Årets höstpaddling. Gänget samlas kring brasan. Våra statuter säger att all mat ska kokas på eld och natten tillbringas under ett vindskydd. Privat men oförvitlig bild.

 

Fotografier kan vara universella eller privata. Vackra naturbilder hör till det förstnämnda. Bilder på människor blir ibland mycket privata, vilket av och till medför komplikationer för både den avbildade och fotografen, åtminstone om de publiceras. Vad det är som gör dem privata eller ska vi säga konfidentiella, är flytande. Fotografilagen tillåter att man plåtar var som helst och vem man vill i offentliga miljöer. Man har rätt att stå på en gata och knäppa folk med kameran, däremot krävs ett tillstånd för en fast monterad kamera som kontinuerligt registrerar allt som händer på samma gata. Det förra är en del av vår informationsfrihet, det senare anses störa vår integritet. Logiken är inte knivskarp.

 

I somras infördes en ny lagparagraf som förbjuder kränkande smygfotografering. För att räknas som kränkande ska bilden bli till i det fördolda, utan tillstånd och i en privat miljö. Paparazzifotograferna ska stävjas medan fotografin i allmänhet inte beröras, det är tanken. Men i fotografins värld har bilder av människor alltid varit ett laddat ämne, utan hänsyn till om bilderna fotograferas i smyg eller öppet och oavsett syftet är spekulativt, journalistiskt eller konstnärligt. I reklam har det sen länge krävts att personer som finns med i bilderna ger sitt tillstånd. I redaktionella sammanhang krävs inte detta.

 

För dem som arbetar professionellt med porträtt, mode och reklam är relationen mellan fotograf och den avfotograferade reglerad genom en överenskommelse. Modellerna vet vad som gäller. En annan situation är det när man fotograferar okända personer, särskilt om dessa är utsatta och försvarslösa människor som inte vet eller förstår hur bilderna ska användas. Huruvida den fotografin skapar ett moraliskt dilemma för fotografen, avgörs av vad som händer efter det att bilderna har tagits. Opublicerade är de harmlösa. Om de blir offentliga är situationen en annan.

 

Dokumentärfotografin, konsten och journalistiken förutsätter att man kan avbilda främmande människor och miljöer utan formalistiska tillstånd. Seriösa avsikter är en hederssak, men som fotograf måste man också förhålla sig till människors behov av integritet. Jag drar mig till minnes ett meningsutbyte i Dagens Nyheter för länge sedan, mellan kritikerna Jessica Kempe och Peder Alton. Den gällde Kulturhusets utställning med bilder av två världsikoner, Walker Evans och Sune Jonsson. ”Deras avbildade människor tycks inte vara tillfrågade”, menade Kempe. ”Vad berättar Walker Evans och Sune Jonssons bomullsarbetare, hemmansägare och jordbrukshustrur? ”Med slutna munnar står de lydigt uppställda mot väggar och på åkrar eller fogligt placerade på sängar, stolar och soffor.” Bilderna ”ger mig en obehaglig känsla av överläge och otillbörligt tolkningsföreträde.” Alton svarar: ”alla dessa porträtt (är) tidsmaskiner som fördjupar och personifierar historien och förtydligar ideologier och politiska förlopp.” 

 

Vad är sant? Hur vet vi vad en fotograf har för uppsåt. De som blivit proffs med kameran är fackmän. De vet vad som fungerar bildmässigt och vilka stilar som passar rådande trender. Med gott hantverk, uppseendeväckande motiv, rätt bildkommentarer och allvarlig uppsyn kan man få sina ideella syften att verka trovärdiga. Det är inget hemligt recept, men i någon mening utnyttjar vi alla verkligheten.

 

Fotografisk gestaltning av människor är ett komplicerat och känsligt ämne. Man behöver inte vara misantrop för att tycka det. ”May I take your picture”. Frågan rymmer en gest av artighet, men kan man vara ödmjuk för att lyckas som fotograf? Kan man respektera att de avbildade äger sina kroppar och ansikten fullt ut, om man ska göra dokumentära skildringar med god dramaturgi? Kan man få människor att öppna sig för kameran utan att lura dem lite grand? Kanske, men jag håller mig hellre till naturen när det gäller fotografisk inriktning. Naturen är för det mesta okränkbar, ger inte upphov till samma moraliska dilemma som bilder av människor. Naturligtvis är naturen mitt främsta fack för att jag älskar att vara ute i markerna och tycker att det finns viktiga berättelser att berätta om vårt förhållande till naturen.

 

Likväl har jag gärna med personer som inslag i landskapsmotiven. Tumregeln är att de ska befinna sig långt bort som små figurer, eller ha ryggen mot kameran om de står nära. När man kan granska ett ansikte blir bilden i första hand en bild av den personen. I reportagen får gärna ansikten förekomma, vilket förutsätter att bilderna är acceptabla för de berörda. I min fotografiska värld ska ingen förödmjukas. Plåtandet är enklast om man känner sina modeller.

 

Med ovanstående sagt vill jag visa några bilder från årets höstpaddling med kanadensare. Inledningsvis var det ljuvligt septemberväder, sista dagen slog hösten till. Vi letade upp en gammal favorit till sjö och smekte återigen dess stränder med våra långsmala farkoster. Fyra snubbar – okej gubbar – som pulat med höstpaddlingar i över trettio år tillsammans. Det är klart vi plåtade oss själva utan att fundera över integriteten. Om bilderna som blev till är universella eller privata kan diskuteras. Oftast när man är ute på äventyr med kompisar har resultatet mest intresse för de medverkande.

 

 

 

Kanadensaren är en vildmarksromantisk farkost, men också ovanligt praktisk. Man får med sig mycket packning och kan lätt kliva i och ur för korta strandhugg.

 

 

 

Porträtten är lättåtkomliga när man känner sina fotomodeller.

 

 

 

Sista dagen rev en ilsken vindby upp vindskyddet vilket fick oss att riva lägret och sätta punkt.

 

 

Gryning med tjocka.

 

 

Fullmånen gick upp bakom en brandhärjad ö som speglar sig. 

 

 

Min föregående blogg handlade om fotobokens suveräna ställning i förhållande till internet. Här kommer några reflektioner kring ett annat bildmedium, och ett som absolut inte kan konkurreras ut av nätet, nämligen fotoutställningen. Kanske är det så, att de fysiska medierna snarare gynnas av den digitala revolutionen. Nätet ger ju utmärkta möjligheter att sprida informationen om nya böcker och utställningar och på så sätt höja intresset för dem. Mängder av människor (förhoppningsvis en majoritet) föredrar nog det verkliga livet framför det virtuella. Till slut storknar man över allt som kan hittas i cyberrymden. Man vill ha materiella ting.

 

Alltnog, fotografier som hänger sobert i en utställningshall, utan några distraherande saker i närheten, har en stark appell. Utställningshallen är en miljö som gör de flesta bildmotiv estetiska i något avseende. Bilderna uppfattas nästan med automatik som konstnärliga. Som bildbetraktare utgår man från att avsändaren valt sina alster mycket noga. En utställning förväntar man sig ska vara en extraktion av fotografens bildsyn och avsikter. Utställningsbilderna och rummet de visas i bygger en kontext som får betraktarna att njuta extra mycket av motiven, vilket är både bra - och lite läskigt eftersom fotografier av exempelvis krig och misär kan bli vackra att se på i en utställning.

 

Att som fotograf få tillgång till en bra utställningshall är dock en ynnest alldenstund tillgången är begränsad. Vem som helst får inte den chansen. Man måste ha visat framfötterna på något sätt. Fotografins värld är extremt konkurrensutsatt, och inom kulturen råder djungelns lag. Om utställningshallen ingår i en respekterad institution, typ kända museer eller attraktiva gallerier, ger det extra tyngd åt fotografierna, men bara få fotografer kan komma ifråga för detta. Vilka? Ja, säg det…

 

Utställningar skiftar i karaktär inom ett brett register. De kan vara omfattande eller begränsade, pretentiösa eller mindre pretentiösa, bestå av solouppvisningar eller gruppdito, vara tematiska eller spretiga, utlevelsefulla eller strikta, i färg eller svartvitt, och så vidare. Lokalens utseende betyder en hel del för det intryck utställningen gör. I de flesta fall får man som fotograf nöja sig med mindre kända platser – åtminstone till att börja med. I de bästa lokaliteterna har bilderna en pregnans som känns oslagbar. Blir det mediabevakning på arrangemanget kan framgången vara fulländad.

 

Det finns dock en annan sida som också behöver nämnas. En stiligt hängd utställning i en bra och välbesökt lokal är utan tvekan det mest tillfredsställande sammanhanget man kan visa sina bilder i, men en utställning kan också vara det mest otacksamma mediet av alla om man ser till hur många människor som hinner titta på bilderna och hur kort tid det hela lever. Sällan får utställningar en jättepublik, men det händer. Normalt måste man räkna med en begränsad skara åskådare och sett mot allt det arbete som en utställning kräver, och de kostnader man kanske måste lägga ut för att få fram bilderna, kan en utställning som medium betraktat ibland kännas som overkill. Den känslan kan kompenseras av försäljning. Om man säljer några bilder som fototavlor ger utställningen inkomster som kan betala kostnaderna. Hur man ska prissätta sina fototavlor är dock ett problematiskt ämne som jag återkommer till i en annan blogg.

 

Trots den korta livslängden tycker jag allt bättre om utställningar som medium. Här har vi ett frirum som den digitala ångvälten aldrig kan platta till.

 

 

 

Min aktuella utställning ”Karga landskap” hänger på Ebelingmuseet i Torshälla mellan 7 september och 3 november i år. Här är en bild från miljön. Museet är en etablerad konstinstitution med en permanent utställning av stadens tidigare konstnär, Allan Ebeling.

 

 

 

2009 hade konstnären Björn Wessman och jag en gemensam utställning på Konstnärshuset i Stockholm. Titel var ”Jordens hud” och vi fick bra bevakning i media, med både TV och radio var på plats. Den stora salen i det anrika huset är en fantastisk visningsplats för bilder.

 

 

 

Under ett år från september 2008 visades min utställning Jorden Berg på Naturhistoriska Riksmuseet. Det blev ett stort pådrag som kändes som ”once in a lifetime experience”; 400 kvadratmeter med uppdragna bilder varav tolv var i formatet 3x1,5 meter. Museet räknar med att 250 000 besökare såg utställningen, som dock bara visades där. Bilderna har jag sedan använt i andra sammanhang, några i den ovan nämnda utställningen på Konstnärshuset. Intressant för mig var att notera nyansskillnaderna i folks sätt att uppfatta samma motiv. I Riksmuseets kontext blev bilderna informationsbärare, i Konstnärshusets ett konstnärligt ”statement”.

 

 

 

Den till omfånget största utställningen med mina bilder handlade om Sveriges nationalparker. Den stod utomhus vid Nybroplan i Stockholm och Universum i Göteborg och bilderna var hämtade från boken med samma namn. Med ett sådant pådrag och sådan placering kan nästan vilka bilder som helst lyfta till de högre skyarna. Fantastiskt stimulerande är det att få visa dem i en gatumiljö och förmodligen får man väldigt många betraktare. Men bilderna har inte riktigt samma kontemplativa lyster som i ett slutet rum. Stadens brus finns ju där i bakgrunden.