En öppen vindbrunn med knölsvanar och längre bort, havshorisonten.

 

Under vårvintern kan det svenska havsbandet vara som polarhavet, inbakat av is och snö på de stora fjärdarna. Över kobbarna ligger packisvallar. Fräthål och vindbrunnar underminerar vidden, sprickor och råkar kan spräcka den, men där isen ligger oanfrätt sträcker hårda och blankpolerade golv ut sig mot den avlägsna horisonten. Man vill nästan tro att Nordpolen ligger där borta i intigheten, för luften är arktiskt hög och himlen intensivt blå. Det är då skärgården är som vackrast, och havsbandet har förvandlats till ett territorium som passar för små polarexpeditioner. Det är tiden för de skridskoturer man aldrig glömmer.

 

I år har det varit en osannolikt utdragen vårvinter längs sörmländska och uppländska kusten. Och den pågår faktiskt fortfarande. För två dagar sedan, på självaste långfredagen, var vi ute en liten grupp skrinnare i en av Sveriges mest orörda och inspirerande skärgårdar, den som ligger utanför Gräsö i norra Uppland. Bland kobbar och skär kryssade vi över fjärdarna med havshorisonten som närmaste granne. Vi började vid Rosten och knallade först ett par kilometer på frasigt snötäckta isar. Öster om Norrskäret gav snön vika och stenhårda salsgolv öppnade vägen mot havet. En dimbank vällde in och löstes upp lika fort som den dök upp. Långt i söder tog Understen form med sitt fyrtorn, som ett fastfruset skeppsvrak i en vit oändlighet.

 

Vi gick iland på ett litet skär som heter Söder-Svensbergen. Där rastade vi i en osannolik cocktail av apelsinröd granit och skruvade isvallar. Solen hade tärt på landbacken, smält bort vinterns frusna pansar och frilagt klipporna som nästan hade börjat bli varma i den gassande solen. Granit möter is, eller var det vintern som stämt möte med sommaren? Det kändes så när vi satt en stund på hällarna för att släcka törsten med en slurk ur termosen, allt medan dagens första havsörn svepte förbi.

 

 

Hällarna på Söder-Svensbergen.

 

Färden fortsatte norrut, förbi ön Tålingen och ut mot den kittlande havshorisonten där inga öar poppade upp. Plötsligt fanns dolda fällor, fräthål och osynliga partier av uttunnad is. Spänningen ökade, man skärpte sig, pikade och pikade, kisade mot skiftningarna i isen, stampade ibland med skridskon. Man ville inte trilla i, men man ville inte heller vara utan den risken. Det dynamiska landskapet med dess skönhet och faror tog sig in under vår hud. Man samtalade och prövade sig fram. Man njöt av situationen. Mindfulness, kallas det visst med vår tids vokabulär.

 

Vi lyckades komma förbi Norrkon, gå över packisvallarna på det skäret, och sedan fortsätta till den yttersta holmen i dessa faggor, Kosten. Eftermiddagssolen gav naturen en varmare färgskala, men någon riktig värme blev det aldrig. Väderleken konserverade den arktiska skärgården. Solen lyckades inte sabotera isen, luftmassan var lika iskall som havet. I denna miljö var havsörnar, knölsvanar och skrakar våra kamrater. Vi passerade en fläck med utspridda svandun och en ryggkota som vittnade om havsörnens triumf. Vi såg hur den väldiga rovfågeln satt som en stenstod vid en öppen vindbrunn där knölsvanarna samlats. Vi förstod vad den hade för avsikt.

 

 

En vindbrunn att undvika.

 

 

Som fotograf tycker man om symmetri, oftast spretar det åt många håll i en grupp skrinnare.

 

Drivsnön har samlats längs sprickorna och lagt ett nät över fjärden.

 

Spricka som lätt passeras.

 

Förrädisk vindbrunn. Men man lär sig läsa isen.

 

Mot Norrkon.

 

Vandring över Norrkons nordspets.

 

Illustration till det gamla ordstävet: att gå över ån efter vatten. Kosten.

 

 

Så led dagen mot sitt slut. Färgspektrat i landskapet gled sakta över i purpur och nattblått, och vi slöt cirkeln där vi hade startat åtta timmar tidigare. En liten polarexpedition var över för tre kvinnor och fyra män.

 

 

 

En seite i skärgården i viken där vi slutade. Man fick nästan lust att falla ned på knä och tacka gudarna.

 

 

PS. Den här gången valde jag att ta med två av mina favoritobjektiv: TS 24 mm och TS 90 mm. Dessa lutbara objektiv på min Canon EOS 5 Mark III ger goda möjligheter att få till stora skärpedjup utan att kameran placeras på ett stativ. Att stanna för stativfotografering är sällan lockande under en skridskotur. Här finns kluvenhet som jag också kan känna under vandringsturer. Som fotograf vill jag helst stanna länge vid intressanta motiv, som skrinnare eller vandrare vill jag röra mig framåt och se nya perspektiv.

Normalt föredrar jag att fokusera manuellt, eftersom jag inte är överens med kamerornas skärpeautomatik och hur den är funtad. En kamera vet ju aldrig vart jag vill lägga min fokus, och att låsa autofokus, vrida kameran och komponera är ingen bra metod för en komponerande fotograf. Med de lutbara objektiven kan jag snabbt göra både genomtänkta landskapsbilder med stora skärpedjup, och även få till snapshots med skärpan på den plats jag vill ha den. Stativet saknar jag endast i blå timmen, men dess extra tyngd är inget jag längtar efter.

 

 

En månad efter förra skridskobloggen och mot alla väderodds är fjärdarna hemmavid som bonade golv igen, och jag känner mig pånytt manad att visa skridskobilder. Trots att vi kommit in i andra halvan av mars har vattnet fruset till is över de stora vattenvidderna i mellanskärgården. För en dryg vecka sedan var  dessa fjärdar öppna. Högtrycket som råder har skruvat ned nattemperaturen till minus 15 grader eller ännu lägre, och vinden är obefintlig. Nämdöfjärden och Jungfrufjärden ligger nu blanka som väldiga glasrutor.

 

Det slitna ordet sanslös är det enda som kan beskriva vad tusentals skrinnare får uppleva denna helg. Sanslösa skridskoturer. Men isen är inget för duvungar. Stora ytor är bara 7 centimeter tjocka och vindbrunnar med millimetertunn ishinna finns på en del ställen, lömska fällor, särskilt om man drabbas av motljus och inte kan följa skiftningarna på isytan. Ibland plöjer man en isvåg framför sig. När flera skrinnare far fram bölar isen som ett högljutt orrspel. Den kristallhårda och svarta kärnisen är otroligt seg. Och den skärpta uppmärksamhet som krävs av alla på skridskor, liksom riskerna som det innebär att befara skärgården under dessa förhållanden, producerar adrenalin och serotonin så man blir hög. Vi sätter oss på ett skär och njuter av vårsolen medan andra skrinnare gör show framför oss. Vilken dag.

 

Jag bestämde mig för att vara reportagefotograf, tog bara med mitt zoomobjektiv 24-70 mm/2,8 och satte hela kameran på automatik, för att kunna fara och plåta samtidigt, en helt annan ansats än landskapsfotografens saktmodiga sökande efter vinklar och motiv. Nedan låter jag bilderna tala för sig själva. 

 

 

 

Naturens estetik är människans uppfinning lika mycket som god kultur är det. Naturen är varken vacker eller ful i objektiv mening, den bara är - ett axiom. Däremot kan vi tillskriva naturen estetiska värden. Det är en tradition som började för länge sedan och gett upphov till massor av konst, litteratur och musik. Med öppna sinnen och vakna ögon är naturens estetik en del av kulturen. Lyss till Henry David Thoreau: ”…true art is but the expression of our love of nature.”

 

Huruvida naturfotografin ska räknas till sköna konsterna är en fråga om värderingar och erfarenheter. Denna koketta evighetsdiskussion om vad som är konst i allmän bemärkelse, tar aldrig slut. Klart är i alla fall att kameran kan stärka fotografens mottaglighet för naturens estetik, det vet vi som håller på. Fotografin är seendets konststycke. De mest intressanta fotografierna är de som låter motiven tala för sig själva genom god komposition och en redig tanke. Fotografer behöver ”bara” ha ögonen med sig, hitta motiven, komponera och exponera. Bilder som vittnar om fotografens subjektiva iakttagelseförmåga är de mest fängslande. Man kan tro att den digitala tekniken med all sin förenkling och avdramatisering av hantverket, fått fotografer i allmänhet att bli allt mer fokuserade på denna bildestetiska sida av fotografin, men förmodligen är det inte så. Den mest lästa bloggen som jag har skrivit här har rubriken ”Valet av kamera”. Vad en fotograf har för prylar är fortfarande det som intresserar andra fotografer allra mest. Var och en vill bli sin egen mästare och det är en väl underhållen myt bland alla som älskar att fotografera, att stunsen på apparaten borgar för bildernas kvalitet. Så enkelt är det ju inte, vet alla som kommit vidare i sin fotografi. Tillåt mig citera två polare i en skämtteckning: ”Din kamera tar verkligen bra bilder, sa den ena. Din mun gör verkligen fina komplimanger, sa den andra.”

 

Kanske är det ett utropstecken i allt tekniksnack att en av fotohistoriens stora mästare Henri Cartier-Bresson hårddraget sagt var en teknisk analfabet, stundtals ganska slarvig och i stort sett bara använde normalobjektivet på sin Leica. Ändå är bilderna han åstadkom seendets konst i sin fulländning.

 

För att återgå till naturens estetik. Den finns därute i landskapen och väntar på sina iakttagare. Estetiken uppstår i det ögonblick någon ser den. När jag, ofta av tillfällighet, upptäcker en gruppering av låt säga stenar, gräs, träd, vattendrag eller annat, som av slumpen (det är min tro) samspelar med varandra får jag en estetisk upplevelse. Då kommer kameran fram och med den ramar jag in iakttagelsen. I det ögonblicket är jag som mest en fotograf, jag komponerar. Åtminstone på den gamla analoga tiden då jag använde diapositiv film var det i den stunden bilden uppstod. Inget gjordes efteråt för att förstärka eller förändra diaoriginalet. ”What you see is what you get”, var ledstjärnan då. I den nya digitala eran är det svårare att precisera när man är som mest fotograf, åtminstone för oss som plåtar på råformat och bestämmer färger, kontraster, beskärning och utsnitt i fotoshop. Kanske är det bakom datorskärmen jag numera är som mest fotograf, vilket är en förfärlig tanke för en naturromantiker som undertecknad. Och den trossats som jag brukar trösta mig med känns inte helt övertygande: att det är ointressant hur man gör sina bilder, det är uttrycket och innehållet som räknas. En jesuitisk tanke så det förslår. Den tekniska utvecklingen är omåttligt snabb och man vill ju inte vara en fåne som står vid sidan om och tittar på.

 

Men digitaltekniken påverkar vårt fotograferande vilket naturligtvis också berör våra bilder. Jag fotograferar i en del avseenden på ett annat sätt idag, än under den analoga eran. Inte minst gör jag många fler bilder av varje motiv, eftersom varje bild i princip är gratis. Den som inte var med på analoga tiden vet nog inte vilken hämsko på avtryckarfingret det kunde vara att varje ruta betingade ett antal spänn. Man blev väldigt noggrann. I dag kan vi använda kameran som en sprayburk, spruta till höger och vänster utan att det kostar ett jota extra. Inget fel i det, bara man har vett att vaska fram de bildfiler som har något att berätta. Andelen misslyckade rutor är högre numera och enormt många filer måste granskas. Det är därför man lätt fastnar framför skärmen. Jim Brandenburg skriver i sin underbara bok ”Chased by the light”: My photography had originally been a means, and a excuse, for spending time out-of-doors, but in the midst of my own success I found myself wed to a drudge named technology, living in a world lit by computer screens instead of the sun.

 

Med ögon känsliga för naturens estetik vill man helst knalla ut i markerna med sin kamera och komma hem med rosig kind, mycket hellre än sitta på sin studs framför datorn och blekna i plytet. Förmodligen drivs man av en förhoppning att andra människor ska uppskatta motiven man ser därute, ens iakttagelser, det är i alla fall min drivkraft, men den är förrädisk. Man får lätt sina alldeles egna darlings. Och kill your darlings, är det tuffaste rådet av alla. Här är några av mina vinterdarlingar från hemtrakten, avsiktligt presenterade utan tekniska uppgifter, om ni förstår.