_{Så var det dags igen, sista helgen i oktober, årets höstpaddling i skärgården. Den här gången prickade vi in önskeväder och drog ut till ett av de finaste områdena i Stockholms skärgård, övärlden som snart ska bli Nämndöskärgårdens nationalpark. Med två kameror, en för landskapet och den lilla pocketkameran för paddelbilderna, var jag beredd.}

 _{Hällar på Kastön.}

 

_{Få naturupplevelser fyller mig med så stort välbehag som en höstpaddling. I brytningstider är skärgården som vackrast. Ödslig och laddad med stämningar har den förvandlats från ett inbjudande sommarland till en barsk vildmark utan pardon. Inga båtar fyller vikarna, inga segel syns på fjärdarna, man är ensam och kan själv rå om alla kobbar och skär, hitta ostörda strandhugg och förena sig med naturen likt äldre tiders skärkarlar. Vi som drar ut är ett gäng snubbar som årligen samlas för att komma både skärgården och oss själva inpå livet. Flera av oss ses bara vid dessa tillfällen, kära återseenden då vi kan utbyta lite nyheter, umgås och framför allt ta ett nappatag med elementen tillsammans. Lite lumparjargong kan vi också kosta på oss, höstpaddling är ingen lek, snarare ett seriöst äventyr med inneboende risker. Man välter inte gärna, och gör man det är sannolikheten stor att man aldrig mer får sitta i en kajak. Vattnet är mördande kallt, luften kan vara rå in i märgen, vinden vet man aldrig var man har. Men detta är höstens predikament och tjusning. Jag tror att alla i gänget har bestämt sig för att vara boyscouter in till döddagar. Vi tänker inte ge upp friluftslivet för all sköns bekvämlighet, inte i första taget.}

 

_{Redan att plocka fram utrustningen kvällen innan och se till att sakerna är i gott skick känns upplyftande. Tältet, den varmaste av mina sovsäckar, köket, och framförallt kajaken med alla tillbehör, allt ligger och väntar på att komma till nytta. Vi börjar i Dalarö. Anders som är samordnare har hyrt en taxibåt som kör oss och kajakerna till Gillinge. På så sätt slipper vi paddla över fjärdvidden mellan fastlandet och de yttre öarna, ett sätt att spara tid (ständigt detta med tid) och bara kunna vistas i pudelns kärna. Nära noll grader i luften, en vag bris, det biter lite i kinden, men solen lyser genom en luft som är så klar att landskapet tecknas med magisk skärpa. Och när man väl ålat sig ned i sitt lilla skrov är situationen ofattbart komfortabel. Sittbrunnen gör det varmt för ben och underkropp, och genom paddelrörelsen är man hela tiden igång. Blodet flödar. Känsligast är händerna, men bra paddelhandskar löser det problemet.}

 

_{Skyddade från en nordvästlig bris paddlar vi norrut längs öraden vid Jungfruskär. Ännu längre norrut syns en bullig molnbank, förmodligen den front som kan ge snöbyar i Roslagen enligt väderrapporten. Under lunchrasten på Brunskär ser vi hur de toppiga molnen glider på himlen som en veckad bergskedja. Ett gropigt skutt över Bulleröfjärden för oss vidare till Långsviksskär, via den avlövade och ensamma ön Björkhök (läckert namn förresten). Medan solen lyser som en stark strålkastare rakt i nunan paddlar vi sedan längs det yttersta öbandet söderut, med havshorisonten på vänster sida och på höger de resliga knuvlarna i Söderögruppen. Avlägsna utposter till skär svävar över vattnet i temperaturskiktningens hägringar. Något så ödsligt som en tom utskärgård är svårt att tänka sig. Avsaknad av grönska och värme, frånvaron av det liv och stoj och allt annat som gör våra skärgårdar så älskade på sommaren, allt detta gör naturen härute brutalt naken när kylan sveper in och dagarna blir korta. Men det blänker mer från klipporna än sommartid. Och synvillorna slår oss med häpnad. När solen kastar sina sneda strålknippen mot skärens brotthällar växer de till höga bergväggar som nästan förvirrar orienteringen. Även den som varit mycket i dessa vatten kan bli osäker.} 

 

_{Den obebyggda och stora Kastön är vårt mål, där stannar vi för nattläger. Ingen ö är som denna. Breda och flata hällar sveper ut mot havet i öster, och inne på land växer tallarna som buskar, med extremt grova stammar och ett grenverk som börjar nere vid marken. Skymningen lockar fram stora kameran. Mångubben stiger plötsligt ur havet och tar sig genom molnbanken ute på Östersjön. Full och glasklar visar han upp sin bästa sida, medan ljuset över hällarna gulnar varmt och en sträng nyans av malva målar himlen ruggigt vacker. Inspirationen tänder till. När jag återvänt till lägerelden är stämningen uppsluppen. Det utdragna nattmörkret på hösten är skrönornas tid.}

 

_{En timmes extra sömn får vi till skänks av övergången till vintertid. Innerst i viken ligger nyis och de av oss som lagt sina kajaker där måste agera isbrytare. Minus fem är som ett startskott för vintern. Men solen skiner lika glänsande idag, vinden är mer laber och vi kostar på oss en vända ut till de yttersta landplättarna. I Östra Svinskären hittar vi en klipplagun som bara den som vågar lämna öarnas trygghet kan hitta till. Bortom oss ligger havshorisonten utan bulor, inåt väntar fortsatt motljuspaddling. Vi knogar oss förbi Finnskär och styr kosan till Biskopsön som är tillgänglig så här års. Under häckningstiden är den ett förbjudet fågelskyddsområde. Efter en lunchrast i gosig sol som får oss att tänka på april, återstår ett skutt till Gillinge och cirkeln är sluten. När detta skrivs dagen efter, blåser busvädret in. Nu är det snart vinter.}

 

_{Molnbergen bakom Brunskär.}

 

_{Bensträckning på ett skär söder om Söderö. Det skarpa ljuset framhäver hällarnas materialstruktur, även risporna från inlandsisen kommer fram.Tänk att det finns folk som inte tror på istiden!}

 _{Månen tar form ovan molnen.}

 _{Hällkarets nyis och hällens lavar förenar sig till mönsterbildning på Kastön.}

 _{I flytvästen ficka har jag min pocketkamera (Canon Powershot S100). Vill inte riskera att tappa den stora kameran i vattnet. För övrigt behöver man inte mer upplösning än vad en bra pocketkamera kan ge, åtminstone inte för dessa typer av motiv. Det finns vattentäta modeller för den som vill ha det och de är ju perfekta för paddling. Jag vill dock ha bättre upplösning än vad dessa kan åstadkomma. Kanske borde jag studera utbudet bättre. Olympus lär ha något riktigt bra.}

 

_{Pocketkameran är både bra och mindre bra för snapshots. Vad som irriterar är eftersläpningen på avtrycket. Det är faktiskt svårt att fånga det gyllene ögonblicket med en pocketkamera. Slumpen kan vara till hjälp. Man får hoppas att kamerakonstruktörerna tar fram nya modeller som reagerar direkt när man trycker på avtrycket.}

 

_{I glada vänners lag.}

 _{Skärgårdsställe med noll kronor i fastighetsskatt.}

 _{Den makalösa lagunen vid Östra Svinskären.}

 _{Synd att klaga.}

 

_{Vid Boskapsön såg vi denna brigg passera som en flygande holländare Eller var det ett regalskepp från 1600-talet på väg mot en sjöstrid?}

 _{En gång i månan är månen full (ursäkta men jag kunde inte kunde inte låta bli).}

Det är mycket Amerika i Appalacherna, den trinda bergskedjan i östra USA. Där förenas naturen och civilisationen till landets arketyp. Under tusentals år var dessa bergstrakter ett hemland för indianer men de flesta drevs tragiskt bort av immigranterna. I avskurna dalar slog sig sedan udda pionjärer ned och deras isolering bröts först i modern tid. Naturen bestod länge av de frodigaste lövskogarna på norra halvklotet, innan nedhuggningen började. Ändå ­– trots fyra sekler med anstormande tillväxt i världens största nationsbygge, överväldigas man av landskapen. Man blir häpen. Ofattbart är ordet som ligger på läppen. Det är ofattbart att man fortfarande kan blicka ut över bergsrygg efter bergsrygg mot avlägsna och glest befolkade horisonter, och samtidigt se hur skogens krontak välver över Appalacherna som en åtsmitande päls. Jag har vandrat i Great Smoky Mountains National Park på gränsen mellan Tennessee och North Carolina, och fotograferat i Eliot Porters anda. Här är min historia från oktober 2012.

 

Utsikt från vägen till Clingmans Cap. Gryning.

 

Min längtan till Appalacherna föddes en dag i början på 1970-talet när jag kom över Eliot Porters klassiska bok ”In wildness is the preservation of the world” (1962). Bilderna var fotograferade i Appalacherna och illustrerade valda texter av Henry David Thoreau. Boken öppnade mina ögon för både Eliot Porter som fotograf och hans natursyn, och för naturen i östra USA.

 

Eliot Porter (1901-1990) är enligt min mening tidernas mest intressanta naturfotograf. Han experimenterade med färgfotografering under 1940-talet och blev en mästare att använda den komplicerade tekniken ”dye-transfer”. Motiven fotograferades först med diafilm och diat avfotograferades därefter genom olika filter. Tre svartvita negativ skapades genom ett rött, blått och grönt filter, ett för varje primärfärg. Negativen blev sedan ett utgångsmaterial som styrde färgsättningen av den slutgiltiga papperskopian när denna ljusbehandlades genom respektive negativ. På detta sätt kunde man kontrollera kontraster och färgmättnad vilket gav kopior som kan hävda sig med de bästa av idag. Tekniken var en sorts föregångare till Photoshop och gav möjlighet till ett liknande finlir men krävde ett synnerligen noggrant hantverk som få behärskade.

 

Porters natursyn speglades i hans motivval. Han var mer fokuserad på intima landskap än storartade vyer. Med sin suveräna färgteknik och skarpa blick förmedlade han en unik känsla för naturens atmosfär och kaotiska sammansättning. Porter skapade stor konst och rörde sig i konstkretsar, brodern var målare och konstkritiker. Som person var han lågmäld och blev berömd främst i kraft av det han skapade, men Ansel Adams såg honom som en rival. Adams förkastade färgfotografin, svartvitt var ju hans medium. Därför var det en nagel i ögat på Adams att ”In wildness is the preservation of the world” blev den bästa säljande fotoboken som Sierra Club i Kalifornien hade gett ut. Den sålde betydligt bättre än Adams egna svartvita böcker för klubben, trots att han var mest känd av de två. Båda dessa framstående namn i fotografins historia är intressanta att ställa mot varandra. Porter intresserade sig främst för naturens detaljer och stämningar, var ytterst lyhörd för motivens färgnyanser och ljussättning, var en föregångare inom färgfotografin och modest till karaktären. Adams riktade gärna kameran mot ståtliga bergslandskap, hade en ypperlig förmåga att omvandla verkligheten till gråtoner, komponerade mer efter landformerna än ljuset, var en oöverträffad mästare i den svartvita tekniken och som person utåtriktad och en stor kändis.

 

Även om jag beundrar båda, är Eliot Porter den som gjort störst intryck på mig. Har till och med dedicerat en av mina egna böcker till hans minne (”Sarek och Kebnekaise där ljuset skiftar”). Porter fotograferade mycket i västra USA:s enastående landskap, liksom Adams, men bilderna från Appalacherna imponerar mest. Porter vistades ofta i New England och gjorde senare en bok om Great Smoky Mountains National Park, med texter av den lika fascinerande Edward Abbey (som var en av USA:s främste naturförfattare). Boken har jag länge haft i hyllan och kunde därför återvända till den före resan.

 

Lövträdens upplysta bladverk speglar sig i Big Creek. Nej, det är inte skruvat i Photoshop, det ser faktiskt ut så här (trist kommentar, men nödvändig numera).

 

Smoky Mountains är en välbevarad rest av Appalachernas ursprungliga lövskogar. Skogstypen hör till världens artrikaste utanför tropikerna, antalet trädslag är betydligt fler än i Mellaneuropas motsvarighet. Här växer 130 olika slags lönnar, aspar, ekar, lagerträd, hickory etc etc, och i busksnåren dominerar många arter rhododendron. Den biologiska mångfalden är oöverskådlig. Nationalparken genomkorsas av den 350 mil långa Appalachian Trail, världens första och kanske mest berömda långvandringsled, från Georgia till Maine. Att gå på den är kult i USA.

 

Bergen når som mest upp till drygt 2000 meter över havet. Geologiskt sett hör de till samma uråldriga bergskedja som skandinaviska fjällen. När superkontinenten Pangea sprack blev Appalacherna en avknoppad bergskedja. Det hände för för några hundra miljoner år sedan. Landmassan höjdes samtidigt som Nordamerika och Europa föddes. Nedbrytningen skulpterade sedan bergen vi ser i dag. De i östra USA är mer avtrubbade än våra fjäll.

 

 Gryningsvy från vägen till Newfound Gap.

 

Landskapet ser verkligen ut som ett gungande hav med vågor av bergsryggar och nationalparken är vidsträckt, dubbelt så stor som Muddus men mer likt ett gigantiskt Söderåsen utan någon jämförelse i övrigt. Glest befolkade bergstrakter fortsätter också långt utanför parkgränsen. Det var på 1920-talet som några insiktsfulla personer ville rädda den mest orörda resten av Appalachernas storskogar. Eftersom all natur hade blivit privatägd tvingades National Park Service köpa in mark, inte utan lokalt motstånd. Visan känns igen. Idag brottas man mer med luftföroreningar, klimatförändringar, tjuvjakt, nedskräpning och markslitage. Ständigt dyker miljöproblemen upp, men som främmande gäst märker man inte så mycket. Landskapet tar andan ur en, vilket är vår tids mest förrädiska upplevelse. Men vem orkar ständigt bära mänsklighetens arvsynd på sina axlar? Reservaten med oförstörd natur ger oss stunder av glädje och en strimma hopp.

 

Jänkarna kallar de väglösa markerna i nationalparken träffsäkert för ”backcountry”.  Under en vandring går man ofta på områdets bergsryggar. Eftersom träden växer ända till krönen omfamnas stigen oavbrutet av skogen och man kan bara ana de väldiga utblickarna bakom stammarna. När jag insåg att så troligen är fallet kastades mina planer om. Hade först tänkt gå några etapper på Appalachian Trail men ville inte riskera möjligheten att fotografera vyer över landskapet, något jag var ute efter. Hittade istället till Baxter Creek Trail som leder upp på Mount Sterling där det står ett bevakningstorn som kan bestigas. Borde ge en bättre chans för fotografin, tänkte jag.

 

Vill man övernatta i ”the backcountry” måste man skaffa sig ett tillstånd. När det var fixat i nationalparkens Visitors Centre drog jag och färdkamraten iväg, med pick och pack och kameran i ryggan. Drygt 1200 meter stigning och en mils lunk väntade till tornet där det fanns en anvisad tältplats (man får bara tälta på dessa). Gråvädret sprack upp vilket gjorde den långa uppförsbacken dräglig och i skymningen besteg jag tornet. Plötsligt blev sikten fri. Stora molnbankar låg parkerade i sänkorna och över dem stack bergsryggarna upp, som svarta siluetter bakom varandra i ett grafiskt blad. Himlen mörknade med purpur. Redan första dagen gav några drömbilder. I gryningen var jag åter uppe i tornet.

 

 En molnbank nedanför Mount Sterling i skymningen.

 

 

I gryningen fotograferar jag soluppgången från bevakningstornet.

 

Nästa etapp följde vi den höga bergsryggen allt djupare in mot vildmarkens hjärta. Miljön blev som jag trodde, utsikten doldes hela tiden av trädridån. Men vilken skog! Den gav ifrån sig aromatiska dunster från trädens kemi och markens förruttnelse, och bladen var färgade i höstens brokiga palett. På dessa höjder trängde även en del barrträd in i lövsalarna, rödgran och hemlock, och yviga buskar av rhododendron stjälpte sina grenar mot stigen vilket skapade små alléer under trädkronorna, kilometer efter kilometer. Naturen var som en trädgård, men den var vild och gjorde därför ett betydligt större intryck på mig än den mest välskötta slottspark. Motiven som Eliot Porter hade sett fanns i överflöd.

 

Lavar och löv vid stigen, en bild i Porters anda. Nog är vi som idag fotograferar natur på sätt och vis epigoner som kan göra bilder med lätta musklick i Photoshop som liknar Porters svårframställda dye-transfers. Det bekymrar mig inte, att förvalta ett gammalt arv med ny teknik är också hedervärt. Och även om det är ungefär samma motiv vi alla återvänder till (naturen är i det avseendet inte oändlig) har varje fotograf ett eget avtryck. Det visar sig inte i enstaka bilder utan i summan av de bilder man visar. Helheten är mer än delarna. Därför är fotografin också den mest subtila och utmanande bildkonsten. 

 

Ett träd på höjden 1700 meter över havet måste kämpa mot väder och vind.

 

Ljusets spel över träden och terrängen i Appalacherna.

 

Några dagar senare gick vi brant ned från bergen till en dal och följde länge en forsande älv för att till slut sluta cirkeln. Jag ville se mer av nationalparken under vår utmätta tid och undrade vad bilvägarna kunde ge i fotografiskt utbyte. Smoky Mountains är av förklarliga skäl USA:s mest besökta nationalpark (över 9 miljoner per år). Och dit massturismen tar sig finns det vägar – det är vår tids naturlag. Flera har byggts i nationalparken. Förstås leder dessa till fantastiska utsiktspunkter, bland annat parkens högsta berg Clingmans Cap 2025 möh. Måste erkänna att jag efter vandringen mest ägnade mig åt ”roadside photography”.

 

Finns det vägar kan man lika gärna utnyttja dem, eller som Edward Abbey skrev i boken om Smoky: ”Utan någon känsla av självmotsägelse kör jag min lilla bil upp i bergen. Vägen finns här, och jag kan lika gärna använda den, har betalt grymt mycket skatt för att finansiera den och skulle vara en dåre om jag istället gick till fots och lät de andra trafikanterna spy ut sina avgaser i mitt plyte. Men låt mig säga att jag skulle bli överlycklig om jag istället hoppade ur mitt plåtskal och började vandra hela vägen till Newfound Gap, förutsatt att alla andra tvingades göra samma sak.”

 

När jag står bredvid bilen och fotograferar utsikten från Newfound Gap blandas beundran med bävan. Blådiset hänger över bergen och luftens föroreningar ger en bildmässig accent åt skönheten. Allt är stort.

 

Utsikten från Newfound Gap.

 

Big Creek med biflöde.

 

En annan sida av Big Creek.

 

Löv till läkedom, bot för miljöstressade nutidsmänniskor.