Är på väg hem. Kör ensam på efyran, från Norrköping i kvällningen en dag i förra veckan.

Skurväder.

Molnkreationer tar form på himlen, och den sjunkande solen målar gul färg på vattenångan. I backarna upp till Kolmården syns fabulösa fotomotiv blomma ut i skyn. Bredvid mig ligger stora kameraväskan, jag är redo, men motorvägen kräver min uppmärksamhet. Gillar inte situationen. Bakom ratten i motorvägsfart måste det vara körningen som gäller. Mina ögon pendlar mellan himlen och vägen – trafiken är gles. Hjärnkontoret börjar arbeta. Var kan jag köra av efyran? Känner mig fångad i en hage, som man ofta gör på stora motorvägar. Under tiden blir molnen allt mer färgstarka och fotogeniska.

 

Efter en lång sträcka utan avfart säger jag åt mig själv att lägga av. Det är kört, du hittar ingen bra plats att gestalta molnen, snart slocknar ljuset, se framåt och tänk på vägen. Okej, jag ger upp. Det kommer alltid nya tillfällen, det är en tröstens tanke. Har precis lagt ned projektet att fotografera och börjat njuta av kvällningens skönhet, när skylten till Jönåker dyker upp. Ett snabbt beslut, en sista chans, jag kör dit. Om jag inte minns fel finns åkerfält vid den gamla avdankade riksvägen där i närheten. Avfarten leder mig rätt och ett svampliknande cumulonimbus tornar upp sig som en begynnande tornado över fälten och husen. Jag stannar och börjar fotografera – i sista minuten. Efter några klick har solen försvunnit och molnet förlorat sin kontrast. Den vita massan börjar se ut som en lealös geléklump. Kul att det blev något, tänker jag och vänder åter mot efyran. Känner mig som en amerikansk ”storm chaser” i mellanvästern.

 

Roadside photography som jänkarna säger, är inte alls min melodi. Med begreppet menas att man åker omkring med kameran i sin bil och letar efter motiv. De mest halsbrytande entusiasterna jagar tornados med risk för liv och lem. De som är mer stillsamma kan fånga fantastiska scenerier från parkeringsplatserna i amerikanska nationalparker. Jag är inte svag för detta sätt att förhålla sig till naturfotografering. Bilturer och naturupplevelse hör inte ihop. Framförallt gillar jag inte att ruscha med kameran för att ta en bild. Men ibland är det bara från vägkanten man kan få fantastiska bilder.

 

 

 

 

Jag minns ett annat tillfälle av ruschig roadside photography. Det var i början av 1990-talet och vi i min familj brukade fira julen vid Grövelsjön i Dalarna. En gång på hemväg i sträng kyla och med en fullpackad bil och våra två rastlösa barn i tioårsåldern placerade i baksätet, kunde jag inte bärga mig. När vi passerade intill Österdalälven vid Åsen såg jag ett otroligt motiv och stannade vid vägens snövallar. Det var minus trettio grader, en öppen älv som ångade och fantastiska dimfrostbildningar hade pansrat in strandskogen i en vit stass. Nu gällde det att handla snabbt, inte för att motivet riskerade försvinna, utan för att ungarna kunde tröttna (och för att det var så isande kallt). Jag klättrade ned en bit i slänten mot älven, riggade min stora panoramakamera på stativet, mätte ljuset med en lös ljusmätare, satte på ett gradationsfilter framför objektivet, ställde in bländaren, spände slutaren och tryckte av. En bild till med ljusare exponering måste till. Samtidigt från bilen hördes ropen skalla: Kom pappa! Jag spände slutaren och knäppte igen, och sen med stelfrusna händer och vit nästipp rusade jag uppför snöslänten till bilens värme, och sen iväg. Jag kan inte säga att det var en kul fotografering, men resultatet var inget jag ångrade. Bilden som blev till har publicerats många gånger.

Man har sina principer, och man bryter mot dem. Flexibil kallas det visst.