Fotografisk impressionism som konst

Den lättköpta digitala fotografin löser upp alla gränser. Man kan måla med kameran. Läs här hur lätt man kan härma Monet med digital teknik, men hur man ska se på resultatet är en annan femma. I bloggen finns också en mejlkonversation jag haft med en konstnär.

 

Idag föll blötsnön i skogen utanför mitt hus. Eftersom jag gillar blytunga och snöiga novemberdagar som estetiskt upplevelse (men bara ur den aspekten) traskade jag ut med kameran för att plåta ett träsk som jag går förbi varje dag med hunden. Först gjorde jag det som jag oftast brukar göra, valde ut ett motiv, bländade ned och exponerade. Det blev ett typiskt fotografi av det slag som jag uppskattar, en iakttagelse i naturen genomförd med klassisk teknik, det vill säga med full skärpa. När jag håller föredrag om naturfotografi brukar jag tala om betydelsen att skilja på iakttagelser och självklarheter. En bild som är en iakttagelse säger något om fotografens observationsförmåga. Man har sett något speciellt, ett motiv man vill avbilda av personliga skäl. Motsatsen är självklara motiv typ solnedgångar, vackra vyer, färgstarka blommor etc. Dessa självklara motiv är uppenbara för alla och därför rätteligen opersonliga som motiv betraktade. Både iakttagelser och självklarheter kan göras skickligt eller klantigt, och de kan vara vackra eller fula (även vackra motiv kan bli fula om de misshandlas), det är inte det som skiljer dem åt, det är motivets utstrålning som gör skillnaden. För egen del fotograferar jag med glädje båda typerna av motiv. Även jag uppskattar blommor och solnedgångar. Å andra sidan kan man försöka gestalta ett självklart motiv med ett personligt manér. Det är en utmaning som lätt leder till att man börjar trixa med tekniken.

 

Träsket blev en personlig iakttagelse gestaltad med klassisk teknik men knappast en bestsellerbild.

 

Efter en stund i det grådaskiga vädret ville jag lattja lite med manéren och fick ingivelsen att bli impressionistisk, bryta med mina konventioner. Jag riktade kameran mot ett motiv som skulle kunna passa, satte objektivet i oskärpa, fotograferade med HDR-teknik, dvs tre exponeringar med olika slutartid som kameran la ihop till en bild. Sen gick jag den korta biten hem tog upp bildfilen i datorns Photoshop, lade på ett filter som kallas vattenringar och vips hade jag en bild som skulle kunna vara signerad av någon känd gammal impressionist. Om jag printar ut den på canvas, sätter den i ram och hänger på vägg kommer folk tro att det är en målning. Man måste gå nära för att se dess sanna karaktär. Vad är detta?

 

Jag skulle gissa att många tycker bättre om den här bilden än föregående.

 

Jag kan också tycka att resultat blir ärtigt, men om jag vill göra måleriska bilder i mängd, skulle jag övergå till pensel och pannå. Har aldrig intresserat mig för fotografiska stilarter som härmar måleriet. C G Rosenberg, den hyllade landskapsfotografen på 1930-talet protesterade mot den måleriska trenden på den tiden: ”Ett fotografi ska vara ett fotografi därmed basta”, lär han ha sagt.

 

Med den digitala tekniken suddas gränserna ut och om man gillar postmodernistiskt tänk så spelar det ingen roll hur en bild kommer till. Ett snabbt tillkommet fotografi som ser impressionistiskt ut kan med den utgångspunkten vara lika godkänd som en saktfärdigt målad oljetavla som ger samma intryck. Har tillkomstsättet någon betydelse? Ja, som jag ser det. Jag ägnar mig åt fotografi för att jag tycker om fotografiska bilder. 

 

I veckan som gått har jag haft ett intressant mejlutbyte med en konstnär jag känner. Han både målar och fotografer på hög nivå. Vi har diskuterat vad som är konst och meningsutbytet kan passa bra i det här sammanhanget.

 

Här är hans först mejl:

Det ska skava lite, något, behövs inte mycket, ska vara lite obekvämt. Fotografi, och i synnerhet naturfotografi, kan lida av denna brist på skav med följd att bilden upplevs alltför oangelägen, banal. Typ vykort. Därav kanske svårigheten att bli accepterad som konst. Många konstfotografer och fotografer med konstnärliga ambitioner försöker tillföra detta skav med hjälp av medvetet bristande teknik.

Men jag tror att detta tillvägagångssätt är alltför grovt och enkelt. Effektsökeri.Ibland återstår inte mer än just intrycket av effekten. Skavet kan istället vara mycket subtilt och sofistikerat och ligga på alla nivåer. Även på en mental nivå. Ju fler bottnar desto mer bestående blir intrycket av bilden. En riktigt bra bild läses ju inte av en gång utan tål att återvända till om och om igen.

Vad tror du?

 

På detta svarade jag så här:

Jag är stark i min övertygelse att konst för mig och många många andra, lika mycket kan vara en bekräftelse som skav. Jag ser riktningarna som två olika grenar på konstens träd. De personer som har tagit åt sig privilegiet att definiera vad som ska räknas till dagens konst prioriterar skavet. Jag kan också tycka om att det skaver ibland, men inte nödvändigtvis jämnt. För mig är bekräftelse av skönhetsideal en lika viktig uppgift för konsten, men tyvärr har den grenen sågats av från konstträdet. 

 

I vår tid, när vi drunknar i vackra bilder, är det paradoxalt nog svårare och en större utmaning än förr att göra någonting vackert som berör. Det är faktiskt mycket enklare att skapa skav som väcker reaktioner (mycket tack vare medialogiken). Jag håller med om att de flesta skapelser som försöker vara bekräftande vackra tyvärr blir triviala, men ett verk som träffar rätt som bekräftelse av skönhet är oerhört mycket mer berörande för mig än ett skav, även om det senare är påhittigt och kanske nydanande. Man måste också beakta att nydaning är en flyktig kvalitet. När epigonerna följer efter blir det mesta banalt.

 

Jag fick följande svar:

Låt mig förtydliga. Skav är, för mig, frånvaron av "teflon" och alltså inte detsamma som effektsökeri. Kalla det "ytterligare dimensioner", "känsla", "erfarenhet" istället. Alltså något positivt. Det som berör på djupet har detta. Ett landskapsbild är inte per automatik banal. Det är den ytterligare dimensionen, erfarenheten, som implementeras i bilden, (skavet), som lyfter den. Då uppstår beröringen. Det måleri som brukar kallas hötorgskonst har låg status därför att det är framställt mekaniskt och utan ambition att vara personligt. Så kan fotografi också vara. Se bara på de myriader av likgiltiga naturbilder som flaxar omkring på nätet. Hur skulle man annars kunna förklara varför en oengagerad fotograf har så svårt att skapa bilder som verkligen berör?

Apropå bekräftande skönhet: jag tror också att den betraktare som av ett verk själv får göra erfarenheten att något är vackert är lyckligare än den som får det skrivet på näsan.

 

En teckning, av låt oss säga en människa, kan se valhänt ut om konstnären inte lyckats uttrycka de grundläggande fysiska lagar som vi känner. Modellen ser ut att vara på väg att falla, vara viktlös utan riktig markkontakt, ha märkliga proportioner etc. Det där är gammal konstskoleskåpmat. Ett fotografi av samma modell får av kameran automatiskt de neutrala proportionerna men måste av fotografen få hjälp att uttrycka mer subjektivt upplevda egenskaper såsom t.ex. ljus, massa och rörelse. Då räcker det inte med triviala effekter. Men med det jag kallar för "skav" på plats uppstår något som är lika mycket konst som någonsin måleriet. Tekniken får aldrig ställa sig i vägen. Då uppfattas enbart de mekaniska effekterna och verket dör. Konst, i alla former, är närvaron av ett temperament. Sedan att det sitter småpåvar och bestämmer vad som är inne just för tillfället måste vi som konstnärer sätta oss över.

 

Mitt nästa svar:

Jag tror vi har ungefär samma uppfattning. Jag kanske hängde upp mig på ordet skav, även om det är talande. Samtidigt tror jag mig vara något på spåret när jag ställer skav mot bekräftelse. Eftersom man kämpar mot väderkvarnarna med sin egen bildkonst vill man försöka förstå vad det är för normer som gäller. Man brukar ju säga att bra konst ska kännas i maggropen, men den reaktionen styrs mycket av normerna. Ta det här med sneda horisonter, i alla tider fram till slutet av 1980-talet var det viktigt att hålla horisonten rak i fotografier. När trenden med sneda linjer slog igenom, blev den gamla normen ett uttryck för förutsägbarhet och kanske bakåtsträvande. Jag började själv tycka att mina bilder med rak horisont kändes stela. Tidsandan smittar av sig, men helt klart kan man genomföra sina uttryck bra och mindre bra alldeles oavsett vilken genre och tid de tillhör. Visst finns det både expressiv och banal naturfotografi, precis som det finns banala och expressiva uttryck inom alla genrer. För att kunna analysera detta krävs förutom kunskaper också en stor portion dynamiskt tänk.

 

Svar:

Visst åker vi med samma tåg! Problemet tycker jag är att fotografer måste bevisa att de gör konst medan t.ex. målare per automatik anses syssla med konst. Som målare åker jag i första klass längst fram utan att behöva färdbevis och som naturfotograf får jag dväljas i godsfinkan sist i tåget. Inte konstigt att man blir tvehågsen!

 

Mitt nästa:

Är det vi diskuterar bara ett svenskt problem? Ibland känns det så. I andra länder som jag känner till, exempelvis USA och Australien, är landskapsfotografin högt aktad även i fina salonger. Om så är fallet med Sverige, vilket är min hypotes, återstår att förklara varför ett land som befolkas av naturälskare har hamnat i den situationen.

 

Svar:

Kanske för att majoriteten av de aktiva i konstvärlden är urbana människor med långt till naturnära känslor och naturälskarna inte är de som sätter agendan i svenskt konstliv. Sen ska vi inte glömma att Sveriges konstliv är extremt litet där olika uppfattningar har svårt att samexistera. Må utvecklingen gå åt samma håll som i de länder du nämner! 


Kommentarer
Postat av: Erik Malm

En alltid lika intressant som seglivad diskussion, vad är konst? Och är fotografi konst och i synnerhet naturfotografi? Så länge man förmår beröra på mer än ett ytligt plan, det konkret betraktande planet, så tror jag det finns något mer att hämta än "hötorg". Om vi håller oss till fotografi, så har ju du och jag tidigare fört kreativa och givande diskussioner kring "vad som är tillåtet" att göra med en kamera, traditionell skarp fotografi vs t.ex att röra på/måla med kameran. Oavsett teknik kan det bli lika mycket klischéer och tröttliga upprepningar o dyl. Som din brevvän säger, det är vad som lyckas förmedlas på olika plan som är det viktiga, inte tekniken i sig.

Du känner ju till min måleriska fotografi, som just nu är inne i en stark utvecklingsfas. Tekniken slipas, men inte som ett självändamål utan för att inte utgöra ett hinder för de resultat jag vill ha och för de emotionella och intellektuella budskap jag ev avser förmedla. Dock så använder jag inte digitala finesser i Photoshop som du själv gjort på din bild ovan, tycker dessa bara blir "tekniska" och själlösa. Jag skapar resultatet under långa exponeringstider och med enkelexponeringar genom att med olika och under lång tid utvecklade tekniker just "måla" fram slutresultatet. Jag kan med denna teknik ALDRIG heller göra en exakt upprepning, varje bild blir unik. I datorn ställer jag bara bilderna från RAW som vilken annan digital bild som helst.

Det intressanta är att jag idag blir tillskriven från gallerier över hela världen, jag har nu fått en fast men också växande kundkrets av konstsamlare, främst i USA, men även här i Europa och Australien. Det jag undrar med tanke på diskussionen ovan, är vad det är som får dessa samlare att köpa mina alster för summor som fotografi, (icke minst "traditionell" naturfotografi) i övrigt och synnerhet här i Sverige inte är i närheten av? Visar jag mina traditionella bilder, de må vara hur bra som helst enligt andra naturfotografer, så är de hos dessa samlare helt ointressanta, ofta med samma ord som din brevvän nämner - "vykort", "färdigtänkt/ger inget utrymme för betraktaren själv att använda sin fantasi" o dyl.

Likväl fotograferar jag traditionellt också, då denna typ av bilder är användbara på annat sätt och där den måleriska bilden inte fungerar lika bra. MEN, varje gång jag visar en bild på ett motiv traditionellt avbildat enligt "en bild ska vara skarp, basta!" kontra en där någon av mina måleriska tekniker, så är det hittills inte någon som gett den traditionella bilden bäst kredit. Den måleriska "vinner" alltid! Varför? Och som sagt, vad är det som gör att initierade samlare är beredda att betala många tiotusentals kronor för detta i form av tavlor att hänga på väggen? Något MÅSTE det ju vara?

Mvh/Erik

2012-12-02 @ 21:36:08
Postat av: Anonym

Hej Erik och tack för intressant kommentar. Fantastiskt att du lyckas så bra med att sälja fotokonst. Det är bara att gratulera. Jag kan hålla med dig om skillnaden du beskriver mellan det jag visade och det du gör. Har full respekt för dina bilder, och som jag sagt tidigare uppskattar jag när andra gör begåvade måleriska fotografier, men själv har jag inget större intresse av att använda detta uttryckssätt i mitt eget värv. Kommentarerna du får av gallerister tycker jag verkar vara ett uttryck för deras bristande förmåga att skilja agnarna från vetet när det gäller traditionell naturfotografi. Vi vet ju båda, och kan se, om en fotograf lämnar ett personligt avtryck i klassisk fotografier. Kanske klarar galleristerna inte av detta. En annan intressant iakttagelse jag gjort är att mitt blogginlägg om målerisk fotografi gett så få kommentarer (bara din). Ämnet verkar inte beröra, men ser man på nätet ägnar sig var och varannan hobbyfotograf åt målerisk fotografi. Bakom detta tror jag ligger en stor portion osäkerhet, det vill säga att man inte litar på sin förmåga att göra medryckande bilder med klassiskt maner. Det ligger nära till hands att man då tar till måleriska metoder för att dölja denna oförmåga. Resultatet blir schabloner, ibland vackra men samtidigt tomma som hötorgskonst.
Vi kommer väl inte vidare i den här diskussionen, och för att avsluta med en klyscha, var och en blir salig på sin tro.
Bästa hälsningar
Claes

2012-12-22 @ 15:25:36
Postat av: Erik Malm

Hej igen Claes!
Först, jag uppskattar din fotografi väldigt mycket!!! Du är oerhört duktig på det du gör och du kämpar ju icke minst rent fysiskt för att ta dig till de platser som krävs för att få dem!

Som du ju vet fotograferar jag både traditionellt och "måleriskt", gillar båda lika mycket, men utmaningarna att få BRA måleriska resultat är större och jag gillar utmaningar. MEN, PRECIS som du säger, var och en blir salig på sin tro! :-)

Tror nog dock att de gallerister jag kommit i kontakt med åtminstone kan skilja agnar från vetet, men när man betraktar naturfotografin generellt är det trots allt väldigt få som särskiljer sig från mängden i sitt uttryck. För att nämna en som JAG tycker gör det, är det Paul Nicklen hos National Geographic, han har definitivt något som sticker ut inom den traditionella stilen.
Att många måleriska bilder hamnar på den nivå du nämner beror på svårighetsgraden att nå över denna nivå, ytterst få lyckas och då blir det lätt precis som du beskriver.

Vad gäller antal kommentarer kring det vi diskuterar här kan ju det rent teoretiskt ha flera orsaker; att ämnet inte intresserar (kanske så som det presenteras?), de bilder som presenteras inte håller den höjd som väcker intresset etc. Bara att kolla in Tammy Bergströms blogg här på denna plats. Hennes måleriska bilder liksom allt i övrigt hon presenterar, väcker stor beundran hos många och onekligen många kommentarer. Tammy har också en anmärkningsvärd känsla och begåvning för det hon gör.

Är precis hemkommen från New York där jag var inbjuden att föreläsa bl a om min måleriska fotografi, men även om de projekt där de tillsammans med traditionella bilder är ämnade att användas. Att döma av den fantastiska reaktionen från den i högsta grad fotografiskt kunniga publiken, verkar intresset vara mycket stort för hur man tar såväl måleriska och traditionella bilder på en nivå där den INTE hamnar i "hötorgsfacket". Hade turen att kunna knyta flera nya gallerikontakter, får se vad det leder...
Det viktigaste för alla är att kunna göra det man själv vill i den stil man själv vill, vad vore livet utan att ha roligt?! :-)

Vänliga hälsningar
Erik

2012-12-22 @ 16:32:46
Postat av: Claes Grundsten

En kort slutkommentar Erik. Det jag lärt mig om bildkonsten är att bilderna bedöms beroende av 1/deras utseende, 2/kontexten de presenteras i och 3/upphovsmannens ställning som konstnär. Det betyder att om man är erkänd som konstnär och får visa sina alster i ett bra galleri så uppfattas ens bilder annorlunda än om man är okänd och visar dem i typ en källarlokal. Samma bild men med dessa två olika förutsättningar kommer att uppfattas olika (tanken är inte oäven för alla är okända i början). Stiligt upphängd i ett fint galleri får de flesta bilder en gratisskjuts. Vad jag vill säga är att konstupplevelsen faktiskt handlar om psykologi också. Vad som är en konstnärligt bra bild kan inte definieras objektivt, det är solklart. Därför blir talet om bra (= konstnärliga) bilder inom naturfotografin ofta ett prat utan djupare dimensioner. Ytan (motivets fotografiska finess och dess svårighetsgrad plus hur skicklig med kameran fotografen varit) blir då viktigare än upphovsmannens avsikter och konsekvens. En erkänd konstnär behöver dock inte göra bilder som ”sticker ut”, han/hon bryr sig inte om det (nåja det finns sådana exempel) och vet kanske att bilderna uppfattas som konst genom att de bär vederbörandes signatur. Riktig konst är ingen spekulativ eller publikfriande verksamhet, det är ett seriöst uttryck från någon som vill säga något. Naturligtvis finns det ett inbyggt moment 22 här. Ska man bli erkänd krävs att man syns, men hur man ska nå dit lämnar jag därhän i detta sammanhang.

Den som betraktas som konstnär har således en större frihet att visa vad man vill än den som inte är konstnär, och tämligen triviala motiv kommer att uppfattas på ett annat sätt av betraktaren om man blivit erkänd. Av egen erfarenhet vet jag hur olika mina bilder betraktas beroende på kontexten. När jag ställde ut klassiska landskapsbilder på välrenommerade Konstnärshuset i Stockholm uppfattades dessa som konst och några köptes för dyra pengar av landstingens konstuppköpare. När jag med jämna mellanrum får mail av folk som vill köpa liknande bilder som de sett på min hemsida, bangar de flesta för priset. De ser inte bilderna som konst utan snarare affischer med motiv från platser de tycker om. Kontexten leder dem dit. Jag tror att de flesta konstnärer möter dessa motsägelsefulla erfarenheter någon gång under sin verksamhet. För att lyckas som konstnär är konsekvens, uthållighet och avsikt viktigare än något annat, enligt min mening. Bilder behöver inte alls vara vackra, men de kan vara det – också.
Allt gott
Claes

2012-12-22 @ 19:01:13
URL: http://grundstensfotoblogg.blogg.se/
Postat av: Erik Malm

Tycker att du mycket bra beskriver hur det kan gå till inom konstvärden när bilder bedöms, så också i foto- och konsttidskrifter. Ett alster från ett känt (för kuratorn, redaktören, publiken o dyl) namn bedöms annorlunda och ofta till större fördel än ett närmast identiskt alster från en okänd "i en källarlokal". Du beskriver det mitt i prick tycker jag, delar din uppfattning helt här!! Tyvärr finns alltid risken för "Kejsarens nya kläder", när en mindre grupp människor hamnar i en position där de anses eller anser sig själva att ha tolkningsföreträde. Det lustiga att just detta var ju situationen för de kända Impressionisterna som Monet, Renoir m fl. Under sin samtid hånades de av den "etablerade" konstvärden och ordet "impressionist" var ju avsett som något nedlåtande. Är det någon som känner till namnet eller något konstverk från de som hånade dessa impressionister? Musikhistorien kan nämna Igor Stravinskys "Våroffer" som vid sin urpremiär buades ut och hånades, men som idag anses höra till ett av musikhistoriens främsta verk inom den klassiska musiken. Vem kommer ihåg de som hånade?

Jag högaktar din fotografi Claes, liksom din person, det vet du och jag vet att vi tycker friheten att uttrycka vad man vill på det sätt man själv vill också är viktig. Alltid spännande att diskutera med dig!!! :-)

Allt gott!
Mvh/Erik

2012-12-22 @ 22:18:20
Postat av: Stefan

Hej, om man idag tar ett klassiskt landskapsfotografi, dvs med knviskärpa och bra komposition, och samtidigt lyckas skapa ett bestående intryck hos mig som betraktare, då har man verkligen lyckats enligt mig. Dvs ett fotografi utan några manéer. Bara rakt på. Det finns fotografer som lyckas med detta. Tex du Claes och Tore Hagman.

Jag upplever att det i bilder jag tycker är bra, finns en genomgående tanke, en vision, fotografens avtryck lyser igenom. Det finns en helhet. Hela vägen från motivval, till ljusspel, till färger (eller om det är svartvitt) och slutligen till bildbehandlingen. Om bilden har en skakoskärpa, eller rörelseoskärpa då ska det finnas en anledning till detta och inte bara för att det är "lite kul".

Ok, my few cents till diskussionen.

Hälsningar
Stefan

2015-09-29 @ 18:51:16

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0