Jag har prövat en ny kamera i hemmamarkerna på Ingarö (alla bilder i bloggen är därifrån). Denna bild visar Björnö naturreservat och Nämdöfjärden någon dag innan vintersolståndet.

 

Många prylar införskaffar man ganska kallsinnigt. Bara de funkar som man tänkt sig råder frid och fröjd. Mer finns inte att tillägga. Se på en tvättmaskin, nog är det bara tillämpningen man är ute efter, att den tvättar bra. Inte står man där och lullar med apparaten, man är inte ens närvarande när den arbetar.

 

Andra prylar utvecklar man däremot en stark relation till. Ibland handlar det om det kärlek vid första ögonkastet. Dessa prylar betyder mer än bara deras funktion. De kan vara vackra att se på, sköna att ta i, hålla en hög kvalitet som ger emotionella vibrationer. De kan betyda mer än vad de är avsedda för. Att använda en sådan pryl frambringar vällust och inspiration. Rentav lycka. Kameran kan vara ett gott exempel.

 

Jag har ägt många kameror. Förmodligen har jag genom åren plöjt ned en liten förmögenhet i mina inköp, kanske lika mycket som en lyxbil kostar. Den tekniska utvecklingen har drivit fram de nya förvärven. Några kameror har varit mer älskade än andra, men ingen relation varar för evigt. Med sorg i hjärtat har jag sett hur utvecklingen sprungit ifrån gamla trotjänare. Samtidigt har nya älsklingar kommit till.

 

 

Några frostiga löv på visset gräs, ett alldagligt naturstilleben med nya kameran.

 

Först som sist är kameran ett verktyg. Och som alla hantverkare vet, är bra redskap halva receptet för framgång. Vilka kameror som duger finns inget sant svar på. De som ger inspiration och bra resultat för en fotograf, kanske inte funkar för en annan. Hursomhelst måste vi kunna lita på den, att kameran levererar det man har tänkt sig.

 

Jag är ständigt på jakt efter en kamera som har minsta möjliga storlek och ändå ger bästa möjliga briljans. Utfallet kommer an på sensorns upplösningsförmåga och kamerans objektiv. Fabrikationen av en liten kamera som ger utmärkt briljans, kräver dock mer av tillverkarna än en stor dito, därför blir de dyra och det finns inte särskilt många modeller att välja mellan. Med briljans menar jag att bilden är knivskarp där skärpan är inställd, men något mer måste också till.

 

Med skärpa menar vetenskapen objektivets upplösningsförmåga och kontraståtergivning i en kombination. Vårt synsinne är väldigt känsligt för kontraster, och kontrasten bestämmer mycket av skärpeupplevelsen när vi tittar på en bild. Bilder som är briljanta måste ha optimal mikrokontrast, ha en kapacitet att separera många valörer på en liten yta. Det förhöjer skärpeupplevelsen. Bra mikrokontrast är den egenskap som får bilder att se extra kristallklara ut, även i partier som är oskarpa på grund av att en stor bändare använts vid exponeringen och därigenom gett litet skärpedjup. Skärpan, mikrokontrasten och upplösningsförmågan hos objektivet bestämmer dess optiska kvalitet, dess krispighet. Allt hänger samman. Tillverkarna gör sina beräkningar, tar fram speciella glassorter och slipar linsytorna. Vissa lyckas bättre än andra.

 

Alla bilder behöver förstås inte vara kristallklara. Valet av kamera måste relatera till vad man vill fotografera. För egen del ägnar jag mig gärna åt ett motivområde som tjänar på kristallklara bilder, mer om detta strax. Efterbehandlingen av originalet (negativet eller datafilen) betyder också mycket för bildens slutgiltiga klarhet. Tidigare var arbetet i mörkrummet lika avgörande som kameraobjektivet, idag kan samma sak sägas om bearbetningen i datorer. Men det är en annan historia. Kameran och dess objektiv är min fokus i denna blogg.

 

Infrusna barr i en vattenpöl fotograferade med Sony RX1R. Den undre bilden visar en detalj förstorad till 100 procent. Objektivet är extremt krispigt (en egenskap som inte kommer till sin fulla rätt på en bildskärm).

 

 

 

Närbild av tallbark. Kameran har ett makroläge som gör att man kan göra vidvinkliga närbilder. Närgränsen är 20 cm.

 

För att hitta sin egen optimala kamera krävs en hel del tankemöda och utforskning. Marknaden är stor och nya produkter kommer ut i en strid ström. Tyvärr för plånboken, tar utvecklingen aldrig slut (se min tidigare blogg ”Valet av kamera”, augusti 2012). I dagarna har jag skaffat en ny kamera som ger mig sällsynt stor njutning att använda, en Sony RX1R. Min entusiasm bottnar i dess lilla storlek, och att den trots detta har en stor sensor (fullformat) utan ”antialiasing filter”. Kameran är försedd med ett permanent vidvinkelobjektiv som är ”state of the art”, en Carl Zeiss Sonnar 35 mm/f 2,0, en skarpare och mer vältecknande glugg finns inte att få. Med detta sagt blir jag en obetald reklampelare för prylen och låt gå för det. Skulle tro att den som läser här vill veta. Antialiasing filter är ett påhitt av kameratillverkarna för att minska risken för störande moiré i bilden (något som kan uppkomma om motivet har regelbundna mönster, byggnader exempelvis), men filtret försämrar samtidigt bildskärpan en aning. Nästan alla digitalkameror har ett AA filter. I naturen är moiré sällan ett problem och filtret därför onödigt för naturfotografer.

 

Min förtjusning med nya kameran beror på att jag tycker väldigt mycket om en viss typ av motiv. Jag brukar kalla dem naturstilleben (inom konsten är stilleben en typ av motiv som bara innehåller föremål). Karaktären hos dessa fotografier bygger till betydande del på deras krispighet. De fångar detaljer och stämningar i naturen, och syftar till att återge skönhetsintryck och en känsla av estetik. Jag har min estetik, alla har sin. När grannarna för länge sen ville hugga ned ett antal stiliga torrakor som byggherrarna avsiktligt lämnat kvar i området som vi då bodde i, blev jag upprörd. Döda träd var fula tyckte grannarna, men finns det något vackrare trädslag att se på och fotografera än silverfuror? De är perfekta naturstilleben.

 

Fallen silverfura vid Björkvik.

 

 

Fallna ekar några hundra meter från hemmet.

 

 

 Alkärr på Björnö.

 

Årets sista stensopp.

 

Av alla bilder i dagens störtflod är de som innehåller naturmotiv de mest älskade. Men naturens estetik finns inte bara i uppenbart vackra vyer, eller tjusiga blommor och bildsköna djur. Naturmotiv vid sidan av det allmängiltiga har, som jag ser det, bättre förutsättningar att bli skön bildkonst. Naturstilleben vittnar om ett personligt ställningstagande, är ett uttryck för den specifika estetik som fotografen står för. Man behöver för den skull inte bli högtidlig (som ofta är fallet när begreppet konst förs på tal). Naturstilleben är okonstlade bilder, de manifesterar vad fotografen sett utan att trixa. De är inte fotografier som försöker efterlikna målningar. Och de är sällan ärtiga på det sätt som krävs för många gillatummar på nätet. Naturstilleben är ett fotografi som är ett fotografi som är ett fotografi. Kompositionen och ljuset betyder mest, men skärpan, kontrasten och bildens krispighet har också ett betydande inflytande på tilltalet. Skärpedjupet brukar vara stort, men kan ibland vara utstuderat kort.

 

Jag vet ingen mer kreativ avkoppling än att ströva omkring i naturen med en kamera, gärna i hemmamarkerna, och leta efter motiv som kan bli naturstilleben. Att fotografera dessa observationer handlar inte om att skapa odödliga konstverk, ett naturstilleben avbildar jag bara för min egen skull, bilderna kommer sällan till användning. Jag har tusentals i mitt arkiv som aldrig visats. Vilka naturbilder är för övrigt långlivade? Nästan alla går sotdöden till mötes, vilket inte hindrar att jag tycker om att göra naturstilleben för min egen tillfredsställelse. Kameran skärper min perception i naturen, den slipar min estetiska hållning, får mig närvarande på ett högre plan och är på ett allmänmänskligt sätt en rolig syssla. Varför kräva mer? 

 

Det är för att fotografera dessa naturstilleben som jag skaffat den nya kameran som är liten som ett cigarettpaket och ändå ger ett lika kristallklart resultat som en gammal tung och åbäkig storformatskamera med bladfilm, som är stor som en portfölj och dessutom kräver ett stativ av tyngsta sort och en uppsjö med filmblad som fyller en hel matkasse. Den stora fördelen med nya lillkameran (ihop med ett litet nätt stativ) är att jag kan röra mig ledigt som en katt, och enkelt komma till skott i besvärliga lägen, en trång miljö till exempel, och ändå skapa ett av mig godkänt resultat. I dag finns ingen anledning att bära med sig fler och tyngre prylar än man behöver. Har det någonsin varit motiverat?

 

DOCK, kan någon se skillnaden mellan bilder av nya lillkameran och bilder av de flesta andra nutida kameror? Jag kan det och många andra fotografer kan det, men gemene man som inte är ”fotograf” och inte detaljgranskar en bild, upptäcker förmodligen inget märkvärdigt. Under en bildbetraktelse skannar man över ytan och assimilerar motivet som helhet. Innehållet är det viktiga. Att en bild är extra kristallklar upptäcker man först om den placeras bredvid en annan bild som inte är lika krispig. Fotografin är relativistisk.

 

Nej, det är inte för att sticka ut som jag förvärvat den nya kameran. Det jag istället vill bejaka är förmånen att kunna arbeta med en doning som är liten, lätt och snabb, och som är skön att se på och ta i, och som snudd på ger en sensuell känsla när den riggas på stativet inför en fotografering, den där tillfredsställande förnimmelsen som väller fram när verktyget håller måttet. Någon frågar: är inte ett fast objektiv som inte kan bytas ut, en begränsande faktor. På sätt och vis ja, men i min föreställningsvärld behöver man inte alltid en massa objektiv. Med fast brännvidd kalibrerar man sitt seende efter objektivets bildvinkel. Och man kan oftast förflytta sig för att ändra sin komposition. Generellt sett föredrar jag fasta brännvidder framför zoomobjektiv. Jag tror att min iakttagelseförmåga stärks av det.

 

 

Eftersom objektivet är ljusstarkt kan man göra bilder med kort skärpedjup. Oskärpan, objektivets bokeh är underbar i nya kameran.

 

 

 

Sitter på kammaren i dunkelt decemberväder och funderar över nätet, konsekvenserna för fotografin i allmänhet, och oss fotografer i synnerhet. Ingen som fotograferat länge kan vara likgiltig, ingen som är nyförälskad i digitala erans bildskapande kan vara oberörd. Under det senaste decenniet har verkligheten stöpts om. Nästan alla har skaffat digitalkameror eller mobilkameror, alla är ”fotografer” och många vill lägga ut sina bilder på nätet. Verkligheten har förändrats. Det blåser en bildstorm över världen, nej förresten, det pågår ett färgsprakande vulkanutbrott som håller på att förändra vårt sätt att kommunicera med bilder.

 

Den här bilden fotograferades 1975 och är en skannad Kodachrome från Jåggåsjgaskatjåhkkå mot Rapaselet i Sarek. Jag lade ut den på Facebook med en kort kommentar om värdet av gamla dior. Den fick hyfsat många gillatummar.

 

Idag konsumerar vi bilder som mat. Bildhungern verkar aldrig ta slut, vi tittar på nätets bilder som vore de munsbitar. Vi smakar och sväljer snabbt, för att genast kasta oss över nästa tugga. Har ett nytt pavlovskt behov muterats genom digitaltekniken? I den galna tidningen MAD fantiserade man på 1960-talet om människokroppen och hur den skulle kunna förändras av tekniken. Personer som hela tiden hade en transistorradio tätt intill huvet ritades med ett jättestort öra. Jag försöker minnas om de också publicerade en nidbild av någon som höll kameran för ögat, men kommer inte ihåg. Kanske kunde redaktionen inte föreställa sig utvecklingen inom fotografin. 

 

Vi lever i ett teknikskifte med oanat genomslag. ”Teknik slår politik”, sa den energiske entreprenören Jan Stenbeck när reportern frågade varför inte han, med sin starka utvecklingstro, hellre blev politiker. Teknik slår politik, en klarsynt reflektion, eller hur. Tekniska förändringar har lagt grunden för de flesta omvälvningar i mänsklighetens historia. Datoriseringen, nätet och de digitala kamerorna är det största som hänt fotografin sedan genombrottet i mitten på 1800-talet.

 

Vårt behov av bilder och lusten att dela dem med andra bekräftas som aldrig förr genom detta teknikskifte. Ständigt med en digitalkamera till hands och ständig uppkopplade vandrar vi genom livet. Är vi fängslade av möjligheterna, eller har vi tillfångatagits av tekniken? Är vi digitalister som behöver nyktra till?

 

Alla som älskar fotografin berörs av detta tekniska vulkanutbrott. Bilderna väller fram som ett lavaflöde, men när glöden slocknar blir de till aska. Det mesta som flimrar förbi på nätet lever bara ett kort klick. Är de bra eller dåliga, har liten betydelse. Hur många tittare går tillbaka till en godbit som legat ute en månad, ett år eller ett årtionde? Bara att hitta nätplatsen där man såg bilden kan vara ett projekt.

 

Digitalfotografin och nätet har devalverat bildernas värde. Bildmarknaden har kraschat. Fotografer som förr försörjde sig på ett mödosamt ihopsamlat arkiv har ingen inkomst längre. Vilken användare vill betala ett skäligt pris för en välgjord bild, när det finns alternativ på nätet som är nästan lika bra och som dessutom är gratis eller överkomliga för en spottstyver?  Forna tiders Fotografer, professionella och drivna amatörer, fotograferade med föreställningen att åtminstone deras bästa resultat hade ett bestående värde, både ekonomiskt och dokumentärt. Vilken grandios illusion idag! Inom gammelmedia sparkar man ut anställda fotografer. Bilderna får man fram ändå.

 

Nätets sociala medier har blivit det nya formatet för fotografin. Dessa är tillgängliga för oss alla. För framgång krävs klickvänliga bilder. Lek med tanken att ingen vet vem Ansel Adams var, och att ingen har sett hans bilder. Om dessa läggs ut på ett socialt medium under okänd signatur, hur många gillatummar skulle de få i jämförelse med andra? Idag kryllar det av alster på sociala medier som har Adams älskade Yosemite i fokus, den ena mer publikknipande än den andra. Det finns tricks för att vinna uppskattning, men erkänt stora fotografer i det förgångna gjorde inte nödvändigtvis klickvänliga bilder. På sociala medier jämförs allt genast med helheten, konkurrensen om uppmärksamhet är gigantisk och få bilder kan få ikonstatus eftersom det hela tiden kommer fram nya och ännu starkare bilder av redan fotograferade motiv. Det mesta i tillvaron har ju redan fotograferats (utom nyhetshändelser). Alltid finns det någon med en kamera till hands när något objekt materialiseras till ett strålande motiv i ovanlig dager. Då haglar ovationerna på nätet, men flödet dränker det mesta i sin forsande ström.

 

Alla som vill något med sin kamera måste förhålla sig till denna verklighet. De som är nytända har troligen lättast att se fördelarna, enorma möjligheter har öppnats, kreativiteten sprudlar. De mängder av bra och inspirerande bilder som görs idag fanns aldrig förr. Inte så mycket skräp heller, men älskar man bilder är tillgången numera gränslös. Vi som fotograferat länge har svårare att förhålla oss till detta teknikskifte. Vi växte upp med andra värderingar, kunskaper och en mycket mindre mängd bilder att titta på.

 

Svartvita bilder gör sig ofta sämre i sociala medier. Motivets karaktär har förstås sin betydelse. Bilden från Knivkammen mot Kaskasatjåkkå fick måttligt med tummen upp på Facebook.

 

Denna färgstarka bild av Mount Everest med toppen belyst i solnedgången blev däremot ganska uppskattad på Facebook. Mustiga färgbilder är vad många älskar att gilla.

 

Det finns fotografer som längtar tillbaka till den gamla tiden, men jag vill inte vara en av dem. För några år sedan gick jag med i Facebook och har portionerat ut en hel del sen dess. Efter hand lär man sig den allmängiltiga smaken. Gillatummarna sänder tydliga signaler tillbaka till fotografen. Facebook är en ömsesidig kommunikation, responsen kommer blixtsnabbt, men man ska nog inte uppfatta denna erkänsla som en tumstock som mäter bildernas kvalitet (vad detta nu är). Dataskärmen och mobilen gynnar vissa typer av motiv, andra gör sig bättre i tryck eller på utställningar, blir mer synbara om de får ta större plats än vad datorskärmen medger.

 

Likriktningen är stor på nätet. Vart bilderna hamnar i den digitala floden har också betydelse för hur många surfare som hinner uppmärksamma dem. Tidpunkten när de läggs ut är inte oviktigt. På de sociala medierna måste man vara streetsmart för att lyckas bra, få många beundrare och gillanden, om det är målet. Kanske pågår något av en byteshandel med tummar. Om jag gillar ditt ser jag helst att du gillar mitt. Somliga bildleverantörer bygger upp (eller får spontant) en slags klubb med hängivna supportrar som hyllar nästan allt som läggs ut, men direkt dåliga bilder gör sig inte gällande. Facebook är ett forum där man fritt kan visa för många vad man fotograferat – detta är stort. Det är också ett unikt medium för texter, meddelanden och hälsningar.

 

Instagram har ett mastigare bildflöde än Facebook, är mer inriktat på det. Mediet vänder sig främst till mobilanvändare, även om man också kan se bilderna på en dator. I viss mån är Instagram tänkt att användas för direktsändning. Man tar en bild med mobilen och i nästa ögonblick skickas den ut på Instagram till allmän beskådan. Numera är detta medium lika mycket en plattform för portfolios; mängder med arkivmaterial förs över till mobilen från datorerna och läggs sedan ut på Instagram. Här finns flera miljarder (!) bilder, och flera hundratals miljoner (!) människor är anslutna som bildleverantörer och tittare.

 

Min första bild på Instagram är från Skottland och visar berget Liathach (beskuren). Jag blev förvånad att den redan på kvällen då den lades ut fick drygt 30 gillatummar. Responsen kan vara blixtsnabb på Instagram.

 

På Instagram presenterade jag i beskuret skick denna bild, också från Skottland, Elgol på ön Skye. Jag trodde den skulle ge stort gensvar med sitt luddiga vågskvalp som brukar vara en uppskattad effekt, men icke. På Facebook däremot, gav den en bra utdelning. Landskapsbilder blir småttiga när de syns i mobilen, vilket kan vara en förklaring.

 

Bilderna på Instagram är kvadratiska. Utmärkt, säger gamla 6x6-fotografer som lärt sig älska det formatet. En begränsning, tycker jag. Alla motiv kan inte beskäras framgångsrikt till kvadrater. Panoramabilder gör sig inte alls på nätet. Instagram tillåter för övrigt en del bildredigering, det finns flera filter som gör att man kan skruva på färgerna. Funktionen är populär, alltför populär menar många. Instagram, liksom Facebook, gömmer smarta vägar till uppmärksamhet. Om man upptäcker och använder dem kan triviala bilder kan få tiotusentals gillatummar. Fotografer som vill navigera rätt skaffar sig många så kallade vänner (Facebook) och följare (Instagram).

 

 

En ögonöppnare. Bilden visar Rapaselet i Sarek i hänförande septemberljus. Jag har visat den på utställningar och haft med den i en bok. De flesta som ser bilden verkar tycka om den. På Instagram gav den först måttlig uppskattning, 41 gilla efter något dygn. En vecka senare upptäckte jag att den hade kopierats över till en annan sida, Pro_ig Showcasting Instagrams Finest Artist, och simsalabim drog den in drygt 1250 upptummar. Där trängs den med över 400 000 andra bilder!

 

Jag har nu varit med i Instagram en månad och förstår allt bättre vilken typ av bilder som passar där, hur vägarna går för att vinna uppmärksamhet. Andra sociala medier som Twitter, Flickr och Tumblr, har jag inte prövat än och frågan är om man ska vara med överallt. I lagom doser är de sociala medierna ett unikt forum att visa bilder i, men vistelsen därute blir lätt en drog som slukar tid och energi. Tummarna verkar som endorfin, man vill gärna ha fler k(l)ickar och lägger ut och lägger ut för att få sin återkoppling. Kanske är det när allt kommer omkring en kolossal fototävling som pågår. Vill man dessutom titta på andras utlägg, skicka tummar hit och dit och kommentera andras bilder, ja då kan verksamheten på Facebook och Instagram bli ett heltidsjobb.

 

Att detta lejon inte gjorde något större intryck på Instagram, kan nog lätt förklaras. Ska det vara bilder med lejon  måste det finnas en dramatik för att dra blickarna till sig. Jag ville testa eftersom jag själv tycker att detta är ett ganska lyckat porträtt.

 

Jag har också prövat mer personligt färgade stämningsbilder, som denna från en Smålandssjö. Inget för Instagram, kan jag konstatera.

 

På Fotomässan i Älvsjö hörde jag nyligen något som är remarkabelt i detta sammanhang. Unga fotografer som vill framåt nöjer sig inte längre med tummarna på nätet. De vill hellre få sina bilder publicerade i etablerade trycksaker, typ tidningar, magasin och böcker. Detta är en mycket mer begränsad värld som genom sin exklusivitet ger högre status och mer bekräftelse. Är gammelmedia på väg att ta revansch? Sociala medier saknar ett kvalitetsfilter som skiljer agnarna från vetet. Det är baksidan av nätets allemansrätt och gratiskultur. Gammelmedia kan inte överleva utan detta filter. Redaktörerna bedömer om bilderna ska publiceras.

 

För egen del fortsätter jag lägga ut bilder på sociala medier, men vill inte spendera för mycket tid i systemet. Att vara fotograf IRL (in real life) är roligare – ta bilder, hålla föredrag, göra utställningar och producera böcker och artiklar. Jag tänker så här: mina bilders ekonomiska värde och deras livslängd har urholkats genom utvecklingen. Varför då inte visa ett urval i sociala medier, bättre så än att de gömmer sig i en datormapp man sällan tittar på, eller samlar damm som dior och negativ i det analoga arkivet. Att visa sina bilder för andra är, när allt kommer omkring, vad fotografin till syvende och sist går ut på.