gott det är att vara rotfast på några platser. De bjuder på en outtömlig källa till naturupplevelser

 

En tänkare har sagt att ”den som är överallt är ingenstans”, och det ligger en hel del i det. När jag minns avlägsna områden som jag beundrat och gripits av – det kan vara Grand Canyon, Himalaya, Nya Zeeland, Australiens Outback, you name it – inser jag att det jag sett och fotograferat bara är oerhört flyktiga glimtar, bara lösryckta ögonblick som visserligen har sin betydelse rent personligt, men aldrig kan ge någon djupare förståelse. På hemmaplan har man däremot en oändligt stor fördel – kontinuitet.  Och fortlöpande sammanhang är vår tids mest underskattade livskvalitet, både i privatlivet och i samhället.

 

För att verkligen förstå naturen och kulturen på ett ställe måste det till en lång tidsföljd av observationer och upplevelser. Men kontinuitet gränsar också till begreppet leda, och resor behöver inte av nödvändighet vara ytliga. Som nykomling på en plats ser man med friska ögon. Jag har den uppfattningen att man åtminstone kan försöka kombinera kontinuitet med föränderlighet och utforska världen från ett basläger. Kanske kan man vara överallt och någonstans, samtidigt. Vara både bonde och nomad. Det är en tes värd att pröva. Med dessa tankar i bakhuvudet vill jag visa några purfärska bilder från min hemtrakt i Stockholms skärgård.

 

 

Förra veckans fullmåne var extremt stor därför att månen låg så nära jorden den kan komma i sin bana. Tisdagen den 25 juni bjöd på bra väder för månfotografering. I skymningen stack jag iväg med båten och landade på ett skär i Nämdöfjärden för att invänta gubben. Klockan halv elva dök han upp bakom Uvön. Jag riggade stativet med zoomen 70-200/2,8 plus teleconverter 2X, det vill säga 400 mm brännvidd. Med teleobjektivets hjälp får man fram fullmånen till en storlek i bilden som ligger nära det som ögat upplever. På grund av jordrotationen rör sig dock skivan oanat snabbt över himlen och en exponeringstid över 8 sek gör den utdragen och onaturligt oval. I det här fallet kan jag använda 1/10 sek på ISO 100 (Canon EOS 5 Mark III). Sommarens långdragna skymningshimmel har fördelen att ge ett bra återsken på landskapet och man kan därför få en exponering som tecknar ut både månens yta och förgrundens natur. Under det mörka halvåret kan detta vara svårt. Tyvärr måste man dock nuförtiden intyga på heder och samvete att en bild som denna inte är fejkad. Så lätt det ändå är att klippa ut en måne från en bild och placera i en annan. Förr var det extremt svårt att åstadkomma detta utan att det syntes.

 

 

 

 

Jag vet få naturmiljöer som kan förena det karga med det ljuva på ett så elegant sätt som kobbar och skär. Innan månen dök upp plåtade jag skäret med dess högsommarblomstring. Som geograf av födsel och ohejdad vana gör jag gärna bilder av marken med horisonten synlig. Därmed blir den rumsliga placeringen klargjord. Bilderna blir väldigt dokumentära, här med praktlaven i förgrunden och längre bort blommande tjärblomster i rosa (Canon EOS 5 Mark III, TS 45 mm, ISO 100 bländare 18, ganska kraftigt tiltad).

 

 

Om man sluter rummet uppstår en annan, geografiskt vagare känsla i bilden. Samtidigt blir estetiken mer renodlad. Skärets mix av färgstarka blommor och gråspräckliga berghällar ser ut som en pyntad stenträdgård. I skuggans blåljus ökar färgmättnaden. Svaga vindpustar tvingar mig att öka ISO-talet till 400 för att få en så pass kort slutartid att blommorna blir skarpa (Canon EOS 5 Mark III TS 17 mm, 1/15 sek bländare 16, svagt tiltad)

 

 

 

Tar man bort himlen blir rummet slutet och bilden hamnar på nivån ”intima landskap”. Nära marken är skären med sina lavbrokiga hällar och nätta örter i sprickorna (gul fetknopp) inget annat än vackra pannåer. Jag tröttnar aldrig på att fotografera dessa små tavlor som ligger där och väntar på sin iakttagare. (Canon EOS 5 Mark III, TS 90 mm ISO 100, bländare 22, kraftigt tiltad).

 

En av tjusningarna och specialiteterna med Stockholms skärgård är den intressanta zoneringen i växtbälten. På inneskärgårdens öar växer skogar som liknar fastlandets. Mellanskärgården har ofta karg tallskog på hällmark och i det yttre havsbandet växer mest krumböjda björkträd som verkar hämtade från fjällen. De kala skären är legio, men de större öarna längst ut kan ha en synnerligen tät och vresig vegetation som är svår att forcera. Här har jag hittat ett motiv på Finnskär flera mil ut i havsbandet. (Canon EOS 5 Mark III, TS 17 mm svagt tiltad, ISO 100, bländare 22)

 

 

 

Jag har en liten ribbåt för mitt skärgårdsfotograferande. Fördelen är att man kan fara snabbt ut i havsbandet om vädrat påkallar plåtning (med min normala farkost, kajaken, tar det fyra timmar att paddla ut). Med ribbåten kommer man nästan fram lika bra på grunda vatten som med kajaken (det är poängen).  Här ligger den i den berömda lagunen på Tärnskär, så långt ut i havsbandet man kan komma i Stockholms södra skärgård.

 

 

Ribbåten använder jag bland annat för fågelmotiv. Man kan komma oväntat nära även när motorn puttrar. Ibland riggar jag stativet med mitt stora teleobjektiv 500/4,0 och ställer det på däcket. Bilden på silvertärnans ungar är dock en frihandstagning. (Canon EOS 5 Mark III 500 mm, bländare 6,3, 1/1600 sek, ISO 400)

 

 

Ute på Nämndöfjärden har en stor flock med grågäss samlats när jag far förbi. Samtidigt är ett stort kryssningsfartyg på väg från Dalaröhållet mot Stockholm genom inomskärsleden. Snabbt infall, varför inte försöka få gässen med fartyget i bakgrunden. Jag gör en lov med båten och puttrade sakta mot gässen, skygga fåglar som bekant. Kanske känner de sig tryggare i en stor flock för de lyfter inte medan jag glider närmare. Till slut blir det läge och här är resultatet. Den här typen av naturbilder har släktskap med ”street photography”, när man vill fånga ett ögonblick där olika företeelser pågår parallellt, men oberoende av varandra. Det kan bli visuellt spännande, något som Cartier-Bresson förädlade till mästerskap. Utan några jämförelser i övrigt är detta motiv i samma anda. Motrörelser skulle kunna vara en rubrik. Dock är det faktiskt mer än en kilometer fritt vatten mellan gässen och fartyget. Teleobjektivet ljuger genom sin komprimerande effekt. Denna typ av bildmanipulering har, såvitt jag vet, aldrig någon ifrågasatt. Rakt igenom äkta fotodokumentation är nog bara en illusion. (Canon EOS 5 Mark III, 500 mm bländare 5,6, 1/640 sek, ISO 100)

 

En tidigt morgon fotograferade jag vår vik med det långa zoomobjektivet (55-200 mm) till min Fujikamera. (Fuji X E1, 100 mm, bländare 11, 1/110 sek, stativ)

 

 

Vid den här vägen bor jag. Häromkring hittar jag med jämna mellanrum mina motiv. Vidgar jag cirklarna växer rikedomen. Kameran kan fördjupa relationen till markerna hemmavid. Med intresse för naturfotografering har man anledning att utforska trakten där man lever sitt liv. Denna tekniska och underbara pryl gör oss mer observanta. Man blir som en bonde som läser av naturens växlingar, och som en skönande som vill ta tillvara det vackra i tillvaron. Den här gången testade jag dessutom kvaliteten hos långa zoomobjektivet, och det håller onekligen måttet! (Fuji X E1, 55 mm, ISO 200, bländare 22, 1/7 sek, stativ)

 

 

I bloggen ”Valet av kamera” augusti 2012, filosoferade jag om behovet av en extremt hög upplösning i bildfilerna. Tankarna landade i att kameran Canon EOS 5 Mark III med en fullformatssensor (lika stor som ett småbildsdia) uppfyllde mina krav. Den kameran är mindre i storlek och samtidigt lättare, billigare och mer praktiskt användbar i naturen än de stora professionella mellanformatskamerorna (typ Hasselblad) som förvisso levererar aningens mer briljanta bildfiler från sina extremt stora bildsensorer. En kameras storlek och vikt påverkar dock rörligheten och snabbheten i ens fotograferande och därmed också bildresultaten, åtminstone för mig. Jag vill (numera!) ha en så liten och lätt utrustning som möjligt, utan att förlora nämnvärt i teknisk bildkvalitet. Förra året tyckte jag sålunda att EOS 5 Mark III var den optimala kompromissen. Likväl kunde jag konstatera att även den med sina objektiv ger mycket vikt att släpa på när man är ute och knallar i terrängen. Kameran var inte lättare än den äldre EOS 5 Mark II jag hade använt, och i vår har jag därför börjat ana att även min nya kamera snart kommer bli ersatt (under vandringsturer och långväga resor) av ännu mindre kameror som ger lika hög briljans i bilderna. Nu finns dessa.

 

Genom kampen om köparna pågår för närvarande en rasande teknikutveckling hos de främsta fabrikaten. De nya spegellösa kvalitetskamerorna är början på ett stort teknikskifte. NEX-systemet som Sony lanserade för några år sedan var ett genombrott, och deras NEX-7 var nog det första steget in i en ny revolutionerande era. Den kameran är liten och har en APSC-sensor (ca 15 x 23 mm) som är avgjort mindre än fullformatssensorn (24 x 36 mm) i Canon EOS 5, men proportionerna 3:2 är samma. Trots den mindre ytan kan APCS-sensorn proppas lika full med ljuskänsliga pixlar som fullformatssensorn i EOS, eller till och med med ännu fler. NEX-7 är god för 24 megapixel jämfört med 22 hos EOS 5 Mark III. Huruvida detta påverkar bildkvaliteten återkommer jag till nedan.

 

Den mindre APSC-sensorn leder samtidigt till att objektivens brännvidd får en annan bildvinkel. Man kan förenklat säga att det behövs kortare brännvidder än för fullformatssensorn, givet att man vill ha samma bildvinkel. Fördelen med detta är att även objektiven kan göras mindre. Sökaren är det stora utropstecknet. I de spegellösa kamerorna finns en elektronisk variant som kallas ESV, men sökarbilden som syns genom objektivet (precis som i spegelreflexkameror) känns mycket artificiell, som en pytteliten och flimrande kontrastrik TV-monitor. Jag har tyckt att detta gjort de spegellösa kamerorna svåra att arbeta med.

 

Innan jag går vidare är det på sin plats att säga något om arbetsmetoderna inom fotografin. Utvecklingen för den typ av fotograf som jag är kan generaliserat beskrivas med följande faser: 1/ nyfrälst, 2/ experimentglad, 3/ tekniktokig, 4/ yrvaken (när man börjar förstå att bildkvalitet handlar om fler aspekter än rätt exponering i olika ljusförhållanden, god skärpa och publikfriande manér), 5/ Bildjägare, 6/ perfektionist och 7/ mogen. Erfarenheterna lär oss successivt att relationen till kameran man använder betyder mycket för resultatet och i fasen 6 känns även arbetsmetoden särskilt viktig, i synnerhet när man vill göra mer konstfärdiga bilder. En tanke som då uppstår är att arbetet med en stor kamera ger bilder med större känsla. På den analoga tiden gav de stora kamerorna onekligen avsevärt bättre bildkvalitet, men inte bara det. Det fanns fotografer som gick över till storformatskameror med bälg lika mycket för det långsamma och eftertänksamma arbetssätt som tvingades fram av deras bökiga konstruktion, som för den något högre skärpan. Man tyckte att fotograferandet därmed blev mer seriöst.

 

Så här såg det ut på 1990-talet när jag släpade panoramakameran upp på Kebnekaise.

 

I fas 7 blir man dock mer flexibel i sin syn på fotografin. Arbetsmetoderna har inte längre samma egenvärde, man blir mer resultatinriktad. För mogna fotografer som sätter den yppersta briljansen som ett kompromisslöst mål är ännu så länge de stora digitalkamerorna (mellanformatet) oslagbara, tycker man däremot att dessa genom sin storlek blir ett hinder i arbetet, letar man efter mindre. Jag har som sagt kommit till den senare slutsatsen. Jag har besinnat att den extremt valörrika bildfil som en klunsig digital mellanformatskamera kan ge, är en kvalitet som endast få (främst andra fotografer) upptäcker i tryckta bilder (på en skärm försvinner den så gott som helt). Bildfilens kvalitet kommer mest till sin rätt i stora förstoringar och är inte ens då tydlig för alla. Vid normal återgivning på nätet eller i trycksaker är mellanformatarens extra briljans med andra ord betydelselös jämfört med vad den mindre fullformatskameran typ Canon EOS ger, och därmed faller motivationen att använda dessa stora mellanformatskameror, som jag ser det.

 

Dock har mellanformatarens stora sensor fördelen att tillåta bildbeskärningar utan kvalitetsförlust. Uppriktigt sagt tycker jag detta är det starkaste argumentet för dessa kameror, men ändå inte tillräckligt starkt för att jag ska gå över till dem. En annan fördel som man kan sätta värde på är mellanformatarnas ögonvänliga och ljusstarka spegelreflexsökare. Med liveview-funktionen ger dessbättre även en EOS-kamera ett inspirerande arbetssätt, åtminstone för den typ av bilder som jag gör. På kamerans skärm kan jag komponera och granska motivet och zooma in detaljer för perfekt skärpinställning (fungerar bäst för stillastående motiv som landskap). Mellanformatarnas stora sökare har därmed också fallit som argument i mina ögon. Men hur ska jag ställa mig till ESV-sökaren i de spegellösa kamerorna? Dessa är verkligen inte upplyftande att titta i. Dessbättre har även dessa kameror en liveview-funktion.

 

En yrkesfotograf som jag känner pläderade för NEX-7, vilket fick mig att granska marknaden för de spegellösa kamerorna mer förutsättningslöst. Tiden har blivit mogen, och de spegellösa kamerorna passar bra för det koncept som jag kallar för ”lättviktsfotografi” (en parallell till lättviktsvandring). Varför ska man bära på tyngre prylar än man behöver? Jag ser ingen poäng med det. Kanske har mitt intresse för lättviktsfotografin med min växande ålder att göra, kanske beror det på att jag befinner mig i fas 7 då resultatet är viktigare än kamerans storlek och arbetsmetoden. Så här tänker jag. Om man kan få tillräckligt bra bildkvalitet med små kameror, varför ska man då släpa på en stor och tung? Med en liten kamera kan man dessutom nöja sig med ett lättare stativ, också det en vinst. Min uppfattning är att kameraproducenterna länge underskattat potentialen i ”lättviktsfotografin”, men nu börjar det hända saker som är intressanta även för seriösa fotografer. De spegellösa kamerorna gör sitt intåg.

 

Teknikutvecklingen tyder på att bildkvaliteten snart kommer bli enormt bra med dessa småttingar. Det skulle inte förvåna mig om man i framtiden kan få lika hög upplösning med en spegellös kamera med APSC-sensor, som mellanformatarna ger idag. Akilleshälen är objektiven. De bästa kamerasensorerna oavsett storlek har i dagsläget en bättre upplösning än vad objektiven kan återge. Förhoppningen är att man kommer utveckla nya objektiv som presterar i paritet med kamerans sensor. Om dessutom sensorerna förbättras är vi framme vid det definitiva genombrottet för små kameror även i professionella sammanhang. Och då är de stora kamerornas främsta fördel (briljansen) sannolikt över. Jag tror att vi snart är där.

 

Humleblomster med Sigma DP2 Merrill brännvidd 30 mm, 100 ISO, bländare 2,8 (full öppning), 1/50 sek, frihand.

 

Delförstoring till 100%. Ett skarpare objektiv har jag sällan sett. Och kamerans Foveon-sensor är superb.

 

 

Ytterligare exempel med Sigma DP2 här en bild på min hund Keb (tervuren). 200 ISO, bländare 8, 1/320 sek, frihand.

 

 

 

Under de senaste månaderna har jag granskat marknaden för spegellösa kameror och läst testresultaten på nätet. Jag har fastnat för tre system av intresse, dels Sony NEX-7, dels Sigma DP2 Merrill och slutligen Fujikamerorna i X-serien. Från nätet tankade jag ned högupplösta bildfiler gjorda med dessa tre kamerasystem och studerade filerna noggrant och jämförde med motsvarande från EOS 5 Mark III. Det var en häpnadsväckande erfarenhet. Skillnaderna är hårfin och det jag upptäckte var att Sigma-kameran var bäst (till och med bättre än EOS 5 Mark III). Sigmakameran har en helt egen typ av sensor som kallas COSMOS Foveon. I de vanligaste sensorerna av så kallad COSMOS-typ fångar varje pixel bara ljuset från en av de tre grundfärgerna grönt, blått eller rött. I en Foveon-sensor kan däremot varje pixel återge alla tre grundfärger vilket medför en förhöjd upplösning. Tillverkarna menar att den blir tre gånger högre än en vanlig COSMOS-sensor med motsvarande mängd pixlar. I Sigma DP2 Merrill har Foveonsensorn 15 megapixlar, vilket man menar motsvarar 45 megapixel hos en vanlig COSMOS-sensor. Riktigt så enkelt är det inte och på nätet menar många att Sigmakamerans sensor i realiteten motsvarar upplösningen hos en vanlig COSMOS-sensor på cirka 26 megapixel, men det är stort nog.

 

Jag lånade hem en Sigmakamera för att testa själv. Denna modell är en kompaktkamera med fast normaloptik (som är bland det skarpaste jag någonsin prövat). Bildfilerna var överväldigande skarpa och valörrika och slog min Canon EOS 5 Mark III när jag fotograferade samma motiv med jämförbar brännvidd. Bilderna blev nästan tredimensionella med Sigmakameran som dock inte har en fast sökare; man kan bara komponera med liveview-funktionen på skärmen (eller med en lös genomsiktssökare som finns som tillbehör). Dess autofokus är långsam och kameran har ett fundamentalt fel: den äter batterier. För en fjälltur (när man inte kan ladda) skulle man behöva släpa med tjugo extrabatterier för att känna sig trygg, och det är inget att stå efter. I systemet finns ytterligare två kameror, en med vidvinkelobjektiv och en med kort tele. Min tanke var att man skulle använda två av kamerorna med olika objektiv (bra backup dessutom), och det var med viss sorg jag konstaterade att Sigmakamerorna inte fungerar för praktisk fotografering (hur fabriken har kunnat missa en så pass väsentlig sak som batteriets kapacitet är en gåta).

 

Ett skogsparti fotograferat med Canon EOS 5 Mark III och objektivet TS 90 mm, 200 ISO, bländare 16, 0,4 sek, stativ.

 

Ungefär samma utsnitt med Fuji X-E1 objektivet 18-55 mm inställt på 55 mm, 200 ISO bländare 18, 0,7 sek. Stativ. Bilden är interpolerad till samma storlek som Canon-filen. Båda är konverterade från råfilen med hjälp av samma inställningar, och bearbetade i Photoshop på samma sätt. Smart skärpning.

 

Valet stod i stället mellan Sony NEX-7 och Fuji X-E1 där Sonykameran är den minsta. Med sin normala CMOS-sensor 24 megapixel ger den kameran bildfiler som i stort sett är lika bra som EOS 5 Mark III. CMOS-sensorn i Fujikameran har däremot endast 16 megapixel, men pixlarna är ordnade i en speciell ordning som är unik för Fuji. I alla CMOS-sensorer (utom nämnda CMOS Foveon) finns det fler pixlar som är känsliga för grönt ljus; 2 för grönt, 1 för blått och 1 för rött. Dessa är placerade i en regelbunden struktur (Bayer) som kan ge upphov moiré (falska linjer som uppstår på grund av interferens). Därför finns ett filter framför sensorn. Detta sätter avsiktligt ned detaljskärpan, minskar moiré-risken men försämrar samtidigt upplösningen. Nästan alla APSC- och fullformatskameror har ett sådant filter. I Fujikamerorna (liksom i mellanformatarna) använder man däremot inget sådant filter, och därför påverkas inte upplösningen negativt. Fujis egen typ av sensor kräver dock andra beräkningsmodeller (algoritmer) för att omvandla råfilernas ettor och nollor till en bild. Inledningsvis funkade bara företagets egen programvara, men nu har Adobe infört möjligheterna i sina program (Photoshop och Lightroom).

 

En detalj ur ovanstående skogsbild med Canon-kameran. 100%

 

Ungefär samma detalj uppförstorad från den interpolerade Fuji-filen. Skillnaden är häpnadsväckande liten, och har i praktisk fotografi i stort sett ingen betydelse.

 

De högupplösta råfiler av Fujikameran som jag tankade ned från nätet konverterades först i Adobe DNG Converter vilket gav upphov till ett regelbundet rutmönster som kom fram i jämna ytor som en himmel t ex. Effekten är inte urskiljbar i 50% förstoring men tydlig i 100 %. Detta gjorde mig mycket tveksam, Adobe DNG Converter innebär ju omvandling från en råfil till en annan (DNG, digitalt negativ, är en standard som ska gälla i överskådlig tid). Mönstereffekten försvann dessbättre helt när jag prövade i Fujis eget program som tyvärr är tämligen primitivt och inget att tänka på för löpande arbete. Lösningen blev Photoshop CS6 med nya råfilsläsaren som även inkluderar Fujisystemets råfiler. När dessa bearbetas i det programmet blir bilderna från Fuji X-E1 i stort sett lika skarpa som de man får från Canon EOS 5 Mark III. I stort sett säger jag, för om man interpolerar Fujifilerna till den storlek som kommer direkt från Canon-kameran, kan man se en ytterst svag nedsättning i upplösningen om filen betraktas i 100% på skärmen. Vid 50% är skillnaden omärklig. Jag har därför gjort den bedömningen att Fujikameran levererar tillräckligt bra bilder för mina ändamål.

 

I valet mellan Sony NEX 7 och Fuji X-E1 blev det till slut den sistnämnda som vann, lite hugget som stucket, men jag har stort förtroende för Fujis objektiv (jag har haft Fuji-kameror tidigare). De objektiv som jag nu har skaffat är zoomarna 18-55 mm (motsvarar 27-80mm på fullformat) och 55-200 mm (motsvarar 80-300 mm). Båda är utomordentligt skarpa, och det finns också fasta brännvidder som lär ge ännu mer fantastiska resultat.

 

Vad är slutsatsen? Jo, jag kommer även fortsättningsvis använda min Canon EOS 5 Mark III som huvudkameran när vikten inte är något hinder i arbetet. Med de långa teleobjektiven och TS-objektiven för stora skärpedjup, är den fortfarande ett oersättligt verktyg. Fuji X-E1 väljer jag för fjällturer och långväga resor, det vill säga i sammanhang när låg vikt är betydelsefullt. Mina erfarenheter så här långt är att skärpan från Fujikameran håller måttet. Vid landskapsfotografering med Fujikameran på stativ (som redan det sparde ett halvt kilo) utnyttjar jag liveview-funktionen för komposition, men ESV-sökaren är inget jag gillar för frihandsfotografering. När autofokusen arbetar kan sökarbilden plötsligt stanna till, och att fånga snabbt rörliga motiv med den kameran är inte lätt. Förhoppningsvis kommer utvecklingen leda till allt bättre ESV-sökare framöver. Fotografin står nog inför en ny era.

 

PS. Även denna blogg är skriven utan förbindelse med de olika tillverkarna, jag redovisar bara min egen uppfattning.

 

Kvällsljus vid Nämdöfjärden fångat med Fuji X-E1, brännvidd 27,7 mm, bländare 9.

 

 

Urskog på Kastön. 27,7 mm bländare 22.

 

Nästa blogg kommer att handla om min nya kamera. Vänta och se!

 

Ett misstag man lätt gör som duktig fotograf är att tro sig kunna fotografera alla slags motiv med lyckat resultat. Har man den uppfattningen tror man också att fotografin mest handlar om det tekniska hantverket. Visst, mycket i god fotografi rör generella saker som ljusbehandling och komposition, men fotografering med djup och mening omfattar också något mer, inte minst att skapa visioner och berätta berättelser. ”Det är konstnären inom fotografin som formar innehållet genom att destillera idéer, tankar, erfarenheter, insikter och förståelse”, menade fotolegenden Edward Steichen. För att lyckas med det måste man utveckla fler förmågor än hantverket. Man måste också stå för någonting som fotograf, och vilja förbättra sin kapacitet att gestalta värderingarna i sina bilder. Det är därför som god fotografi lika mycket är en ädel konst som måleriet.

 

Några jämförelser. Även om man är en duktig tecknare betyder det inte att man är en lyckad tavelmålare. Som framgångsrik rubriksättare på en dagstidning är det inte säkert (knappast sannolikt) att man är någon bra poet. Ordbehandling, teckning och fotografering har den gemensamma nämnaren att verksamheterna i grunden vilar på ett hantverk som man kan bli väldigt driven på. Men virtuosa hantverkare är inte automatiskt medryckande konstnärer och i det avseendet finns en växelverkan som är intressant, men svår att sätta fingret på. Man kan rentav vara en medioker hantverkare men ändå en stor konstnär, exemplen är många.

 

Ifall bilderna uppfattas som konst bestäms av omvärlden, inte av fotografen, så enkelt är det. Med detta sagt är det svårt att själv kunna bedöma sina egna bilder rättvist (objektivt är det förstås omöjligt). Hur andra, som inte är med vid fotograferingen, ser på ens bilder kan man inte säkert veta. Som fotograf kanske man lägger in egenskaper i bilden som andra inte alls upptäcker, och vice versa. Jag blir konfys av komplimanger för bilder som jag själv är rätt ljummen för, och ibland skulle jag önska att betraktarna satte större värde än de gör på vissa bilder (det är ju dessa man vill ha ett erkännande för). Kommunikationen mellan fotografen och bildbetraktarna blir ingen riktigt klok på. Ett bra råd är i alla fall att vara konsekvent när man hittat sin stil och de motiv man vill gestalta. Den som är uthållig i sin fotografi har chans att göra ett avtryck och lämna spår efter sig. Ja, jag vet att detta står i strid med den gamla klyschan att man ska döda sina gunstlingar (kill your darlings), men drar man detta för långt kan man ta kål på sig själv.

 

Här kommer några bilder som jag vill kommentera utifrån dessa tankar.

 

 

 

 

 

Ännu en fjällvy som verkar tämligen medelmåttig för en neutral betraktare. Ändå vill jag påstå att den har en extra hög dokumentär kvalitet som smittar av sig på estetiken. Som landskapsfotograf vill jag gärna fånga uttrycksfulla stämningar men också hitta vinklar som förtätar karaktären på en plats eller i ett område. Bilden är från Ritatjåkkå i hjärtat av Sarek och den kondenserar områdets natur på ett sätt som jag sällan har lyckats med. Det beror naturligtvis på toppen jag tagit mig till. I utsikten dominerar den typiskt magra färgskalan med blåtonade berg och jordbruna branter, och i formspelet finns labyrinten av stormpiskade fjällvågor som säras av glaciärens vita bräm nere till vänster. Högsta toppen till vänster om mitten är Sarektjåkkå, områdets kungakrona. Detta är Sarek i ett nötskal. Kanske måste man ha en egen erfarenhet av området för att till fullo uppskatta bilden.

 

 

Vid Slims River i nationalparken Kluane i Yukon, kan man inte fotografera helt avspänt. Fårhornet hittade jag samtidigt som jag visste att en farlig gizzly uppehöll sig i närheten (har skrivit om episoden i boken ”Äventyrets stigar”). Dalgången har en av de tätaste populationerna med grizzly i Kanada och det är klart att en sådan omständighet påverkar ens fotograferande. För en neutral betraktare är detta en stämningsbild, för mig har den mera laddning än så.

 

 

Jag brukar visa denna bild i mina föredrag om landskapsfotografering. Den är på sätt och vis typiskt vykortsaktig, och ändå inte. Här är vi vid The Twelve Apostles i Viktoria, Australien. Bränningarna väller in medan jag väntar på ett exakt fotoläge när skummet bildar en linje mellan de två raukarna och fortsätter in i djupet som en båge. Före och efter detta ögonblick har landskapet en annan geometri. Vem tänker på det när bilden betraktas?

 

Hur bildbetraktarna förhåller sig till motiven har stor betydelse för deras respons på naturbilder. Lavabranterna vid Saftafjell på Island visar upp en underbar färgskala men ser extremt ogästvänliga ut. Jag har en större förkärlek för denna typ av karga landskap än miljöer som är bördiga. Sannolikt är det fler som uppskattar grön och livsgivande natur än de som gillar den ofruktbara, det har jag lärt mig acceptera. Att ändra sin estetik bara för att göra sig populär är dock ingen lyckad väg för den som vill bli tagen på allvar.

 

 

En alldeles ny bild som jag tog hemmavid en tidig majmorgon med dimma under upplösning. Jag ville fånga dagen och plötsligt trängde solen igenom. Omedelbart efteråt lade jag ut bilden på Facebook med en kort kommentar och sällan har jag fått så många gillatummar för en bild. Förklarligt?

 

Även detta är en gryningsbild med sprakande himmel över skärgården.  Jag står på en ö som heter Kvinnholmen vid Jungfrufjärden och hittade denna formation av tallar. Nu har jag gjort ett generalfel som visar två soluppgångar efter varandra, men det jag vill säga är att dessa motiv är säkra kort för både fotografer och bildbetraktare. Vi älskar stämningen, och gott så. 

Igår lördag den1 juni sprang jag årets Stockholms Marathon, med en kamera i handen. Jag hade planerat att dokumentera tilldragelsen, hade förberett loppet ganska väl, men det gick inte riktigt som jag ville.

 

Startfållan vid Lidingövägen.

 

Årets tävling, den 35 i ordningen, var inte första gången jag sprang 42 195 meter i ett sträck. Löpträning har alltid varit en del av mitt vuxna liv. Man måste hålla sig i någotsånär form för att klara jobbet så att säga, och igår var det dags för min tionde Stockholmsmara. Den förutsättningen gav mig en stark motivation vilket i sin tur kan leda till både hjältedåd och dårskap, det skulle jag inse under loppet. Egentligen är jag en högst medelmåttig marathonlöpare, har kroppsvikten emot mig. Inte så att jag är fetlagd, men med min längd så ligger matchvikten plus 80 och det är en rätt stor köttmassa att förflytta springandes på asfalt långt och länge. Jag har en kompis som gillar triathlon och han väger 20 kilo mindre. Det ger ett avundsvärt bra utgångsläge för löpare. För min del släpar jag på en extravikt motsvarande en fullmatad fjällrygga mer än honom och det är klart att tocket tar ut sin rätt. Ändå har jag en skaplig bästa tid på maran, 3 timmar och 25 minuter, sprunget för ett tjugotal år sedan. Detta personliga rekord har känts gott nog. Att springa ännu snabbare skulle kräva så förfärligt mycket träning, om det alls är möjligt för mig. Har alltid tyckt att man vill ha andra fritidssysslor också. Men det finns en annan aspekt på löpträningen som det sällan talas om. Om man någon gång då och då vill hänge sig åt det som schablonmässigt kallas livets goda, det vill säga åt njutbara drycker och maträtter, är det inte dumt att hälsokompensera intagen med en mara. Jag inbillar mig att man lever sunt med lagom doser av båda sakerna.

 

Nå, årets mara var en stark lockelse även om jag börjar få åldern emot mig, så jag satsade intensivt på träningen under våren. Hade inget arbetsprojekt som krävde sitt, så det kunde bli cirka 5 till 6 mil löpning i veckan under de senaste månaderna. Formen var på väg att bli tillräckligt bra för att kanske klara anständiga fyra timmar, när jag på måndagen fem dagar före kraftprovet gav mig ut på den sista av flera halvmaror som träningsvända. Av någon anledning bytte jag då mina nya dojor mot de gamla beprövade, och det skulle jag inte ha gjort! Efter tjugo kilometer släppte ena klacken medan jag fortsatte att springa, och det ledde till en haltande löpstil som jag inte brydde mig om. Den som är taggad ger inte upp i första taget, men om somliga springer i trasiga skor får de stå sitt kast. Väl hemma kom rekylen, en ohemul smärta i vänster ljumske och värk i höger häl. Kunde knappt röra mig och såg min tionde mara gå upp i rök som en ouppnåelig dröm. Jag ville gråta.

 

Under veckan som gick var det bara vila som gällde. I fredags, dagen före loppet tyckte jag smärtan började släppa. Jag sprang fem kilometer för att känna efter. Men nej det går inte, jag måste kasta in handduken, det var min reaktion. Dock en härlig massage på kvällen gjorde susen. Och igår vaknade jag med ett spirande hopp. Jag ska ta mig tusan ha den tionde Marathonmedaljen. Som planerat tar jag med min lilla pocketkamera Canon Powershot S100 att hålla i handen under löpningen. Och med den förutfattade meningen att jag är mogen nog att hoppa av om det inte håller, åker jag buss och tunnelbana till Östermalms Idrottsplats, startpunkten för Stockholm Marathon.

 

Ayaka från Japan var en av de utländska löparna från 81 nationer.

 

 

Förhandssnack på Lidingövägen.

 

Samling på Östermalms idrottsplats.

 

Uppladdning.

 

 

Påsarna med överdragskläder.

 

Toaköerna är långa före starten.

 

Rätteligen är marthon ren dårpippi, och alldeles underbart – efteråt när det lagt sig. Vid startplatsen känns stämningen eggande. 22 000 löpare står tätt samlade som frustande tävlingshästar, högljudd diskomusik bullrar i nejden och det ligger spänning i luften. En granne till mig har fixat ett startnummer i tredje startgrupp, på tok över min förmåga, med beräknad sluttid på 3 timmar och femton minuter. Lågt startnummer ger visserligen status i det här sammanhanget, men nej, osäkerheten känns stor och jag bestämmer mig för en klok strategi: att springa i egen takt och helt strunta i sluttiden. Kommer jag bara runt idag är det tillräckligt. Jag har verkligen svårt att släppa tanken på den tionde medaljen.

 

Soldis och lagom varmt. Uppe i startfållan på Lidingvägen kokar luften av förväntan. Jag känner mig som en medeltida krigare på ett slagfält, beredd att på kommando rusa iväg med alla andra mot fienden. Fem minuter kvar och folk packar sig som sillar. Alla klappar händerna till en låt av Neil Diamond. Fem, fyra, tre, två, ett. Pang. Nu rullar vi igång, först makligt i trängseln, men ute på Valhallavägen börjar folk ta ut stegen. Jag lunkar upp på trottoaren för att inte vara i vägen. Stötarna i varje steg känns, tvivlet börjar växa.

 

Undertecknad i startfållan.

 

Undrar just hur många skomärken det finns?

 

Stämningen stiger för start.

 

Första stegen.

 

Under en marthon sätter man hela tiden upp delmål. Mitt första är Kungsträdgården efter fyra kilometer, om det känns okej där, blir nästa mål Västerbron. Åskådarna kantar oavbrutet gatloppet. Här och där finns utkörda lastbilar med orkestrar på flaket som spelar rungande musik. Gärna vill man springa i takt till låtarna, men jag låter mig inte förföras. Använd huvet pojk, tänker jag som ett mantra. Hjärnan går på tomgång, och under fem timmar kommer jag inte att tänka på något annat än att nå delmålen, och sätta den ena foten framför den andra. Skallen rensas, värken förträngs. Jag hittar den vaggande lunken och blir omsprungen på löpande band, men vem bryr sig. Nedanför slottet börjar dock vänster rumpa kännas avdomnad, som en förfryst hand. Satan det här går inte, jag bryter vid Slussen. Men så händer det som är så märkligt under en marathon. Plötsligt när det känns som tyngst får man ny kraft, från vart vete gudarna. På Söder Mälarstrand går det hyfsat, men Västerbron suger. Nästa etappmål är Stadshuset och det flyter på även om jag nu börjar tillhöra svansen av den långa löparormen. Jag lunkar vidare från vätskstation till vätskestation. Dricker regelbundet enligt konstens alla regler. Uppe vid Stadion är första varvet avklarat, och jag tror jag tror på målgången, jag tror jag tror på lyckligt slut. Stannar vid Valhallaväggen och stretchar vid ett träd. Det gör gott.

 

Löpardräkterna varierar.

 

 Duscharna blev helt onödiga på andra varvet.

 

 

Det gäller att dricka mycket.

 

Om dessa båda tog sig runt helan maran är det sannerligen loppets största prestation.

 

Odengatan första varvet, man börjar våga hoppas.

 

 

Stretching vid Etnografiska museet.

 

 

Förr tog man vändan ut på Djurgården under första varvet. Av någon anledning ligger den numera på andra varvet. Det känns tungt.

 

Nu gäller det att klara av den värsta psykningen, andra varvets runda ut på Djurgården. Regnet faller och kommer att göra det nästan hela vägen framåt. Har förberett med en platspåse i shortsfickan. Trär den över kameran i höger hand. Djurgårdsbrunnsbron är nästa etappmål, men innan dess ska man tillbaka upp mot Gärdet. Den gröna spenaten längs banan hindrar inte att den svängen känns som en tung ökenvandring.

 

Halva loppet avklarat, hela jag är en stum maskin. Man springer i sin egen kokong, omsluten av sin egen luftpuppa för att använda Haruki Murakamis ord i romansviten IQ84. I sin enastående bok ”Vad jag pratar om när jag pratar om löpning” berättar denne Nobelpristagare in spe en intressant historia. Han genomförda en Ultramarathon en gång (10 mil på en dag, inget för normalt funtade). Efter 75 allt plågsammare kilometer hände något märkligt med honom: ”Sedan behövde jag inte tänka på något mer. Eller rättare sagt, jag behövde inte längre intala mig själv att jag inte fick tänka på något. Det räckte att bara automatiskt anpassa sig till det flow som hade uppstått i kroppen. Om jag bara överlämnade mig själv till det, skulle någon sorts kraft se till att jag fördes framåt”.

 

Utan alla jämförelser i övrigt är det precis så jag känner mig vid Manillaskolan där banan vänder och leder tillbaka in mot City. Det börjar hällregna medan jag drivs framåt i en töltande springstil som påminner om sättet som Herculé Poirot tar sig framåt i teveserien som bygger på Agatha Christies böcker. Det går inte fort, men framåt. Två farthållare med tiden 5:15 skriven på en flagga som de bär över sina huvuden, passerar mig, men jag blir inte provocerad, vet att jag måste springa i min egen luftpuppa för att nå målet.

 

Glada tillrop.

 

Trettio kilometer avklarade, nu börjar helvetet Smilet är påklistrat!.

 

Vid Skeppsbron andra varvet står en skylt med distansen 30 kilometer. Nu börjar maran, det är så sant. Tumregeln lyder: de första tre milen är transport, den sista dryga milen är ett helvete. Vid Slussen ropar folk käckt: ”Bra jobbat. Kämpa på. Vad duktiga ni är”. Det får närmast motsatt effekt. Varför kan dom inte bua åt oss, skrika sölkorvar. Bryt, ni är skämmigt långsamma. Det skulle vid det här laget trigga mig mer än glada tillrop. Jag ska banne mig visa dem. Regnet tilltar på Söder Mälarstrand, jag springer som i en dusch, går uppför Västerbron och springer sen ned till Norr Mälarstrand. Nu vet jag att målet är inom räckhåll. Kroppen är bara något jag släpar på. Kan inte kliva ur den även om jag skulle vilja. Och om jag går värker den mer än när jag springer, så jag fortsätter i min töltande Poirot-stil, längs Odengatan och Karlavägen och in på Stadium. På läktarna vrålar folk, men inte för min skull utan för andra kämpar som de känner. Över mållinjen efter 5 timmar och 35 minuter. En kulla hänger den eftertraktade medaljen runt min hals. Jag gjorde det, och konstigt nog utan att vara anmärkningsvärt trött, bara plågad. Magen har funkat fint, cirkulationssystemet är inte utmattat, jag har sprungit så långsamt att andningen varit normal hela tiden. Det är bara benen och ljumskarna som berättar vad som hänt. Det känns som om trubbiga knivar härjar i musklerna. Nu återstår bara den värsta resan, att linkande försöka ta mig med kollektiva färdmedel hem. Är mycket nöjd men knappast munter, om man nu kan förena båda dessa stämningslägen.

 

Låt mig få avsluta denna rapport med en reflektion. Marathon kan man se som en metafor för mycket här i livet. Murakami tycker att författande är som en mara. För mig handlar det en hel del om psykoterapi. De allra flesta människor kommer aldrig springa så här långt, men man måste ändå säga att alla dessa marathonlopp som poppar upp världen runt har blivit en stor folkrörelse. Jag tror det beror på att en mara är sexigt i ordets nya betydelse. Visserligen får man leta efter något mer oerotiskt än alla dessa halvnakna och skumpande kroppar av båda könen som stinker svett och liniment, men prestationen, pådraget från media och springtiderna som man kan jämföra med varandra, gör långlöpning till en grej i tiden. Det är sexigt att kunna skrodera för andra att man minsann sprungit en mara, men i mitt fall är det troligen slut med den saken. Jag har gjort mitt. Fast man ska aldrig säga aldrig. Vem vill inte vara sexig även när man blir gammal?

 

 

Äntligen, my precious medal.

 

 

 

 

 

 

 

 

Bergen vid Col de Bavella.

 

April 2008, reportageresa till Korsika. Jag blir förälskad i ön som sen dess är min favorit i Medelhavsområdet. Den bergiga naturen i det inre bildar en storslagen glesbygd som genomkorsas av en av Europas främsta och mest krävande vandringsleder. Stigen är en tvättäkta ”roller coaster” genom ödemarken. På Korsika har norra och södra Europa stämt möte.

 

Bergen kring Col de Bavella är både spetsiga och trasiga. Siluetterna lägger sig bakom varandra, de ser ut som värsta Dolomiterberg, men här är granitgrått. Vid Golfe de Porto på västkusten, står topparna med foten i Medelhavets böljor. Där finns ett världsarv med fjordkänsla.

 

Golfe de Porto.

 

Get vid bergen innanför Golfo de Porto.

 

Krabbklo på Capu d´Ortu.

 

Ändå är det träden som tar mig med störst överrumpling. Präktiga granar, storväxta tallar, bokskogar och kastanjer vid trädgräsen. Stammarna kan se ut som vidbrända surdegslimpor. Ibland delar de på sig med hål och förgreningar, som keramisk konst. De branta bergssidorna har tät skog, och de förför mig. Träden är bara så vackra och lövskogens stammar kommer till sin rätt så här års före lövsprickningen. Jag fotograferar så det blöder i pekfingret.

 

Den här tallen fotograferade jag på väg ned från Capu d´Ortu.  Stigen går ett par hundra meter till vänster. Jag såg det solitära trädet samtidigt som en molnbank vällde in. Bilden har jag använt i en stor utställning uppdragen till 3 meters bredd.

 

Efteråt gör jag ett reportage i resetidningen. Schablonbilderna tar plats, de som alltid ska fylla resereportagen. Mina studier av träden skickar jag inte ens med, vet att det är lönlöst. Så de ligger kvar osedda i min bildbank, men samlar inte damm, jag vet inte vad de samlar på för det är sällan jag tittar på dem. Jo, ett par har jag faktiskt använt i några utställningar, men i övrigt ingenting. Tills jag häromdagen av en händelse hittade mappen ”Korsika april 2008” i min extra hårddisk, och blev nyfiken. Nuförtiden hinner man glömma sina bilder.

 

Förr i tiden, när man hade dior och projektor, och TV:n var tämligen suddig, tittade vi alltid på bilder under fester med gäster. Det var kutym i min generation, vi samlades kring projektorn och tittade gemensamt på varandras äventyr. Nuförtiden har väl nätet intagit den rollen. Idag umgås vi med varandra utan att träffas. Gott så, och i alla fall betydligt bättre än att inte ha någon kontakt alls.  Men jag saknar de gamla diavisningarna, när bilderna fick leva upp, igen och igen och igen. Idag sprutlackerar vi tillvaron med bilder men det mesta far förbi som en virvelvind. De läggs ut på Facebook eller Instagram, får en massa gillatummar och kanske kommentarer men flyger sedan bort, för nytt ska in. Vad ska vi med alla bilder till, det var denna hädiska tanke som slog mig i samma stund som jag fann mappen med ”Korsika”.

 

Panoramaformatet har sina egna kvaliteter. Bilderna är breda och långsmala vilket får blicken att skanna över bilden. Betraktelsen blir en resa i motivet som ofta är extremt innehållsrikt och ofta hittar man detaljer som kan urskiljas som mindre delbilder i helheten. För en dokumentär beskrivning av ett landskap är panoramabilden särskilt lyckad, men den behöver visas i ett stort format för att komma till sin rätt. Den långsmala rektangeln är svårbehandlad i grafisk formgivning för vanliga trycksaker och gör man en bok bör den i sig vara i panoramaformat. Här i bloggen kommer bilderna alls inte till sin rätt. Men kör för det, jag vill ändå berätta lite om panoramatekniken som jag ägnat mig en hel del åt.

 

Naturligtvis kan panoramabilder göras efter fotografins vanliga tumregler gällande komposition och ljussättning. Särskilt lämpat är panoramaformatet för landskapsmotiv. Jag har använt det i stor utsträckning i mina böcker om fjällen. Men vad är en panoramabild? Enligt Wkipedia betecknar begreppet alla slags vidvinkliga avbildningar av det fysiska rummet. Utan att hitta någon exakt definition vågar jag tro att det också krävs att bilden ska vara långsmal för att få kallas panorama. Fotografier med extremt vidvinkliga objektiv på vanliga bildformat är således inte vad vi avser. Någonstans har jag läst att proportionerna mellan höjd och bredd måste vara minst 2:1. Hur stor bildvinkeln måste vara för att klassas som panorama vet jag inte.

 

Ett panorama gör man gärna med sedvanligt kompositionstänk. Den här bilden är fotograferad från toppen av Sarektjåkkå i mars 1995. Vi hade bestigit berget och ville fortsätta till Sydtoppen. Då bestämde jag mig för att stanna kvar på Stortoppen för att kunna fotografera de andra när de klättrade vidare. Jag stod där uppe i kylan och slog åkerbrasor allt medan kompisarna fortsatte. Efter tag kom de ut på kammen som syns till höger. Tack vare deras gestalter fick landskapet en begriplig skala, samtidigt som jag komponerade efter gyllene snittet med panoramakameran Linhof Technorama 617 och objektivet 135 mm.

 

I slutet av 1980-talet köpte jag min första panoramakamera, en Linhof Technorama 617 för original 6 x 17 cm, det vill säga proportionerna 3:1. Den hade ett vidvinkligt storformatsobjektiv med brännvidden 90 mm. Bildvinkeln var 87 grader vilket inte är särskilt extremt, men med den brännvidden fick man en naturlig återgivning av motivets proportioner. På vanliga fullformatskameror motsvarar bildvinkeln närmast ett objektiv 21 mm, och med dessa förminskas bakgrunden samtidigt som förgrunden framhävs vilket ger samma effekt som när man vänder en kikare bak och fram. Det är därför berg ofta blir pyttesmå med vidvinklar på vanliga kameror.

 

 Min Technorama 617 har fångat stiliga dalen Njoatsosvagge i Sarek,1990. Proportionerna 3:1.

 

Man kan säga att panoramakameran för rullfilm gav vidvinkliga telebilder, ett perfekt redskap för landskapsfotografering. Dock fick man bara ut fyra bilder per rulle 120-film. Diorna var imponerande att betrakta på ljusbordet, men efter ett tag tyckte jag att formatet 3:1 blev alltför långsmalt för praktisk användning så jag bytte till den mindre modellen Technorama 612 för formatet 6x12 cm, dvs 2:1. Den gav 6 bilder per filmrulle. Under 1990-talet besteg jag ett stort antal fjälltoppar i Lappland med den kameran i syfte att bygga upp en samling panoramabilder. Med två objektiv, 60 mm och 135 mm kunde jag växla perspektiven mellan cirka 70 och 50 grader.

 

På den tiden fanns ett antal panoramakamror på marknaden. Mest udda var Widelux, en kamera med rörligt objektiv som svepte runt under exponeringen och gav extremt vidvinkliga bilder, 120 grader. Filmen låg tryckt mot en böjd platta för att objektivet skulle kunna ge skärpa från höger till vänster, och slutresultatet blev en bild som liknar den man får om huvudet vrids på en utsiktspunkt. Linhofkameran med objektivet 60 mm gav å sin sida bilder som liknade det man själv ser ute i verkligheten när man tittar rakt fram. Objektivet gapade över ungefär samma vinkel som ögat utan att skjuta bakgrunden bakåt, det gillade jag.

 

I början av 1980-talet fick jag låna en Wideluxkamera och stack till Gotska Sandön. Denna bild från stranden Las Palmas är tagen med den kameran. Jag lärde mig snabbt att distorsionen blev stor om kameran inte var i våg, en verkan jag utnyttjade i denna bild av vågsvallet på stranden. Genom att luta kameran kraftigt nedåt kupades havshorisonten och gav sken av jordklotets sfäriska yta. Effekten uppskattades för bilden sålde bra och blev faktiskt, inom parentes sagt, till den största reproduktion någon av mina bilder fått. Den gjordes till en stortavla vid Landvetter där den var reklam för en av Göteborgs dagstidningar. Bilden blev 20 meter bred och handkolorerades i Italien.

 

Den stora nackdelen var den klunsiga kamerakroppen som krävde väldigt många filmrullar när man gav sig ut på fjällturer. Eftersom jag också ville fotografera annat kom andra kameror med som skulle användas till andra motiv. I slutändan vägde kamerautrustningen på den tiden cirka femton kilo inklusive panoramakamera, vanlig rullfilsmkamera typ Hasselblad, plus en småbildskamera för action. Påsarna med filmrullar vägde i sig sammantaget 3-4 kilo.

 

Digitala eran har inneburit en revolution för panoramafotografin. Nu kan man fotografera flera bilder bredvid varandra och med ett enkelt knapptryck i datorn sy ihop dessa till en långsmal panoramabild. Konsekvensen är att jag idag bara behöver använda en kamera för alla mina motiv, och kamerutrustningen på fjällturerna väger numera bara en tredjedel av vad den vägde på 1990-talet.

 

Digitala panoramabilder får samma karaktär som de man fick med Widelux-kameran och dess roterande objektiv. Man kan utan vidare göra de digitala panoramorna hela varvet runt 360 grader om man vill. Förr fanns faktiskt sådana kameror för film och dessa 360-graders panoramor är väldigt speciella. För att förstå dessa rätt behöver man egentligen rulla ihop bilden till en cylinder, placera sig själv i mitt i rullen och titta runt. Utplattade blir motiven onaturliga, men de har sitt dokumentära värde. Gamle schweiziske mästerfotografen Emil Schulthess gjorde en bok med flygbilder 360 grader över Alperna tagna med kameran Round Shot hängandes under en helikopter. Boken väckte stor uppmärksamhet på sin tid. Alternativt kunde man förr göra manuella 360-graders panoramor av flera kopierade pappersbilder som fogades ihop, men det var en mekig process.

 

En annan möjlighet är att beskära bilder som gjorts i andra format. Den här bilden av Kebnekaise fotograferades med digital fullformatskamera och har därefter beskurits till ett panorama i proportionerna 2:1.

 

En stor fördel hade i alla fall de gamla kamerorna: panoramat gjordes i en enda exponering. När man idag fotograferar fler bilder för att sy ihop till ett panorama kan det hända att ljuset hinner ändra på sig mellan varje delbild. Vissa nya modeller kan man dock göra panoramor med genom att svepa med kameran under exponeringen, ungefär som Widelux fungerade. Idag har vi framförallt fördelen att kunna använda alla möjliga objektiv för panoramafotografering. De äldre kamerorna hade inte alls samma objektivsortiment.

 

Under en fjälltur för några år sedan tog jag med mitt stora teleobjektiv 500 mm som väger nästan 4 kilo. Jag ville göra ovanliga fjällbilder och turen var med mig. Panoramat ovan har blivit till med detta ovanligt långa teleobjektiv. Jag stod i Stora Sjöfallets nationalpark nedanför fjället Kallaktjåkkå och fotograferade tvärs över högslätten och den nedskurna dalen med Stora Sjöfallet, mot det två mil avlägsna massivet Sarektjåkkå som är belyst av midnattssolens ljus. Bilden är kanske min mest unika fjällbild, men man måste känna till fjällgeografin för att inse detta. Bara under några få veckor på sommaren kan ljuset belysa Sarektjåkkås nordsida, och dessutom måste det vara rätt väder för det.

 

 

 

När man fotograferar panoramor är det oftast viktigt att kameran är i våg och ett vattenpass är lämpligt att ha på kameran. I flera av dagens digitalkameror finns ofta elektroniska vattenpass i sökaren som kan utnyttjas. Distorsionen, det vill säga förvrängningen av raka linjer ären effekt som syns tydligt när man gör panoramor i städer.

 

Denna digitala panoramabild från Grand Plaza i Madrid fångar den spatiösa torgytan, men distorsionen böjer av huskropparna på ett onaturligt sätt. En annan sak med denna bild är att de turkosa tvillingarna till höga är samma person som hunnit flytta på sig mellan exponeringarna.

 

För egen del använder jag mina TS-objektiv flitigt till panoramabilder. Dessa objektiv kan, när de sitter på kameran, förskjutas till höger och vänster för två olika utsnitt med viss överlappning. (Man måste alltid ha en viss överlappning mellan de bilder som ska sammanfogas till ett digitalt panorama. Flera kameror har en automatisk funktion för detta.)  Jag placerar kameran på stativet, skjuter objetivet till vänster och tar en bild, sedan gör jag samma sak med objektivet förskjutet till höger. Jag kan dessutom samtidigt luta dessa objektiv nedåt för att få ett stort skärpedjup.

 

I den trånga ravinen längs Muddusjåkka i Muddus nationalpark är det svårt att fånga rummet. Här har jag fotograferat två bilder med mitt TS-objektiv 24 mm som redan i sig är vidvinkligt. Första bilden är förskjuten till vänster och den andra till höger och efter bildbehandling har det blivit en bild av denna djupt nedskurna ravin, som för övrigt måste räknas till ett av Sveriges mest svårframkomliga områden. Oländiga jätteblock och branta bergssidor gör det ytterst svårt att komma ned här.

 

Trots vad jag ovan sagt om vikten av vattenpass, kan man faktiskt göra många lyckade panoramor för fri hand. Man kan ju alltid räta upp en horisont genom beskärning. Jag fotograferar faktiskt numera flitigt frihandspanoramor i lägen när det är för bökigt eller långsamt att plocka fram stativet.

 

Bilden är från Wadi Rum i Jordanien. Jag var ute på en fotopromenad när en jeep dök upp (syns som en prick i bilden). På kameran som hängde runt halsen satt zoomen 70-200 mm. Jag tog tag i kameran fotograferade hastigt för fri hand två bilder bredvid varandra som blev till detta panorama.

 

 

Panoramabild från helikopter. Det var 1989 och jag följde med glaciologerna för att titta på Sareks glaciärer. Över Rapadalen hovrade vi 1500 meter ovan dalbottnen. Dörren på helikoptern öppnades och jag kunde fotografera fritt, men fastspänd i säkerhetsbältet förstås. Först tog jag denna bild, men fick sedan ett infall att göra ett vertikalt panorama av dalen. För att undslippa rotorn och landningsstället lutade jag mig kraftigt utåt, inspirerad av tanken. Vred på kameran fotograferade och när kameran togs från ögat upptäckte jag plötsligt fritt fall rakt ned i marken. Hjärtat slog en volt, men vad gör man inte för sina bilder!

 

Panorama från Haparanda Sandskär. Två ihopslagna bilder med TS-45 mm.

Jag har varit upptagen med annat den senaste tiden. Kameran har vilat. I morse stack jag äntligen ut och fotograferade i en underbar lund som är naturreservat, Storängsudde. Lunden är känd för sitt fina bestånd av kungsängslilja. Det är alltid ett lika trevligt vårtecken att se den stora örten, lundens drottning.

 

 

När jag fotograferar blommor är mina TS-objektiv favoriterna, oftast ihop med mellanringar. Objektiven kan lutas och skärpeplanet vinklas. Tack vare det kan man använda en stor bländare som ger behaglig bakgrund, och ändå få skärpan att ligga på detaljer som har olika avstånd till kameran.

 

 

Om objektivet lutas får partier som ligger i oskärpa en vacker bokeh och det som är skarpt eller nästan skarpt befinner sig olika i djupled och bilden blir tredimensionell utan att förlora sig i hyperskärpa.

 

 

Det lockar en att bli piktoralist när man fotograferar blommor. Med en stilig oskärpa kring blomkalkarna förstärks den måleriska känslan. Reflexer och fläckar i bakgrunden flyter ut till vackra penseldrag. Man får liksom aldrig nog. Och de sticker aldrig iväg och gömmer sig. Att plåta blommor är samma terapi som att meta.

 

 

 

 

Någon vecka tidigare var jag ute en tidig morgon för att fotografera sjöfågel på en damm, men det var ganska dött och bara en vigg placerade sig efter önskemål på rätt plats. Efteråt gick jag in i skogen och stötte på ett gammalt rostigt bilvrak modell Volvo PV. Det måste ha legat där länge och var draperat med en skön färgskala som lockade till fotografering. Är det inte konstigt vad kameran kan vända upp och ned på tillvaron. Genom dess sökare ser man bildmässig skönhet även i skrot och nedskräpning. 

 

Jag vet en känsla som bara fotografer får vara med om. Jag tänker på den tillfredsställelse som väller upp inombords när man förstår att bilden som just har fotograferats sitter där den ska. Fotografering kan helt enkelt vara en form av mental terapi, men man ska inte ta det alltför högtidligt. Ett litet mästerverk som skapas med kameran är förstås inte av sig självt en odödlig bild. Den första värderingen får man göra för egen räkning – och är man nöjd är detta gott nog. Känner man på sig att bilden blev ett lyckoskott som även andra kommer uppskatta, strömmar serotonin till huvet och man blir ovanligt till freds i sinnet.

 

På den gamla analoga tiden medgav fotografin två julaftnar efter varandra. Den första inträffade direkt efter exponeringen, när man kände på sig att det var en riktigt bra bild som hade blivit till. En tid senare kom nästa julafton, när man hade framkallat och tittade på resultatet. Om tekniken höll måttet uppstod jubel, men ibland blev det besvikelser, inget tu tal om det. Exponeringen kunde vara galen, skärpan hade missats, man hade slarvat med kompositionen och inte upptäckt en del irriterande inslag i motivet, etcetera. Om framgången var fullbordad kändes å andra sidan lyckan i hela kroppen för en tid, och det nya mästerverket dök upp på näthinnan titt som tätt. Man hade skapat något av värde för åtminstone sig själv.

 

Med den digitala tekniken förlorade vi en julafton. Genom att vi kan se på bilden direkt efter exponeringen, och utvärdera dess klass både tekniskt och artistiskt, får vi omedelbart reda på om den är ett mästerverk eller inte. I bästa fall kan vi ta en ny bild om den första fallererade på någon punkt. För fotografer ute på uppdrag är denna polaroidkoll på resultatet ett underbart framsteg. Man vet direkt att man kan leverera efter beställarens förväntningar. Men nog är det på ett allmänt plan lite torftigare att blixtsnabbt få reda på resultatet av det man gjort. I vår tid att ska allt komma genast, men väntan är också en livskvalitet. Är man målande konstnär kan det ta flera år innan en bild är färdig. Barndomens julaftonstämning är inget att förakta, ens när man blivit vuxen. Numera får vi nöja oss med dejavú när kamerans display visar att något är perfekt enligt önskemål.

 

När man plåtat under många år och samlat på sig ett större bildarkiv kan det uppstå en annan slags julafton som jag har börjat uppskatta allt mer. Efter hundratusentals bilder i pekfingret har man nämligen glömt delar av det som har fotograferats genom åren. När man av någon anledning går tillbaka till sitt arkiv kan det därför plötsligt dyka upp försummade pärlor som man inte hade en susning om att man hade fotograferat.

-  Va, säger man till sig själv, har jag tagit den där bilden. Hur kunde jag bortse från den när det begav sig? Om en sådan pärla visar sig uppstår samma serotoninstinna känsla som när man nyss har knäppt ett mästerverk. Man blir nöjd med sig själv, samtidigt som man undrar om man varit blind tidigare. Kanske är det så att man i fotografisk mognad ofta ligger efter sina resultat. Man kanske tar bättre bilder att man förstår, åtminstone ibland. Självkritiken kan mörda goda darlingar som andra skulle sätta stort värde på. I mitt fall har den digitala tekniken fått mig titta på gamla dior med nya ögon. Sådana som jag tidigare hade ratat på grund av felaktig exponering kan jag rädda genom skanning och bildbearbetning. I några fall har jag hittat ett bättre alternativ än de motiv jag tidigare hade valt ut från en händelse. En förklaring till det kan som sagt vara att ens syn på bilder utvecklas och förändras. Till slut blir man kanske lika mogen i fotografiskt tänkande som ens bildresultat ger prov på. Då har man kommit långt. Det gamla personliga arkivet kan faktiskt vara en skattkälla, eller ska vi säga julklappssäck.

 

Denna bild av det undersätsiga fjället Nammásj i Sareks Rapadal fotograferade jag i september 1995 med min Rolleiflex 6008 och objektivet Schneider Super-Angulon 55 mm shift/tilt. Filmen var Fujichrome Velvia. Objektivet var en stor kluns och för att jämna ut kontrasterna hade jag ett Sinar graduerat gråfilter framför linsen. Hemmavid tyckte jag att alla diorna jag tog vid tillfället var överexponerade och lätt slöjade, den stora frontlinsen klarade inte av motljuset optimalt, tyckte jag. Alltså förpassades bilden till arkivet och låg där i mörkret under ett tiotal år. När jag hade börjat skanna i den digitala eran såg jag plötsligt en dag detta dia med nya ögon. Det kanske går att göra något spännande, för ljuset är ovanligt surrealistiskt i detta motiv. Så blev det och julafton inföll. Bilden hamnade till sist i min bok ”Dag Hammarskjölds fjällvärld” och har varit med på utställningar. Om jag får tycka själv om egna bilder, är det här ett av mina bästa fjällmotiv.

 

Ett litet vattenfall i regnskogen nedanför berget Frenchmans Cap på Tasmanien år 2002. Bilden har fotograferats med Mamiya 7 och objektivet 50 mm på filmen Velvia. Jag tyckte om den kameran för dess optimala kvalitet i förhållande till vikten. Här är vi djupt inne i den tassigaste vildmark som finns på jorden. Tyvärr tyckte jag att bilderna blev för mörka och man gödslade inte direkt med exponeringar med en 6x7 kamera. Alltnog har jag upptäckt motivet på senare tid och tycker faktiskt det är riktigt bra med sin svärta. Jag har förstås lättat upp i skanningen.

 

 

Den här bilden av de trädklättrande lejonen i Tanazanias nationalpark Lake Manyara är från 1976, fotograferad med Nikon F2 och Nikkor 200 mm på Kodachrome 64, en film jag aldrig blev riktigt vän med (den äldre Kodachrome II tyckte jag alltid var bättre). Det är verkligen sällan jag numera tittar i mina gula askar med Kodachromedior i sina pappramar. En gång fann jag detta underexponerade och ratade dia. Sagt och gjort, efter skanning och upplättning blev det riktigt sevärt om än inget mästerverk, kanske.

 

 

 

I slutet på 1990-talet hade jag alltid med mig en panoramkamera och småbildskamera på resorna. Panoramadiorna var förstås huvudobjekten när materialet granskades hemmavid. Med den kameran försökte jag göra bilder av bestående värde med framförallt landskapsmotiv. Småbildkameran var mer avsedd för minnesbilder och en del reportagestuk från de lokala miljöerna, ibland också djurfotografi. Förmodligen granskade jag remsorna av småbildsdior slappare än de mäktiga panoramadiorna. Det har jag insett nu på senare dagar, det kan ligga guldklimpar bland alla ointressanta snapshots. Den här bilden är väl kanske ingen guldklimp, men i alla fall ett kreativt försök med lillkameran. Motivet är från en resa i Nepal 1999, en myra på bambu i nationalpraken Chitwan. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 Årstidsbrytning på Horsten.

 

Havsskärgården utanför Stockholm är en värld för sig, ”ett landskap hackat till kalops”, för att citera Hjalmar Söderberg. På sommaren blir den belamrad med fritidsbåtar, under vintern är den en ödemark, vissa år den en djupfryst polartrakt. På våren kan denna värld bubbla av liv. Under april återkommer fåglarna, medan sälkutarna flockas på skären i några ögrupper. Den tiden är ett glansnummer i landskapskalopsen.

 

Stavsnäs 7 april 2013 klockan 06.30. Jag kliver ned i en liten båt tillsammans med tre fågelskådare för vidare färd till Horsten. Vi hoppas på mängder med ejder och annan sjöfågel, men vet också att drivande isflak kan vara till besvär. Vid Sandhamn får vi se upp. I fören sitter en av oss som isutkik. En Titanic-känsla sänker sig. Platta isflak med geometriska figurer ligger till pussel här och där. Inga andra båtar syns, inget mänskligt liv över huvud taget. Det är svinkallt, längs stränderna syns bårder av vita snösträngar. Uppåt Harö ljusnar sammanhängande packis till ett mjällt band. Och runt Grönskär med Östersjöns vackraste fyr på högsta krönet, skvalpar vattnet i gråa valörer. Förra helgen åkte jag skridskor på Nämdöfjärden, nu är det båt som gäller, ändå känns inte vintern över. Vi guppar på den milsvida fjärden mot Horsten. Vattenvidden är förvånande tom på fågel. Vid öns västra del finns en landstigningsplats. De andra tar sig upp till öns lilla fyr med sina kikartuber. Jag tar kameraryggan och lommar iväg för mig själv. Nedpackat ligger stora artilleriet, flera objektiv inklusive min största kanon, 500 mm/4,0, plus största stativet med tyngsta kulleden. Jag vill vara beredd på alla slags motiv.

 

Vi naturmänniskor har i grunden en närbesläktad kärlek till naturen. Ändå är vi av olika skrot och korn. Fågelskådarna vill gärna stå länge på en plats med bra översikt. De prioriterar tubkikaren framför stora kameraprylar, de vill räkna arter och antalet fåglar och upplever naturkänsla och vårstämning genom det. Jag vill röra på mig och leta efter landskapets estetik för att göra landskapsbilder. Det är mitt sätt att nalkas naturens väsen. Jag söker efter tecken på platsens särart och årstidens stämning. Jag missar en del intressanta obsar, men ser kanske annat som ger en annan dimension än koncentrerat fågelskådande - man får välja.

 

Molntäcket luckras sakta upp medan skyarna hänger ned som draperier från himlen. Aprilväder råder. Innan vi tar oss tillbaka har både snöflingor och hagel trillat ned, och solen hällt blixtrande ljus över oss. Vinden är bitande om än bara svag. Sex mil fågelvägen västerut ligger Stockholms innerstad, ett ställe vi absolut inte vill byta ut mot Horsten, inte idag i alla fall, kanske aldrig. En dryg mil över öppet vatten mot nordost syns fyren på Svenska Högarna som en sista civilisatorisk utpost på havshorisonten. Vi står bra till på Horsten. Ön tar emot fågelsträcken genom sitt geografiska läge, den är en lyckad lokal för observationer. Men i år är våren sen och vi för tidiga. Knappt en tätting har hittat hit, bara några gravänder, trutar och skärsnäppor kan vi bocka av. Och ett par havsörnar, som brukligt är numera. Jo, de andra får se en tretåig mås som jag missar. Vi tar oss gemensamt runt ön. Efter sex sju timmars exil i både tid och rum lämnar vi havsskärgården. Utanför Korsö ser vi tusen sinom tusen ejdrar plus en del alfågel. Det var här de höll till. Vi puttrar sakta dit med kamerorna i högsta beredskap. De andra har mindre attiraljer än jag. Att använda en stor 500 mm kanon på en skumpande båt får räknas till god sport.

 

 Landstigning på Horsten

 

 

 

 

 En öppen vindbrunn med knölsvanar och längre bort, havshorisonten.

 

Under vårvintern kan det svenska havsbandet vara som polarhavet, inbakat av is och snö på de stora fjärdarna. Över kobbarna ligger packisvallar. Fräthål och vindbrunnar underminerar vidden, sprickor och råkar kan spräcka den, men där isen ligger oanfrätt sträcker hårda och blankpolerade golv ut sig mot den avlägsna horisonten. Man vill nästan tro att Nordpolen ligger där borta i intigheten, för luften är arktiskt hög och himlen intensivt blå. Det är då skärgården är som vackrast, och havsbandet har förvandlats till ett territorium som passar för små polarexpeditioner. Det är tiden för de skridskoturer man aldrig glömmer.

 

I år har det varit en osannolikt utdragen vårvinter längs sörmländska och uppländska kusten. Och den pågår faktiskt fortfarande. För två dagar sedan, på självaste långfredagen, var vi ute en liten grupp skrinnare i en av Sveriges mest orörda och inspirerande skärgårdar, den som ligger utanför Gräsö i norra Uppland. Bland kobbar och skär kryssade vi över fjärdarna med havshorisonten som närmaste granne. Vi började vid Rosten och knallade först ett par kilometer på frasigt snötäckta isar. Öster om Norrskäret gav snön vika och stenhårda salsgolv öppnade vägen mot havet. En dimbank vällde in och löstes upp lika fort som den dök upp. Långt i söder tog Understen form med sitt fyrtorn, som ett fastfruset skeppsvrak i en vit oändlighet.

 

Vi gick iland på ett litet skär som heter Söder-Svensbergen. Där rastade vi i en osannolik cocktail av apelsinröd granit och skruvade isvallar. Solen hade tärt på landbacken, smält bort vinterns frusna pansar och frilagt klipporna som nästan hade börjat bli varma i den gassande solen. Granit möter is, eller var det vintern som stämt möte med sommaren? Det kändes så när vi satt en stund på hällarna för att släcka törsten med en slurk ur termosen, allt medan dagens första havsörn svepte förbi.

 

 

Hällarna på Söder-Svensbergen.

 

Färden fortsatte norrut, förbi ön Tålingen och ut mot den kittlande havshorisonten där inga öar poppade upp. Plötsligt fanns dolda fällor, fräthål och osynliga partier av uttunnad is. Spänningen ökade, man skärpte sig, pikade och pikade, kisade mot skiftningarna i isen, stampade ibland med skridskon. Man ville inte trilla i, men man ville inte heller vara utan den risken. Det dynamiska landskapet med dess skönhet och faror tog sig in under vår hud. Man samtalade och prövade sig fram. Man njöt av situationen. Mindfulness, kallas det visst med vår tids vokabulär.

 

Vi lyckades komma förbi Norrkon, gå över packisvallarna på det skäret, och sedan fortsätta till den yttersta holmen i dessa faggor, Kosten. Eftermiddagssolen gav naturen en varmare färgskala, men någon riktig värme blev det aldrig. Väderleken konserverade den arktiska skärgården. Solen lyckades inte sabotera isen, luftmassan var lika iskall som havet. I denna miljö var havsörnar, knölsvanar och skrakar våra kamrater. Vi passerade en fläck med utspridda svandun och en ryggkota som vittnade om havsörnens triumf. Vi såg hur den väldiga rovfågeln satt som en stenstod vid en öppen vindbrunn där knölsvanarna samlats. Vi förstod vad den hade för avsikt.

 

 

En vindbrunn att undvika.

 

 

Som fotograf tycker man om symmetri, oftast spretar det åt många håll i en grupp skrinnare.

 

Drivsnön har samlats längs sprickorna och lagt ett nät över fjärden.

 

Spricka som lätt passeras.

 

Förrädisk vindbrunn. Men man lär sig läsa isen.

 

Mot Norrkon.

 

Vandring över Norrkons nordspets.

 

Illustration till det gamla ordstävet: att gå över ån efter vatten. Kosten.

 

 

Så led dagen mot sitt slut. Färgspektrat i landskapet gled sakta över i purpur och nattblått, och vi slöt cirkeln där vi hade startat åtta timmar tidigare. En liten polarexpedition var över för tre kvinnor och fyra män.

 

 

 

En seite i skärgården i viken där vi slutade. Man fick nästan lust att falla ned på knä och tacka gudarna.

 

 

PS. Den här gången valde jag att ta med två av mina favoritobjektiv: TS 24 mm och TS 90 mm. Dessa lutbara objektiv på min Canon EOS 5 Mark III ger goda möjligheter att få till stora skärpedjup utan att kameran placeras på ett stativ. Att stanna för stativfotografering är sällan lockande under en skridskotur. Här finns kluvenhet som jag också kan känna under vandringsturer. Som fotograf vill jag helst stanna länge vid intressanta motiv, som skrinnare eller vandrare vill jag röra mig framåt och se nya perspektiv.

Normalt föredrar jag att fokusera manuellt, eftersom jag inte är överens med kamerornas skärpeautomatik och hur den är funtad. En kamera vet ju aldrig vart jag vill lägga min fokus, och att låsa autofokus, vrida kameran och komponera är ingen bra metod för en komponerande fotograf. Med de lutbara objektiven kan jag snabbt göra både genomtänkta landskapsbilder med stora skärpedjup, och även få till snapshots med skärpan på den plats jag vill ha den. Stativet saknar jag endast i blå timmen, men dess extra tyngd är inget jag längtar efter.

 

 

En månad efter förra skridskobloggen och mot alla väderodds är fjärdarna hemmavid som bonade golv igen, och jag känner mig pånytt manad att visa skridskobilder. Trots att vi kommit in i andra halvan av mars har vattnet fruset till is över de stora vattenvidderna i mellanskärgården. För en dryg vecka sedan var  dessa fjärdar öppna. Högtrycket som råder har skruvat ned nattemperaturen till minus 15 grader eller ännu lägre, och vinden är obefintlig. Nämdöfjärden och Jungfrufjärden ligger nu blanka som väldiga glasrutor.

 

Det slitna ordet sanslös är det enda som kan beskriva vad tusentals skrinnare får uppleva denna helg. Sanslösa skridskoturer. Men isen är inget för duvungar. Stora ytor är bara 7 centimeter tjocka och vindbrunnar med millimetertunn ishinna finns på en del ställen, lömska fällor, särskilt om man drabbas av motljus och inte kan följa skiftningarna på isytan. Ibland plöjer man en isvåg framför sig. När flera skrinnare far fram bölar isen som ett högljutt orrspel. Den kristallhårda och svarta kärnisen är otroligt seg. Och den skärpta uppmärksamhet som krävs av alla på skridskor, liksom riskerna som det innebär att befara skärgården under dessa förhållanden, producerar adrenalin och serotonin så man blir hög. Vi sätter oss på ett skär och njuter av vårsolen medan andra skrinnare gör show framför oss. Vilken dag.

 

Jag bestämde mig för att vara reportagefotograf, tog bara med mitt zoomobjektiv 24-70 mm/2,8 och satte hela kameran på automatik, för att kunna fara och plåta samtidigt, en helt annan ansats än landskapsfotografens saktmodiga sökande efter vinklar och motiv. Nedan låter jag bilderna tala för sig själva. 

 

 

 

Naturens estetik är människans uppfinning lika mycket som god kultur är det. Naturen är varken vacker eller ful i objektiv mening, den bara är - ett axiom. Däremot kan vi tillskriva naturen estetiska värden. Det är en tradition som började för länge sedan och gett upphov till massor av konst, litteratur och musik. Med öppna sinnen och vakna ögon är naturens estetik en del av kulturen. Lyss till Henry David Thoreau: ”…true art is but the expression of our love of nature.”

 

Huruvida naturfotografin ska räknas till sköna konsterna är en fråga om värderingar och erfarenheter. Denna koketta evighetsdiskussion om vad som är konst i allmän bemärkelse, tar aldrig slut. Klart är i alla fall att kameran kan stärka fotografens mottaglighet för naturens estetik, det vet vi som håller på. Fotografin är seendets konststycke. De mest intressanta fotografierna är de som låter motiven tala för sig själva genom god komposition och en redig tanke. Fotografer behöver ”bara” ha ögonen med sig, hitta motiven, komponera och exponera. Bilder som vittnar om fotografens subjektiva iakttagelseförmåga är de mest fängslande. Man kan tro att den digitala tekniken med all sin förenkling och avdramatisering av hantverket, fått fotografer i allmänhet att bli allt mer fokuserade på denna bildestetiska sida av fotografin, men förmodligen är det inte så. Den mest lästa bloggen som jag har skrivit här har rubriken ”Valet av kamera”. Vad en fotograf har för prylar är fortfarande det som intresserar andra fotografer allra mest. Var och en vill bli sin egen mästare och det är en väl underhållen myt bland alla som älskar att fotografera, att stunsen på apparaten borgar för bildernas kvalitet. Så enkelt är det ju inte, vet alla som kommit vidare i sin fotografi. Tillåt mig citera två polare i en skämtteckning: ”Din kamera tar verkligen bra bilder, sa den ena. Din mun gör verkligen fina komplimanger, sa den andra.”

 

Kanske är det ett utropstecken i allt tekniksnack att en av fotohistoriens stora mästare Henri Cartier-Bresson hårddraget sagt var en teknisk analfabet, stundtals ganska slarvig och i stort sett bara använde normalobjektivet på sin Leica. Ändå är bilderna han åstadkom seendets konst i sin fulländning.

 

För att återgå till naturens estetik. Den finns därute i landskapen och väntar på sina iakttagare. Estetiken uppstår i det ögonblick någon ser den. När jag, ofta av tillfällighet, upptäcker en gruppering av låt säga stenar, gräs, träd, vattendrag eller annat, som av slumpen (det är min tro) samspelar med varandra får jag en estetisk upplevelse. Då kommer kameran fram och med den ramar jag in iakttagelsen. I det ögonblicket är jag som mest en fotograf, jag komponerar. Åtminstone på den gamla analoga tiden då jag använde diapositiv film var det i den stunden bilden uppstod. Inget gjordes efteråt för att förstärka eller förändra diaoriginalet. ”What you see is what you get”, var ledstjärnan då. I den nya digitala eran är det svårare att precisera när man är som mest fotograf, åtminstone för oss som plåtar på råformat och bestämmer färger, kontraster, beskärning och utsnitt i fotoshop. Kanske är det bakom datorskärmen jag numera är som mest fotograf, vilket är en förfärlig tanke för en naturromantiker som undertecknad. Och den trossats som jag brukar trösta mig med känns inte helt övertygande: att det är ointressant hur man gör sina bilder, det är uttrycket och innehållet som räknas. En jesuitisk tanke så det förslår. Den tekniska utvecklingen är omåttligt snabb och man vill ju inte vara en fåne som står vid sidan om och tittar på.

 

Men digitaltekniken påverkar vårt fotograferande vilket naturligtvis också berör våra bilder. Jag fotograferar i en del avseenden på ett annat sätt idag, än under den analoga eran. Inte minst gör jag många fler bilder av varje motiv, eftersom varje bild i princip är gratis. Den som inte var med på analoga tiden vet nog inte vilken hämsko på avtryckarfingret det kunde vara att varje ruta betingade ett antal spänn. Man blev väldigt noggrann. I dag kan vi använda kameran som en sprayburk, spruta till höger och vänster utan att det kostar ett jota extra. Inget fel i det, bara man har vett att vaska fram de bildfiler som har något att berätta. Andelen misslyckade rutor är högre numera och enormt många filer måste granskas. Det är därför man lätt fastnar framför skärmen. Jim Brandenburg skriver i sin underbara bok ”Chased by the light”: My photography had originally been a means, and a excuse, for spending time out-of-doors, but in the midst of my own success I found myself wed to a drudge named technology, living in a world lit by computer screens instead of the sun.

 

Med ögon känsliga för naturens estetik vill man helst knalla ut i markerna med sin kamera och komma hem med rosig kind, mycket hellre än sitta på sin studs framför datorn och blekna i plytet. Förmodligen drivs man av en förhoppning att andra människor ska uppskatta motiven man ser därute, ens iakttagelser, det är i alla fall min drivkraft, men den är förrädisk. Man får lätt sina alldeles egna darlings. Och kill your darlings, är det tuffaste rådet av alla. Här är några av mina vinterdarlingar från hemtrakten, avsiktligt presenterade utan tekniska uppgifter, om ni förstår. 

 

 

Jag återkommer gärna till mina tankar om konstnärlig fotografi. Vad som i någon slags allmän bemärkelse räknas som konst hör till de stora livsgåtorna. Är konstnären ett varumärke? Är konstverken en produkt vilken som helst? Råder konstmarknaden under marknadslagarna? Många frågor att ställa, och alla definitioner av konst blir kontroversiella, men förklaringen av Arthur Danto är nog den mest allmängiltiga, att det är konstvärlden med dess institutioner som bestämmer vad som får räknas. Vilket betyder att det som visas egentligen kan se  ut hursomhelst eftersom placeringen inom en konstinstitution automatiskt gör verket till ett konstverk. Därmed är konsten också ett moment 22. Om du ställer ut dina verk i aktade konstinstutioner är det konst, men för att få ställa ut i aktade konstinstitutioner måste du vara en konstnär. ”Who can explain it? Who can tell you why? Fools gives you reason, wise men never try.” Detta hindrar inte att stilarterna inom konstvärlden skiftar över tiden.

 

Är denna bild ett konstverk? Ja, om den hängde hos MOMA i New York, nej om den bara ligger undangömd i mitt bildarkiv. Det lockar mig att rubricera detta abstrakta motiv: NATUREN SOM KONSTNÄR. Men naturen kan inte vara en konstnär, naturen gör inga ställningstaganden, naturen får aldrig visa sina skapelser i museer och gallerier, naturen är ingen person. Men om vi som fotograferar naturen får visa våra alster på rätt ställen blir det konst – vår konst. Detta förutsätter dock att vi nästlar oss in hos konstinstitutionerna, det är det som är den stora konsten.

 

Inom konstvärlden har man länge talat om nonfigurativt måleri, motiv som inte är igenkännbara. Man kan också använda termen abstrakt konst. Tanken är att former och färger påverkar betraktaren även när man inte ser vad motivet föreställer.

 

Det abstrakta måleriet är en konsekvens av fotografins intåg. På 1800-talet blev det en chock för skickliga målare och illustratörer när de fick se vad kameran kunde åstadkomma. Fram till dess hade målarna haft monopol på realistiska bilder av verkligheten. Fotografin tog över denna position och utvecklingen mot dagens fria konst började. Impressionism, expressionism, kubism, modernism, postmodernism och så vidare, alla dessa stilarter inom måleriet, har sin utgångspunkt i fotografin, det kan man säga generellt. Generalisering är för övrigt en synonym till abstraktion. Utan fotografin hade måleriet sannolikt sett annorlunda ut idag.

 

Idag råder närmast det omvända förhållandet. Det är fotograferna som sneglar mot måleriet. Fotografier som ser abstrakta eller måleriska ut uppfattas som konstnärliga, och får därför hänga i konstinstitutionernas salar. Det finns lite olika tekniker för att ge en målerisk och abstrakt touche åt fotografier. Oskärpa är nog det vanligaste. I denna blogg vill jag ta upp en annan teknik som snarare bygger på skärpa. Abstraktion kan nämligen skapas genom en snäv komposition eller bildbeskärning inom ramen för klassisk fotografisk teknik. Man kan dela in naturfotografier i tre abstraktionsnivåer: 1/abstraktionsbilder, 2/koncentrationsbilder och 3/överblicksbilder. Här några exempel som förklarar vad jag menar.

 

 

Detta motiv är naturens verk vilket man inte tror vid första påseendet. Bilden är en gåta, men den är inte fejkad eller framtrollad med fotografiska specialtekniker. Detta är exempel på en renodlad ABSTRAKTIONSBILD, ett snävt utsnitt som väcker undran.

 

Med denna bild börjar det klarna vad föregående två visar. Här är motivet mera konkret. Man ser att det rör sig om en bergssida uppbyggd av sandsten som inom vissa partier har mineralutfällningar. Abstraktionsbilderna ovan är snäva utsnitt av de färgstarka utfällningarna till vänster. Det här utsnittet kallar jag KONCENTRATIONSBILD, en tillräckligt konkret bild för att man ska förstå innehållet, men ändå snävt komponerad och utan platsrelation. Man vet inte var någonstans…

 

Denna bild från samma område som ovanstående bilder, berättar uppenbart om platsen. Vi befinner oss i Jordanien bland sandstensbergen nära den berömda stenstaden Petra. Det här är en ÖVERBLICKSBILD, den är mycket tydlig och utgör en fotografisk beskrivning av ett landskap.

 

Min tes är att abstraktions- och koncentrationsbilder oftare uppfattas som fotografisk konst, medan överblicksbilder hellre ses som fotografisk registrering. De förstnämnda bildtyperna säger undermedvetet att fotografen gjort en personlig iakttagelse som kommer sig av observationsförmågan. Överblicksbilderna är mer självklara motiv vilket nog bidrar till att de inte lika ofta uppfattas som konst.

 

Abstraktionsbilderna, oavsett de görs med oskärpa eller snäva utsnitt, är ett uttryck för estetisk respons. För min del är koncentrationsbilderna mer intressanta eftersom de genom en högre halt av konkretion, också kan förmedla en stark naturkänsla. Man kan kalla dessa koncentrerade naturmotiv för naturstilleben, eller tala om intima landskap. För mig ger dessa små bitar av helheten en avteckning av både naturen och fotografens personliga iakttagelser. Översiktsbilderna har svårare att förmedla ett personligt tilltal, och ratas därför lätt som konst. Tidigare, innan bildstormen från all världens vackra platser förslappade vår inställning till landskapsvyer, hade även översiktliga naturmotiv en given konstnärlig utstrålning. Åtskilliga av fotohistoriens mest kända fotografer var specialister på landskap. Egentligen har det bara blivit mer krävande att ingjuta en personlig karaktär i översiktsbilder. Har man sett tusentals bilder av Lapporten och Grand Canyon, krävs något extra för att man ska höja ögonbrynen. Det får bli ämnet för en annan blogg.

 

 

Höststorm i fjällen och vinden ruskar om bladverken medan kameran har en lång slutartid. Rörelseoskärpa ger målerisk karaktär.

 

För några år sedan ville markägaren avverka en tallmosse nära min bostad. Jag blev bestört och började fotografera denna vackra natur intensivt. Här är en skymningsbild rakt upp och ned.

 

Vid samma tillfälle gjorde jag den dubbelexponerade bild med fokusförskjutning, två exponeringar på samma ruta men med olika skärpeinställning, allt för att få en softning.

 

När jag visar båda bilderna föredrar de flesta den softade varianten. Nog har vi fjärmat oss från de första fotografernas bildideal, de som bara ville göra skarpa bilder. Vi kan programmera vår hjärna att tycka vad som helst. När det blir för mycket av en sak, vill vi ha något annat. Jösses vad lätt det är att förklara våra smakpreferenser – egentligen.

 

Översiktsbild från Björnö vid Nämndöfjärden. Islossning.

 

Koncentrationsbild från samma tillfälle vid Nämndöfjärden.

 

Koncentrationsbild på gränsen till ren abstraktion från naturfotografernas favoritställe, Antelope Canyon i Arizona.

 

Abstraktionsbild från en mindre känd miljö, Gomantonggrottan på Borneo.

 

Koncentrationsbild av lavaflöde på Hawaii.

 

Koncentrationsbild av sanddyn Rub al-Khali, Oman.

 

Koncentrationsbild av hällkar, Landsort.

 

 

Koncentrationsbild av is, Siljan.

Långfärdsskridsko har blivit en stor folksport i Vintersverige. Vi har de bästa naturförhållandena i hela världen. Klimatet gynnar våra möjligheter att glida fram på isarna som en svävare. Senaste helgen var optimal. Här är några bilder från färderna plus en reflektion om fotografin.

 

 

 

Stora Jutskär i Ingaröfjärden. Fascinationen för långfärdsskridsko rymmer flera dimensioner. Att skrinna över vidsträckta och blankpolerade isar är en explosiv upplevelse av frihet. Benrörelsen och rytmen får kroppen att lätta och den friska vinterluften fyller blodomloppet med berusande syre. Minst lika befriande är att geografin öppnar sin ridå. Längs stränderna utforskar man landskapet lika ledigt som när man drar pekfingret över kartan. Avstånden krymper utan att man blir fartblind. Man blir en upptäcktsresande. Åker man i en grupp med andra blir samvaron också en stor behållning. Dessutom – man blir sällan besvärande svettig. Fartvinden svalkar och överkroppen följer bara lojt med i den skönt vaggande balansöverföringen.

 

Landskapet mellan Saltsjöbaden och Nämndöfjärden är Höga Kusten nedflyttad till Stockholms skärgård. Ingen annanstans i det enorma gyttret av öar utanför storstaden är bergen längs stränderna lika högresta. Nu var det som om naturen ville framhäva sin egen storhet. Förra veckans mildväder hade smält ned snötäcket och sedan kom kylan. Vad som hade varit en vit vidd på fjärdarna förvandlades till en glansig, stålblå och diamanthård is som sjöng vackert när vi tog ut våra skär. Tack vare de snöfria öarna blev mötet mellan den platta isvidden och fastmarken mer accentuerad än när vattnet böljar på sommaren, kanske också för att isen låg blickstilla med hela himlavalvet i sin spegel. Höjderna växte i höjd, landskapets dramaturgi stärktes. Mer än vanligt insåg jag vilket märkligt landskap den svenska urbergsskärgården är. Titta på bilden ovanför. När jag fotograferade Stora Jutskär som putade upp som en drake med en ragg av tallar tänkte jag: det här är verkligen ett säreget landskap, var hittar man dess like på jorden? Intrycket förstärktes helt säkert av ljuset. Ett högtryck gav kristallklar luft och den lågt stående vintersolen penetrerade atmosfären med knivskärpa, öarna skars ut av ljuset och modellerades av kontrasterna. Jag har faktiskt aldrig sett skärgården lika pregnant porträtterad av sol och väder.

 

Vi korsade mellan holmar och skär på Ingaröfjärden, flanerade snarare än skrinnade. Långfärdskridskoåkning kan lätt övergå i distansräkning. Många brassar på för att hinna färdas så långt som möjligt. Som motion är långfärdsskridsko en förträfflig aktivitet, men att hasta på kan ta loven av naturupplevelsen. I det läge som hade uppstått kändes det mer naturligt att lugnt smeka stränderna och göra varje sekund till en fest för ögat. Av praktiska skäl höll vi oss bara på ett mindre område som verkligen är enastående. Runt omkring på isvidderna syntes grupper av skrinnare som gav liv åt den stillsamma vinterskärgården. Ingen vind att tala om. Och när solen stod som högst mitt på dagen blev det nästan gosigt, som en föraning till den vår som komma skall.

 

Kameran gick varm och när jag senare gick igenom bildmaterialet insåg jag att landskapet måste ha förhäxat mig, för så gott som alla bilderna var översiktsbilder tagna mitt på dagen under klarblå himmel. Jag kan så här efteråt göra en reflektion. Som fotograf är jag fokuserad på miljöberättelser, på landskapet. Jag gör gärna bilder som fångar miljöer och det som pågår i dessa. Lite obsolet är det nog, för i vår tid är närbilder legio. Jag drar mig till minnes en lärobok om smalfilm som jag skaffade samtidigt som jag fick min första kamera, en Paillard Bolex B8L för dubbelåtta smalfilm. I den slog författaren fast att ska göra en bra film är närbilderna viktigast. De fångar betraktarens intresse för berättelsen. Vem minns inte legendariske Robert Capas klassiska devis: ”Om bilderna är dåliga har du inte varit tillräckligt nära”. I dagens tevefilmer och tidningarnas bildberättelser pepprar man ofta med närbilder så man vet inte var händelserna utspelas i tid och rum. Naturligtvis är detta inte alltid en nödvändig information, och även jag fotograferar förstås närbilder när det faller sig naturligt, men i det här fallet kändes det uppenbarligen inte så. Vad skulle närgångna detaljer av skridskoåkare, skridskor, utrustning och naturen, ha kunnat säga om denna unika helg i Stockholms skärgård……

 

 

Stora Jutholmen ur en annan synvinkel.

 

 

Nedanför Ramöns mäktiga branter.

 

 

Grupp av skrinnare på Ingaröfjärden.

 

 

Ensam skrinnare vid Ramön.

 

 

Folknöje.

 

 

Lite närmare till slut.

Det sägs ofta att största problemet med den digitala tekniken är att bilderna blir alltför färgstarka. Och visst syns mängder av bilder som dryper av färg på ett oskönt sätt. Vad som händer med tryckta fotografier är förvisso en sak, i det sammanhanget kommer papper, repro och tryckpressen med i bilden. Fotografen styr inte slutresultatet. Men när man printar själv eller lägger ut sina bilder på nätet finns ingen annan ansvarig (förutom de som har dåliga skärmar). Den som i dessa sammanhang överdriver färgmättnaden alltför mycket så att bildens kvalitet går förlorad, kan inte skylla på andra.

 

Vi kan också vända på perspektivet och säga att den största fördelen med digital teknik är att man så lätt kan kontrollera färgmättnad och kontraster. Vi kan faktiskt avsiktligt välja att minska färgmättnaden, eller gå motsatta vägen. Om man gör det medvetet kan bildernas uttryck förstärkas. Inom dagens konstfotografi ser man ofta bilder som avsiktligt tunnats ut rejält, vilket får den effekten att de omedelbart avviker från den väldiga massan av bilder. Maneret gör att bilderna sticker ut och skiljer sig från störtfloden, verkligen ett trick i tidens anda. Med en konsekvent linje av färgsvaga bilder uppstår ett samlat uttryck som kan stötta motiven. På samma sätt kan man förstås tänka om färgförstärkning, men det kräver kanske ännu mer fingertoppskänsla. Bjärta bilder blir gärna mer geschäftigt insmickrande än tunna – till uttryckets nackdel. Hur mycket färgmättnad som läggs på har stor, för att inte säga avgörande betydelse för resultatet. Kanske lika bra jag förtydligar: bilder som man avsiktligt drar ned på eller överdriver färgmättnaden är inte i första hand dokumentära. Metoderna använder man för estetiska avsikter, inget annat. 

 

Ett motivområde som jag tycker passar bra för färgförstärkning är blommor. Jag tog fram några gamla bilder och förstärkte kontrast och mättnad. Här är resultatet.

 

 

En bild säger mer än tusen ord. Det gamla ordstävet låter som en klyscha. Är det inte tvärtom ibland? Frågan är högintressant: Vad är mest talande: bilder eller texter.

 

 

Ensam fjällbjörk vid kåta. Detta avskalade motiv lockade mig till fotografering, men hur ska man veta att det är en kåta? Det är inte alldeles självklart. Bilder med gåtfulla inslag pockar på en förklaring – med ord.

 

 

Fotografera eller skriva. Ämnet är stort och en blogg för liten. Jag vill ändå grunna på saken. Fotografin är en intuitiv syssla, skrivande en intellektuell, generellt sett. Mer sällan är det tvärtom. Med en kamera i handen letar vi efter platser, situationer, människor och natur som väcker omedelbar genklang. En bild skapas när vi sett något intressant och kameran trycks av. När vi skriver en text om någonting som väckt respons, sitter vi oftast i en kammare och tänker tillbaka, kanske tittar i anteckningar, och försöker hitta orden som formulerar vad vi upplevt. Visst är det skillnad på det ena och det andra.

 

Den skrivande fotografen Galen Rowell skrev en gång att två tredjedelar av hans tid tillbringades bakom ordbehandlaren och en tredjedel bakom kameran, men när det gäller inkomster råder det omvända förhållandet. Jag tror inte det ligger till på det sättet längre (fotografin är knappast lika lukrativ som på hans tid), men han fångande ändå något väsentligt. En stark bild kan göras på 1/125 sekund. En läsvärd text kan ta dagar, även om den är kort (dikter med ytterst få ord kan ta år). Nåja, bra bilder kräver ofta förberedelser och kanske långa resor, efterarbetet i datorn inte att glömma. Riktigt rättvis är således inte betraktelsen, men att skriva texter tar ofta väldigt lång tid, kan kräva omfattande research och tarvar mer koncentration än fotograferandet.

 

Både när man fotograferar och skriver är komposition, personlig stil och struktur avgörande grepp. Det finns dock en betydelsefull skillnad som är väsentlig – har jag lärt mig. Låt säga att du reser över halva jorden för att skildra en plats i text och bild. När du är hemma och ska redigera materialet är bilderna definitiva. Om du missat något viktigt motiv eller slarvat med tekniken, är skadan omöjlig att reparera. Man reser inte så lätt tillbaka. Situationer återkommer aldrig. Texter kan dock alltid svarvas till av en skicklig skribent, även om anteckningarna är ofullständiga, även om man missat något väsentligt på plats, även om man inte ens varit där. Texter avlas i författarens huvud, fotografier är alltid fjättrade vid verkligheten. Där har vi den stora skillnaden.

 

Säger inte bilder mer än ord av just det skälet? De visar ju verkligheten (jag bortser här från den ominösa debatten om äkthet och bildmanipulation). I somras läste jag åter Tolkiens saga om ”Ringarnas herre”. Det slog mig att han måste vara en av världslitteraturens främste naturförfattare – fast allt är fiktion. Det sätt som han målar upp Midgårds fantasilandskap och miljöer med ord skulle inte en kamera ha kunnat överträffa, även om Peter Jackson har gjort storartade försök i sina filmer. Styrkan med texter är att de kan beskriva subtila känslor och ge luft åt tankar och reflektioner. De vädjar till andra sinnen än bara seendet. En bra text doftar och låter bättre än bilder, den kan smeka eller sticka huden. Måleriska texter är som målningar. Man ser bilder i sitt inre.

 

Ändå har fotografier ett stort övertag eftersom de berör vårt mest drabbande sinnesorgan - ögat. Om motivet har sprängkraft blir bilden oerhört mycket snabbare och direktare i sitt tilltal än en text. Bilder kan åstadkomma knockout.  Text och bild är helt enkelt två olika sätt att kommunicera, och de kompletterar varandra. Jag tror att man kan bli bra både som fotograf och skribent om man vill det och övar mycket, strävar framåt och tar vara på sina erfarenheter. Båda sysslorna kan vara konstnärliga, men i grunden handlar det i båda fallen om ett hantverk som kräver träning, träning och åter träning. Med tiden blir de flesta bättre bakom såväl kameran som ordbehandlaren. Vad talang betyder kan alltid diskuteras. Stort intresse, uthållighet och stark vilja är viktigare, skulle jag tro (egenskaper som förvisso kan vara medfödda).

 

Om man vill pula med både kameran och ordbehandlaren behöver man dock hushålla med sin energi. Ute i verkligheten är jag alltid först och främst en fotograf, hemma i kammaren är texterna mer energikrävande. Rowell hade rätt.

 

Här är några bilder jag gjort som får illustrera stillbildens styrka.

 

 

 

Året är 1971 och Lasse står på högt uppe på nordvästväggen av det schweiziska berget Dent D`Herrens bredvid Matterhorn (i bakgrunden Dent Blanche). Det är länge sen nu, och mina bristfälliga dagboksnotiser säger inte mycket, men när jag betraktar bilden känns det som om klättringen hände igår. Doften av rå snö, de frasande stegen i tystnaden, den knivskarpa luften som torkade ut munnen och fyllde kroppen med energi, som tecknade de omkringliggande bergen med linjalskärpa och orsakade en svidande törst, ja allt som hörde till äventyrets anspänning och skönhet framkallas. Som stöd för minnet är stillbilden oslagbar. Det skulle ha behövts en hel novell av ord i dagboken för att åstadkomma samma hågkomster.

 

 

 

Skönhet i en rörelse är inte lätt att verbalisera. En vårgryning stannade jag vid en liten göl i Tyresta. På bobalen låg en av svanarna, på den fria vattenytan simmade den andra. Jag hade riggat stativet och kameran bakom ett albuskage när en annan och sjungande sångsvan kom flygande från söder. Fågeln på bobalen sträckte kvickt upp sin långa hals som vibrerade snärtigt som en flaggstångslina i vind. Fågeln på vattnet flaxade sig hastigt upp på balen och de båda kacklande svanarna utförde sedan en öronbedövande balett som inte ens Tjajkovskij skulle ha kunnat föreställa sig. Den flygande svanen gjorde en lov över oss och kacklet i skogen ekade som ett artilleri genom morgondimmorna. När inkräktaren hade försvunnit återuppstod stillheten. Den ena fågeln lade sig på äggen igen, den andre kröp tillbaka till det fria vattnet. Och när jag hade fotograferat färdigt hörde jag bruset från Bollmora, där folk var på väg till sina arbeten. En bil startade och ljudet bar fram genom skogen medan svanarna lugnt låg kvar som om ingenting någonsin hade hänt. Hem kom jag med en bild av Svansjön som är starkare än berättelsen.

 

 

När man ser vilda djur gruppera sig i en scen som verkar vara regisserad är bilden ett sanningsvittne som gör större intryck än välskrivna ord. Även om texten målar upp denna osannolika situation har orden att brottas med sin trovärdighet. Fotografier känns alltjämnt övertygande trots alla knep och knåp som man numera kan göra för att förfalska dem. Giraffer i Masai Mara fotograferade med panoramakamera.

 

 

 Ett porträttfotografi kan fånga blickar som är obeskrivbara. Hur kan ett uttryck vara så lojt och lömskt på samma gång? Masai Mara.

 

 

Jag återkommer ständigt till mina favoritmotiv, naturstilleben. Landskapet visar sitt ego i ögonblicksverk som aldrig återkommer. Bilden säger mer än tusen ord, och framförallt, den förstärker naturkänslan. Sarvesvagge, Sarek.

 

 

 

Frysning är stillbildens slutliga triumf. Det är triumf över filmernas rörliga bilder, och över texternas ordmassor. Det avgörande ögonblicket är inget en text eller filmrulle kan fånga med samma gripande skärpa som fotografiet. Ridtävling i Nepal.