Om bakgrunder och oskärpa handlar denna blogg. Snigelns solhälsning ger en vink.

Makro är ett underligt ord inom fotografin. Ursprunget är grekiskt och det betyder stor. Idag ingår det i sammansatta termer som betecknar någonting stort, exempelvis makroekonomi. Motsatsen till makro är mikro som betyder litet på grekiska. I mikroskopet tittar vi på oansenliga ting vilket framgår av instrumentets beteckning. Dock, inom fotografin kallas det makro när vi avbildar pyttesmå saker. Orsaken är att små motiv blir stora när man fotograferar dem, men lite kryptiskt med terminologin är det allt. Förstorad mikro kallas makro!

 

Hursomhelst hör makrofotografin till de mest populära sysslorna. Alla älskar blommor. Hur många vill inte krypa med sin kamera fram till kronbladet hos första blåsippan? Örten liksom vädjar till det. Jag vet inte hur många gånger jag gjort så. Det är nästan som en akt i andakt – äntligen vår.

 

Blommor är kanske de mest populära fotomotiven av alla. Deras färger och former är underbara och lockar fram skönanden inom oss. Ändå kan man inte säga att det bara handlar om att rikta kameran rätt och knäppa för att få till något bra. Även närbilder kräver sin fotograf. Mycket handlar om bakgrunden och hur den ser ut, men även ljuset och skärpedjupet är viktiga beståndsdelar i bildskapandet. Fördelen med blommor och många andra makromotiv är att man kan ge sig tid att komponera bilden. Motivet står still.

 

Numera talar vi gärna om bokeh, ett japanskt ord som betyder suddig. Typen av bokeh är betydelsefull för bildens karaktär och här kommer tekniken in i sammanhanget. Olika objektiv ger olika slags oskärpa. Utan att gå in på detaljer kan jag konstatera att bilderna påverkas påtagligt av objektivet. Bländarens konstruktion får effekter på den suddiga delen i en bild. En sol och de solreflexer som ligger i oskärpa kan vara runda eller kantiga (vilket känns artificiellt). Bländarlamellerna är orsaken. Hur mycket nedbländning man gör påverkar reflexernas utseende och dessutom, skärpedjupet bestäms av hur mycket vi bländar ned. Även brännviddens längd är betydelsefull för skärpedjupet. Kort ger djupt, långt blir grunt. Allt detta är skåpmat för varje trägen fotograf.

 

Jag har upptäckt att min TS-objektiv är bland de bästa redskapen jag haft för makrofotografin. Fördelen är att man kan luta skärpeplanet och få skärpa både i blommans fram- och bakkant utan att blända ned. Jag slipper alltså använda en liten bländare som ger en sämre bokeh. För att komma riktigt nära använder jag ofta en mellanring på TS-objektivet. Skärpeplanets lutning gör bokehen mycket mjuk och behaglig att titta på. Resultatet blir en bild som har skärpa där man vill ha den samtidigt som det bildas måleriska oskärpeformer i bakgrunden.

 

Man kan också påverka bildens bokeh med hjälp av Photoshop, sudda bort skarpa kanter och onödiga reflexer i bakgrunden. Om detta är en moraliskt godkänd teknik är upp till var och en. Sådana bildförändringar är i alla fall harmlösa jämfört med allt klipp och plock då det föds en syntetisk bild av flera andra bilder.

 

Fördelen med långa brännvidder i makrofotografin är att avståndet mellan motivet och kameran kan vara stort. Om exempelvis en intressant växt står svåråtkomligt placerad kan det bli nödvändigt att utnyttja detta. Vill man fotografera skygga smådjur är långa teleobjektiv ihop med mellanringar utmärkta hjälpmedel. Jag använder mitt 500 mm supertele med mellanringar, om det behövs (se nedan). Med allt detta sagt är min slutsats att de så kallade makroobjektiven inte nödvändigtvis är de mest användbara för närbilder.

 

Ofta vill vi göra vackra och dekorativa närbilder, men ibland vill man hellre skapa en bra dokumentation av till exempel en blomma ihop med sin miljö. Sådana bilder kan förstås också vara vackert komponerade, men de har framför allt en mer berättande karaktär, snarare än estetisk. Till dessa närbilder är de moderna kompaktkamerorna med sina extremt kort brännvidder mycket användbara. Närgränsen blir extremt liten med dessa kameror, samtidigt som skärpedjupet är extremt stort. Resultatet blir perfekt om man vill skapa ekologiska växtbilder som säger något mer än bara att blomman är vacker.

 

Slutligen några ord om den mentala sidan av närbildsfotografin. Som naturfotografer är vi ofta intresserade av lite av varje ute i markerna. Förr ville jag oftast vara förberedd för alla slags motiv på mina utflykter, hade med mig makro- och teleobjektiv, mellanringar och stativ, blixtar och reflexskärmar etc. Efterhand märker man att det är en svår uppgift att gå omkring som en allseende fotograf utrustad för vartenda motiv som kan dyka upp. Det blir många prylar att bära på och uppmärksamheten splittras. Numera, när jag vill fotografera närbilder, är detta min huvudsakliga fokus. Andra motiv får vara.

Under arbetet med boken Sveriges Nationalparker tog jag mig ned i ravinen som Muddusjåkk karvat ut. Bara att komma ned var ett äventyr och den blockrika ravinen är tveklöst en av Sveriges mest svårframkomliga platser. Här går inte många människor. En vildmark i ordets rätta bemärkelse - eller? Läs mer om begreppet i denna blogg.

Modersmålet kan vara en boja, internationell engelska en befrielse. Smaka på dessa båda begrepp som möjligen betyder samma sak: vildmarksfotografi – wilderness photography. På engelska låter det mäktigt, som den internationellt aktade verksamhet det är frågan om. På svenska har begreppet en annan underton, om inte töntig så i alla fall mer lättviktig. Det officiella Sverige har svårt att förhålla sig till vildmarken – på ett kultiverat sätt.

 

Svenska Wikipedia skriver följande: ”Vildmark kallas ett område som ligger avskilt från civilsationen och som är mer eller mindre orört av människor. Sveriges fjälltrakter kan kan i mångt och mycket klassas som vildmark samt de flesta skogsområdena. I övriga världen kan savannerna, regnskogarna och tundrorna räknas som vildmark. Även öknar och polarområdena (nordpolen och sydpolen) kan klassas som vildmark. Vildmarker är oftast helt obebodda eller endast bebodda av naturfolk, exempelvis samer, indianer och eskimåer. Vissa vildmarksområden är eftertraktade turistmål, bland annat för fotvandring, jakt och safari.”

 

Detta är allt som kan läsas om begreppet vildmark, inte mycket mer än i en turistbroschyr från avfolkningslänen. Nationalencyklopedin är lik tunnsådd.

 

Den engelska versionen av Wikipedia innehåller en lång artikel som utreder ordet Wilderness i 10 delkapitel. Texten fördjupar och problematiserar vad saken handlar om. I den internationella litteraturen finns en oöverskådlig produktion av böcker om wilderness, vad detta är och står för, hur den ska bevaras och ”skötas”, för att inte tala om bilderböckerna. På svensk botten är utbudet magert. De två språkversionerna av Wikipedia speglar något väsentligt om begreppets inflytande i olika länder. Inom det internationella samfundet har ordet wilderness en respekterad betydelse som förvisso kan leda till kontroverser, men det väger tungt. På svenska väcker ordet vildmark mest ambivalens, från turismens skrytiga klichéer till politikens nedlåtande muppstämpel. Seriösa diskussioner inom kulturmedierna är sällsynta. Trots att vi bevisligen har EU:s största oförstörda naturområden och enormt stora obefolkade arealer, är vildmark inget ord som man kan använda invändningsfritt i Sverige. Det är laddat med positiva och negativa vibrationer. Vilka beror på vem du är.

 

Därför kallar jag mig hellre wilderness photographer än vildmarksfotograf. För den natur jag framförallt vill gestalta med kameran är den orörda och av människan okultiverade. Vild mark – det är dit jag dras, och att skydda det som finns kvar är en av vår tids största utmaningar, som jag ser det.

 

Av många internationellt namnkunniga wilderness photographers har jag ett gott öga för de tasmanska. På Tasmanien finns en inspirerande tradition av wilderness photography. Den grundlades av Olegas Truchanas, invandrare från Lettland och vildmarksälskare. Länge fanns det kvar vita fläckar på öns karta. Från början av 1950-talet och framåt vandrade Truchanas i nationalparken South-West och gjort legendariska paddelturer nedför floderna, och han fotograferade ambitiöst. I början av 1970-talet skulle Lake Peddar dämmas upp till ett jättelikt regleringsmagasin som fick tjugofem gånger större yta än den ursprungliga vattensamlingen. Då fick hans bilder en betydelse.

 

Olegas Truchanas försökte genom bildföredrag mobilisera ett folkligt motstånd mot regleringen, men kampanjen kom igång för sent och själv drunknade han tragiskt under en paddelfärd nedför Gordon River 1972 samma år som Lake Peddar dämdes. Hans tankar om och kamp för att bevara vildmarken fördes vidare av Peter Dombrovskis. De två naturfotograferna hade varit vänner, den förstnämnde som mentor för den senare. Medan Truchanas använde Leica och småbildsformatet var Dombrovskis storformatsfotograf med en Linhof i packningen. Deras bilder skiljer sig åt på grund av det.

 

Knappt tio år efter förlusten av Lake Peddar aktualiserades ett förödande vattenkraftsprojekt i Franklin River. Det gjorde Dombrovskis till en central person trots att han var mera lågmäld än Truchanas. Dombrovskis hade kommit till Tasmanien från Litauen efter andra världskriget, och hans bok Wild Rivers publicerades mitt under den blossade miljöstriden. Boken väckte mycket stort och berättigat uppseende och inspirerade den australiska opinionen mot vattenkraften. Enligt min mening är den en av de förnämsta naturböcker som någonsin producerats. 1985 räddades mot alla odds Franklin River från förstörelse och Peter Dombrovskis kunde fortsätta fotografera sina utsökta bilder från dessa vildmarker. Han blev internationellt berömd (invald i amerikanska Photographers House of Fame), men i mars 1996 under en solotur uppe i otillgängliga Western Arthurs Range, dog han av en hjärtattack 51 år gammal.

 

Min sympati för wilderness photography på Tasmanien har vuxit på grund av dessa två fotografers parallella och sorgliga öden. Kännetecknande för deras bildstilar är estetiskt laddade scenerier och detaljer i naturen. Vid varje besök på ön har jag märkt vilken respekt deras bilder fortfarande väcker i samhället. Även personer som aldrig kommer ut i dessa avlägsna naturområden beundrar deras bildkonst. Jag skulle tro att wilderness är ett ord med andra valörer på Tasmanien, än begreppet vildmark har i Sverige.

Med sina 1692 meter över havet är Mitre Peak världens högsta kustberg, men konstigt nog fanns inget vykort med bara denna Matterhorns like. Alla vykorten visade hela fjordlandskapet i Milford Sound. I överväldigande miljöer av det här slaget missar man lätt träden för hela skogen, så att säga. Läs mer i denna blogg.

Nyss hemkommen från Nya Zeeland går jag igenom bildskörden. Det mesta är bara dokumentation för egen räkning, minnesbilder som visar hur det var, ointressanta för andra. Men resan ingår i ett projekt som kräver bilder av större värde. Kraven sätter press. Hur ska man på en snålt utmätt tid kunna skapa något som kan publiceras, som håller måttet. Rutinen är bra att luta sig mot, men på resor är man ett offer för tillfälligheternas spel ­– ständigt detta med vädret.

 

Nya Zeeland är vykortslandet framför andra. På Sydön ligger Milford Sound med sitt enorma fjordlandskap. Platsen kvalar in i min lista över de tio mest medryckande platserna i världen. Hit åker man för att uppleva det grandiosa landskapet, vilket förstås mängder av turister gör dagligen. Bussarna går i skytteltrafik från Queenstown. En tio mil lång återvändsväg leder längs periferin av nationalparken Fiordland och slutar vid fjordens inre. Under färden intensifieras intrycken, till slut tappar man andan, och kanske hakan. Häpen är ett understatement. Naturen skruvas upp. Landskapet stormkokar när störtbranta bergväggar trycker sig mot vägen. Man får svindel av att titta uppåt, men krönet syns inte, nacken tar emot. Vägen följer dalgångens långsmala avgrund, snor sig emellanåt genom mossigt ludna djungelskogar som är frodigare än något växtrike du sett, och till slut når man Milford Sound och kan konstatera, innan proportionerna neutraliserats av ögats tillvänjning, att den här topografin är något i hästväg mycket större än man någonsin kunnat föreställa sig.

 

På en relativt trång yta vid fjordens innersta strand råder turismens tingeltangel. Alltid detta onda som man får ta med det goda, att lätt kunna komma fram till en natur av denna kaliber. I hotellet står hållarna med vykort. Jag kollar snabbt för att orientera mig. Var är de bästa vinklarna, vilka platser kan man nå? Vykort har länge varit fotografins motsvarighet till måleriets hötorgskonst. Ofta har ordet använts i den andemeningen. Det klassar ned fotografiets konstnärliga värde. Och nog har det producerats oräkneliga vykort med usel bildkvalitet genom åren, men nuförtiden är kvaliteten ofta hög. Vid populära platser vill den samlade eliten av traktens fotografer sälja sina alster som vykort. Att granska dessa ger en god uppfattning om platsens fotogeniska förutsättningar, en genväg när man är på tillfälligt besök. Å andra sidan. I Milford Sound har det gjorts så många makalöst starka fotografier att man lätt sätter den egna ambitionen i vrångstrupen. Vad kan en förbiilande fotograf lyckas med?

 

Tänkbara fotopunkter är få kring Milford Sound. Kring fjorden står omöjliga bergväggar som hindrar alla strävsamma fotografer att komma dit de vill. Skogen som försöker klättra uppåt är kompakt innan den upphör och att nå en hög utsiktspunkt till fots är uteslutet. Man kan flyga, men då blir det inga förgrunder. Alla som vill behålla markkontakten är hänvisade till beprövade fotopunkter vid stranden, där de flesta vykortsbilderna är gjorda. Tidvattnet är också en faktor att räkna med. Bäst är ebben på mornar och kvällar. Jag hoppas på ljuset, att det blir speciellt på något sätt, men vädret gör oddsen osäkra. Mot denna eskalerade natur svallar det Tasmanska havet, vindarna möter väldiga berg och lågtrycken som drar in hänger gärna kvar över fjorden, även när det spruckit upp längre inåt land. Vistelsen börjar med moln, men dimman fragmenteras och plötsligt visar sig hela sceneriet i sin avklädda storhet. Jösses, nu gäller det att tänka rätt och handla snabbt, snart kan allt vara över. Den som tror att landskapsfotografi alltid är en maklig verksamhet, har inte förstått mycket.

 

De första bilderna blir gjorda i värsta middagsljuset, hårda vykort av det banala slaget, men i alla fall en godkänd dokumentation. Fjordens kung är Mitre Peak, ”Biskopsmössan”. Toppen höjer sig tvärbrant nästan 1 700 meter i ett svep från fjordböljorna. Det är världens högsta kustberg och en skapelse av Matterhorns karaktär, ständigt närvarande och en fixpunkt i landskapet. På eftermiddagen gör jag och färdpolaren som alla andra, åker båt på fjorden. På ett guppande båtdäck kan man dock bara gestalta landskapets dimensioner i ett underifrånperspektiv. Man får försöka frysa de många smala vattenfallen som får bergen att blöda av silver, använda andra båtar som skalstockar, nöja sig med en dokumentation mer än ett skapande. På plussidan är att perspektiven oavbrutet ändrar sig. Guiden berättar om en låst port vid en plankspång som leder till Bowens Fall där vi började båtfärden. – Ni kan nog klättra över den, säger han uppmuntrande.

 

Tillbaka vid bryggan letar vi reda på spången. Skymningen sänker sig och havsvattnet drar sig sakta undan. Som osnutna äppelpallargrabbar klättrar vi förbi den höga porten och kommer till en strandbank med ilgrönt algbeväxta kullerstenar som dränks av floden, men nu ligger exponerade i ebben. Heureka. Något vykort härifrån har jag inte sett. Och dramatiska moln väller in som på beställning. Ända tills mörkret sänkt sig står jag bland kullerstenarna med min kamera på stativet och följer skådespelet, fylld av den tillfredsställande men efemära känsla som är fotografins belöning till en kameraman som vet att något bra är på gång.

 

Under natten regn, men morgonen gryr med nytt hopp. Bakom hotellet kan man bestiga en femtio meter hög kulle för bättre överblick. Vi har sparat den till sist, en chansning. När solen tuggat sig fram stiger Mitre Peak fram med värdigt majestät. Molntrasorna hänger som dekorativa kungamantlar på sidorna. Mission fulfilled. Nu kan jag med gott samvete fara vidare till något som jag tycker avsevärt mycket bättre om, att vandra med min kamera i ryggsäcken, långt borta från alla turistgyckel. Vi sticker till Hollyford Track och traskar genom den mustiga regnskogen som kännetecknar Fiordland. Till natten slår vi läger i ensamhet på gruset vid dalens älv. Stillheten sänker sig, inga busslaster som stör, inga ställ med vykort som stressar, bara älvens rofyllda porlande nedanför en hög bergskedja som skänker vällust att betrakta. Äntligen är det dags för ett mer förutsättningslöst bildskapande.