Landskapet kring Loch Lomond och berget Ben Lomond. Här stryker vandringsleden West Highland Way efter stranden. Läs om mina erfarenheter från senaste månadens tur längs Skottlands mest berömda vandringsled.

Till den praktiska sidan av fotograferandet hör valet av utrustning och sättet man nalkas motiven på. Som jag återkommer till gång på gång, är deltagande fotografi att föredra. Det innebär att man närmar sig motiven på deras villkor – som naturfotograf är det liktydigt med sejourer av egen kraft. Vandring är ett utmärkt sätt att komma landskapen nära.

 

Nu i juni vandrade jag och två polare berömda West Highland Way i Skottland. Från låglandet utanför Glasgow går leden till höglandets hjärta i Fort William, ett drygt femton mil långt och nord-sydligt tvärsnitt genom landets natur. Officiellt öppnad 1980 är den Skottland första och mest kända långvandringsled. Idag har den blivit en enormt populär tur som drar folk från när och fjärran. Över 50 000 personer brukar gå hela leden varje år. Med ett sådant rykte skruvas förväntningarna upp.

 

Mitt syfte med vandringen är att samla intryck och bilder till ett kommande projekt. Ständigt denna utmaning: hur mycket kamerautrustning ska jag ta med? Eftersom jag ska vandra i ett professionellt syfte kunde det kännas lockande att ta med sig hela batteriet av prylar, men vis av erfarenhet vet jag att man behöver mindre än man tror, och dessutom blir bilderna sämre om man är en laståsna. Mitt val står mellan två kombinationer: det ena med objektiven TS 24 mm och TS 90 mm till kameran EOS 5, det andra med TS 45 mm plus zoomen 70-200 mm. Mitt tänk bygger på att jag i första hand vill fotografera landskapsbilder. Jag väljer den senare kombinationen fast den innebär ett kilo extravikt och dessutom att ingen vidvinkel kommer med. Därutöver mitt Velbon kolfiberstativ och pocketkameran Powershot S100 (som ger motsvarande 24 mm vidvinkel). Att jag bortprioriterar vidvinkeln till systemkameran beror på att stora fjällandskap sällan kräver denna typ av objektiv. Jag använder helst så lång brännvidd som möjligt i bergsmiljöer, detta för att återge landskapets naturliga proportioner så långt möjligt. Normalen är den mest användbara brännvidden enligt min erfarenhet.

 

Under vandringen är vi tre garvade snubbar som gärna sover i tält och inte drar oss för att tugga frystorkat. Ryggsäckarna har vi fyllda med normal lägerutrustning och en del torrmat, trots att detta ökar vikten. De flesta som knallar på leden har med sig betydligt mindre, de äter bara på restaurang, sover bara i B&B och låter bilar transportera sin packning mellan varje etappslut. Det finns flera bolag som erbjuder denna tjänst. På så sätt kan man knata hela West Highland Way med en lätt dagsrygga. Så icke vi, och fördelen är att vi kan stanna för natten om det dyker upp en läcker plats. Dessutom är det billigare med eget tält än B&B.

 

Dock:

vi får ett typiskt skotskt väder, dvs en del regn och mycket mulen sikt, och Skottlands värsta plåga drabbar oss – knotten. Tältets fördelar kommer lite till sin rätt, och att lämna tyghuset mitt i natten för att pinka omgiven av miljarder bitska flygfän är inget man rekommenderar sin värsta fiende. Men så är det med deltagande fotografi, man få ta verkligheten som den är. Filosofin som jag eftersträvar är att styras av omständigheterna, inte drivas av en estetisk perfektionism som tillåter vad som helst för att åstadkomma Bilder.

 

 

Dag två, på väg ned från Conic Hill mot Loch Lomonds södra del. Vi kommer snart in i lövskogarna längs sjön.

West Highland Way är ingen Kungsled genom vildmarken. Man går mellan byar och småstäder, kan stanna vid pubar och restauranger för lunch och stigen följer vägar och järnväg mest hela tiden. Varje rekommenderad etapp slutar vid lodger och campingplatser.

Ädellövskogen är betagande vacker längs Loch Lomond. Här i närheten hade Rob Roy sin hemliga grotta på 1600-talet.

Stora ekar hänger ut mot sjön.

Efter stigen väntar motiven för den som ids stanna, plocka fram stativet och börja komponera. Har man bråttom gömmer de sig.

Första mötet med riktiga berg mellan Tyndrum och Bridge of Orchy

Mellan Bridge of Orchy och Inveroran slår vi läger på fjället. Knotten har tillfälligt blåst bort.

Regelrätt fjällvandring mellan Inveroran och Kingshouse.

Kulturminnena efter leden är många, det kan röra sig om husruiner, slagfält för frihetskämpar eller som här en gammal järnvägsbro före Tyndrum.

Vid Kingshouse ser man ett av Skottlands mest avbildade bergsscenerier med Buachaille Etive Mór, berget som är en vaktpost till dalen Glencoe. Här går riksvägen A 82 till Fort William. Berömda brittiska landskapsfotografen Joe Cornish återvänder ofta hit. I en bok beskriver han en fin bild av berget som utstrålar vildmark men som är fotograferad 40 meter från förbidundrande lastbilar. I denna bild avslöjar bron till höger A 82:ans närvaro.

På sista etappen till Fort William möter vi ett lämmeltåg. Caledonian Race pågår och vandrare av alla slag kommer mot oss, några springande de flesta gående. Det är en årlig tävling där startavgifterna går till välgörenhet. Man är sällan ensam på West Highland Way.

Äntligen framme den nionde dagen. Här slutar leden vid en absent friend medan vädret snuvar oss på en bestigning av Storbrittaniens högsta berg Ben Nevis.