Kan man fotografera kvintessensen av ett landskap? När jag var i Bretagne för några veckor sedan handlade mina fotografiska funderingar om den saken. Hade aldrig varit där förut. Hade en ganska grumlig uppfattning om vad som väntade. På kort tid skulle jag försöka uttrycka områdets natur i mina bilder. Läs om prövningarna i denna blogg.

 

Bretagne är den västligaste halvön i Frankrike, en Europas utsträckta hand mellan Engelska kanalen och Biscayabukten. Namnet får fåkunniga att tänka på en dramatisk kust, som piskas av stormarna på vintern när väldiga atlantvågor bränner mot klipporna. Men min vision och verkligheten stämde inte helt. Hade snarast tänkt mig en högplatå som slutar med släta, branta kustklintar som störtar lodrät ned i havet. Men i det Bretagne jag såg var stränderna relativt låglänta och klipporna mycket sargade av vittring, visserligen bestående av naket urberg, men knappast imponerande höga. I vattnet utanför fastlandet stack en oväntad arkipelag upp med skrovliga skär som bitvis såg ut som svenska utskärgårdar. Ibland växte klipporna till resliga raukar. Ett släktskap med Hovs Hallar var påtagligt.

 

”Den rosa granitkusten” (Cote de Granit Rose) på norra sidan av Bretagne hade även en del likheter med norra Bohuslän, men de naturgeografiska skillnaderna är större. I Bretagne har ingen inlandsis slipat granithällarna till runda kobbar. Vittringen resulterar istället i sprickiga torn och gapande klyftor med avrundade kanter och knottriga ytor på stenar och block. Landskapets look är regnets verk i sydligt belägna granitlandskap. Klippan smulas av kemisk nedbrytning till grus, medan våra nordiska skärgårdar har formats av mekanisk slipning från inlandsisar, och av frostsprängningen. I Bretagne är dessutom havsdyningarna imponerande kraftfulla. De äter sig in i berget och söndrar det långsamt, och tidvattenskillnaden är stor, över 5 meter. Med sex timmars mellanrum förvandlas kusten radikalt när ebben drar sig tillbaka. Skärgårdar och stränder ser plötsligt ut som tömda regleringssjöar. Mellan skären breder mörka och geggiga slätter ut sig. Vackert?

 

Alltnog, jag blev mycket häpen över den vilda nimbus som kusten hade trots att den inte såg ut som jag hade väntat mig. Den var inte direkt spektakulär, men likväl dramatisk. Den otyglade karaktären låg på ett annat plan än svindlande höjdskillnader. Kusten tog form genom de trasiga och kämpabetonade klipporna och tidvattnets eviga puls, och jag kände omedelbart att det var detta intryck jag ville fånga med kameran. För att få rätsida på ambitionerna under fem utmätta dagar tvingades jag snabbt orientera mig om de bästa vinklarna. Bretagne var en fotografisk vit fläck för mig, hade inte sett många bilder från området. Den skrivna informationen på engelska var inte mycket att hämta. Alltså fick jag ta fasta på kartstudier, min intuition och den information jag kunde fånga upp på plats. Mycket tydde på att ”Den rosa granitkusten” var ett bra val, vilket det också visade sig vara. Men hur skulle jag tackla landskapet med kameran?

 

För det mesta är jag en konkret naturfotograf. Har svårt att ställa in skaparsinnet på renodlade abstraktioner, jag föredrar stora skärpedjup och platsidentitet. Helst ska det på något sätt framgå i mina bilder var ungefär de är tagna. En noja kanske, bara för att jag är geograf av födsel och ohejdad vana. Hursomhelst medför min läggning att jag sällan lägger ned någon möda på att leta efter svårbegripliga och gåtfulla naturmotiv, i synnerhet inte när jag är på nya platser. Å andra sidan kan jag tycka om andra fotografers abstraktioner av naturen, antingen de görs i form av extremt snäva utsnitt eller med fototeknikens hjälp, till exempel oskärpa. För egen del vill jag hålla mig till den konkreta fotografiska stilen. För några år sedan hade jag en duvning med en bildmänniska om betydelsen av geografisk närvaro i bilderna. Bry dig inte om det, var rådet jag fick, men jag framhärdade och gör det fortfarande. En naturbild som antyder platsens identitet och samtidigt innehåller både estetisk och esoterisk kvalitet är högsta målet för mig som landskapsfotograf, även i en konstnärlig kontext.

 

I Bretagne utvecklade en av impressionismens kända konstnärer Paul Gauguin sin målarstil i slutet av 1800-talet. Inom landskapsmåleriet är variationen av stilarter gränslös. Inom fotografin sätter den realistiska bildåtergivningen tydliga gränser. Upphäver vi det realistiska draget i ett fotografi kommer bilden inte uppfattas som ett fotografi. 

 

”Jag vill inte beskriva platser. Jag är intresserad av linjer, former och rektangeln.” Den berömde amerikanske landskapsfotografen Robert Glenn Ketchum formulerar bestämda uppfattningar om sin fotografiska gärning i en bok. Jag vet dock inte om han är ärlig mot sig själv. Jag tycker faktiskt att många av hans storartade fotografier är platsrelaterade. På ett sätt blir det alltid så när man har naturen som motivområde för kameran. Platserna med deras vegetation, vattendrag, landformer och ljusförhållanden sätter ramarna för vad man kan fotografera.

 

För egen del letar jag idogt efter subtila detaljer som ger platserna en personlighet. Men det ska framgå vad detaljen är för något – en tydlig konkretion och ingen medveten abstraktion. Gärna placerar jag detaljen som ett iögonenfallande inslag i miljön. Klipplandskap har en stor dragningskraft på mig med sin rika variation av former och texturer. Bretagne har mycket att erbjuda ur den synpunkten.

 

 

Vid Le Gouffre var kusten särskilt karaktärsfull och söndrig. Jag stannade ett par dagar här och denna bild är från en ganska blåsig eftermiddag med dånande bränningar när tidvattnet var på väg tillbaka och molnskyarna hade dragit sig undan för att låta solen smeka över klipporna.

 

 

 

Mellan byarna Tregastel och Pierros-Guirec ligger en av de mest bejublade kuststräckorna där omfattande bebyggelse tränger sig ned mot vattnet. Semesterorterna avlöser varandra. Jag tältade vid campingplatsen vid Tregastel Plage och gick upp i den arla gryningen en mulen morgon då detta segelskepp hade kastat ankar i bukten.

 

Någon stund senare under samma gryning hittade jag den denna sammanväxta tångruska och grönalgpladuska som satt på en granithäll som låg avigt till. Jag fick klättra ned på blottade block i ebb. Kunde inte motstå frestelsen. I bakgrunden syntes några öar i Les Sept Iles.

 

 

Pladuskan var som ett födelsemärke i landskapet och gav platsen karaktär. Jag roterade ett helt varv runt det hela för att hitta olika vinklar.

 

 

Sommarskymningen vid Le Gouffre kan vara färgstark. Här har jag utnyttjat HDR-teknik för att teckna ut kontrasterna. Två bilder har lagts ihop i Photoshop, den ena exponerad efter himlen, den andra efter förgrunden. Kameran står på ett stativ och kompositionen är på millimetern exakt lika i båda bilderna. Dock hinner molnen flytta sig en aning mellan exponeringarna, vilket framträder i himlens ljusbrytningar efter sammanslagningen. En del onaturliga bårder i molnen måste därför jämnas ut.

 

 

Ebben vid Le Gouffre är en grymt ödslig syn. Jag är uppe en tidig morgon med regn i luften och ett mättat blåljus som strålar ned från himlen och reflekteras från alla fuktiga markytor. I ett kaotiskt myller av blottlagda block går jag omkring och letar motiv. Och jag funderar: om det här hade varit en kraftverksdamm utan vatten i hade intrycket varit vedervärdigt. Bland det fulaste som kan ses i ett landskap är nakna regleringsmagasin. Men här i Bretagne, där liknande förhållanden orsakas av naturens tidvatten, berörs jag av en annan känsla. Eftersom all osminkad sten och sand är naturlig framsprungen kan jag se skönhet.

 

 

Sjöfart och kust hör ihop och fyren vid Coz Porz är ett av många landmärken som blivit rest till hjälp för fartygens navigering.

 

Som en naturlig vaktpost vid havet står denna medfarna granitknalle, medan en välväxt planta av strandkål omedvetet försöker efterlikna knallens form och textur. Konvergens kallas detta möte med ett annat ord. Le Gouffre

 

 

Vid Tregastel växer klockljung och käringtand i flätade mattor som är en syn för gudar under blomningen i början av juli.

 

Måste avrunda med detta hus som lär vara ett Frankrikes mest avbildade. Det ligger vid Le Gouffre och är ett givet motiv för all med en kamera till hands. I en bok läste jag att ägarna hade stämt en reklambyrå som utan tillstånd använde en bild av huset i en kampanj. Domstolen dömde till husägarens fördel och de fick ut ett skadestånd. När jag passerade huset några gånger under två dagar stod hela tiden två bilar parkerade framför förstukvisten fast huset var tomt. Jag misstänkte att bilarna stod där på pin tji för att förstöra stämningen i våra bilder. Antar att ägarna är av den gammalmodiga typen, som aldrig hört talas om Photoshop.