Innan jag tar till orda i bloggen vill jag bara nämna att min helt nya hemsida sjösatts i dagarna med ny adress: www.claesgrundsten.se. Där finns hundratals bilder att titta på.

Mitt ärende denna gång handlar om misslyckad fotografi. I dag drömmer alla medvetena fotografer om ”den perfekta bilden”. Den tanken sporrar, men vad är misslyckad fotografi? Och vem är intresserad av det? Ändå floppar alla med en kamera, åtminstone någon gång ibland. Bakom denna mänskliga faktor finns en spännande psykologi. Kameran har ändrat vårt sätt att se på tillvaron. En resa eller utflykt som inte resulterar i pangbilder tycks ibland vara bortkastad. Att fotografera har för många blivit viktigare än att uppleva verkligheten med alla sina sinnen. Ändå tar alla fotografer mängder med intetsägande kort. Många knäpp blir stolpskott; ett ansikte som grimaserar fult, en skärpa som inte hamnar där den ska, ett gravt felexponerat motiv, bilder som löser upp sig i ett elände av solreflexer, och så vidare. Dagens digitala teknik tillåter att vi chansar vilt utan extra kostnad. Varje motiv blir till mängder av varianter. Till slut druknar vi i alla dåliga alternativ, om vi inte sorterar och slänger efterhand. Den som gör det är en lyckad fotograf.

Det finns åtminstone tre sorters misslyckande som fotografer kan göra. Den första typen gör gröngölingen som tror att bilderna han eller hon knäpper är briljanta bara för att man ser tydligt vad de innehåller. Förr tog det lång tid att lära sig hantverket. I dag tror många att de kan saken redan efter första vändan. Novisens misstag är att sätta likhetstecken mellan godkänd teknik och bra bild.

Nästa typ av flopp är tuffare att tackla och laddad med känslor. Den handlar om sågning. Om bilderna inte förstås av andra måste man ha bra självförtroende för att gå vidare. Klander mot vår förmåga att fotografera är ett ömtåligt ämne, och dessutom subjektivt eftersom det inte finns något facit. Kanske tänker vi: om du inte ser syftet med min bild är det fel på dig som tittar! Men fotografer som vill göra expressiva fotografier har misslyckats om ingen begriper vad de visar.

Den tredje typen av fotografiskt misslyckande är det fullständiga fiaskot. Det kan inträffa om man tar alltför lätt på fotografin. Oftast är det erfarna fotografer eller tankspridda personer som gör dessa praktvurpor. Intet kort blir taget. Några exempel: man sticker ut för att plåta utan att ladda sina batterier eller glömmer att ta med ett minneskort till kameran. Kanske kraschar utrustningen utan att någon reservkamera finns med. Resultatet blir noll, ingen bild alls, inte ens intetsägande dito. Då är det kris, särskilt om man har ett uppdrag.

Ett gammalt exempel på fiasko är George Mallory, Everestlegendaren som utforskade området kring världens högsta berg 1921. Han fotograferade flitigt på den turen, men då han som förste fotograf någonsin gjorde ett flertal bilder av Western Cwn blev det inget resultat. Alla plåtarna hade han satt i kameran bak och fram. Att återvända för omtagning var omöjligt. Mallory var notoriskt tankspridd, sägs det. Han var förstås mer en besatt alpinist än fotograf och försvann spårlöst in i molnens och myternas värld 1924. Hans vindblästrade kropp hittades 75 år senare på Everests brant. När den förevigades blev det i alla fall odödliga bilder.

Att berätta om sina misstag bjuder emot. Ändå har man en mänsklig rätt att misslyckas även som fotograf, och alla gör det ibland. Med distans kan man bli öppnare om sina missar. På 1970-talet gjorde jag en underbar skridskofärd i Stockholms utskärgård – utan film i kameran. Märkte det när räkneverket stod på 36 och filmen aldrig ville ta slut. Att jag inte kollade först! Inget kul konstaterande när man gled omkring bland kobbar och skär och glittrande is. Det är länge sen nu, men så sent som i somras upprepade jag misstaget fast nu handlade slarvet om minneskortet.

I ett projekt jag jobber med behövdes bilder av museijärnvägen mellan Mariefred och Taxinge. En vacker julidag åkte jag dit, tio mil i bilen för att pricka in en av tågets avgångar. Hade på kartan valt ut ett öppet fält utanför staden och stod där när den svarta röken från ångloket började synas bakom trädtopparna. Sprang fram till rälsen och ställde mig i position och knäppte men ingen bild dök upp på displayen. No card - stod det skrivet. Snopen, är det minsta jag blev. Känslan i en sådan sits drabbar förstås olika om man fotograferar för sin hobby eller sitt levebröd. Mitt kort satt i kortläsaren hemma i datorn, och jag hade i brådrasket bara snott ihop en liten packning. Det var en lätt match som väntade, trodde jag. Åkte tillbaka tio mil med oförrättat ärende. Nåja, det var ju inte Sydpolen.

Och inget ont som inte har något gott med sig. Jag fick anledning att återvända och hittade då en bättre position som gav allt det som skulle berättas med bilden: sommargrönskan, Sörmlandsmiljön och det gulliga tåget. Att vända fiasko till framgång är också en konst.

I naturen är det kanske vanligaste svaret. Landskapet med alla växter, djur och landformer är en inspirationskälla för oräkneliga fotografer. Vad människor gör eller har åstadkommit inbjuder också till upplyftande fotografi. En del med kamera i handen tycker bäst om att skildra natur, andra samhället, inget konstigt i det.

Vad utmärker naturfotografisk inspiration? Häromdan tog jag fram Svante Lundgrens bok Björnöya från 1958. Redan på första sidan skriver han klokt: ”Ingenting ger så mycket som att bo i motivet. Ingenting så lite som att flacka omkring. Naturbilder tas inte med bröstgänges metoder som pinupbilder”. Det är en skojfrisk och visionär kommentar av en fotograf som kunde leverera stort efter sin tids mått.

Svante Lundgren beskrivning är närmast en programförklaring till inspirerande naturfotografi. Hans tankar överensstämmer med den moderna idén om participating photography ­– deltagande fotografi ­– som en annan mästare inom naturfotografin kallade filosofin. Jag tänker på amerikanen Galen Rowell. Han var tydlig med sin strategi; att vara lätt utrustad, ständigt på språng, och helst leva friluftsliv i den natur han fotograferade. Även om det finns nyansskillnader är Rowell och Lundgren samma andas barn.

Kan man se om naturbilder är fotograferade enligt denna filosofi? Både ja och nej. Inom landskapsfotografin är redan platsen för ett motiv betecknande. En bild som visar till exempel en utsikt i Sarek är framkommet under helt andra villkor än ett vyfotografi från Åreskutans topp.

Vi kan naturligtvis diskutera om detta har någon betydelse för bildens uttryck och estetiska kvalitet, om förhållandena där den gjordes är si eller så, om fotografen ägnade sig åt deltagande fotografi, eller inte. De flesta som ser på en bild reflekterar inte över saken. Man reagerar i förstone intuitivt på bildens innehåll och utstrålning, inte hur den kom till. Att denna attityd lätt blir aningslös bevisas av den senaste tidens ramaskri över manipulerade djurbilder. I vår tid krävs mer än någonsin, en kritisk hållning till fotografier.

En bakomliggande fråga är vad slags bildestetik vi uppskattar, vad som ska anses nydanade och vad som blir trendskapande. Estetik är dock en subjektiv och föränderlig lära, alltid intressant att diskutera eftersom var och en har sin egen utgångspunkt, men också alltid ifrågasatt när normer ska slås fast. Inom fotografin, och nu menar jag generellt, har en tongivande uppfattning baserats på vad Susan Sontag skrev i On photography: ” fotografiskt seende kommer främst till uttryck i bilder av vanliga och triviala objekt…. Eftersom vi är likgiltiga för dem (i verkliga livet, mitt tillägg), visar dessa motiv bättre än andra kamerans förmåga att se” (dvs fotografens, mitt tillägg). Med denna estetiska inställning blir fotografier av allehanda alldagliga prylar och vardagliga situationer i samhället, upphöjda till högre konst än bilder av motiv som är uppenbart vackra, till exempel i naturen.

Man skulle kunna anklaga denna inställning för kultureltism. Sannolikt har de flesta människor en estetik som vilar på annan grund. Eller som Rowell uttryckte saken i en kommentar till ovanstående citat av Sontag: ”Det krävs en stor målmedveten ansträgning om man ska tycka att tråkiga och banala motiv har en större känslomässig sprängkraft än ett vackert naturfoto”.

Även om jag i stort håller med Rowell är det lätt att se logiken i Sontags hållning. Utveckligen har lett till att många som funderar kring fotografin skaffat sig en paradoxal uppfattning – att det banala blivit vackert och det vackra banalt. Jag skulle tro att uppfattningen beror på att vi numera tvångsmatas med överdådiga fotografier, inte minst med naturmotiv. Men, och denna reservation är viktig, även om det med dagens kameror är till synes lätt att få till snygga kort i naturen och att dessa massproduceras, är det skillnad mellan naturfotografier med djup och de som bara är yta, men skillnaden är subtil och beror lika i hög grad på fotografens syften och arbetsmetoder, som bilden i sig. För att uppfatta dessa skillnader krävs kunskaper om naturfotografins förutsättningar, något som många saknar. Fast egentligen beror ens inställning till olika fotografiska genrer på det triviala faktum att man föredrar vad man är intresserad av. Somliga tycker mest om att se på bilder av samhällslivet, andra föredrar naturfotografier. Inget konstigt i det. Henry David Thoreau 1857: ”It has come to this – that the lover of art is one, and the lover of nature another, though true art is but the expression of our love of nature.”