I skiftet mellan maj och juni vill man vara ute i den svenska naturen så mycket som det går. Även personer som ser sig själva som kosmopoliter, vill stanna hemma. Tiden mellan hägg och syren riktar känslorna mot en stämning som i brist på bättre måste kallas fosterlandskärlek. Aldrig är Sverige så svenskt som nu. Det är ett vackert land vi lever i och varje år vid den här tiden blir jag nipprigt hemmakär. Fågelsången, blomstren och lövsprickningen mjuknar urberget i oss.

År efter år gör jag opretentiösa bilder av denna naturstämning, mest för egen skull. Fotografin går i upprepningens tecken. Behovet av modernisering avtar ju mer man ägnar sig åt en sak. Som tankefigur är förnyelsen omvänt proportionell till tiden. Lusten att ansiktslyfta sin kreativa förmåga är störst när man har en begränsad erfarenhet. Långsamt tippar det över och till slut går man bara i gamla spår. Och njuter av det.

En annan sak. Ju mer man sett av världens natur desto starkare fäster de små naturupplevelserna hemmavid. Smultronställena är tidsmarkörer. Under varje årstid har jag mina hemliga favoriter. I veckan som gått var jag ute ett par gånger vid dessa kära platser och luftade kameran.

Styvmorsviolens mattor är en bra test för de så kallade tilt/shiftobjektiven som kan vinklas mot kamerahuset och ger stora skärpedjup. Här har jag använt brännvidden 90 mm.

När man använder en fullformatskamera, dvs en digitalkamera med sensorn lika stor som det gamla småbildsdiat, kan man gör kraftiga beskärningar med bibehållen bildkvalitet. Här har jag skurit ut den nedre delen av ovanstående bild.

Denna bild av kungsängsliljorna är fotograferad med 17 mm TS. Det kraftfulla vidvinkelobjektivet fångar in den strandäng där örterna växer.

Tog mig ut till närmsta fjärd och såg en hel del ejder. Det verkar som om ejdern är på väg tillbaka i Stockholms mellanskärgård. Frihand på guppande båt. 500 mm/4,0.

Gudingar över Nämndöfjärden.

Gick iland på ett skär i ytterskärgården och fotograferade denna fura. Tallarna i ytterskärgården tillhör mina favoritträd. Härute har de spelrum att växa i buketter som hasselbuskar.

I tisdags, den 15 maj var det världsfotodagen. Kanske kan man kalla detta fascinerande projekt så. Fotografer över hela världen uppmanades dokumentera sin vardagliga verklighet (se http://www.aday.org).

Jag valde att gå ut i skogen med min sonson David 3 år och hans familj i ett naturreservat Storängsudde, där kungsängsliljorna blommade som bäst. Det passade bra på morgonen när båda föräldrarna var lediga och kunde följa med. Senare, vid lunchtid, hade David fått tid för vaccination mot den fästingburna hjärnhinneinflammationen, även det en vardaglig situation som passade för världsfotodagen. Utflykten och vaccinationen hade en naturlig koppling.

Barn i naturen är ett underbart motivområde. Att ströva runt i skogen med ett barnbarn är att är att återfånga upptäckarglädjen, och se allt det invanda med ögon som man själv hade en gång.

I dessa situationer tänker jag på Rolf Edberg och hans klassiska bok ”Spillran av ett moln”. I inledningskapitlet är han på fjälltur med sin sonson och skriver: Jag känner något varmt välla upp inom mig. Kanske är detta vad jag kunnat ge i arv; lusten att leva i och med naturen. Vad bättre kunde jag ge?

För två veckor sedan besteg jag Irlands högsta berg. Här är historien och några bilder. Utsikt norrut från Beenkeragh.

I det globala perspektivet är 1040 meter över havet inte mycket att skryta med, men om berget finns på Irland, heter Carrauntoohil och ligger i landets sydvästra hörn inom distriktet Kerry, ja då är det ändå frågan om en imposant knalle. Inget Matterhorn direkt, och långt ifrån världsberömt, men för irländarna ett adelsmärke och en bestigning lockar tiotusentals varje år. Jag kommer dit utan uppskruvade förväntningar. Det är en bra början.

Är man både fotograf och bergsbestigare blir valet prekärt. Om vädret är bra vad ska man satsa på? Gå upp på högsta toppen och fotografera utsikten? Eller ta sig till en närliggande topp och fotografera mot den högsta? Om vädret är nådigt kanske man lyckas med båda sakerna.

Första dagen bjuder på bra sikt, en del moln, men kall temperatur och hård vind. Jag satsar på Beenkeragh, en granne som sägs ge bra vyer mot Carrauntoohil. Båda bergen ligger i ett bergsmassiv som heter Macgillycuddy´s Reeks, en dryga milen lång kedja av bastanta bergsryggar som är knubbiga som liggande tanter i en målning av Goya. Höjderna klättrar 900 meter över åkerlandskapet i norr, och de bjuder på en rejäl stigning men sluttningarna ser snälla ut – från utsidan. När man kommer i clinch dyker skarpa sidor upp i det inre. Den gamla sandstenen har bildat branta klippor med raviner och annat som ärrar ålderstigna berg. På krönet av Beenkeragh kan jag blicka ned i ett svindlande djup mot en liten sjö vid bergets fot. På andra sidan bråddjupet stoltserar Irlands tak. Det har hunnit bli eftermiddag och en hyfsad ljussättning för fotografin. Jag står där uppe ett par timmar och hoppas på ljusexplosioner, och några bloss flammar till innan jag vänder nedåt, kall av den ihärdiga vinden. Lägret ligger nedanför topparna i en gryta vid sjön Coomloughra Lough (namnen är lika svåra att uttala som en del märken av skotsk maltwhisky).

Efter en halvdan mellandag är det dags för nytt bestigarväder. Nu är Irlands höjdpunkt målet. Ett litet lämmeltåg har startat. När solen skiner över bergen verkar irländarna gå man ur huse för en bestigning. Enklaste vägen är lätt, men ansträngande, man ska ju masa sin lekamen 900 meter upp, och sedan ned igen. Ett brant parti kallas The Devils Ladder, ”djävulsstegen”, och där ligger mängder av lösa block som kan rasa ned om någon trampar snett. På ravinens krön växer slimmade gräsmattor. På håll ser bergen så pass gröna ut att även fåren ägnar sig åt bergsbestigning. De tar sig högt upp.

På Carrauntoohil är sikten fenomenal. Ödsliga berg åt ena hållet, uppodlade slättbygder åt andra, en klippig Atlantkust i väster, blåtonade åsar i öster. Ett stort järnkors är rest vid högsta punkten. Att Irland är katolskt behöver ingen tvivla på. I det vackra vädret kommer folk och går snabbt ned igen, vinden tar i och ingen blir långvarig här uppe. Mätta på intryck går de flesta samma väg tillbaka och sedan troligen till någon pub för att släcka törsten med en pint. Bergsbestigning på Irland kan vara nästan lika mycket en kultur- som naturupplevelse.

Bergsbestigning består av vandring när man går uppåt, ”scrambling” när man börjar använda händerna och klättring när man tar till repsäkring. Här exempel på scrambling på Beenkeragh.

Två toppar fotograferade mot varandra från respektive krön. Beenkeragh 1010 möh till vänster, och Carrauntoohil 1040 möh till höger. Det är samma sjö i båda bilderna som är tagna med två dagars mellanrum.

Här går leden till toppen av Carrauntoohil till vänster, till höger Beenkeragh.

Eftermiddagsljus över östra delarna av Macgillycuddy´s Reeks, från Beenkeragh.

Toppen Caher höjer sig 600 meter över Coomloughra Lough.

Ginsten blommar över allt på Irland under våren. Den sätter färg på hela landskapet, här med Carrauntoohil till vänster och Beenkeragh till höger.

Folk kommer och går på toppen av Carrauntoohil.

Den märkligaste bilden. Gravitation och tjäle föser blocken till stenströmmar nedför en sluttning, och dessa blir till naturens graffiti. Observera de två vita fåren i underkant.

I Kerry kan man titta på de märkliga klippöarna Skellig. Den stora till höger är utnämnd till världsarv för att de första iriska munkarna levde eremitliv där på 700-talet. Här fotograferar jag med brännvidden 420 mm från fastlandet.

Nationalparken Killarney ligger också i Kerry, en tilltalande blandning av sjöar, berg och täta skogar. Här växer extremt stora exemplar av ett träd (bilden) som också finns naturligt i Sverige. Gissa vilket?

I helgen höll jag i ett par workshops i samband med den årliga fjällfesten på Storulvåns fjällstation. Vi åkte skidor i de härliga omgivningarna och snackade mycket foto. Landskapsfotografi på vinterfjället var temat. Vädret kunde ha varit snällare.

– Man kan inte trolla med knäna, sa jag. Är det whiteout kan man ta ledigt som landskapfotograf. Och whiteout var det mest hela tiden, åtminstone den andra dagen. Ingen snöstorm, det var laber vind men mycket lite kontraster. Under den första dagen sken i alla fall solen i början och vi spanade efter förgrunder. Fjärrdiset fanns kvar hela tiden, Sylarna låg oåtkomligt för kameralinsen, men den ovanligt tidiga våren hade fått jokkarna att springa fram. Vi letade reda på Stor-Ulvån som rann genom mörka fläckar i sin ravin. Vattenflödet liknade chokladmousse i grädde. Alltid ett trevligt motiv tyckte jag, och pratade vidare om fördelarna med intressanta förgrunder för landskapsfotografin.

- Vyerna är självklara motiv, förgrunder bygger på iakttagelser och skärpt observationsförmåga. Tacksamma scenerier kan man lista ut på kartan och samtidigt tänka på väderstrecken (med- och motljus), förgrunder hittar man bara ute i verkligheten om man har ögonen med sig.

Vi fotograferade bäcken och kom in på exponeringsteknik. Snömotiv är bedrägliga, de lurar kamerans automatik. Ställ in +1 bländarsteg var mitt förslag.

Sen slog det till med en konturlös whiteout och vår värld av landskapsmotiv bleknade snabbt bort. Återstod bara att fotografera oss själva eller skärskåda de figurativa fjällbjörkarnas knottriga stammar. Vi snackade mer om fotofilosofi än knäppte med kameran men stämningen var gemytlig, för även om vädret inte var som gjort för landskapsfotografi så fick vi alla fall frisk luft, lite motion och en lätt solbränna; den kommer snabbare i whiteout än i solsken.

Efter workshopen åkte jag till goda vänner i Kall för att övernatta. Nere vid stranden av Kallsjön låg några spännande kalkstensblock och väntade på en fotograf.

Vilket fint väder vi hade - en stund!

Idag fick jag höra att en lappuggla fanns nära mitt hem så jag åkte dit för att fotografera. I en björk på en inäga satt den främmande gästen med sin stolta hållning, som det står i fågelboken. Många lappugglor syns för närvarande i södra Sverige eftersom populationen av gnagare har kraschat i norr. Plötsligt flög den iväg genom skogen.

Några nötskrikor hojtade längre bort vid en mer undangömd glänta. Jag smög fram till en stor gran på den ängen och befann mig ca 30 meter från ugglan som hade satt sig i en annan gran. Allt var lugnt och stilla, ingen invasion av ornitologer ännu så länge. Trots att jag försökte vara tyst som en indian var jag såklart upptäckt. Den stora fågeln har extremt god hörsel. Med långa teleobjektivet tittade jag ugglan i vitögat. Den verkade trygg så jag ställde mig sakta lite mer ogenerat för att få en bättre vinkel och intressantare bakgrund. Sedan började jag fotografera i det mjuka gråljuset. Bara vanliga porträtt rakt upp och ned, men trots allt av en lappuggla några kilometer hemifrån, det har också ett stort värde (så stort att jag faktiskt funderar på att rama in bilden och hänga på väggen hemma under titeln ”Lappuggla på Ingarö”).

Jag stod väl en halvtimma med stativet riggat och väntade, hela tiden redo för en mer levande bild. Hoppades att lappugglan skulle gör ett utfall mot en sork, men den var stillsam och verkade nästa vilja sova. Och då tänkte jag att den kanske var störd och drog mig tillbaka, hade trots allt fått en bra bild, bara ett vanligt porträtt, men i alla fall.

På väg tillbaka till bilen träffade jag en annan fågelskådare som också fått tipset. Han är konstnär och naturfotograf så vi började prata om ditt och datt.

– Märkligt sa han, när man fotograferar djur kan man inte koncentrera sig på landskapet. Det är som jakt, man är helt upptagen av bytet. Jag tar sällan med något annat än teleobjektivet när jag bestämt mig för att fotografera fåglar.

– Annat är det med landskapsfotografi, fortsatte han. Om jag har vigt en utflykt åt att fotografera landskapsbilder, tar jag ändå med ett teleobjektiv ifall det dyker upp något djur. Man är mer öppen och observant på hela naturen när man är ute för att fotografera landskap.

Jag nickade och höll med. Som djurfotograf är man en vaksam jägare, som landskapsfotograf blir man en eftertänksam naturfilosof. Det är inte lätt att vara både och, framför allt inte samtidigt.

Är svartvitt fotografi en högre konstart än färgfotografi? Förr tyckte många så. Jag menar att svartvitt snarare kan betraktas som en annan uttrycksform. Vissa motiv passar bättre i svartvit återgivning. Läs om mina reflektioner i denna blogg.

Naturens grafik. Laddtjovagge.

Vad hade det blivit av den svartvita fotografin om Daguerre uppfunnit Kodachrome på 1830-talet? När pionjärerna fotograferade ville man efterlikna verkligheten så långt möjligt. Att bilderna blev svartvita var ett resultat av den första begränsade tekniken. Man valde inte svartvitt av estetiska skäl. 1800-talets fotografer hade gladeligt använt färgfilm om de haft den möjligheten.

I mitten av 1900-talet, när färgfilmen blivit bättre och allmänt spridd, uppstod en intressant brytpunkt i fotografins historia. En spricka bildades mellan fotografer som föredrog färgbilder och de som menade att traditionell svartvit fotografi var en mer kontrollerad verksamhet och därför en högre konstart. En av de främsta förespråkarna för den senare uppfattningen var Ansel Adams. Han utvecklade ett ypperligt hantverk för att framställa valörrika svartvita kopior. Han var den stora förebilden för många ambitiösa fotografer.

När jag började fotografera i slutet av 1960-talet ansågs svartvit fotografi vara finare än färgfotografi. Även jag tillbringade mycket tid i mörkrummet och tyckte det var inspirerande. Diafilmerna hade visserligen börjat bli riktigt bra med Kodachrome i spetsen, men att fotografera dia var inte förenat med mörkrumsarbete. Det senare hölls i helgd av den fotografiska eliten. När man fotograferade med diafilm var bildskapandet ett avslutat kapitel när kameran hade klickat. Inget efterföljande hantverk tarvades. Att bli duktig i mörkrummet krävde däremot år av träning och uppövad förmåga. De som hade förvärvat denna skicklighet tyckte att diafotograferna gjorde det lätt för sig.

Så här långt efteråt kan man notera att diskussionen mest handlade om bildernas tekniska briljans. I den svartvita fotografin skiljdes agnarna från vetet. Bara de ”riktiga” fotograferna kunde göra bra svartvita kopior. Med diafilm i kameran kunde nästan vem som helst få till en snygg bild – det ansåg många vara nedsättande för färgfotografin.

I dag finns en snarlik diskussion om digitalfotografin kontra analog fotografi. En och annan skicklig fotograf använder fortfarande film och mörkrum, och många anser till och med att det blir ett bättre resultat med denna metod. Återigen handlar diskussionen om tekniken bakom bilderna, men nu har finliret hamnat på en extremt hög nivå. Hur många kan se någon skillnad mellan en välgjord kopia från mörkrummet, och en välgjord utskrift från en bläckstråleskrivare?

Mot den här bakgrunden är det senaste numret av FOTO (4/2012) synnerligen intressant. I tidningen presenteras två nutida mästerfotografer. Den ena är Ansel Adams lärjunge John Sexton som fortfarande älskar att stå i mörkrummet med sina storformatsnegativ. Den andre, William Ropp, uttrycker följande: ”Mörkrummet är begränsat, det är ett helvete och jag vill inte tillbringa halva livet där. Jag föredrar datorn.” Om man ställer dessa båda uppfattningar mot varandra klarnar bilden av dagens fotografiska värld. Vi kan välja mellan att fotografera med film och göra efterarbetet i ett mörkrum, eller använda digitalkameran och sätta oss framför datorn, och detta val gäller oavsett vi gör bilderna svartvita eller kolorerade. Valet är upp till oss (så länge man fortsätter tillverka film och fotopapper).

Svartvita bilder har åter kommit ropet. Glädjande enligt många, men jag tycker inte att framställningstekniken inte har någon betydelse för bildupplevelsen. Analogt eller digitalt, vad spelar det för roll, det är bilden som räknas. (Glöm förresten inte att digitalfotografin är miljövänligare).

Svartvitt kan man se som en bildstil bland andra. John Sextons svartvita fotografier bygger på ett mycket skickligt mörkrumsarbete och hans bok Quiet Light är en riktig favorit för mig, men inte funderar jag över hur länge han stod i mörkrummets ångor. Jag tror han skulle kunna komma lika långt i datorn.

Svartvit fotografi passar vissa motiv bättre än andra. Därför tror jag också att den svartvita fotografin alltid kommer att leva vidare, och att den hade uppstått som en bildstil även om pionjärerna hade uppfunnit färgfilmen först. Samtidigt vill jag besinna vad William Ropp uttryckte i citatet ovan. Det är angenämare att vara i ljuset med datafilerna, än att stå i mörkret med negativen. Angenämast är det att vara ute i verkligheten med sin kamera. Och likafullt tycker jag att Jan Almlöf har en stor poäng i tidningens ledare. Vill man vara en fotograf bör man pröva på mörkrumstekniken åtminstone någon gång. Vad som händer i mörkret har som han skriver, sin egen magi. Och det är mycket lärorikt att få kontakt med fotografins ursprung även om man måste stå ut med odörerna, och även om man är heldigital.

Styrkan med svartvita fotografier är att motivets former och linjer accentueras. Fjällen har en rik formvärld. Då och då få jag lust att göra svartvita fjällbilder, numera med datorns hjälp, som i detta fall vid Nuortap Atjek i Stora Sjöfallets nationalpark.

Med den här bilden ville jag fånga samspelet mellan älven i överkanten och det ensamma trädet som står på risfältet. Motivets verkliga färger tillför inget av vikt för bildens idé. Nepal.

Här är ett liknande exempel från Skottland.

Svartvita djurbilder gör sig bäst om de är rena och inte så detaljrika.

Framför allt porträttbilder gör sig bra i svartvitt, enligt min mening. Denna bild av en sherpakvinna i Nepal är i original ett gammalt Kodachromedia från 1974. Har den saken någon betydelse för dess kvalitet? Hur många skulle se det om jag inte berättade?

Digitalkameran kan ställas in för svartvit registrering. Jag ser ingen poäng med det. Bättre att låta kameran registrera allt ljus och alla färger av motivet. Sedan kan man bestämma efteråt om man vill göra bilden i färg eller svartvitt. Jag tycker det ger en stor frihet. Förr släpade jag ofta på två kameror, en för färg och för svartvit film. Med Hasselblad hade man två kassetter av samma skäl. Det är inget jag saknar.

Sol är inte alltid kul. Läs om en fotoresa med högt tryck..

Tre gånger har jag farit runt i Skottland, och tre gånger har solen slösat. Senaste gången var förra veckan. Min vision före avfärden var att göra bilder av Höglandet klätt i en snöfläckig dräkt. På vårkanten borde det finnas mycket vitt kvar. Snön ihop med landets ökända busväder borde borga för spännande landskapsfotografi. Den kombinationen skulle kunna ge den accent som jag är ute efter. Det var min tanke.

Men klimatet spelar oss ständiga spratt. Som Henrik Tikkanen i salig åminnelse skrev: ”Man måste planera ordentligt, för det blir sällan som man har tänkt sig”.

Denna vinter i Skottland har varit den varmaste i mannaminne. Och jag anländer mitt i ett stabilt högtryck som häller blåljus över vidderna och skänker så mycket värme att det blir tjugo grader mitt på dagen vilket får ängarna att börja grönska, knopparna att slå ut och en del musöron att visa sig. Snö är det mindre av än under högsommaren. Visionen sprack med en gång.

På väg upp till berget Lochnagar träffar jag en engelsk vandrare i shorts.

– Efter 45 års vandrande i Skottland hade jag nästan gett upp hoppet om bra väder, säger han och fäller ut armarna som för att krama landskapet.

– Ja, det är fantastiskt, svarar jag med en vit lögn.

Fotografin kan göra oss kufiska, men jag är inte lika tvärsäker på min uppfattning längre. Vet inte om det finns fog för påståendet att bra landskapsfotografier alltid måste bygga på dramatiska ljusförhållanden och starka färger. Våren är av nödvändighet en tid med sparsmakad palett. Kulören blir extra matt när solen lyser intensivt. Men våren är en del av naturens kretslopp och vill man vara en naturskildrare ska man nog lära sig se skönheten i allt, även detta. Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder. Inom naturfotografin skulle ordstävet kunna lyda: det finns inga dåliga belysningar, bara trubbiga fnysningar.

Likafullt är jag svag för skymning och gryning, och tänker: om det nu är högtryck kan det i alla fall bli färgklickar till kvällen. Så jag bestiger Lochnagar väl medveten om att den branta bergväggen ligger i kvällssolens skugga. Slöjmoln dämpar ljuset och dagern blir black. Gryningen borde ge mindre soldis, därför måste det bli en bestigning till. Därmed går en efterlängtad sovmorgon upp i rök. Nåja, tältlägret ligger bara tre hundra meter nedanför toppen och dessutom kacklar spelande moripor som en hönsgård utanför tältet. Vakna tidigt gör man i alla fall. Famous Grouse är en effektiv väckarklocka, så här års.

För svenska fjällfotografer är skotska högländerna hemtama motiv. Geologiskt sett hör de till samma bergskedja som Skandinavien, och landformerna liknar våra fjäll. Men Skottland är inte bara rundkullriga höjder som frälser ögat. Det finns också ett bedårande kulturlandskap som kryper upp i knäet på branterna. Vad som fascinerar mig i denna natur är mötet mellan karga fjällsluttningar och uppodlade dalar med tät skog av ädla lövträd. Att få se storväxta ekar i skarp siluett mot barska bergtoppar av lappländsk sort, hör inte till vanligheten. Och vill man inte ägna sig åt naturen kan man alltid spana efter män med kjolar, stabbigt gråa hus av tjock sten eller varför inte fotografera källan till livets vatten – ett whiskydestilleri. Där finns många motiv om man är på det humöret.

Hursomhelst blir det sol och värme under fyra dagar och sen i nordväst, i det skotska fjordlandskapet vid Ullapol, hinner verkligheten ikapp med en tjocka som suddar ut det mesta av landskapet. Sen kommer solen tillbaka medan jag hinner till Skye, och åter börjar tro att Skottland är landet under en evigt blå himmel…

Om bakgrunder och oskärpa handlar denna blogg. Snigelns solhälsning ger en vink.

Makro är ett underligt ord inom fotografin. Ursprunget är grekiskt och det betyder stor. Idag ingår det i sammansatta termer som betecknar någonting stort, exempelvis makroekonomi. Motsatsen till makro är mikro som betyder litet på grekiska. I mikroskopet tittar vi på oansenliga ting vilket framgår av instrumentets beteckning. Dock, inom fotografin kallas det makro när vi avbildar pyttesmå saker. Orsaken är att små motiv blir stora när man fotograferar dem, men lite kryptiskt med terminologin är det allt. Förstorad mikro kallas makro!

Hursomhelst hör makrofotografin till de mest populära sysslorna. Alla älskar blommor. Hur många vill inte krypa med sin kamera fram till kronbladet hos första blåsippan? Örten liksom vädjar till det. Jag vet inte hur många gånger jag gjort så. Det är nästan som en akt i andakt – äntligen vår.

Blommor är kanske de mest populära fotomotiven av alla. Deras färger och former är underbara och lockar fram skönanden inom oss. Ändå kan man inte säga att det bara handlar om att rikta kameran rätt och knäppa för att få till något bra. Även närbilder kräver sin fotograf. Mycket handlar om bakgrunden och hur den ser ut, men även ljuset och skärpedjupet är viktiga beståndsdelar i bildskapandet. Fördelen med blommor och många andra makromotiv är att man kan ge sig tid att komponera bilden. Motivet står still.

Numera talar vi gärna om bokeh, ett japanskt ord som betyder suddig. Typen av bokeh är betydelsefull för bildens karaktär och här kommer tekniken in i sammanhanget. Olika objektiv ger olika slags oskärpa. Utan att gå in på detaljer kan jag konstatera att bilderna påverkas påtagligt av objektivet. Bländarens konstruktion får effekter på den suddiga delen i en bild. En sol och de solreflexer som ligger i oskärpa kan vara runda eller kantiga (vilket känns artificiellt). Bländarlamellerna är orsaken. Hur mycket nedbländning man gör påverkar reflexernas utseende och dessutom, skärpedjupet bestäms av hur mycket vi bländar ned. Även brännviddens längd är betydelsefull för skärpedjupet. Kort ger djupt, långt blir grunt. Allt detta är skåpmat för varje trägen fotograf.

Jag har upptäckt att min TS-objektiv är bland de bästa redskapen jag haft för makrofotografin. Fördelen är att man kan luta skärpeplanet och få skärpa både i blommans fram- och bakkant utan att blända ned. Jag slipper alltså använda en liten bländare som ger en sämre bokeh. För att komma riktigt nära använder jag ofta en mellanring på TS-objektivet. Skärpeplanets lutning gör bokehen mycket mjuk och behaglig att titta på. Resultatet blir en bild som har skärpa där man vill ha den samtidigt som det bildas måleriska oskärpeformer i bakgrunden.

Man kan också påverka bildens bokeh med hjälp av Photoshop, sudda bort skarpa kanter och onödiga reflexer i bakgrunden. Om detta är en moraliskt godkänd teknik är upp till var och en. Sådana bildförändringar är i alla fall harmlösa jämfört med allt klipp och plock då det föds en syntetisk bild av flera andra bilder.

Fördelen med långa brännvidder i makrofotografin är att avståndet mellan motivet och kameran kan vara stort. Om exempelvis en intressant växt står svåråtkomligt placerad kan det bli nödvändigt att utnyttja detta. Vill man fotografera skygga smådjur är långa teleobjektiv ihop med mellanringar utmärkta hjälpmedel. Jag använder mitt 500 mm supertele med mellanringar, om det behövs (se nedan). Med allt detta sagt är min slutsats att de så kallade makroobjektiven inte nödvändigtvis är de mest användbara för närbilder.

Ofta vill vi göra vackra och dekorativa närbilder, men ibland vill man hellre skapa en bra dokumentation av till exempel en blomma ihop med sin miljö. Sådana bilder kan förstås också vara vackert komponerade, men de har framför allt en mer berättande karaktär, snarare än estetisk. Till dessa närbilder är de moderna kompaktkamerorna med sina extremt kort brännvidder mycket användbara. Närgränsen blir extremt liten med dessa kameror, samtidigt som skärpedjupet är extremt stort. Resultatet blir perfekt om man vill skapa ekologiska växtbilder som säger något mer än bara att blomman är vacker.

Slutligen några ord om den mentala sidan av närbildsfotografin. Som naturfotografer är vi ofta intresserade av lite av varje ute i markerna. Förr ville jag oftast vara förberedd för alla slags motiv på mina utflykter, hade med mig makro- och teleobjektiv, mellanringar och stativ, blixtar och reflexskärmar etc. Efterhand märker man att det är en svår uppgift att gå omkring som en allseende fotograf utrustad för vartenda motiv som kan dyka upp. Det blir många prylar att bära på och uppmärksamheten splittras. Numera, när jag vill fotografera närbilder, är detta min huvudsakliga fokus. Andra motiv får vara.

Under arbetet med boken Sveriges Nationalparker tog jag mig ned i ravinen som Muddusjåkk karvat ut. Bara att komma ned var ett äventyr och den blockrika ravinen är tveklöst en av Sveriges mest svårframkomliga platser. Här går inte många människor. En vildmark i ordets rätta bemärkelse - eller? Läs mer om begreppet i denna blogg.

Modersmålet kan vara en boja, internationell engelska en befrielse. Smaka på dessa båda begrepp som möjligen betyder samma sak: vildmarksfotografi – wilderness photography. På engelska låter det mäktigt, som den internationellt aktade verksamhet det är frågan om. På svenska har begreppet en annan underton, om inte töntig så i alla fall mer lättviktig. Det officiella Sverige har svårt att förhålla sig till vildmarken – på ett kultiverat sätt.

Svenska Wikipedia skriver följande: ”Vildmark kallas ett område som ligger avskilt från civilsationen och som är mer eller mindre orört av människor. Sveriges fjälltrakter kan kan i mångt och mycket klassas som vildmark samt de flesta skogsområdena. I övriga världen kan savannerna, regnskogarna och tundrorna räknas som vildmark. Även öknar och polarområdena (nordpolen och sydpolen) kan klassas som vildmark. Vildmarker är oftast helt obebodda eller endast bebodda av naturfolk, exempelvis samer, indianer och eskimåer. Vissa vildmarksområden är eftertraktade turistmål, bland annat för fotvandring, jakt och safari.”

Detta är allt som kan läsas om begreppet vildmark, inte mycket mer än i en turistbroschyr från avfolkningslänen. Nationalencyklopedin är lik tunnsådd.

Den engelska versionen av Wikipedia innehåller en lång artikel som utreder ordet Wilderness i 10 delkapitel. Texten fördjupar och problematiserar vad saken handlar om. I den internationella litteraturen finns en oöverskådlig produktion av böcker om wilderness, vad detta är och står för, hur den ska bevaras och ”skötas”, för att inte tala om bilderböckerna. På svensk botten är utbudet magert. De två språkversionerna av Wikipedia speglar något väsentligt om begreppets inflytande i olika länder. Inom det internationella samfundet har ordet wilderness en respekterad betydelse som förvisso kan leda till kontroverser, men det väger tungt. På svenska väcker ordet vildmark mest ambivalens, från turismens skrytiga klichéer till politikens nedlåtande muppstämpel. Seriösa diskussioner inom kulturmedierna är sällsynta. Trots att vi bevisligen har EU:s största oförstörda naturområden och enormt stora obefolkade arealer, är vildmark inget ord som man kan använda invändningsfritt i Sverige. Det är laddat med positiva och negativa vibrationer. Vilka beror på vem du är.

Därför kallar jag mig hellre wilderness photographer än vildmarksfotograf. För den natur jag framförallt vill gestalta med kameran är den orörda och av människan okultiverade. Vild mark – det är dit jag dras, och att skydda det som finns kvar är en av vår tids största utmaningar, som jag ser det.

Av många internationellt namnkunniga wilderness photographers har jag ett gott öga för de tasmanska. På Tasmanien finns en inspirerande tradition av wilderness photography. Den grundlades av Olegas Truchanas, invandrare från Lettland och vildmarksälskare. Länge fanns det kvar vita fläckar på öns karta. Från början av 1950-talet och framåt vandrade Truchanas i nationalparken South-West och gjort legendariska paddelturer nedför floderna, och han fotograferade ambitiöst. I början av 1970-talet skulle Lake Peddar dämmas upp till ett jättelikt regleringsmagasin som fick tjugofem gånger större yta än den ursprungliga vattensamlingen. Då fick hans bilder en betydelse.

Olegas Truchanas försökte genom bildföredrag mobilisera ett folkligt motstånd mot regleringen, men kampanjen kom igång för sent och själv drunknade han tragiskt under en paddelfärd nedför Gordon River 1972 samma år som Lake Peddar dämdes. Hans tankar om och kamp för att bevara vildmarken fördes vidare av Peter Dombrovskis. De två naturfotograferna hade varit vänner, den förstnämnde som mentor för den senare. Medan Truchanas använde Leica och småbildsformatet var Dombrovskis storformatsfotograf med en Linhof i packningen. Deras bilder skiljer sig åt på grund av det.

Knappt tio år efter förlusten av Lake Peddar aktualiserades ett förödande vattenkraftsprojekt i Franklin River. Det gjorde Dombrovskis till en central person trots att han var mera lågmäld än Truchanas. Dombrovskis hade kommit till Tasmanien från Litauen efter andra världskriget, och hans bok Wild Rivers publicerades mitt under den blossade miljöstriden. Boken väckte mycket stort och berättigat uppseende och inspirerade den australiska opinionen mot vattenkraften. Enligt min mening är den en av de förnämsta naturböcker som någonsin producerats. 1985 räddades mot alla odds Franklin River från förstörelse och Peter Dombrovskis kunde fortsätta fotografera sina utsökta bilder från dessa vildmarker. Han blev internationellt berömd (invald i amerikanska Photographers House of Fame), men i mars 1996 under en solotur uppe i otillgängliga Western Arthurs Range, dog han av en hjärtattack 51 år gammal.

Min sympati för wilderness photography på Tasmanien har vuxit på grund av dessa två fotografers parallella och sorgliga öden. Kännetecknande för deras bildstilar är estetiskt laddade scenerier och detaljer i naturen. Vid varje besök på ön har jag märkt vilken respekt deras bilder fortfarande väcker i samhället. Även personer som aldrig kommer ut i dessa avlägsna naturområden beundrar deras bildkonst. Jag skulle tro att wilderness är ett ord med andra valörer på Tasmanien, än begreppet vildmark har i Sverige.

Med sina 1692 meter över havet är Mitre Peak världens högsta kustberg, men konstigt nog fanns inget vykort med bara denna Matterhorns like. Alla vykorten visade hela fjordlandskapet i Milford Sound. I överväldigande miljöer av det här slaget missar man lätt träden för hela skogen, så att säga. Läs mer i denna blogg.

Nyss hemkommen från Nya Zeeland går jag igenom bildskörden. Det mesta är bara dokumentation för egen räkning, minnesbilder som visar hur det var, ointressanta för andra. Men resan ingår i ett projekt som kräver bilder av större värde. Kraven sätter press. Hur ska man på en snålt utmätt tid kunna skapa något som kan publiceras, som håller måttet. Rutinen är bra att luta sig mot, men på resor är man ett offer för tillfälligheternas spel ­– ständigt detta med vädret.

Nya Zeeland är vykortslandet framför andra. På Sydön ligger Milford Sound med sitt enorma fjordlandskap. Platsen kvalar in i min lista över de tio mest medryckande platserna i världen. Hit åker man för att uppleva det grandiosa landskapet, vilket förstås mängder av turister gör dagligen. Bussarna går i skytteltrafik från Queenstown. En tio mil lång återvändsväg leder längs periferin av nationalparken Fiordland och slutar vid fjordens inre. Under färden intensifieras intrycken, till slut tappar man andan, och kanske hakan. Häpen är ett understatement. Naturen skruvas upp. Landskapet stormkokar när störtbranta bergväggar trycker sig mot vägen. Man får svindel av att titta uppåt, men krönet syns inte, nacken tar emot. Vägen följer dalgångens långsmala avgrund, snor sig emellanåt genom mossigt ludna djungelskogar som är frodigare än något växtrike du sett, och till slut når man Milford Sound och kan konstatera, innan proportionerna neutraliserats av ögats tillvänjning, att den här topografin är något i hästväg mycket större än man någonsin kunnat föreställa sig.

På en relativt trång yta vid fjordens innersta strand råder turismens tingeltangel. Alltid detta onda som man får ta med det goda, att lätt kunna komma fram till en natur av denna kaliber. I hotellet står hållarna med vykort. Jag kollar snabbt för att orientera mig. Var är de bästa vinklarna, vilka platser kan man nå? Vykort har länge varit fotografins motsvarighet till måleriets hötorgskonst. Ofta har ordet använts i den andemeningen. Det klassar ned fotografiets konstnärliga värde. Och nog har det producerats oräkneliga vykort med usel bildkvalitet genom åren, men nuförtiden är kvaliteten ofta hög. Vid populära platser vill den samlade eliten av traktens fotografer sälja sina alster som vykort. Att granska dessa ger en god uppfattning om platsens fotogeniska förutsättningar, en genväg när man är på tillfälligt besök. Å andra sidan. I Milford Sound har det gjorts så många makalöst starka fotografier att man lätt sätter den egna ambitionen i vrångstrupen. Vad kan en förbiilande fotograf lyckas med?

Tänkbara fotopunkter är få kring Milford Sound. Kring fjorden står omöjliga bergväggar som hindrar alla strävsamma fotografer att komma dit de vill. Skogen som försöker klättra uppåt är kompakt innan den upphör och att nå en hög utsiktspunkt till fots är uteslutet. Man kan flyga, men då blir det inga förgrunder. Alla som vill behålla markkontakten är hänvisade till beprövade fotopunkter vid stranden, där de flesta vykortsbilderna är gjorda. Tidvattnet är också en faktor att räkna med. Bäst är ebben på mornar och kvällar. Jag hoppas på ljuset, att det blir speciellt på något sätt, men vädret gör oddsen osäkra. Mot denna eskalerade natur svallar det Tasmanska havet, vindarna möter väldiga berg och lågtrycken som drar in hänger gärna kvar över fjorden, även när det spruckit upp längre inåt land. Vistelsen börjar med moln, men dimman fragmenteras och plötsligt visar sig hela sceneriet i sin avklädda storhet. Jösses, nu gäller det att tänka rätt och handla snabbt, snart kan allt vara över. Den som tror att landskapsfotografi alltid är en maklig verksamhet, har inte förstått mycket.

De första bilderna blir gjorda i värsta middagsljuset, hårda vykort av det banala slaget, men i alla fall en godkänd dokumentation. Fjordens kung är Mitre Peak, ”Biskopsmössan”. Toppen höjer sig tvärbrant nästan 1 700 meter i ett svep från fjordböljorna. Det är världens högsta kustberg och en skapelse av Matterhorns karaktär, ständigt närvarande och en fixpunkt i landskapet. På eftermiddagen gör jag och färdpolaren som alla andra, åker båt på fjorden. På ett guppande båtdäck kan man dock bara gestalta landskapets dimensioner i ett underifrånperspektiv. Man får försöka frysa de många smala vattenfallen som får bergen att blöda av silver, använda andra båtar som skalstockar, nöja sig med en dokumentation mer än ett skapande. På plussidan är att perspektiven oavbrutet ändrar sig. Guiden berättar om en låst port vid en plankspång som leder till Bowens Fall där vi började båtfärden. – Ni kan nog klättra över den, säger han uppmuntrande.

Tillbaka vid bryggan letar vi reda på spången. Skymningen sänker sig och havsvattnet drar sig sakta undan. Som osnutna äppelpallargrabbar klättrar vi förbi den höga porten och kommer till en strandbank med ilgrönt algbeväxta kullerstenar som dränks av floden, men nu ligger exponerade i ebben. Heureka. Något vykort härifrån har jag inte sett. Och dramatiska moln väller in som på beställning. Ända tills mörkret sänkt sig står jag bland kullerstenarna med min kamera på stativet och följer skådespelet, fylld av den tillfredsställande men efemära känsla som är fotografins belöning till en kameraman som vet att något bra är på gång.

Under natten regn, men morgonen gryr med nytt hopp. Bakom hotellet kan man bestiga en femtio meter hög kulle för bättre överblick. Vi har sparat den till sist, en chansning. När solen tuggat sig fram stiger Mitre Peak fram med värdigt majestät. Molntrasorna hänger som dekorativa kungamantlar på sidorna. Mission fulfilled. Nu kan jag med gott samvete fara vidare till något som jag tycker avsevärt mycket bättre om, att vandra med min kamera i ryggsäcken, långt borta från alla turistgyckel. Vi sticker till Hollyford Track och traskar genom den mustiga regnskogen som kännetecknar Fiordland. Till natten slår vi läger i ensamhet på gruset vid dalens älv. Stillheten sänker sig, inga busslaster som stör, inga ställ med vykort som stressar, bara älvens rofyllda porlande nedanför en hög bergskedja som skänker vällust att betrakta. Äntligen är det dags för ett mer förutsättningslöst bildskapande.

­

För att komma vidare måste man ta ut svängarna, överge sina förutsägbara ideal, förnya sig. Det uppmaningen fick jag av en konstnär, och den har länge ekat i min skalle. Kreativ förmåga kan bli som intorkad frukt, bäst före datum passeras. Man fastnar i uppkörda spår. En dag gjorde jag slag i saken och började experimentera med gamla motiv. Tycker faktiskt att bilderna blev läckra, quick-fix, men ändå. Jag skruvade i Photoshop, använde reglagen för blanda färger, blanda kanaler och färgmättnad. På tio minuter hade jag förvandlat en originalbild till något nytt, inte ett fotografi som vi är vana att se det, men en bild på fotografisk grund. Förnyelse?

Vad krävs för att något ska betraktas som förnyelse? Att man kommer på en idé som tidigare varit okänd? Att man uppfinner en metod som ingen prövat förr? Att man konstruerar ett hjälpmedel som öppnar osedda horisonter? Att man förädlar något gammalt så det blir som nytt?

I alla tider har förnyelse betraktats som det främsta kännetecknet på framåtskridande. Hela teknikutvecklingen bygger på det. Den vetenskapliga forskningen går ut på att ta fram ny kunskap. Media inte bara älskar förnyelse, det är själva livsnerven. Och mycket i idrottsvärlden präglas av uppryckningar. Men konsten då?

Vad som vid närmare eftertanke är slående är att man inom konstens hank och stör återanvänder det gamla mer ogenerat än i något annat samhällsområde. Längesedan bortgångna mästare är fortfarande idoler på ett sätt som inte gäller inom andra fält. Shakespeare, Rembrandt, Beethoven och Dostojevskij är bara några namn bland mängder av klassiska mästare som uppfattas som lika aktuella idag som de var under sin livstid. Deras verk hittar ständigt nya beundrare och ”konsumeras” som om de vore nya. Konsten ägnar sig åt tidlösa ämnen, men inom teknik, vetenskap och idrott blir livsverken av äldre tiders betydelsefulla personer mest historisk kuriosa som lätt faller i glömska när åren går. Deras insatser ”konsumeras” inte idag. Utvecklingen leder allt längre bort från deras gärningar (därmed inte sagt att de varit betydelselösa).

Mot den här bakgrunden är det intressant att konsten under 1900-talet genomgått enormt radikala omställningar. Modernism och postmodernismen har vänt upp och ned på allt det gamla och förnyelse har blivit ett honnörsord. Men inom konsten är det omöjligt att mäta värdet av förnyelse. En ny teknisk innovation blir framgångsrik när den leder till uppenbara förbättringar, det är motorn i framåtskridandet. Men hur vet man om musiken av idag är bättre än den från igår? Står en tavla av Andy Warhol på högre nivå än en målning av Turner? Löjliga jämförelser måhända, men poängen med mitt resonemang är att förnyelse inom konstens olika uttrycksformer är svårt ­att förhålla sig förnuftigt till. Värdet av materiell och vetenskaplig förnyelse är lättare att förstå och uppskatta (eller förkasta). Förstås kan man lyssna till sitt hjärta. Om ett nytt konstnärligt uttryck känns bra, ja då är det bra. Men vi är alla offer för smakdomare och trender. Hur stor del av vårt tyckande är egentlig självständigt? Man kan undra om ett fejkat självmord på Västerbron hör till samma bransch som en tavla av Munch.

Den här tankeleken intresserar mig när jag funderar över fotografin. Även inom vår genre skallar ropen på förnyelse, men de flesta av oss är bara epigoner. Vad är förnyelse inom fotografin? För höll man på med lith-bilder och solarisation i mörkrummet, men stilarna självdog. En slags förnyelse är dock glasklar, åtminstone inom dokumentärfotografin, motiven ändrar sig hela tiden, bilderna förnyas ur den synpunkten. Men om man avbildar motiven på ett traditionellt sätt, vad blir det då av förnyelsen? Eller för att ställa den fundamentala frågan: hur nödvändigt är det med förnyelse för att hålla konsten levande, och vad är det som ska förnyas: manéret, uttrycket, motiven eller allt? Det är nog bra för en själv om man vet var man står. I morgon sticker jag iväg på en långresa för att fotografera förutsägbara bilder.

På väg mot Sarek i Lappland.

Med jämna mellanrum frågar folk hur man klarar av digitalfotografin under en längre vinterfärd i Sarek. Hur gör jag med batterierna? – Har jämnt ett extra i fickan, svarar jag reptilsnabbt, måste vara väl förberedd när vildmarken kallar. Men visst är det en stor utmaning att ge sig ut på iskalla skidfärder när det är långt till närmaste stickkontakt. Vid starten har jag alltid tre fulladdade extrabatterier i packningen, utöver det som sitter i kameran. Alla är numrerade med tuschpenna så jag lätt kan hålla ordning på dem. Ett fräscht ligger ständigt i byxfickan för att vara varmt och klart för omedelbar användning. Naturligtvis tittar jag så lite jag kan på displayen eftersom den suger mycket kraft, i synnerhet när batteriet i kameran är kallt. Om jag vill snabbgranska dagens bildskörd i lägret (vilket alltid är frestande) värmer jag först kameran i sovsäcken. Nu talar jag alltså om skidfärder med övernattning i tält. Då har man ingen annan värmekälla än sin egen kropp. Så länge batteriet hålls varmt av kroppsvärmen fungerar kameran utmärkt även i mycket låga temperaturer, det är min erfarenhet. Kanske beror det också på att jag har professionella modeller som brukar ha bättre batterier än de enklare amatörkamerorna.

När man vintertältar är dessbättre kondens ett mindre problem eftersom temperaturen ”inomhus” mest ligger kring nollstrecket. Om man istället bor i en fjällstuga är fukten alltid ett gissel. En kall naken kamera som tas med inomhus får en chock som påminner om finsk ångbastu. Man måste stoppa ned kameran i en väska innan den tas in! Genom att vara extra varsam med elförbrukningen har jag aldrig varit med om något allvarligt problem med fotoutrustningen under mina vinterfärder, inte ens när jag varit ute ett tiotal dagar och ibland i temperaturer långt under minus 20 grader. Som fotograf försöker jag jobba normalt och använder gärna kameran i hårt väder om ljuset faller på. Varma och smidiga vantar och handskar är absolut nödvändiga attribut. Har alltid muddar under. Då och då måste man ta av sig vantarna och pillra med kameran.

Är inte vintertältning på fjället bara kul för fakirer? Det händer att jag får den frågan också. Att vara självplågare är absolut inget krav, men lite köldtålighet skadar inte. Men sanningen är att tältlivet kan vara mycket njutbart på vintern, vilket många som inte provat på inte kan förstå. Förutsättningen för ett gott tältliv stavas utrustning. Dunjackan är ett villkor. Och med en supervarm dunsovsäck, en isolerande luftmadrass och ett stormtåligt kupol- eller tunneltält, allt av god kvalitet, ja då har man med sig mobilt vandrarhem som alltid ligger rätt placerat i förhållande till motiven. Det vill säga man kan stanna nästan varsomhelst och snön ger oss frihet att färdas kors och tvärs på ett sätt som är omöjligt under sommaren, och vatten finns överallt om man smälter snö. Friheten är inte stor – den är ändlös….

Här följer några bilder från förra årets påskfärd genom Sarek.

Vad tänker den vackra damen? Läs om hennes Mona Lisa-leende i bloggen.

För många år sedan reste jag till Sulawesi i Indonesien, den stora ön som ser ut som en bläckfisk på världskartan. Centrala delen är bergig och där ligger landet Tana Toraja med en befolkning som har utvecklat sin egen variant av kristendom. Urgamla traditioner och holländska missionärer har fått torajafolket att smälta samman sin gamla religion med en västerländsk gudssyn. Man underhåller en mysteriös blandning av kristen tro, gåtfulla ritualer och modern sekularisering. Döden står i centrum.

Under resan blev det en del bilder tagna som är så motbjudande att jag aldrig har velat visa dem, vare sig för vänner eller i offentligheten. Ett par exempel kan i alla fall fungera i bloggen om jag samtidigt filosoferar lite kring ämnet ”frånstötande bilder”. Med en gång ska det sägas att torajafolket är ovanligt vänliga, fredliga och gästfria. En dag besökte jag en begravning. Det är en central händelse i deras samhällsliv. Omgivningen förväntar sig då att det bjuds upp till fest. Den sörjande familjen svarar för detta. Man exponerar samtidigt sin sociala status, ju högre ställning desto större fest. Ibland förvaras den döda kroppen i formalin under lång tid för att man ska kunna samla ihop pengar till den påkostade sorgeakten. Första dagen av tilldragelsen är glädjens stund, sedan följer stora gråtardagen när kistan bärs upp till sin klippgrav. För familjen är det en ynnest att främlingar deltar i festen. Vår närvaro ger extra prestige.

Den avlidne mannen hade haft det gott ställt, och drygt 300 gäster strömmade till. De mest prominenta anlände i korteger medförandes storväxta bufflar till den väntade offerriten. Änkan satt uppe i ett torn byggt av bambu enkom för begravningen. Däruppe stod kistan på lit de parade insvept i en röd duk. Flera öppna paviljonger omringade en liten gård framför tornet, och som i ett medeltida drama samlades alla gäster runt gården för att beskåda nära åtta bufflar skulle tas av daga. Skarprättaren var barbent och klädd i en svart midjelindad sarong. Han tog repet som utgick från nosen på en av oxarna, ledde varsamt fram det tunga djuret, band fast ena benet med ett rep till en pinne nedslagen i marken, smekte ömsint oxens hals, kände på den välslipade sabelklingan och sedan: TJONG. Ett djupt hugg, oxen stelnade till, sprang därefter runt flera varv med vinglande och halvt avskuret huvud medan folket skrek och skrattade av upphetsning. Sedan upprepades proceduren, gång på gång. Jag vill inte gå in mer på detaljerna. Bilderna nedan får tala för sig själva.

Omtöcknad av blodiga intryck undrade jag efteråt vad mina bilder hade för värde. Kameran hade fungerat som ett mentalt skydd mot blodbadet och den medömkan med djuren man spontant känner. Den var min räddningsplanka, men att visa bilderna hemma skulle inte göra någon glad. Hade händelsen inträffat på nära håll skulle jag ha gått i spinn. Ändå fanns ingen anledning att moralisera. Skulle jag från Europa stå där och ha synpunkter? Kanske var det så den vackra damen med det gåtfulla Mona-Lisa leendet tänkte, när jag bad att få fotografera henne. Hon var en av värdinnorna för festen, dotter till änkan.

Möjligen har de grymma offerbilderna ett dokumentärt värde, men i vilka sammanhang vill man visa frånstötande motiv? Samma fråga kan ställas om allsköns barbariska bilder som görs i dokumentärt syfte. För debatter och opinionsbildning kan de ha sin givna plats. Krig, terror och brott hör till vardagen i nyhetsmedia och måste naturligtvis göra det. Ohyggliga bildbevis är en självklar del av vår moderna verklighetsberättelse. Mera komplicerat blir det om outhärdliga bilder ramas in och hängs ut som konstverk. Hur man ser på den saken är upp till var och en, men roliga att titta på är de inte. Mina bilder av de offrade bufflarna återbördar jag utan saknad till arkivet efter denna blogg. Till vilken nytta de ligger där vet jag inte, men det är alltid svårt att slänga bilder som fotografiskt sett är okej. Andra sidor av Tana Toraja visar jag med större glädje.

Minns ett sedelärande fotoäventyr för länge sen. Det var 1996 och jag följde med på en tur i det förbjudna aboriginreservatet Arnhem land. Vi var några få europeiska fotografer och skribenter som reste dit, i regi av Australian Tourist Commission. Redan på planet lärde jag känna AG, en av Italiens främsta djurfotografer. Vi kom bra överens och började prata foto, som brukligt är fotografer emellan. Han hade en annan approach än jag. I hans packning fanns en småbildskamera med motor och ljusstarka teleobjektivet 300/2,8. Oftast arbetade han på fri hand eller med enbensstativ. Djur var hans främsta fokus. På den tiden var jag nedtyngd av kameraprylar. Hade en tung mellanformatskamera och dessutom min stora panoramakamera, plus flera blytunga objektiv och en sabla massa rullfilmsrullar. Stativet kom alltid till användning när jag fotograferade. Landskap var min prioritet.

Osedd under tusentals år i Arnhem Land låg denna monumentala klippmålning i skydd av en grotta. Ganska nyupptäckt när bilden togs.

Vi åkte fyrhjulsdrivet från Darwin till Mount Borradaile där en turistoperatör hade öppnat en liten camp inne i Arnhem Land, den enormt vidsträckta halvön i nordligaste Australien. Aboriginerna hade börjat acceptera småskalig ekoturism i området. Landskapet bestod av en kuperad högplatå med skogbeväxta sprickdalar, grottor, osedda klippmålningar och andra hemligheter. Jag fotograferade flitigt, men AG verkade ganska rastlös tills vi lämnade campen och sedan stannade ett par dagar i nationalparken Kakadu som är känd för sitt rika djurliv. Här fick vi vårt lystmäte både två. I gryningen var vi ute tillsammans. Jag letade efter bra vinklar i det flacka träsklandskapet, AG smög gärna mot fåglarna i träddungarna. Monstruösa saltvattenkrokodiler visade sig. Allt var mycket trevligt.

Från Darwin flög vi tvärs över Australien till Adelaide och åkte vidare till Wilpena Pound i Flinders Range. En kväll uppstod något nytt i vår relation. Vi skulle ut och fotografera. Under skymningen fanns goda chanser att få se röd känguru, men det var också bästa stunden för bilder av landskapet. Jag ville åka till en plats med bra vyer, AG till en inäga där kängururna brukade visa sig. Tyvärr låg platserna en bra bit från varandra. Hur skulle vi prioritera? Det blev ordväxling och till slut medling av vår australiensiske följeslagare. Vi kompromissade. Först åkte vi till inägan, sedan till utsiktspunkten. Var det lyckat? Nej, varken hackat eller malet. Det blev jädrans jäktigt på båda platserna.

Även ensam i naturen kan samma sorts split uppstå. Ingen hänsyn behöver visserligen tas till andra, men ambivalens är ungefär som att ha ett sällskap. Vilka bildmotiv ska prioriteras om tiden är utmätt? Vad blir prioriteten om man tycker om att fotografera både djur och landskap? Veterligt kan man inte vara på två platser samtidigt. Till slut måste man bestämma sig, och blir det sedan några bilder så speglar de ens prioriteringar. Eller som någon lite klurigt sa: man är det man fotograferar.

Vi flög vidare till Kangaroo Island för att avsluta äventyret. När jag hade ställt upp stativet och riktat kameran mot en intressant formation bredvid en av öns sälkolonier stegade AG fram och frågade: ”What are you framing now, mr Grundsten” Han tittade i min stora sökare och skakade sen på huvudet. Vi var nog väldigt olika som fotografer.

”Idel sol gör öken”, säger ett gammalt arabiskt ordspråk. Nu var det ett tag sen hon visade sig. Medan snöslasket härjar utanför kammaren tittar jag i bildarkivet. Simpson Desert 2010, det var då jag bröt mot min princip. Jag bytte apostlahästarna mot en jeep, men det fanns inget val. Eller som Groucho Marx sa: Jag har en princip, om den inte passar har jag andra.

Vi var ett gäng som ville korsa Australiens största sandöken, stor som halva Sverige. En jeep-expedition gav den möjligheten. Man kan visserligen gå med kameler, men det är en större historia. Kräver mycket tid. En som gick med lastdjur var Cecil Madigan. Han ledde den första expeditionen genom denna öken. Han döpte den efter en ordförande i Sydaustraliens Geografiska Förening (sic). Det var 1939, alltså sent i modern tid.

I Simpson Desert finns världens längsta parallella sanddyner, tjugo mil långa. De är fler än 1200 till antalet. De sträcker sig i riktningen nordväst sydost, efter den dominerade vinden. Öknen delas av tre delstater: Nordterritoriet, Queensland och Sydaustralien. I de två sistnämnda har man avsatt nationalparker. Vi behöver tillstånd. Expeditionen är ett seriöst äventyr. Man måste ha med sig mycket bränsle och vatten, flera reservhjul och utrustning att laga däck. Helst bör man köra flera fordon ihop, vi har två. Hettan är hotfull. Allt stryk jeeparna tar medför risker.

Vår rutt är en av de längsta man kan göra i Simpson Desert, cirka 70 mil. Start och mål är Alice Springs, totalt 120 mil, en rejäl runda i hjärtat av Australien. Varför ge sig ut i denna intighet?  Jag har mina motiv. De sista vildmarkerna kallar. Öknen är filosofisk natur, en avskalad skönhet. Karga miljöer lockar mig. Australiens inre är ett extremt fall. Där är naturen större än människan. Vi måste visa den respekt. Vi har inte exploaterat allt på jorden. Simpson Desert är ett väldigt land lämnat åt sig själv. Men även här lurar miljöhoten. Man har hittat olja. De hjulspår som sträcker sig över sanden är geologernas efterbörd. Nu hålls de i skick av dem som vill pröva med jeep. Färden genom Simpson Desert är ett äventyr som inger respekt i Australien.

Att sitta i jeepen hela dagarna blir enformigt, men naturen är den stora behållningen. Bara att vara i denna väldiga öken är en ynnest. Efter sex dagar har vi kommit igenom ödemarken. De bästa stunderna har varit lägren. Då tar vi oss tid att njuta av landskapet. Skymningens stillhet är beundransvärd. Vi lägger ur sovsäckarna på sanden och tittar uppåt. Natthimlen är vårt nya skådespel. Stjärnfallen duggar tätt i öknens hjärta.

Öknens horisont är ändlös, molnen fotografens räddning och vidvinkelobjektivet det bästa verktyget. 17mm.

En vinter utan snö kan kännas dunkel, trist och… alldeles underbar. Åtminstone om man är svag för det bleka nordiska ljuset den här årstiden. Barmarken befäster naturens svala fuktighet och förmår sällsamma färgskiftningar att blomma ut. När solen tittar fram blir skogarnas skuggpartier förbluffande lödiga. Den mossa som växer på en del trädstammar får en mer ärggrön ton än någonsin. Knopparna i en lövskogsdunges stålgråa pelarsal förvandlas till en armering i purpur. Där en solglimt träffar marken gjuts gärna guld som på sina ställen blänker med luddiga kanter i vattenspeglarna. Om temperaturen går under fryspunkten förvandlas klipphällarna till ludna metallytor som den glåmiga himlen kan polera. Alla dessa dagrar blir till små glädjeämnen som kompenserar ens längtan efter skidåkning och skridskoturer när vintern blivit ovanligt mild. Då gör jag gärna promenader med kameran.

Oftast brukar jag ta mig till favoritplatserna i hemtrakten. Sven Barthel skrev en gång med varsam hand att ”förmågan att upptäcka stegras i ett landskap som man känner väl och där man följaktligen har skarpare blick för variationerna och finare känsla för nyanserna”. Under sorglösa strövtåg med kameran skärps synen. De små upptäckternas lyckokänsla har sin egen styrka, och de bilder som fotograferas gör man bara för sig själv, utan andra avsikter än att ta vara på sina iakttagelser. Man njuter av den lilla skönhet som finns och förundras över den samhörighet som man kan känna med hemmamarkerna.

Dessa vinterutflykter får mig att uppskatta årstidsväxlingarna även när de luckras upp av väder och vind som i år. Promenaderna kan infria devisen om borta bra men hemma bäst. Smultronställen som man lärt känna och sett i alla skepnader under många år fyller ens hjärta med starkare kärlek än avlägsna och vidunderliga landskap som man bara gästar någon enstaka gång. Det är därför som även det försynta svenska vinterlandskapet utan snö kan ge oss en stor upplevelse. Inte minst om man ger sig ut på en promenad med kameran.

Här är några bilder från mina hemmaturer kring jul- och nyårshelgerna i år.

Begreppet bästa bild används antagligen mer flitigt inom fotografin än i andra bildkonster. En standardklyscha bland etablerade fotografer är att man fortfarande är på jakt efter sin bästa bild – det låter pretentiöst. Enligt min mening är det mer relevant att sortera fotografier efter begreppen bra och dåliga, vilket kan göras med grövre handskar och ändå ge ett mer allmängiltigt resultat än begreppet bäst. Det finns synbarligt dåliga bilder och uppenbart bra, den saken tror jag de flesta av oss är överens om. Men vilken som är bäst av ett urval bra bilder är svårare att enas kring. Smaken är ju delad. Och att väga bilder med olika motiv mot varandra – porträtt, stämning, landskap, gatuliv, djur, blommor etc – är som den berömda jämförelsen mellan äpplen och päron.

Nedan har jag lagt ut fem fågelbilder. Vilken är bäst? Om jag skulle välja ut en till fototävling blir det nummer 1. Jag tror den kan passa synsättet i sådana sammanhang, men säker på vad andra tycker är man aldrig, och att den är bäst av de fem vill jag definitivt inte säga. Vad som faller en jury i smaken beror på medlemmarnas sympatier. Att tävla i fotografi är på sätt och viss ett lotteri och har aldrig roat mig. Bakom bedömningarna finns en form av likriktning. Vissa typer av bilder går bättre hem än andra. Trender kommer och går och manar till ytlig efterapning. Ställt på sin spets kanske juryn kan peka ut en bild som ger mer vibrationer än andra. Är den därför bäst? Det känns som fel ord. Därmed inte sagt att tävlingar är förkastliga, inte alls. Jag tror de kan stimulera och utveckla många som är duktiga med kameran.

Att det vimlar av tävlingar i dagens fotografiska värld har säkert många förklaringar. Allmänhetens jättelika fotointresse är pådrivande. Tillverkare av fotoprylar och media har också intressen med i spelet. Jag tror att fotografin dessutom rymmer en alldeles egen egenskap som lockar fram vår tävlingslust mer än andra bildkonster – nästan alla människor kan då och då få till fotografier på en godkänd och rentav bra nivå. Dagens digitala teknik har gjort fotografin till den mest jämlika bildkonsten. Verktygen som krävs, det vill säga lättarbetade och skarptecknande kameror, är numera överkomliga för vem som helst. Tekniken lägger inget hinder i vägen längre. Troligen förklarar det att så många fler väljer att fotografera framför att måla eller teckna, när de vill skapa sina bilder. Väldigt många människor är i dag mycket kapabla med kameran. Inom måleri och teckning har medfödd förmåga en mer avgörande betydelse för resultatet.

Frågan om bästa bilden leder mig över till en annan närbesläktad fråga som rör fotografin. När man väl blivit en duglig fotograf på det allmänna planet, kan man då fotografera vad som helst med lyckat resultat? Följdfrågan är åter vad som menas med bra. Att fotografera enstaka förstklassiga bilder av nästan vad som helst, klarar många som är drivna med kameran. Men vill man bygga upp en kollektion med bilder av jämn och hög kvalitet över tiden och inom ett visst motivområde, krävs mer än den fotografiska kompetensen. Man behöver också kunskaper om det valda temat, och en god förmåga att hitta motiven och nalkas dem med kameran. Förmodligen är det just dessa egenskaper som gör att vissa fotografer lyckas bättre än andra, inom sina specialiteter.

Fågelfotografering är inte mitt specialgebiet, men intresserar mig som sidospår och bilderna nedan har valts för att belysa resonemanget. Vilken är bäst? En omöjlig fråga att svara objektivt på.

1. Nya Zeelands Sydö 2006, nedanför Mt Abel Tasman som reflekteras i sjön samtidigt som en gräsandshona simmar beslutsamt över vattenytan. Genom speglingarna framträder mycket av miljön, och den som är orienterad på platsen kan troligen se var bilden är tagen, nämligen vid Lake Matheson. Bilden publicerades förra året i ett japanskt bildmagasin med inriktning på berg. Ur en kollektion som redaktionen fick se valde man denna.

Canon EOS 1 Ds Mark II med 70-300/4,5-5,6 IS DO, inställd på 300 mm. ISO 100.

2. Denna bild från Skagen i Danmark är också en miljöberättelse om platsen och dess trutar. Bilder av djur i sin miljö får ett extra sting om de innehåller tilltalande ljusförhållanden, här i solnedgången.

Canon EOS 1 Ds Mark II med 500/4,0 plus telekonverter 1,4X (dvs 700 mm). ISO 800  och bländare F16 i syfte att göra skärpedjupet bättre eftersom brännvidden är lång, 1/400 sek. År 2009.

3. Det är vår och ejdrarna samlas kring en kobbe i Stockholms ytterskärgård. Kanske får en bild som denna på sikt sitt värde som tidsdokument. Numera är det sorgligt lite ejder i skärgården, och vi väntar fortfarande på svaret vad som har drabbat arten. Undrar om någon sett stora ejderflockar ute på fjärdarna de senaste åren?

Canon EOS 1 Ds Mark III med 500/4,0 plus teleconverter 2X (dvs 1000 mm) ISO 250. År 2008.

4. Actionbilder av fåglar väcker samma typ av beundran som bra sportbilder, man fascineras av det frysta ögonblicket. Dagens kamerautrustning med dess digitala teknik plus de superskarpa och extremt ljusstarka teleobjektiven har gjort actionbilder möjliga som var omöjliga att fotografera för bara några decennier sedan.  Man blir glad när man lyckas!

Canon EOS 5 Mark II med 500/4,0 plus teleconverter 2X (dvs 1000 mm) 1/500 sek . ISO 200. Öland. År 2010.

5. Flygande fåglar är alltid en fotografisk utmaning och resultatet blir ofta slumpens skörd. Man knäpper och knäpper och bedömer resultatet efteråt. Kanske blev fågeln skarp samtidigt som kameran panorerades? Det vet man sällan i tagningsögonblicket. Är detta en förklenande omständighet? Hur ska vi se på slumpfaktorn i fotografin? Jag tycker inte man ska lägga någon större vikt vid den. Att en bild blir lyckad delvis tack vare lite tur hör till fotografins väsen. Lunnefågel på ön Runde i Norge år 2000.

Rolleiflex 6008 och Schneider Tele-Xenar 300/4,0.  Fujichrome Velvia.

Vad bilden nedan visar förklaras i texten längre fram!

Min färska resa till Sydafrika belyser hur jag tänker som resefotograf. Äventyret ska finansieras genom några reportage. Till dem krävs bilder av kända platser och miljöer. Erfarenheten säger mig att man helst ska välja teman i mittfåran för att sälja in ett reportage. Eftersom Sydafrika är enormt stort koncentrerar jag utflykterna till provinsen Western Cap där Kapstaden är centralort. Mitt egentliga syfte med resan är dock att vandra i en udda trakt som intresserar mig personligen, men som bara blir bisats i resereportaget eftersom den är okänd. Bilderna därifrån ska jag använda i egna projekt, till exempel denna blogg.

Ställd inför ett obekant landskap brukar jag omedelbart fråga mig: vad gör naturen speciell? Frågan har en teoretisk klang men leder mig till det jag vill visa. Instinktivt känner vi på oss att varje miljö har sin egen nimbus som färgar upplevelsen. Men vad det är förstår man inte alltid? Kanske är det landformerna, topografin, marken, vegetationen, färgerna eller ljuset. Ibland samspelar egenskaperna på ett intrikat sätt. Hur ofta händer det inte att folk kommer hem från en resa och visar sina bilder för vänner som inte fattar hur märkligt allt var. Bilderna har inte lyckats fånga upplevelsen. När man vill förmedla intrycken av ett landskap behöver man faktiskt bena ut dess särdrag. Inte nödvändigtvis på ett vetenskapligt sätt, man klarar sig bra med upptränad fingertoppskänsla.

Området som väcker min nyfikenhet heter Cederberg och ligger 20 mil norr om Kapstaden. Där finns ett vidsträckt vildmarksreservat med sällsynt vegetation och säregna bergsformationer. Sydafrikanerna rankar trakten som ett av landets främsta vandringsområden med mäktiga bergskedjor över 2000 meter höga. Cederberg ingår i ett omfattande världsarv som kallas Kapfloran vilket består av ett kluster med 8 utspridda reservat. Motivet till utmärkelsen är vegetationen som har en enastående diversitet och tät förekomst av unika arter – ett av världens mest artrika växtriken. Där har jag tänkt vandra och försöka gestalta landskapet. Vädret måste vara på min sida.

Vi kör bil dit och nalkas det kraftigt kuperade området på eftermiddagen. I det varma ljuset stannar jag för att fotografera med zoomen inställd på längsta brännvidden. Det ger en tele-effekt som förstärker bergens resning. Vägen in mot bergen skapar en naturlig djupverkan, och bilen låter ana landskapets dimensioner. Jag känner mig bums tagen av den vilda och oväntat storslagna terrängen och kikar oavbrutet efter motiv som gör rättvisa åt det man upplever.

I den lilla bosättningen Algeria huserar parkförvaltningen där vi köper tillstånd att vandra några dagar. Färdrutten stakas ut och en ranger tipsar oss om möjligheten att sova under bar himmel på sommaren. Vintertid snöar det!  Sagt och gjort, vi lämnar tältet i bilen vilket minskar packningens vikt.

Nästa dag börjar med en kraftig stigning från dalbottnen. I backen passar jag på att göra ett panorama som på sitt tydliga sätt åskådliggör karaktären. Jag gillar panoramaformatet för den sakens skull. På nätet letade jag efter bilder av Cederberg och konstaterade att de som fanns inte gav någon riktigt bra uppfattning om hur terrängen såg ut. Panoramabilden är förstås inte lárt pour lárt, däremot ett talande landskapsfotografi som beskriver den underbara topografin. Husen i Alegeria ligger djupt nedbäddade bland bergen.

Halvvägs upp till krönet kommer vi till en djup klyfta med vattenfall. Cederberg består av sandsten och ett sandstenslandskap är nästan alltid spännande att utforska med kameran. Det kan vara surrealistiskt på sitt alldeles egna sätt. Den homogena bergarten spräcks lätt av vittringen och kanterna poleras av erosionen, klyftor holkas ut, grottor bildas, blocken blir figurativa och klipporna färgas i alla schatteringar mellan rött och gult. Från platån dit vi är på väg upp störtar en bäck ned och kring den har en oasliknande grönska slagit rot. Platsen är mer dramatisk än kameran klarar av att gestalta. Ibland får man acceptera teknikens begränsningar.

På platån får vi kontakt med ett unikt trädslag, Clanwilliam-ceder, en art som bara finns i dessa berg och som också gett upphov till namnet Cederberg. Träden är känsliga för eld och avverkades hårt av afrikanderna på 1800-talet. De bestånd som finns kvar förekommer bara sparsamt och otillgängligt på hög höjd mellan 500 och 1200 meter över havet. Tillväxten går ytterst långsamt vilket ger täta årsringar som, ihop med kådan, mumifierar stammarna till silvriga och långlivade torrakor när trädet dött. Ett givet motiv som gestaltar områdets karaktär, här i skymningen.

Under försommaren har många av de färggranna örterna blommat över, men denna lila skönhet är en suckulent som fortfarande står i sin bästa flor. Den tillhör familjen Mesembryanthemaceae som är Kapregionens motsvarighet till Amerikas kaktusarter.

Skymningen lägger en guldskimrande ljusbädd över det karga bergslandskapet.

Efter en hel dags vandring är vi framme vid Crystal Pool och inrättar ett nattlogi intill det väldiga blocket som skyddar mot vinden som blåst upp. Vi kryper ned i sovsäckarna när mörkret faller klockan halv åtta. Här sover vi i det fria, omgivna av vilda djur. Cederberg är ett av Sydafrikas starkaste fästen för leoparderna, som är mycket skygga (som tur är). På vägen hit hörde vi babianer ropa så det ekade mellan bergen, och såg en klippspringerantelop hoppa kvickt på stora stenar.

Vid midnatt går jag upp för att fotografera. Fullmånen har förvandlat landskapet till en spöklik institution med skarpa skuggor och blålila sken, som ljuset från ett slitet lysrör. Synen är kusligt vacker. Blåsten rör om i vegetationen. Kameran riktas mot söder och tittar man noggrant på bilden tror jag att stjärnbilden Södra Korset kan skönjas. 97 sekunder, bländare 11 och 800 iso.

Vinden oroar, sömnen blir ryckig och klockan två börjar det regna. Himlen har täckts av moln och nattmörkret ligger becksvart, ingen önskesits när man lämnat tältet i bilen! Snabbt beslut. Vi kliver upp, packar ihop, tar på oss regnkläderna och börjar gå tillbaka de knappa två milen till bilen – i pannlampornas sken. Vinden mojnar, regnet duggar på men upphör efter ett tag och en bedårande upprymdhet fångar oss, den att få vandra under Afrikas natthimmel långt borta från all civilisation, med leoparder och babianer i grannskapet. När gryningsljuset försiktigt träder fram kommer vi till en ravin som leder ned i dalen. Vi har valt en annan väg. En solglimt lyser till därnere och just i det ögonblicket överrumplas jag av intrycket att det som visar sig är Cederbergens själ.

Nästa dag är vi på en annan plats som heter just Cederberg. Från denna isolerade bosättning kan man vandra till de två mest kända landmärkena i trakten. Först går vi upp till den högresta rauken Maltheus kors och låter oss förundras över att denna femton meter höga skapelse överlevt tidens tand. Klippformationerna runt omkring överträffar vår vildaste fantasi.

Här har bergatrollet tappat sin känga.

Och här står den kvarglömda whiskypluntan.

Trolsk skönhet.

På väg tillbaka blir det bra ljus. Terrängens skrovliga yta mejslas fram och jag har turen att hitta ett knytt som ramar in Sugarloaf Peak när ett strålknippe hastigt vandrar förbi. Fru Fortuna har också en del med i spelet.

När vi dagen därpå ska vandra upp till Wolfsberg Arch, den andra kända formationen i Cederberg, blir vägen till min stora belåtenhet extra äventyrlig. Två spektakulära klyftor skär rakt in i högplatåns kant. Den ena är rejält bred och används av de flesta. Den andra är en trehundra meter lång och hypersmal kanjon som bjuder på småklättring och grottkrypning, och är omöjlig för personer med stor mage. Måste vara ett fascinerande motiv, tänker jag. Här ser vi en smal passage.

Bergväggarna är bitvis absolut lodräta. Min färdkamrat anger skalan. Jag har lagt till en röd prick eftersom det kan vara svårt att upptäcka personen på skärmen.

Ingen passage för ölgubbar!

Wolfsbergs Arch är ett klippvalv som står fritt på platån. Cederberg har ett visst släktskap med sandstenslandskapet ”The Slip Rock Country” i Utah, men här är inte hällmarkerna lika nakna. Bloggens första bild är tagen under klippbågen rakt uppåt.

Denna bild av valvet från håll ger en bättre vision av utseendet. Skulle bara ha önskat mig att en person stod där mitt i gapet. Avståndet var för långt för en regisserad bild med färdkamraten på plats. När man är på väg att lämna en plats bjuder det emot att gå tillbaka. Det kan jag leva med.

Vill avluta denna rapsodi med bilden av Sydafrikas högsta belägna vingård The Cederbergs, stiligt insmugen i sin kärva omgivning. Vinerna härifrån tas in av en svensk grossist och kan beställas genom ”bolagets” privatimport. Den vita varianten från ovanliga druvan buketraube rekommenderas varmt.

Några samspelta afrikanska pingviner får bli min nyårsönskning till alla bloggläsare.

En bra bild av Taffelberget måste man få till. Det förväntas, men hur? Jag har inte många tillfällen. Första dagens kväll är ett, när vi kommer tillbaka till Kapstaden efter vandringen till Godahoppsudden ett annat, och sedan innan vi ska lämna Sydafrika efter en tur inåt landet. Tre möjliga men snålt tilltagna chanser på två veckor vid en plats jag aldrig tidigare besökt. En utmaning, inte för att läget är otillgängligt, utan för att tiden är knapp, och vädret en opålitlig partner.

Var är bästa fotovinkeln? Måste undersökas hemma. Jag surfar på nätet, bläddrar i böcker, läser in kartor och kommer fram till att Kapstadens västra förort Bloubergsstrand ligger bäst till. Bokar en B&B där så att kvällen när vi anlänt kan nyttjas maximalt utan att leta efter inkvartering. Dock, årstiderna spökar även i Sydafrika. Hård blåst, gråväder och moln över Taffeln när vi kommer dit. Ingen normal försommar denna decembermånad. Första tillfället ger dramatiska havsscenerier, men ingen bild av bergets gestalt.

Efter första vandringen står hoppet till två nya kvällar i Bloubergstrand, två nya chanser. Den första regnar bort. Den andra ger hyfsad utdelning. Berget syns bra, vågorna bränner i skarpt kvällsljus och äntligen ser jag hela bergets skepnad. Taffelberget är en av dessa mäktiga landformer i världen som utstrålar total närvaro, som slukar ens ögon, som uppfyller hela landskapet och som ger Kapstaden dess pregnas, en av de vackraste av städer. Inte konstigt att berget är nominerat till ett av världens sju naturunderverk, omröstning pågår just nu på nätet.

Dock, solen lyser inte upp bergets nordsida på det sätt som jag hade hoppats. Den går ned för långt söderut så här års. De läckraste bilderna jag sett måste vara tagna på vintern, dvs i juli och augusti när det sena kvällsljuset kommer från en mer nordlig riktning, rakt in på bergets vägg. Det var inte lätt att veta innan resan.

Hm, kanske är morgonljuset bäst. Satsar på tidig purrning nästa dag. Upp kl fem precis i första aningsljuset. Åker med hyrbilen till en annan plats än tidigare och ser berget ta form i kristallklar luft. Kan arbeta i stillhet.  Den fyrkantiga formen verkar tillyxad av en arkitekt som velat sammansmälta naturen med staden. Himlen tar färg. Den hårda blåsten igår har drevat sanden till fina små revlar, som i en öken. De är orörda innan strandfolket trampat sönder dem. Revlarna får bli förgrunden, och dessutom har jag tur, inget stort fartyg ligger på redden. Nu får jag mina bilder, och redaktörerna kan bli glada.

Patriarkalisk javisst, men det är honorna som bestämmer.

En gelada traskar kaxigt på sina fyra lemmar. Kraftig som en rottweiler, med bred bringa, uppblåst lejonman och vaggande gång inger hannen respekt. Det strålar ut något av cowboy över rörelsen och geladababianen är inget att leka med om den blir arg. Hannarnas huggtänder är stora som lejonens, men dessa farliga sylar syns bara när djuret gapar stort. Lyckligtvis är arten främst en växtätare och vapnet används mest i kampen om honorna. Jag har fotograferat denna unika apa på det etiopiska höglandet, i nationalparken Siemens. Här är geladorna oskygga, lätta att komma ganska nära och rör sig i stora flockar. Med teleobjektivet gör jag flera porträtt. En hel familj poserar vid randen av högplatåns svindlande stup, och några börjar plocka loppor ur pälsen. Den dråpliga gymnastiken gör sig bra på bild.

Hannen ser tjusig ut, men jag vill också skildra djuren ihop med landskapet. Siemens ligger där den vidsträckta högplatån slutar med tusen meter höga bergväggar. Vegetationen är lika unik som aporna. Här växer endemiska arter av de trollska jättelobeliorna. Att fånga både aporna och vegetationen i samma bild är en utmaning. Bilder av djur i sin naturliga miljö fascinerar mig som tema. Dessa bilder har en starkare autentisk utstrålning än porträtten, de förmedlar en stark känsla att djuren är vilda.

Miljöbilderna är också ekologiskt intressanta och kan berätta något om samspelet i naturen. De är på samma gång både art- och landskapsbilder. Om de kryddas med ett dramatiskt ljus kan de bli bildmässigt mäktiga. För att lyckas med det måste man ha tur. En betydelsefull faktor i all djurfotografi är att man lär sig läsa djurens avsikter, i alla fall så gott det går, och sedan ställer sig i en bra position där man följer deras förflyttning. Det låter sig lättare sägas än göras, men om djuren tar sig till rätt plats blir de ett magiskt inslag i landskapet.