Osannolika Skarv

 

 

Det finns inget ljuvare!

 

 

En gigantisk havshorisont omsluter Bodskäret i Skarv, det märkligaste av ödeskärgårdarnas tusentals skär”. I sin klassiska bok Vägen till Skarv (1978) skildrar Sten Rinaldo finkänsligt den yttersta ögruppen i Stockholms skärgård, ett mikroland format av små klippiga spillror i Östersjön. Till fastlandet är det långt, sju mil fågelvägen västerut innan man når den stora staden. En labyrint av tusentals öar, mängder av trånga sund och stora fjärdar gör sträckan avsevärt längre med båt. Öster om Skarv är havshorisonten obruten.

 

Rinaldo skrev lockande om denna plats, men det räcker med en titt på kartan för att väcka längtan. Under alla år som jag paddlat havskajak har ögruppen varit mina drömmars mål. Väder och vind har emellertid alltid varit ett hinder när jag suttit i den smäckra farkosten och siktat dit, ända tills denna förlovade sommar 2014. I veckan som gått öppnades vägen till Skarv och jag paddlade rakt ut mot havet för att förverkliga drömmen. Läs här om denna drömtur i tropiskt väder, min sista övning inför Grönlandspaddlingen nu i augusti. Läs också om lycka och otur på färden, bland annat kamerastrul, en verklig sistaminuten-erfarenhet inför det stora äventyret som stundar.

 

 

Mot ytterskärgården.

 

Valet av kamera har jag berört i tidigare bloggar. Den nära förestående Grönlandsfärden kräver låg vikt och jag har hattat fram och tillbaka om den stora Canon EOS 5 eller lilla Fuji X-E1 ska med. Eftersom vi har problem med övervikt på flyget har jag till slut fastnat för Fuji och stoppar därför ned denna kamera i kajaken mot Skarv. Vi börjar vid Sollenkroka, Per Lind och jag. Per importerar genom sitt bolag Avanza den typ av kajak som ska med till Grönland, de snillrikt hoppfällbara från Feathercraft i Kanada. Sonika har vi var sin Feathercraft på denna paddling mot ytterskärgården. Vi startar kring 18-tiden måndagen 21 juli. I den ljumma kvällen är siktet inställt mot Möja. Vid norra änden av Möja Söderfjärd finns en holme som blir första lägerplatsen. När tältet kommit upp sveper en stor kryssningsfärja nära inpå.

 

 

 Olika slags båtar!

 

Tisdagen börjar i tät dimma. Den tropiska natten har gett hög luftfuktighet, men slöjorna skingras snabbt och ute på den milsbreda Nassafjärden är det fri sikt och gassande hett. Avlägsna och låga landkonturer tecknar horisonten i alla riktningar. Mitt ute på vattenvidden ligger Vitharen som blir en bensträckare. Denna isolerade, femti meter långa och vackert slipade kobbe är pyntad med hällkar, brokiga lavar och små rabatter med blommande högsommarfägring. Ögonfröjden på hällarna kompenserar en trist upptäckt vi gjort – att havsfjärden blommar av alger. Vi paddlar över en utspädd grönsakssoppa. Rakt ned i vattendjupet syns små algtrådar sväva som myggsvärmar, ställvis hopsamlade till fläcktyfus på ytan. Nära en strand kan det vara en tät spenatsoppa vi vispar med paddeln. Nassafjärdan ser bitvis sjuk ut och det märkliga är att dessa normalt så klara utskärgårdsvatten är värre drabbade än mellanskärgårns vattenstråk. Övergödningen av Östersjön är ett ytterst sorgligt kapitel.

 

 

 

Vi måste stoppa övergödningen av Östersjön!

 

 

 

Vitharan med sin fägring. Att hällkaret blommar av alger är ett mer accetabelt inslag än fjärdarnas soppa.

 

 

Båtfolket låter sig dock inte hindras av algerna, vi ser vita segel och motorbåtar här och där ute på fjärden, och inne i ögruppen Stora Nassa samlas de i skyddade naturhamnar. Vi bestiger ön Stora Bonden och spanar över en tilltrasslad arkipelag. Inom några kilometers omkrets har Stora Nassa lika många öar som dagarna på året, tätt packade som en mängd bergkullar utslängda på den platta vattenytan. Genom soldiset skönjer vi fyren på Svenska Högarna i öster, en avlägsen hägring på horisontlinjen.

 

 

 

Som en gapande bardval klyver kajaken vattenspegeln.

 

 

Med förnyade krafter fortsätter vi färden norrut, mot ögruppen Ut-Fredel. Den allt lägre solvinkeln får skären att rodna vackert och vi tänker inte längre på soppan under kajakerna. Stora ytor är trots allt glasklara, och på det höga Manskäret hittar vi en ljuvlig lägerplats i ensamhet.

 

 

 Södra Manskärskobben glöder i skymningen.

 

 

 

Ut-Fredel.

 

 

Ljuset avtar och exponeringen blir två minuter lång.

 

 

Praktlaven ritar naturens graffiti på Manskäret.

 

 

Nu blir det dags att koncentrera sig på fotografering. Jag tar fram Fujikameran plus stativet och driver runt. Efter ett tag väntar en tre rätters middag med lämpliga drycker i kvällens paradisiska temperatur. Jag sitter på hällen med tunn skjorta. Dunvästen ligger vattentätt förvarad i kajaken. Under efternatten lämnar jag tältet för att ta några tidiga gryningsbilder, men på skärets högsta punkt vill inte kameran gå igång. Jag donar och svär för mig själv, men den är stendöd. Chock! Får den inte att funka. Kanske har trådutlösaren påverkat den. När mörkret sänkte sig gjorde jag en två minuter lång exponering med hjälp av denna mekaniska anslutning, Fuji X-E1 kräver en gammaldags trådutlösare för långa exponeringar. En charmig lösning, men kanske åstadkom trådutlösaren ett tekniskt problem. Vilken tur att detta inte hände på Grönland! Nu måste stora Canon med på resan dit. Jag måste få med den på flyget trots tyngden! Min backup-kamera Nikon AW1 blir enda verktyget under resten av denna kajakfärd.

 

Ännu en gudomlig dag väntar. Äntligen Skarv. Med Feathercraften känner man sig trygg på vida vatten, en bättre långfärdskajak har jag aldrig paddlat, den slår alla vanliga kajaker av glasfiber och plast som jag prövat genom åren. Välbyggd är den dessutom, snabb, lättdriven och stabil. Lägg till det fördelen att den kan packas ihop och tas med på flyget till varsomhelst i världen, och ni har den absolut mest flexibla båt som existerar.

 

 

 

 Stugbyn på Ut-Fredel, en svensk skärgårdsdröm.

 

 

 

 Ett med havet.

 

 

Bortom Lygna skärgård paddlar vi det sista skuttet över fjärden till drömmarnas Skarv. Ingen vind, slösande sol och fri horisont. Ögruppen känns större än man tror, har många kobbar, och Bodskäret bildar en nästan tudelad ö av två djupt inskurna vikar som nästan möts på mitten. Förr fanns en by med fiskebodar härute, idag är ön ett kalt och obefolkat skär med en del stenristningar från äldre tider. På sätt och vis ser naturen ut som i vilken annan utskärgård som helst, men Skarv utstrålar den starka magi som trollas fram av kartan. Det finns många platser i världen som man vill besöka bara för att de ligger där de ligger, som är utropstecken på kartorna. Skarv är en sådan plats. Själva vissheten att ögruppen ligger så lång bort från fastlandet och så långt ut i Östersjön som man komma i Stockholms breda skärgård, gör att upplevelsen letar sig djupt in i själen där den fastnar som ett minne man aldrig kan glömma. Utsattheten, isoleringen, det svåruppnåbara läget ger karisman. Rinaldo skrev: ”En makalös plats är Skarv, ett ödslighetens centrum, där urtidsbilden står oförändrad.”

 

 

Selfie på Skarv, det kan det vara värt efter alla år.

 

 

Vi är inte ensamma, några fritidsbåtar har också letat sig hit. Vem kan avstå i detta underbara väder? Med begränsad tid till förfogande måste vi dock snart vända inåt för natten, med sorg i hjärtat. Hade gärna övernattat, men mitt schema är tight inför Grönlandsresan nästa vecka. I makalös kvällssol paddlar vi tillbaka västerut, förbi raddan av ögrupper och kobbar, och över allt lugnare vatten. Vi ska till Kallskär och flyter sista biten ensamma på en spegelblank yta medan brummet från avlägsna båtar bärs fram som om de passerade alldeles intill. På någon osynlig ö kilometervis bort hörs folk småprata i normalt röstläge, och stillheten känns extra förtrolig genom droppet från paddlarna och suset från kajakerna som skär genom spegeln. Några måsar skriar som bakgrundsmusik och skymningen svärtar vattenvidden som omger oss i alla riktningar. Äntligen tänker jag, äntligen efter alla år har jag varit på Skarv.

 

 

 Vacker farkost i rätt miljö.

 

 

 

 

"Det finns dagar då Östersjön är ett stilla oändligt tak", skrev Tomas Tranströmer i diktsviten Östersjöar.

 

PS. Söndag 27/7. Jag har nu hittat felet på Fuji X-E1. Det visade sig att facket för batteriet inte gav kontakt. Piggarna längst in behövde resas upp en aning för att möta kontaktytan på batteriet (hur nu det felet uppstått).

 

 

Nyckelord:



Skärgård med storträd

Stortall på Kastön. Jag fotograferade med och utan en person som skalstock. Beroende på sammanhanget passar den ena eller andra bäst. Förmodligen är de två generationer av grovticka som växer på stammen.

 

 

 

I helgen testade jag kamerautrustningen som ska med till Grönland i augusti. Eftersom den bara får väga 6 kg måste den slimmas. Jag har efter lite velande  kommit till beslutet att huvudkameran Canon EOS 5 Mark III ska med, samt objektiven TS 45 mm och zoomen 70-200 mm/2,8 plus telekonverter 2X och en mellanring, samt den vattentäta Nikon 1. Vill försäkra mig om bästa bildkvalitet, men vad klarar man kreativt med en sådan begränsad utrustning. Det var min undran så jag stack ut i skärgården med sonen Måns. Målet var närområdet, Biskopsö naturreservat. För att vinna tid tog vi ribbåten. Den är snabb och tar sig fram nästan lika bra som kajaken i grunda vatten. Ändå kan det bli hårda smällar för propellern, vilket hände när vi tuffade in mot Finnskär. Aj, aj aj, ett osynligt grund mellan två öar. Dessbättre blev skadan inte värre än att vi kunde söka upp en avskild vik där ingen av semester-aramadans båtar hade en chans. Kolossalt många var ute på vift denna helg. Södra Fladen vid Jungfruskär såg ut som en marina med sin mastskog. De bästa naturhamnarna vill man undvika på sommaren. Vi fortsatte mot andra trakter och siktade mot Finnskär. De yttre öarna drar som en magnet med sin säregna och mer ödsliga natur. I den friska vinden från nordost var det ganska få båtar som vågade sig ut dit.

 

 

Lägerplatsen på Finnskär.

 

 

 

 Hällvegetation på Finnskär. Fackelblomster.

 

 

 

Utskärgården är i mina ögon ett säreget klipplandskap. Jag har stor förkärlek till dessa motiv. Ibland tror jag att efternamnet spelar mig ett spratt.

 

 

 

 

 

Stämningsladdat i verkligheten, ganska sockrat på bild. Men vackert är det.

 

 

 

 

Några hade ankrat vid ön Byttan och besteg ön i skymningen. Tack för det!

 

 

 

 

 

En strandaster som jag fotograferade med normalobjektivet plus mellanring.

 

 

En grann kväll blev det och på morgonen gjorde vi den sedvanliga ö-promenaden. Då upptäckte Måns ett par häckande lundsångare, vilket var en intressant observation. Finnskär täcks mest av tät lövskog som kan passa denna ostliga tätting. På Kastön som blev vår andra lägerplats, dominerar däremot barrskog, och inte vilken som helst. Här växer flerhundraåriga tallar av grov dimension. Skärkarlarna inte gått så hårt fram med yxan och kvar finns vad som närmast kan betraktas som en naturskog (ön ska ingå i den planerade Nämdöskärgårdens nationalpark). De stora tallarna förgrenar sig ofta nära marken och utvecklar ett intrikat grenverk. Eftersom den byiga vinden gjorde det svårt att fotografera utan rörelseoskärpa, koncentrerade jag mig på stadiga motiv som träden och berghällarna, två favoritmotiv som jag aldrig ledsnar på. Att fotografera träd inne i en tät skog är dock svårt, särskilt om man vill göra intressanta kompositioner utan störande bush. Extra svårt kan det vara utan vidvinkelobjektiv. Nu hade jag bara med normalen (TS 45 mm) (jag har skippat vidvinkeln för Grönlandsturen, tycker inte den är nödvändig i det öppna landskapet som väntar där). Ändå kan man få till hyfsat vidvinkliga bilder genom att sy ihop flera exponeringar. Med TS objektiven går detta utmärkt lätt. Man skjuter objektivet först åt ena sidan, knäpper, och skjuter sedan objektivet till andra ytterläget och knäpper en gång till. Bildfilerna stichtas sedan i datorn. Därmed ökar vinkeln i den färdiga bilden med cirka hälften. Detta kan göras både vertikalt och horisontellt.

 

 

Tallarna tar sig huvudlösa former på Kastön.

 

 

 

 

Den här tallen liknar snarast ett lövträd.

 

 

 

 

 

Ett nystan av grenar.

 

 

 

 

 

Kvällsljus i Kastöns skog.

 

 

 

 

 

Dessa två bilder består av ihopsydda bildfiler. På så sätt kan normalobjektivet av TS-typ täcka in en större bildvinkel.

 

 

Jag håller nog tallen som min främsta ögonsten bland svenska trädslag. Särskilt de som växer i karga miljöer som utskärgården. Här omväxlar små bonsai med kralliga bjässar som ibland närmar sig ekens dignitet. De på Kastön går inte av för hackor. På sina ställen är hällmarksskogen parkliknade gles vilket också möjliggör bilder med ett kort teleobjektiv. På så sätt får man bra resning på trädet, och bilden förmedlar mer av den känsla man upplever på plats.

 

Havsörn och lärkfalk flög förbi på Kastön, och vädret blev bättre än prognosen varnade för. Men vinden höll i sig när vi dagen därpå stack till Biskopsö för att se närmare på den naturen. Där rör sig många dovhjortar som jag fotograferade med zoomobjektivet plus teleförlängaren. Kombinationen är utmärkt och hävdar sig bra jämfört med ett stort, tungt och långt teleobjektiv av fast brännvidd, typ 400 mm eller mer. Sammanfattningsvis är den utprovade Grönlandsutrustningen väl så funktionell för den typ av bilder som jag vill göra. Beslutet är fattat.

 

 

 

Från Biskopsö syns en ensam seglare.

 

 

 

 

Dovhjortsbock på Biskopsö.

 

 

 

 

Bockarna går tillsammans på sommaren.

Nyckelord:



Skannade bilder

Med jämna mellanrum skannar jag vissa av mina gamla analoga bilder. Passar bra en sån här eländigt kall sommar, men är ett oerhört tidödande jobb om det ska bli bra. Till hjälp har jag en Imacon Flextight som ger utmärkt resultat, men dammet är ett helvete. Det kan ta många timmar att stämpla bort alla prickar som blir i bildfilen (trots att jag använder tryckluft för att försöka blåsa bort dem). De motiv som blir aktuella för skanning måste därför väljas med urskiljning, annars skulle jag inte hinna göra något annat än skanna.
 
Frågan är vilka bilder i ens arkiv som har bestående värde? Det är inte lätt att veta. De som jag helst väljer ut är de som har en dokumentär eller extra stor estetisk kvalitet. Naturligtvis letar jag gärna i det analoga arkivet efter pärlor som kan vara intressanta i något nytt projekt. Men sanningen att säga är det mycket som är tämligen ointressant, i synnerhet de som innehåller alldagliga motiv typ gullvivor, en utsliten fjällvy i trist ljus, Stockholms stadshus och så vidare. Här är två bilder som jag tycker håller än idag.
 
 
 
 
 
En bild från Storsola (bredvid Sylarna) fotograferad i mars 1989 med Fujus fina handhållna kamera Fuji GSW 645 och filmen var Ectachrome 64. Jag och en kompis gjorde en skidbestigning och kom fram till denna enorma formation av dimfrost. 
 
 
 
Den här bilden från början av 1990-talet är fotograferad med Rollei 6008 och mitt dåvarande favoritobjektiv Schneider Super Angulon 4/55 mm med tilt and shift. Filmen är Fuji Velvia. På den tiden använde jag halvtonade gråfilter för att jämna ut kontrasterna mellan förgrund och himmel. Motivet är hämtat på Gotlands ostkust.
Nyckelord:



Högtryck i Lofoten

”Jag har svårt att komma till rätta med min fascination för Lofoten......I hög grad beror den på landskapet.” Man kan förstå Per Olof Sundmans huvudbry i boken ' Lofotensommar ' från 1973. Naturen är grandios, man nästan kreverar av hänförelse om vädret är snällt. Men kedjan av öar rakt ut i Nordatlanten tar emot många stormar. När vi reser hit under sista veckan i maj i år är gudarna på bästa humör. Tur är fotografens moder.

 

 

Tillsammans med Björn Esping börjar sejouren med en titt på Norges ”nasionalfjell”, som Stetind har utnämnts till. Sedd från väster är fjället en väldig klippnål som rusar rakt upp i himlen, 1392 meter i ett enda ofattbart svep från fjorden. Den avhuggna toppen ser ut som en liten platå. Hällarna stiger lodrätt dit, hårda som betongfasader på en skyskrapa av kolossalt format. Fjället liknar snarare en hög och smäcker stubbe med bark av flagnande granit. Man fattar inte att geologiska krafter kunnat avla något som detta, och vi avundas Norge som begåvats med sin mirakulösa natur. Ge oss tillbaka Unionen! Stetind kan ju lika gärna vara hela Skandinaviens nationalfjäll!

 

 

Rätt genom ”nasionalfjellet” Stetind har man sprängt en tunnel för bilvägen till Kjöpsvik!

 

 

Färjan tar oss över Ofotenfjorden till det egentliga Lofoten och första stoppet blir vid Raftsundet där Hurtigrutten passerar. Fartygen slinker in i den hypersmala Trollfjorden, till passagerarnas stora begeistring. Trollfjorden är som Stetind, en ofattbar uppenbarelse, men av omvända skäl. Vi ser ett djupt schakt rakt in i det mäktiga massivet Trolltindan. På botten har en smal och förvånande kort vattenkanal trängt in mellan tusenmeter meter höga fjällväggar. 

 

 

 

Trollfjorden.

 

Nu är högtrycket stadigt parkerat. Vi får dag efter dag utan ett cumulus på himlen. Den sedvanliga ambivalensen bubblar upp. Som fotograf tycker man om moln och intressanta ljusflöden, växlande väder helt enkelt. Som utforskare på fjärran platser vill man hellre ha ihållande solsken som släpper fram härligheten. Min lycka är att antingen det ena eller andra jaget kan bli tillfredsställt, om inte regnet vräker ned dagar i sträck. Det kan det göra i Lofoten. Då blir man sur. Första gången jag var här blåste tältet sönder första natten. Vi hade nått längst ut i ökedjan och befann oss i byn Å. Dagen efter blev det omedelbar reträtt med båt till Narvik, över svallvågor som fick loungen att gurgla av sjösjuka människor.

 

Inte långt från Svolver, vid berget Vågakallen, slår vi läger och får närkontakt med topografin som bygger upp detta sällsynt taggiga land. Vågakallen har blivit ett klättereldorado och vi ser hugade alpinister tåga iväg med allt pick och pack som krävs för ett nappatag. Vi har också en försvarlig utrustning att kånka på, om vi har lust. I bilen finns hela batteriet av objektiv, från vidaste vidvinkel till längsta telet. Man vill ju inte missa något som klyschan säger – fotografer emellan.

 

 

Vågakallen.

 

När vi någon dag senare vandrar till Kvalvika på Moskkenesøy är dock begränsat med kameraprylar nedstoppade i ryggsäcken. Vi följer stigen över ett lågt pass. På andra sidan ligger Kvalvika – Lofotens undangömda pärla. Här skimrar en bred och invallad drömplaya, drygt en kilometer lång. I södra änden stoppas den av ett 600 meter högt och svart berg med foten i havet, Kjerringa. I norra änden doppar ett lika brant och högt berg sin tå i vattnet, Ryten. Innanför den lejongula sandstranden höjer sig ännu en bergsrygg till en hög mur, och utanför brädden syns den blånande havshorisonten i panoramat mellan de två inramande bergen. Bergens slänter har försommargröna gräsmattor som fåren betar, turkosa Atlantdyningar brusar mot sanden, och det är folktomt, sånär som på några få andra vandrare som försvinner efter ett tag. Denna extremt natursköna plats ligger isolerat och svåråtkomligt, och känns just därför som ett paradis på hög latitud. Ett svalt paradis som man bara måste älska.

 

 
Mot Kvalvika

 

 

 

Kvalvika på kvällen.

 

 

 Kvalvika i gryningen.

 

 

 

Ryten.

 

 

 Stigen från Kvalvika.

 

 

 

 Strandbäck vid Kvalvika.

 

 

 
 
 
 Strandstenar vid Kvalvika.

 

 

Vid Å inträffar resans highlight. Vi tältar utanför byn, inte långt från platsen där stormen drog in för längesedan. Några flortunna slöjmoln har dämpat ljuset något, vilket ger nya motiv. På andra sidan en djupt inskuren vik mellan klipporna, häckar en koloni tretåiga måsar, krykjor. Halva elva på kvällen ser jag något mörkt på vattenytan nedanför. I kikaren framskymtar en späckhuggare, nej det är en flock på fyra som följer klippstranden in i viken. Kolsvarta triangulära fenor klyver vattnet, utblåset ljuder som pustar och materialiseras som ånga, den vita buken visar sig när en tung kropp rullar runt. Djuren simmar lojt vilket gör måsarna tossiga, och även oss. I upphetsning rusar jag efter längsta teleobjektivet som snabbt placeras på det redan uppställda stativet. Ljuset är svagt, det får bli vad det blir. Under ett par minuter sveper späckhuggarna förbi inom synhåll, som närmast på knappt hundra meters håll. Sedan försvinner de bakom klippan och ut på vidare vatten.

 

 

 Späckhuggare.

 

 

 

 

Tretåig mås.

 

 

Vilken naturupplevelse! Föreställningen går inte att jämföra med en valsafari i gummibåt till halvt garanterade uppehållsplatser för späckhuggare. Det vi sett är oändligt mycket starkare än en naturfilm med förstummande bilder. Vad vi upplevt är ett otvunget möte med fantastiska djur som är ute på sitt eget vardagliga uppdrag. Späckhuggarna bevisade att de faktiskt existerar i dessa hav och att de lever ett naturligt liv präglat av födosök, förflyttningar och lek. Även om det inte blev någon pangbild var observationen oförglömlig. Späckhuggare, spontant, off-season, på nära håll och från fasta land. Huj!

 

 

Från Reinebringen mot Reine.

 

 

 

Storskiva vid Buneset.

 

 

 

Strandskata vid Buneset.

 

 

 

Helvetstinden vid Buneset.

 

Ett dygn senare är det dags för nästa höjdpunkt i ordets bokstavliga bemärkelse. Reinebringen lockar till kvällsbestigning. Stigen upp är tvärbrant, bitvis försedd med rep att hålla i, inget för personer med anlag för svindel. Fyrahundrafemti meter rakt i fallinjen till Lofotens bästa utsiktspunkt, som det står i turistreklamen. På bergskammen blir det flygperspektiv. Rakt under fötterna ligger Reine som ett litet Venedig, med följsam bebyggelse på öar och längs stränderna. Längre bort skär Kjerkfjorden ut sin bassäng i den flikiga ön Moskenesøy. Fjorden omringas av ett uppsprucket bergslandskap som tillhör de djärvare på jorden. Vittringen har arbetat hårt i dessa trakter, inlandsisen också. Man baxnar av åsynen. Större delen av Moskenesøy planeras bli en ny norsk nationalpark, och det kan man förstå. Bebyggelse, byar och vägar finns bara längs öns östra havskant. I det inre har bergen varit ett orubbligt hinder som försvarat naturen mot intrång. En av de mest intressanta aspekterna på Lofoten är just detta, att kulturbygd och rå vildmark gränsar till varandra.

 

 

Heimø från Værøy.

 

 

 
 

Stranden vid Værøy.

 

Sista dagarna tillbringar vi på Værøy ännu längre ut i Atlanten. Där har naturen lugnat ned sig och bergen är lägre. Men även här kan man vandra och se på fågelkolonier. Och vi passar på att titta in i en fiskfabrik, eller vad anläggningar ska kallas där man tar hand om all fisk som fångas i dessa farvatten. Lofotens kultur och fisketradition är också värd en resa. Framförallt den saken fascinerade Per Olof Sundman. ”Men jag skulle inte kunna skriva en bok enbart om ett landskap”, skrev han. På Lofoten har natur och kultur ett extra högtidligt möte.

Nyckelord:



Old Sarek

 

 

Gamla bilder är nästan alltid intressanta, som denna till exempel, fotograferad för snart 40 år sedan på toppen Jågsjgaskatjåhkkå, en läcker utsiktsplats mot Rapaselet. Jag hade varit uppe där någon vinter tidigare och visste vad som väntade, en strålande överblick över ”rovdjurstorget” och massivet Bielloriehppe i hjärtat av Sarek. På den tiden var det ytterst få vandrare som gick väster om älven Rapaädno. All information som fanns tillgänglig då varnade för ogenomträngliga videsnår, men vi hittade faktiskt renstigar att följa, och det var inte mycket svårare att ta sig fram här än i andra delar av den långa dalen.

 

Den här turen i mitten av september slutade dramatiskt. I dalen Lullehavagge drog en hård storm in. Under natten blåste tung blötsnö mot tältet och vindbyarna skakade oroväckande. Mitt i natten halv två kom en körare som knäckte tältstången i vårt pyramidtält som sjönk ihop och fladdrade ovanför våra sovsäckar. Vi låg blickstilla under fyra fem timmar,; man kunde inte röra sig för då trängde vätan in i sovsäcken. När det ljusnat packade vi ned allt i ryggsäckarna (inklusive åtskilliga liter vatten) och gjorde en megamarsch till Kvikkjokk, 3,5 mil bort.

 

Bilden har fotograferats med den lilla Leica CL och 40 mm Summicron på Kodachrome 64. Vyn från Jågsjgaskatjåhkkå är tidlös, exakt så här kunde det ha sett ut anno dazumal, kanske var det mindre med björkskog under den lilla istiden på 1600-talet, kanske mer björkskog under medeltidens värmeperiod. Vilda landskap som inte exploateras har en stor och inspirerande fördel, de är tidlösa, det är en av de stora poängerna med att skydda dem. Men bilder av naturen kan ändå vara daterade. Vandraren som sitter där med sina knickers och sin gamla isyxa av trä, ringar in tiden. Hade han haft benlindor kring vaderna hade tidpunkten varit äldre, hade han haft en färgstarka goretex-jacka och isyxa av metall hade den varit yngre. Så fort människor och människans verk finns med i en naturbild kan man tidsbestämma den.

Nyckelord:



Kameratest under paddling på Vänern

Hör och häpna, Sveriges mest otillgängliga skärgård hittar man i Vänern. Mitt i det stora innanhavet ligger Djurö nationalpark, en ögrupp med minst en och halv mil öppet vatten i alla väderstreck. Förstamaj-helgen paddlar vi dit, Bengt Rodin och jag. Och jag passar på att testa den kamerautrustning som ska med på vår planerade kajaktur norr om Angmassalik på Östgrönland i augusti. Då ska Bengt och jag vara ute 21 dagar i en arktisk ödemark och många saker måste knådas ned i kajakerna som är av en hoppfällbar typ, Feathercraft. Kameraprylarna tvingas kämpa om utrymmet med all friluftsutrustning och mat. Såklart är det inte läge att ta med alla objektiv, kamerahus, stora stativ och annat som man alltid tycker sig behöva. På långvariga och äventyrliga expeditioner i små grupper utan understöd av flyg eller annat, blir man hänvisad till fotografisk minimalism. Jag vet att vi kommer få se enastående landskap, jag vet att jag kommer sakna den stora kamerautrustningen så det gör ont i själen, men jag vet också att man måste våga kompromissa om det ska bli något alls. Första testet är denna Vänertur.

 

 

Halvvägs till Djurö. Nikon AW1.

 

Till Grönland ska jag ta med Fuji X-E1 med objektiven 18-55 mm och 55-200 mm, ett nätt paket som sammantaget bara väger hälften så mycket som motsvarande utrustning med betydligt större Canon EOS 5 Mark III. Dessutom har jag nyligen förvärvat Nikons nya undervattenskamera AW1 (14 megapixel) med objektivet AW 11-27,5 mm för kajakturer. Jag tar också med ett superlätt och superlitet stativ Sirui T-025KX (vikt 650 g). De här grönlandsprylarna kommer nu med på Vänerturen.

 

Kallt men soligt är det när vi startar från Brommö. Vi ska närma oss Djurö österifrån. Första skuttet (kajak-jargong för vida överfarter) leder oss till Hovden, en u-formad sattelit intill Brommö, uppbyggd av sand som grundar upp något hundratal meter före vårt första strandhugg och det första nattlägret. Den måttliga vinden mojnar och i avtagande kvällsljus vallar jag min Fuji på det lilla stativet. Doningen känns amatörmässigt vinglig och fotobranschens ”big guys” skulle fnysa om de såg mig. Men med hjälp av självutlösaren slipper jag vibrationer, och ägnar mig så gott det går åt ”fine art photography” i den västra strandskogen som tar emot skymningen med öppen famn.

 

 

Den långgrunda stranden vid ön Hovden. Nikon AW1.

 

 

 

Strandskogen på Hovden. Fuji X-E, 55-200 mm.

 

 

 

Detalj på Hovden. Fuji X-E1, 18-55 mm.

 

Nästa dag blåser det inledningsvis en halvfrisk bris från nordväst medan vi skuttar ut till Gisslan, Djuröarkipelagens sydligaste utpost. Det blir knappt två mil över öppet vatten som först är ganska gropigt och sedan planar ut i lä av den avlägsna Djurön. När man befinner sig i dessa delar av Vänern putar Kinnekulle upp 260 meter över vattenvidden i söder, en ständigt närvarande siluett som ger naturen karaktär. Jag har sett den förut och fascineras av denna geografiska logotype. Vänerhavet är ett av det finaste vattenstråk vi har i Sverige. Här kan vi också tala om Höga Kusten!

 

 

 

Halvvägs till Gisslan med Kinnekulle i bakgrunden. Nikon AW1.

 

I flytvästens ena ficka har Nikonkameran stoppats ned, ständigt redo. Låt mig säga direkt, jag är redan förälskad. Autofokusen går blixtsnabbt, kameran är en fröjd att arbeta med och inte behöver man vara försiktig. Låt det stänka vatten bästa det vill, inget att bry sig om. Jag kan tappa den i plurret utan att den sjunker, för jag har tejpat en flythjälp på nackremmen. Och bildfilerna blir enastående bra och objektivet är knivskarpt eftersom det är skräddarsytt för kameran.

 

Vänern blir det första realistiska testet för denna kamera. När man fotograferar i en kajak är det dock inte bara kompositionen som kräver sitt, ens egen balans måste också vara under kontroll. Man har ingen lust att välta mitt ute på vidden med en mil iskallt vatten till närmast land. Därför är det bra att hela tiden ha kameran skjutklar i flytvästen.

 

 

 

 

På Vileskären. Nikon AW1.

 

 

 

 

På Vileskären. Fuji X-E1, 18-55 mm.

 

Med överkomlig träsmak embarkerar vi ett av de nakna Vileskären för lunch. En flock skarvar har byggt reden på klipporna på det andra skäret. Naturen påminner starkt om ostkustens skärgårdar, med flata hällar som glider ned i sjön, och kobbar som sticker upp. Siktdjupet ute på Storvänern är jämförbart, men det finns ingen blåstång, och doften är annorlunda, sötare. Och man kan dricka vattnet.

 

Vi är nu i Djurö, den mest svåråtkomliga nationalparken i södra Sverige. Arkipelagen består av ett trettiotal öar med grynnor, bränningar, flacka skär och småholmar. Djurö är den största landmassan och cirka tre kilometer lång. Åt norr och söder är det havshorisont, i öster och väster ser man en avlägsen och låg remsa med land. Alla de fina skärgårdarna där borta smälter samman, så som de plägar göra på andra sidan stora fjärdar. I söder står Kinnekulle upp med sin lätt toppiga siluett.

 

 

 

De skogtäckta öarna domineras av hällmarkstallskog. Nationalparken representerar det mellansvenska sprickdalslandskapet. Fuji X-E1, 18-55 mm.

 

Jag vet få platser i Sverige där man kan känna sig lika isolerad som på Djurö (har varit här flera gånger), nästan lika mycket som i fjällen faktiskt. I den här naturmiljön väntar man sig att det bara är ett stenkast till närmaste tätort, men det är långt till civilisationen, med sydsvenska mått. Djurö är en riktig otillgänglighetspol. Inne i den grunda Malen växer vassen tät och där ser man fyrvaktarbostaden och den gamla jaktvillan som industrifamiljen Kempe uppförde efter att de tagit över ögruppen från Djuröborna 1890. Man släppte sedan ut jaktvilt, bland annat dovhjortar som fortfarande strövar omkring på öarna. 

 

Vi slöpaddlar i slösande sol och ser att Vänern har sitt eget klimat. Långt borta över land i alla riktningar syns bolmande molnbankar, medan vattenvidden ligger under klar himmel. Jag testar Nikonkameran i vattenlinjen, försöker fånga både sjöbottnen och Bengts kajak i ett. En havsörn lättar på nära håll.

 

 

 

 

Grunt sund mellan öarna. Nikon AW1.

 

 

 

 

Kobbe. Nikon AW1.

 

Eftersom man bara får tälta längst inne i Malbergshamn, på taskig mark (fullständigt obegriplig bestämmelse med tanke på det låga besökstrycket) väljer vi att sova för bar himmel på hällarna vid inloppet till viken. Dessutom ligger ett par segelbåtar därinne vilket inte gör tältalternativet mer attraktivt. På kvällen strosar vi i hällmarkstallskogen. Naturen ser ut som om den vore placerad på ostkusten. Tranor ropar, grågäss kacklar och även sångsvanar flyger förbi.

 

Efter en underbar nattsömn (man sover aldrig så bra som i en varm sovsäck på en skön isolerande madrass av märket Exped, när man samtidgt andas in frisk sval luft), gör vi en vända på Djurö, och paddlar sedan i nästan bleke tillbaka till Brommö. På en av de läckra Ramsholmarna etablerar vi nästa läger och konstaterar att det är osannolikt lite sommarstugor och andra hus inom synkretsen. Ingenting faktiskt, och där har vi en av poängerna med Vänern. Stränderna är alls inte lika söndertrasade av bebyggelse som de är på många håll längs kusterna.

 

 

 

Västra sidan av Djurö. Fuji X-E1, 18-55 mm.

 

 

 

 

Lägerplatsen vid Malbergshamn. Fuji X-E1, 18-55 mm.

 

 

 

 

Världens bästa logi. Fuji X-E1, 18-55 mm.

 

Frisk nordlig bris väcker oss. Storvänern stöter mot vår holme, en ganska grov sjö bränner in. Vi packar kajakerna och paddlar ut i vågornas berg och dalar för att känna oss för. Inga problem, Feathercraft-kajakerna är mycket stabila och trygga. Vi smiter igenom ett smalt sund och hittar lä bakom öraden och tar oss sedan i lugnt mak tillbaka till startpunkten.

 

 

 

Vid Ramsholmen. Fuji X-E1, 18-55 mm.

 

 

 

 

Skymning över Ramsholmen. Fuji X-E1, 18-55 mm.

 

 

 

 

Läcker ö utanför Ramsholmen. Fuji X-E1, 55-200 mm.

 

 

 

 

Surfen fångad från en vågdal. Nikon AW1.

 

Slutsats: min nya Nikonkamera är ett kap, perfekt för snapshots. Att göra godkända landskapsbilder med Fujikameran är möjligt, men det är en hake som jag funderar på. Eftersom båda kamerorna har elektroniska sökare med displayer som startar så fort man ska börja använda dem, är batteriförbrukningen ett dilemma (fabrikernas uppgivna prestanda håller inte; ett fulladdat batteri till Fujin säges kunna ge 350 exponeringar, men jag förbrukade ett och halvt på Vänerturen som gav mig drygt 200 exponeringar). Det är lätt att glömma slå av Fujikameran och om den hamnar illa kan den ligga i standby-läge länge.

 

Jag bedömer att det måste med minst 10 batterier till respektive kamera på Grönland, vilket blir både extravikt och volym. Varför har kamerafabrikanterna inte hajat att man allt som oftast (åtminstone som naturfotograf) befinner sig långt borta från elnät. Varför kan de inte ta fram en batteriladdare som kan drivas med solceller, och/eller med ett kraftfullt magnumbatteri. Till min Canonutrustning har jag faktiskt en Power-Gorilla som ger ström till en batteriladdare för den kamerans batterier. Det värsta scenariot är att jag befinner mig vid en Grönländsk fjord med helt urladdade batterier. Kanske, kanske kommer jag att ompröva mitt kameraval till expeditionen och ta med en slimmad Canon-utrustning plus detta magnumbatteri (nya Nikon följer under alla omständigheter med). Då vet jag säkert att jag kan få hem åtskilliga tusen exponeringar av bästa slag. Jag får väl avstå från några böcker att läsa. Trist, men kanske nödvändigt!

 

 

 

 

Nyckelord:



Good old selfies

På internet uppfinns hjulet gång på gång. Nya trender dyker upp och sprids med blixtens hastighet som nymodigheter, men ofta handlar det om gamla företeelser som bara fått ett fräsigare namn, som det här med ”selfies”.

 

 
 
 

 

Denna selfie är från 1987 och fotograferades på en namnlös topp 3600 meter över havet djupt inne i Kings Canyon National Park, Kalifornien. På den tiden och ensam bland bergen utan en staffagekompis, fick man hitta på något kreativt. Man tog helt enkelt en bild på sig själv med kamerans självutlösare. Jag satte Hasselbladaren på stativet och komponerade, rekade platsen där jag skulle stå, gick tillbaka till kameran, tyckte på avtryckaren och hastade fram till pole position. Tio sekunder hade man på sig, och bara en bild blev det. Man ville ju hushålla med film, och inte visste man hur resultatet såg ut. Först långt senare och hemma, när filmen hade framkallats fick man veta om skärpan, exponeringen och poseringen höll. På den tiden var det för övrigt inte lika gångbart att låta ens konterfej dominera. Nu är trenden oblygare, rakt i nyllet ska det vara. Detta är i alla fall fräscht. Det mesta är enklare nu, om man säger.

 

Inget är nytt under solen, men inte heller det är sant. Innan internet kunde vi inte kommunicera som vi gör numer. Tillvaron har blivit ett kaos av information där gammalt och nytt byter roller med varandra, samtidigt som det antika försvinner och det som är verkligt nytt tillkommer, men mycket av det gamla lever ändå kvar mitt i den strida strömmen av moderna påhitt. Man behöver inte vara en nostalginörd för att fundera över utvecklingen. Jag vill dock påminna om en reklamslogan som på 1980-talet valsade runt för kameramärket Leica.

 

”Allt var bättre förr. Digitalfotografin (Leica) är som förr, fast bättre”.

Nyckelord:



Kodachrome

Jag hittade ett 37 år gammalt Kodachromedia häromdagen. En bild från Nordnorge. Vi var ett gäng som tog oss upp på Jiekkivare i Lyngen, områdets högsta topp, 1800 meters stigning från havsytan, i ett svep. En fantastisk dag i maj 1977. Jag njuter av hågkomsten.

Att leta bland gamla dior är som en antikrunda. Diorna blir till prylar som utsöndrar tid. Plötsligt hittar man ett guldkorn. Och med åren kan bilden se ännu vackrare ut än den var från början. För när allt kommer omkring är det nog detta som är det största värdet med ens fotograferande - dokumentationen av det förflutna.
 
Det är härligt med gamla dior, en mycket taktil känsla. Jag tror att Kodachromerna vinner i längden, även om de flesta fotografer på slutet av filmtiden mest använde Fuji Velvia. Kodachromen ger ett mycket bra resultat när den skannas. Jag ska leta vidare i bland de gula askarna.
 
 
Nyckelord:



Tajmning i Skottland

Ensam med januariskymningen över Loch Torridon och berget Beinn Alljigin.

 

 

Landskapsbilder kan bli förkrossande lika varandra när flera fotografer riktar sina kameror mot samma sceneri vid samma tidpunkt. Ibland är det omöjligt att vara ensam om motiven, en orealistisk tanke när platsen är lättillgänglig, allmänt känd och mycket attraktiv. Populära ställen med tjusiga och förutsägbara ljusförhållanden drar till sig mängder av fotografer. Tänk på Grand Canyon. Alla med en kamera där gör dubbletter av de ikoner som redan gjorts otaliga gånger. Med en sådan förutsättning är det svårt att få med sig personliga bilder från en plats. Ändå vill jag påstå att landskapsfotografin kan vara en mycket individuell konstart, om man höjer blicken.

 

En viktig sak är tajmning. Vanliga vykort kräver inte mer än soligt och dötrist väder på kända utsiktspunkter. Ett mer originellt bildspråk bygger på andra ingredienser, andra motiv. Dessa ger sig själva när man är på rätt plats i rätt ögonblick. Trolleriet är tajmning. En nyttig egenskap för att tajma bra är rumsligt tänkande. Spatial förmåga kallas det. Helst ska man fortlöpande fundera på hur förgrund och bakgrund förhåller sig till varandra, hur linjerna i stora och små landformer samverkar, hur topografin orienterar sig i relation till väderstrecken, hur ljus och skuggor växlar under dagen. Oavbrutet ska man spana efter fotopunkter som är intressanta att ta sig till.

 

En annan nyttig egenskap är inlevelseförmåga. Man behöver föreställa sig en plats innan man kommer dit, se den framför sig, läsa kartor, titta på publicerade bilder och fundera över vilka möjligheter som ges. Har man talang för snabb omdisposition är det också till fördel. Rigida attityder blir ett hinder för fotografin. Vädret och ljuset kan ändras snabbt i det fria, man måste anpassa sig och ta tillfället i flykten. Med ett alert sinne och vakna ögon, en väl utvecklad terrängkänsla och god fysik, intuition och en gnutta flax, kan man bli perfekt tajmad för lyckade landskapskompositioner, vart än man reser i världen. Tajmning är den stora hemligheten inom landskapsfotografin.

 

Strävan att tajma har fött mitt intresse för udda årstider, nu senast Skottland i januari. Det låter väl inte som en drömresa som resebyrån säljer slut på ett ögonblick, men om vädret släpper fram lite ljus kommer man nära landskapets väsen denna tid. Det är bra för fotografin, och mina önskemål. Det kan alltså bli rätt tajmning.

 

 

 

Långsträckta Loch Maree trycks ned av vältrande moln.

 

 

 

 

Spegelbilder kräver verkligen tajmning. Skymningsbelysta Liathach visar upp en bredsida i Loch Torridon.

 

 

 

 

Ett kort ögonblick samspelar ljuset i River Torridon med berget i bakgrunden. Jag hinner bara rigga kameran på stativet, snabbkomponera och exponera innan det slocknar. Tur och tajmning i förening.

 

 

 

 

Squrr Ruadh fångar sista kvällssolen.

 

Under arbetet med boken ”Whiskyns landskap” blev jag förälskad i Skottland, både naturen och kulturen. På pluskontot skriver jag de vackra scenerierna, de historiska vingslagen, och att befolkningens mentalitet liknar den skandinaviska. Och så whiskyn förstås, nationaldrycken, kulturbäraren. Minus får landet för knotten som under sommarhalvåret kan vara outhärdliga. Många skulle nog även sätta minus för vädret, men icke jag. Snabba väderväxlingar gör landskapsfotografin intressant och sätter fokus på tajmningen.

 

Med Skottlands läge mitt i de atlantiska lågtryckens bana följer mycket nederbörd, men också dramatiska väderväxlingar. För övrigt har jag med åren blivit en kuf som mår riktigt bra när blötsnö och hård vind pinar vidden där man går (i lagom doser vill säga). Men Skottland i januari är en chansning, inget tu tal. Det kan ligga dimma över landskapet flera veckor i sträck. Man måste ha tur också.

 

Sålunda bokar jag ett flyg till Edinburgh, plus en hyrbil och far dit under vecka fem utan andra planer än att försöka ta mig till fjordlandskapet upp i nordväst, Western Ross. I pyttebyn Kinlochewe visar sig hotellet ha igenbommat under måndag och tisdag. Jag hänvisas till ett B&B som drivs av ett par vandrare. Tom Forrest är varmt välkomnande i sitt ensligt belägna hus där han och hustrun Liz slagit sig ned. Dessa två värdar är mina själsfränder och deras bibliotek står fyllt med fotolitteratur. De flesta av gästerna som kommer hit är bergsvandrare och fotografer. Här stannar jag som enda gäst under några dagar.

 

 
Trädplantering, tajm för svartvitt.

 

 
 
Bein Alljginn.
 
 
 
 
Soledgång över Glen Torridon.

 

De omgivande bergen har snöpudrade hättor, men i dalgångarna råder barmark, och odlingsmarkerna ligger gräsgröna. Himlen skakas om av stora gester, molnen bolmar fram och tar ljus, skurarna kommer och går och det är rått in i märgen, men landskapet får dramatiska ackord när solen tränger igenom. Prognosen tyder på ett soligt väder under onsdagen. Då satsar jag på Beinn Eighe och kanske bestigning. 

 

Skotska högländerna hör geologiskt ihop med bergen i Skandinavien. Båda områdena föddes med Kaledoniska bergskedjan för 400 miljoner år sedan då allt land hängde ihop. Och visst kan man lätt se släktskapet mellan dessa skotska högländer och Lapplands fjällvärld. Topografin är rultigt mjuk med avrundade former och bergens resning över omlandet är jämförbar mellan områdena. Ändå upplever jag Skottland och Lappland som vitt skilda landskap. Skottarnas berg är ofta mer undersätsiga och distinkt solitära, och de har en jordbrun färgskala snarare än den melerade gråsvarta hos oss.

 

Bergarterna är olika, i Skandinavien ligger sjoken staplade som tegelpannor på varandra, så kallade skollor. Fjällterrängen har en övergripande lutning mot väster. Skottlands bergrund är mer komplex, består av andra bergarter som sedimentära sandstenar och komplexa urbergsgnejser etcetera, och landet har förklyftats av förkastningar. Inlandsisen har snidat i terrängen, precis som i Skandinavien.

 

 

Tallskogen i naturreservatet Beinn Eighe med Loch Maree och Beinn Lair i bakgrunden.

 

 

Talldunge med Liathach i bakgrunden.

 

Vad som också skiljer landskapen åt är vegetationen. I Skottland ser man knotiga ekskogar nedanför höga bergstoppar vilket förmedlar en osannlik mix av sydländska och arktiska drag. På hedarna växer knähöga mattor av ljung, marken är ofta tuvig och vattensur. Ärligt sagt är det inte lika lätt att vandra fritt kors och tvärs mellan bergen i Skottland som i Lapplandsfjällen. Man följer helst stigarna här.

 

Längs en bilväg undersöker jag den imponerande sjön Loch Maree, en av Skottlands största. Vädermakternas diskjockey spelar house över bergen som stupar ned i vattnet. Ljusglimtar fladdrar förbi i fjärdedelstakt, allt medan jag går genom skogen i naturreservatet Beinn Eighe. För länge sedan täcktes Skottland av vidsträckta tallskogar, nu finns bara små rester kvar. Där återplantering pågår står fyrkantiga trädbestånd på fjällheden. Talldungarna ser ut som åkerlappar och träden på vidden ger landskapet ett drag av Toscana.

 

 
 
 
 
 Gryningsbild med River Torridon och Liathach. Vilket bastant berg!

 

Onsdag morgon går jag upp i ottan för att följa soluppgången i dalen Glen Torridon på en förutbestämd plats. En kilometer därifrån startar stigen mot Beinn Eighe. Resningen till högsta punkten är nästan 900 meter i ett svep, inte dåligt, men i dag är jag fotograf mer än bergsbestigare. Långsamt släntrar jag uppåt för att nå en bra vinkel mot berget Liathach, det gälliska namnet betyder gråblå. Gamla ortsnamn i Skottland är förstås alls inte släkt med samiska, men de har samma mysteriösa klang som namnen i Lappland. Bakom gälliskan döljer sig en keltisk värld med rik kulturhistoria.

 

Högre upp ligger snöprydd mark och jag hittar en bra fotoposition hundra meter nedanför toppen. Där tar jag mina önskvärda bilder. Landskapet är extremt ståtligt. Bakom berget Liathach ligger fjorden Loch Torridon. Havet är nära.

 

 

 

Liathach är ett av Skottlands mäktigaste berg med höjden 1054 möh. I det här perspektivet från Beinn Eighe tycker jag det liknar en vulkan.

 

 

 

Självporträtt med hjälp av en ny pryl. Jag skaffade en CamRanger inför resan. När jag kopplar den till kameran (Canon EOS 5 Mark 3) kan jag styra kameran trådlöst via min smartphone. På mobilens display ser jag sökarbilden och kan placera mig själv i en lyckad position. Här har jag valt 70 mm brännvidd för att få fram berget i ett snävare utsnitt och för att klara av skärpan på både mig och berget bländar jag ned till 22. Sedan trycker jag på mobilen som startar kamerans självutlösare och jag får 10 sekunder på mig att stoppa undan mobilen och posera. Ingen dum pryl när man är ute ensam och behöver staffagepersoner. 

 

 

Dagen efter tystnar bergens musik, blytunga moln lägger locket på, och jag tvingas improvisera efter nya planer. Det blir en färd österut, till whiskylandet. Boken ”Whiskyns landskap” gjorde jag i den andemeningen att vandring och whisky hör ihop. De flesta bergsvandrare av sunda vätskor tar med sig en färdknäpp på sina turer, gärna whisky, det var så jag tänkte. Därför reste jag runt i världen där whisky tillverkas och vandrade i naturen med de lokala sorterna. Boken är en omfattande reseskildring i whiskyns värld.

 

Även fotografering och skottarnas nationaldryck hör ihop som ler och långhalm. Under resorna upptäckte jag att destillerierna är förtjusande bildmotiv. De gamla anläggningarna i Skottland är ofta vackert placerade i landskapet, och inte minst är inkråmet där destilleringen genomförs en vacker syn med sina kopparpannor och sinnliga former.

 

Sålunda – nu blev det rätt tajmning för mig att besöka några nya destillerier och fotografera dem. I det här fallet betyder tajmningen att jag gör det bästa av situationen. Bergsturer är inte att tänka på. Det är helt enkelt tajm för whisky. 

 

 
 
Välkända The Glenlivet i Speyside.
 
 
 
 
Destilleriet Balblair det äldsta i Northern Highlands, från 1790.
 
 
 
 
 
Det vackraste och äldsta destilleriet i Speyside, Strathisla från 1786.
 
 
 
 
 
Pagodarkitekturen började i mitten på 1800-talet, ett särmärke för whiskydestillerierna. Strathisla.
 
 
 
 
Pannhuset hos Tomatin. Jämför pannans utseende med den nedan. Kulen fångar upp oren ånga som droppar ned för nytt uppkok. Det ger en smaktyp åt whiskyn.
 
 
 
 
 
Hos Balblair är pannan lökformig med grov och kort hals som ger en extra fyllig och smakrik whisky.
 
 
 
 
 
Vi tittar in i pannhuset hos Strathisla (uttalas strafejla). Den närmasta pannan - spritpannan - har en kokboll, den andra - lågvinspannan - är utformad som en lanterna (vanligaste modellen).
 
Nyckelord:



Vem är man som fotograf?

 

 

 

Frågan är adekvat. Idag när alla blivit fotografer och vi drunknar i bilder, söker många benäget efter sin identitet som bildskapare. Vad gör en till en fotograf? De personliga avtrycken handlar mycket om stil, motiv, teknik och kanske också om personliga och medfödda egenskaper, och inte minst olika syften. För en målare uppstår bildernas prägel genom handens verk, för en skribent får texterna karaktär genom dennes förmåga att uttrycka sig med ord, men vad är det för karaktärsdrag som gör en fotograf?

 

På nätet pågår många, stundtals naiva, diskussioner om den nya situationen som uppstått efter digitalfotografins genombrott. En vanlig synpunkt är att eftersom kamerorna numera ger oss tekniskt perfekta bilder, så är det ingen större skillnad mellan proffs och amatörer. Alla är Fotografer. Ja, det är förvisso sant att någon teknisk kvalitetsskillnad inte längre behöver finnas (även om bildernas upplösning varierar stort vilket sällan framgår på en dataskärm). Men fotografin handlar om så mycket mer än rätt exponerade och skarpa bilder. Naturligtvis kräver vi något mer. De digitala redskapen har faktiskt drivit fram en piktoralistisk era utan like och många frossar i att få bilderna måleriska, kanske som ett en motkraft till den hyperskärpa som dagens kameror levererar. Gillatummarna tyder på att den bildstilen blivit mer uppskattad än någonsin.

 

Sant är i alla fall att utförandet av fotografiska bilder varierar enormt och att drivkraften hos dem som använder kameran har en lika stor spännvidd. Jag har roat mig med att stipulera ett antal typer av fotografer och karikerat deras intentioner. Kanske pendlar många av oss mellan dessa ytterligheter. Kanske är vars och ens förhållande till fotografin beroende av dagshumöret.

 

 

Teknikern:

Som tekniker är man förälskad i apparaten kamera. Hur den är konstruerad och kvaliteten på dess objektiv betyder nästan allt. Man följer noggrant produktutvecklingen och har stenkoll på vilka märken som håller måttet. Vanligen nöjer man sig bara med det bästa. Man är också djupt intresserad av handlaget vid efterbehandlingen vilket numera innebär att man försöker bli en hejare på dataprogrammen för bildbehandling (förr var det mörkrummet som gällde). Teknikern granskar bilderna (både egna och andras) efter måttet av deras skärpa, upplösning, gradation och teckning av detaljer. Vad motiven föreställer är oftast underordnat den tekniska perfektionismen.

 

Konstnären:

Med konstnärliga ambitioner ser man kameran mest som ett verktyg för sitt skapande. Bara den funkar bra är tillräckligt, och i den här gruppen finns många fotografer som är tekniskt ointresserade, ibland väldigt okunniga. Det konstnärliga syftet göra dem fria från den klassiska fototekniken – bilderna kan få se ut på alla möjliga sätt bara de fyller en konstnärlig kontext. Vissa har satt i system att vara regelstridiga med avsiktligt slaviga kompositioner och tekniska brister i sina alster. Men det finns också fotokonstnärer som driver en teknisk elegans till fulländning. Det sannaste man kan säga om denna grupp av fotografer är att inget är förutsägbart vad gäller resultatet.

 

Dokumentärskildraren:

Verklighetstrogna bilder är ett adelsmärke för dokumentärskildraren. Man vill skapa fotografier som visar händelser, miljöer och objekt så nära det som man uppfattar som verkligheten, som möjligt. Ofta är man hyfsat intresserad av prylarna som används, men inte alls på samma nivå som teknikern. Dokumentärskildraren har en anpasslig inställning till perfektion, skarpt ska det vara när så krävs, andra gånger tycker man att bilderna är bra även när de är tekniskt halsstarriga. Eftersom syftet oftast är att berätta historier och göra reportage vill man vanligen skapa sviter av bilder där helheten är viktigare än den enskilda bildens kvalitet.

 

Forskaren:

För dem som har ett vetenskapligt förhållande till fotografin är det viktigt att bilderna har pregnans. De ska innehålla det man vill visa och på ett så tydligt sätt som det bara går. Forskaren är lite grand som teknikern, men mera jesuitisk. Man vill ha en tekniskt optimal utrustning för sina syften och bilderna ska vara tekniskt oklanderliga, men man ser inget egenvärde i att gotta sig åt olika kameramärken (vilket teknikern gör). Och kompositionerna ska helst vara opersonliga. Motiven är inte sällan så speciella att bara specialister ser värdet med dem.

 

Tävlaren:

I den här gruppen finns de som gärna följer de rådande trenderna och anpassar sin fotografi efter vad man tror att jurymedlemmarna i världens alla fototävlingar gillar. Den drivne tävlaren är ofta virtuost skicklig med kameran och ständigt på jakt efter bilder med stort B. Ibland härmar man andra som blivit uppmärksammade i förhoppningen att åstadkomma något liknande själv. Tävlandet gör att man bedömer sina egna och andras bilder efter hur man tror att dessa ska klara sig i konkurrensen. Som tävlare skaffar man gärna en stor kamerautrustning och försöker bli mycket kunnig i bildernas efterarbete.

 

Minnesantecknaren:

Den här gruppen av fotografer omfattar de allra flesta med en kamera (nästan varenda människa med andra ord). Flertalet har inga fotografiska ambitioner alls utan vill bara registrera minnesbilder av saker och ting som de varit med om. På sätt och vis liknar uppsåtet dokumentärskildrarnas, men minnesantecknaren bryr sig sällan om den bildmässiga kvaliteten. Det är tillräckligt om man ser vad bilden föreställer. Och man fotograferar gärna schablonbilder av personer som ställer sig framför sevärdheter av olika slag. Ibland när det blir ett resultat utöver det vanliga, är minnesantecknaren väldigt stolt och visar gärna upp sin bild vitt och brett. 
Nyckelord:



Arkivets försmådda pärlor

Nyårsafton och årets sista blogg. Under denna vinterns mörkertid kan man gärna gräva i arkivet, leta efter något gammalt man missat. I en pärm med andrasorteringen från Patagonien 2002 hittar jag denna bild. Hade helt glömt. Är det jag som tagit den? Ja, den sitter i min pärm. Hur kunde jag missa, den är ju riktigt bra om jag får säga det själv. Försöker komma på en förklaring.

 

 

 

 

 

Kanske blev den försummad för att den är ett småbildsoriginal. På analoga tiden var mellanformatet mitt seriösa verktyg. Småbildskameran var bara ett notisblock, ungefär som mobilkameran numera. Det var med mellanformataren jag vill göra Bilderna. På den tiden var vi många som förhäxades av stora färgdior. Skärpan och färgernas valörrikedom gjorde intryck. Ljusbordseffekten. Småbildsdiorna blev som frimärken, pluttiga små original som krävde noggrann granskning i lupp för att man skull se innehållet. Jag såg aldrig den här bilden. Nu gör jag det, har skannat den för vidare användning. Den manar mig till eftertanke.

 

När man tittar i arkivet efter många år får bilderna ett nytt sammanhang. Man blir en neutral betraktare, glömmer sina ”darlings”. Effekten är välgörande, man får ett förhållande till ens egna bilder, som omvärlden hade när de var nya. Som färskvara kan bilder vara förrädiska. Man ser kvalitéer som kopplas till den verklighet som fotograferades. Med åren försvinner den kopplingen. Tidigare värden dunstar bort och nya kanske kommer till. Vad händer samtidigt?

 

Om en bild som man har gjort inte längre känns som ens egen därför att man glömt att man gjorde den, uppstår en märklig känsla. Om bilden är bra och man får beröm, känns saken ännu konstigare. Att bli uppskattad för något man gjort som man inte visste att andra tycker är bra, är lite grand som att förlora sin identitet. Åtminstone som konstnär, om man har den ambitionen.  Och tvärtom är ännu värre för identiteten. Det vill säga när man tror att man gjort något riktigt bra, men att andra inte ser det. Som konstnär vill man att världen ska gilla det man själv står för. Men så följsamt är det långt ifrån alltid.

 

Man får helt enkelt spela spelet. Okej, det här är min bild. Kul att ni gillar den. Och mästerverken som ingen hajar, får man dunkla. I bästa fall blir de upptäckta efter ens död. I de flesta fall faller de i glömska.

Gott nytt år.

Nyckelord:



Resmål 4 - udda platser

DET HÄNDER ATT man tröttnar på världsberömda och omtalade sevärdheter innan man ens kommer dit för första gången. Kan turisthålor bli annat än stereotyper? En välgörande motpol är de många udda platser med närmast bisarr natur, som finns på jorden. Man kan hitta extremt märkliga landskap som fortfarande är tämligen okända och lite besökta, och därför inte lika hårt exploaterade av bildmedia och reseindustrin, som kändisarna. En tur till det egenartade skänker oss stor upptäckarglädje, en utrotningshotad känsla kan man gissa. Här är några exempel på udda platser som jag har haft glädjen att besöka.

 

Bung Bungle

De så kallade ”bikuporna” i Kimberleydistrikt i norra Australien, blev en sensation när de ”upptäcktes” av ett överflygande filmteam i början av 1980-talet. Aboriginerna hade förstås känt till formationen i många tusentals år, men ute i samhället var det få som visste. Denna samling nedvittrade sandstensberg bildar en veritabel ruinstad långt bort från ära och redlighet. Det är mycket avigt att komma hit. Framförallt pockar de smala klyftorna och mellanrummen mellan kupolerna på upptäcktsfärder. Man måste bara knalla in i labyrinten om man en gång sett den från ovan. Numera världsarv.

 

 
 
Om man flyger in får man överblick över ruinstaden.
 
 
 
 
 Kupolerna hålls ihop av alger i de mörkare banden. Klippan är porös som krita.
 
 
 

Klyftorna slutar oftast blint i en gryta. Under regntiden är hela systemet som en vattenfylld balja och Bungle Bungle blir omöjligt att tränga in i.

 

 

Canaima

I södra Venezuela ligger en förlorad värld, med höga platåberg av sandsten som bildar gigantiska klossar på savannen. Överst breder vidsträckta platåer ut sg med isolerade ekosystem och en ruff och asfaltsliknande yta av svarta alger. Att komma upp på bergen är ofta svårt. Conan Doyle som skrev äventyrsromanen ”En förlorad värld” hämtade sin inspiration här. Faunan och floran är förstås unik (boken berättar om dinosuarier som överlevt till vår tid uppe på bergsplatåerna). Molnens galaktiska dans på klippväggarna är ett skådespel av sällan skådat slag. Vattenfallen är de högsta i världen, inklusive Angels Fall. Av alla storskaliga landskap jag sett måste Canaima klassas som det mest säregna. Det finns inget liknande på jorden, men den unika karaktären går inte fram i fotografiernas plattityder. Så är det allt som oftast. Världsarv.

 

 
 Dessa platåberg kallas tepuis och de finns utspridda på en enorm landareal i norra Sydamerika.
 
 
 

Molnen kommer efter tidtabell nästan varje dag kring lunch, och de slukar glupskt bergen underifrån, som en smygande alligator.

 

 

 

 

På platåerna härskar mörkar klippor och en mestadels dimmig atmosfär som gömmer fossila växter och djur, en förlorad värld helt enkelt.

 

 

 

Ich Chatrin Chuulu

Utslängda på den ändlösa stäppen långt söder om Ulan Bator i Mongoliet, ligger denna samling figurativa klippor. Mellan de hårda spirorna utbreder sig parkliknande gräsmattor som ger landskapet en välputsad manikyr. Här börjar Gobi och här känner man sig både tillfreds och vilsen på ett angenämt sätt.

 

 

 
 Här har sfinxen satt sig, fjärran från Egyptens faraoner.
 
 
 
Gissa om jag fick lust att klättra upp och peta på den balanserade stenen! Man förstår inte hur den kan förbli på sin plats i stormvindar. Men respekt och vördnad för naturen håller tillbaka impulsen ( se nedan om Goblin)
 
 
 

 Ett välstrukturerat och tilltalande landskap. Observera personen på högra sidan.

 

 

Utah ”sliprock country”

Kanske har den låga skyddstatusen som ”state park” gjort de märkliga tomteklipporna i Goblin anonyma. De står helt i skuggan av andra märkliga geologiska formationer i Utah, som de berömda nationalparkerna Arches och Bryce. Goblin är ett minst lika anmärkningsvärt men inte så stort område. Sandstensformationen i denna del av USA kallas med ett samlat begrepp för ”the sliprock country” och måste räknas som ett av jordens mest formidabla klipplandskap. Här finns platser som både hör till kändisarnas och doldisarnas skara.

 

 
 
Klippstoderna i Goblin Valley State Park ser ut som en samling troll (goblin är småväxta varelser som ställer till besvär). En hård bergart på toppen och mjukare därunder, så har de bildats av erionskrafterna. Tyvärr har vandaler vält några och lagt ut bilder av händelsen i sociala medier 2013. Vad är det för beteenden som växer fram?
 
 
 
 
Green River Overlook i Canyonlands National Park, ett landskap vars akitektur man sällan ser. ( Namibias Fish River Canyon påminner om detta).
 
 
 
 
 
Delicate Arch framträder bakom detta juniperus-träd.

 

 

Fitz Roy

Jag vet inget landmärke som är mer verkningsfullt för ögat än Fitz Roy, inget berg som är mer tongivande i landskapet än denna katedral till granitmassiv i Agentinas Patagonien. Okänd är kanske inte rätt etikett i detta fall, men märklig och egensinnig är toppen som ”bara” når 3405 möh. I jämförelse med Himalayas toppar är den ett pytteberg, men naturen är relativ, liksom vår uppfattningsförmåga. Inte ens bland Himalayas jättar har jag sett en skapelse som känts större. Man får på något sätt grepp om skalan när ett berg står i ensamt majestät. Någon doldis på turismens världskarta är väl inte Fitz Roy, men inte heller någon riktig kändis. Världsarv.

 

 
 
Pampas möter Fitz Roy och man förstår att indianerna trodde berget var en vulkan med sin nästan ständiga molnplym.
 
 
 
 
 
 
Men Fitz Roy består av hård granit som naturens makter format till en obelisk av unik storlek.
 
 
 
 

Laguna Sucia med sitt turkosa glaciärvatten är en kall pärla i detta landskap av släta granithällar.

 

 

Wadi An Nakhur

Grand Canyon i Arizona har alla hört talas om. Nog är den klyftan ett av världens mest kända och storartade erosionslandskap, till ytan störst dessutom. Kanjoner av det formatet erbjuder inverterad bergsbestigning. Man utgår från kanjonkanten som är den plats man kommer till, går ned i djupet där floden som är landskapets moder rinner, och sedan upp igen. Grand Canyon är urtypen för ett kanjonlandskap och designen är exemplarisk, med flata självständiga platåberg på olika nivåer i djupet. Om man ska likna uppbyggnaden vid något så är det en svit likformade soffbord av allt mindre storlek som man kan skjuta in i varandra. Denna trappstegsformgivning i stor skala trodde jag var ett original för Coloradoflodens klyftdalar (Canyonlands i Utah är ett annat exempel).

 

Så mycket större blev därför effekten när jag utan närmare förhandskunskap stegade fram till kanten av Wadi An Nakhur i Oman och utropade: Tusan, här är lika mäktigt som i Grand Canyon. Detta var min första reaktion när jag tittade femtonhundra meter ned i djupet och såg hustaken i en by som låg inbäddad i tung skugga. Jag hade funnit en för mig ny udda plats, lika djup men inte lika lång som sin amerikanska motsvarighet, och okänd för de flesta människor. 

 

 
 
 
 
 
Nyckelord:



Resmål 3 – prioriteringar

 

 
Masai Mara, Kenya
 
 

Intresset för naturen får oss att sukta efter många resmål, man blir lätt allätare. Vad man dock må betänka är att världen är stor och livet kort. Man måste helt enkelt prioritera, även om man gärna vill resa till de mest kända nationalparkerna i världen. En period var det så jag såg på resmålen, jag ville täcka in så mycket som möjligt. Inte bara bergslandskapen, som sedan länge betytt mycket för mig, attraherade. Jag ville också till områden som blivit berömda för sitt rika djurliv, som Afrikas savanner och Indiens djungler. Mitt intresse för fotografin och biologin drev på. Självfallet var det otroligt starka upplevelser att se och fotografera lejon, elefanter, tigrar och så vidare. Men vår kärlek till naturen kan vara mycket disparat, liksom sätten att vistas i den. Jag tröttnade efter ett tag på viltsafaris på grund av det utdragna skumpandet i jeepar dagen lång. Fordonet var förvisso en förutsättning för att komma djuren nära, och jag vill absolut inte ha safariresorna ogjorda, men upplevelserna är inget som drar mig starkt tillbaka. Å andra sidan, om naturintresset mest är inriktat på djurmöten (vilket jag har respekt för), tror jag man ser på jeepfärder med andra ögon. Mitt förhållande till djur (och växter) är inte fixerat på det sättet. För min del är observationerna mer givande när de kommer spontant under en vandring, än när man mer eller mindre passivt skådar på ställen med en rik mångfald av arter (även om jag uppskattar det ibland).

 

 

 

Ngorongoro, Tanzania.

 

 

 

 

Båda Serengeti, Tanzania.

 

 

Bandhavgarh, Indien 

 

 

För mig är det istället viktigt att kunna röra på sig när man är ute i naturen. Av det kommer min sympati för vandringsturer. Uppe i bergen hittar man de mest magnifika färdvägarna, man blir bergtagen. En annan orsak är förstås landskapets omedelbara skönhet och storslagenhet. I mitt fall lockar berg även för att naturgeografin med landformerna och vegetationen bygger upp en helhet som appellerar, både estetiskt och ekologiskt.

 

 

Det var här turismen uppstod för länge sedan, bemedlade européer sökta sig till Alperna. Vy över Aletchgletscher, Schweiz.

 

En annan infallsvinkel är att man i de flesta bergstrakter är fri som en fågel. Platser med ett rikt (och ibland farligt) djurliv och störningskänslig natur är däremot ofta, och av förklarliga och acceptabla skäl, kringgärdade av regler som begränsar rörelsefriheten. Det är orsaken till att jag exempelvis inte prioriterar Galapagos. Upplevelsen får för mycket museikaraktär om man tvingas gå i stora grupper på en stig och ingen annanstans, och bara får stanna vid anvisade ställen. Detta säger jag fullt medveten om det hyperintressanta djurlivet och den storartade naturen på denna eggande ögrupp. Men man har ju inte all tid och alla stålar i världen, så det blir hellre bergsturer för min del.

 

 
Cordillera Blanca, Peru.

 

 

Nyckelord:



Resmål 2

Resor speglar många sidor av ens personlighet. Som fotograf tillkommer ytterligare en: platserna bör gärna vara fotogeniska i någon mening. Men alla ställen man vill till är inte tvålfagra, om man ser till landskapet, ett faktum jag tänker mycket på eftersom landskapsfotografin är viktig för mig. Ett exempel: Jag var länge nyfiken på Simpsons Desert som är Australiens största helgjutna öken, ett spatiöst område som har en diameter på femti sexti mil utan bebyggelse eller bofasta, en terräng uppfylld av långsmala och apelsinfärgade sanddyner som hukar lågt. Öknens otillgängliga utbredning mitt på kontinenten verkade mystisk genom sin ödslighet och geografiska isolering, som ett innanhav av sand långt från närmaste ocean. Relevant information tydde på att landskapet skulle vara svårt att gestalta i bild, på det sätt som platta landskap oftast är. Jag kom dit 2010 och följde med på en jeepfärd tvärs över. Om detta skrev jag en blogg i januari 2012. Mina bilder blev knappast uppseendeväckande dramatiska, men det var en annorlunda och rik upplevelse att tränga in i denna intetsägande obygd, och det är med en fantastisk tillfredsställelse som jag nu efteråt kan titta på en Australienkarta och med ögat leta upp Simpson Desert. För nu kan jag viska till mig själv: jag har varit där. Jag vet hur landet ligger, jag känner landskapet in i märgen.

 

 

 En ändlös horisont som hela tiden flyttar sig bakåt, det är Simpson Desert.

 

Det är en vanlig drivkraft ut i världen, denna vi kan kalla den ”jag har varit där”- känsla. Man stillar sin nyfikenhet, vilket är en helt annan sporre än när man reser för sin avkoppling. Upptäckarlust och vetgirighet går hand i hand. Men det finns oändligt många platser att ta sig till, även om man begränsar sina urvalskriterier på det sätt som jag gjort. Och ännu en sak kan blandas in i leken. För utöver att geografins dragningskraft, blir vildmarkerna mer frestande om det också finns en fängslande utforskarhistoria bakom dem, gamla berättelser om öden och människor som fascinerats av platserna och som under äventyrliga expeditioner (på det sätt som det var förr) utforskat landskapet och sedan skrivet böcker eller gjort filmer om äventyren. Fotspåren efter en historisk person förgyller den egna naturupplevelsen och ger en intressant tidsdimension till färden. Denna omständighet var en del av mitt intresse för Kanchenjunga. Jag ville gärna röra mig i de trakter där mästerfotografen Vittoria de Sella hade gått, mer än ett sekel tillbaka i tiden. Jag ville se den natur som han hade fotograferat, och förvandla de av hans bilder som jag beundrat så mycket, till ett stycke levande verklighet.

 

 

Kanchenjunga speglar sig. Här passerade Vittorio de Sella.

 

Nyckelord:



Resmål

Hur väljer du dina resmål? Det har hänt att jag fått frågan som känns konstig eftersom de flesta platser varit självklara. Varför? Svaret är ett axiom. Man reser till ställen som är intressanta i ens tycke. Konstigare än så är det inte. Kanske vill man se och försöka förstå världen på egna villkor, men det är inte alltid säkert. Var och en har sina egna motiv. Intressena går isär och leder oss gärna in på smala spår. Är man främst trakterad av stora städer, nöjesliv och kulturmiljöer styr man kosan dit. Är det sport som gäller sticker man helst till platser med bra möjligheter för sporten (eller för tävlingar). Som botanist eller fågelskådare är det marker med lockande fauna och flora som drar. Kräver man värme och fina bad finns inget bättre alternativ än soliga stränder.

 

Min kompas pekar oftast mot andra håll, mot vild natur. Kyla och strapatser har jag lärt mig tåla. Digra bergsmassiv, vidsträckta öknar, dramatiska kuster och stora skogar är de landskapstyper jag med glädje letar upp som resmål. En del kan vara befolkade, andra är folktomma, några är viltrika, andra har sparsamt med livstecken. Man får ta det som det kommer. Vad som fängslar mig är själva landskapet med dess speciella karaktär, dess ekologi, utseende, livsbetingelser och geografiska läge – helheten. Ofta (inte alltid) måste man vandra för att komma ut i terrängen. Vilket land platserna ligger i bryr jag mig inte om. Jag samlar inte på pass-stämplar.

(Fortsättning följer)

 

 
Los Argentinos
Nyckelord:



Sagolika Sikkim – reportage från Himalaya

I östra Himalaya ligger Sikkim. Landet var förr ett kungarike men ingår numera i Indiska unionen. Geografin är extremt bergig och läget inklämt mellan Nepal och Bhutan. För mig har namnet Sikkim en gammaldags aura som trollbinder. Jag ser framför mig ett sagolandskap med djupa dalar, tät djungel och höga snöfjäll. Jag hör buddistmunkarnas mumla sitt eviga mantra ”om mane padme um”, och jag tänker på de första Everestexpeditionerna som tog sig fram i dessa trakter under 1920-talet, på sin långa väg till världens högsta berg. Resdrömmar blir ofta så där befängt romantiska, men hur ter sig Sikkim idag? Framförallt vill jag vandra till Kanchenjunga, den tredje högsta toppen på jorden, en enorm bastion av bergskammar och satellittoppar som trots att den överskuggas av de två mer kända och ännu högre bergen Everest och K2, fängslar mig extra mycket med sitt geografiska läge. I mina ögon är denna vrå av Himalaya en av dessa platser man måste se innan man dör. Här är en kort berättelse från november 2013.

 

 

 

Gryning på hotellets tak i Gangtok. Kanchenjunga dyker upp och ett högtryck lägger sig över Sikkim. Det är 8 november, under två veckor innan har ett busväder härjat kring berget.

 

Den planerade turen förutsätter en genomtänkt strategi vad gäller kamerautrustningen, friluftsprylarna och kläderna. Vad ska jag ta med? Upplägget klarnar när jag har skaffat en reseguide, granskat mina fotoböcker om Himalaya, läst kartor och surfat på nätet. Sikkim är fortfarande ett ganska slutet land. Förutom visum till Indien, krävs ett särskilt visum till Sikkim (som inte kan fås av indiska ambassaden i Sverige) och den som vill vandra måste skaffa sig ett ”trekkingpermit to restricted areas”. Allt detta låter först avskräckande men kan ordnas med ett ”quick fix”, som det visar sig. Trekkingföretaget Potala Treks i Gangtok finns på nätet och erbjuder ett skräddarsytt arrangemang med bärare och guide för en tur till södra sidan av Kanchenjunga och upp till passet Goechela (det finns många andra företag som ordnar samma sak). Reglerna i Sikkim fordrar att man anlitar ett lokalt trekkingföretag för en tur (smart av dem). Egentligen är jag mer intresserad av norra sidan, men den turen är dyrare och kräver en väldigt lång framförhållning (på grund av närheten till gränsen mot Tibet tar det extra lång tid att få en klarsignal). Potala Treks grejar de nödvändiga tillstånden till södra sidan på en månad. Jag mejlar över porträttbilder och inskannade indienvisum, sen fixar de resten.

 

 

Phurba Tamang från Gangtok är vår guide. Han talar utmärkt engelska och är utbildad bergsguide vid Himalayan Mountaineering Institute i Dajeeling.

 

 

Phurba och jag kommer väldigt bra överens.

 

Tio dagars vandring på hög höjd och i krävande terräng står för dörren. Himalayas makalöst storslagna bergslandskap vill jag fotografera med en optimalt hög teknisk kvalitet och fullformatskameran måste med. Eftersom det mesta av packningen ska bäras av lastdjur väljer jag en ganska stor men ändå väl avvägd utrustning. Det blir Canon EOS 5 Mark III med objektiven TS 17 mm, TS 45 mm och zoomen 2,8/70-200 mm plus telekonverter 2X, ett urval som passar min landskapsfotografi. Till detta kommer fyra extrabatterier och ett mycket stort specialbatteri för laddning av mobilen och kamerabatterierna, en "Powergorilla" (under turen finns ingen el och detta megabatteri gör mig trygg med strömförsörjningen), samt kolfiberstativet Velbon. En mindre kamera, Fuji E-X1 med zoomen 18-55, får också följa med nedpackad som back-up. Kapaciteten i minneskorten är närmare 100 GB. Backup-kameran och det stora laddningsbatteriet Powergorilla ligger i den stora ryggsäcken som lastas på en häst. Vår lilla expedition kommer att bestå av två trekkare, fyra lastdjur, fyra bärare och den eminenta guiden Phurba.

 

Kameran finns i min kameraryggsäck som jag bär hela tiden. Den är av det amerikanska märket ”f-stop” och i den har jag dessutom en Leatherman verktygskniv, linsputsdukar och i den breda fickan närmast ryggen placerar jag en ”Osprey” vattenflaska med sugslang som jag kan dricka ur på vandrande fot (att dricka är särskilt viktigt på hög höjd). I kameraryggan finns också en varm mössa, en buff och extravantar, Haglöfs superlätta dunjacka (Essens II), en regnjacka med byxa (Haglöfs LIM). På fötterna ett par Haglöfs Grym, stadiga kängor som tål kyla.

 

Växlingarna i temperaturen är ett krux. Vi kommer röra oss mellan subtropiska och arktiska förhållanden. I november kan det vara svinkallt på hög höjd och därför väljer jag en sovsäck för vinterbruk (tack och lov säger jag med facit i hand). Övernattning ska ske i tält hela tiden och för att kunna sova bra har jag med en Exped luftmadrass med dunfyllning (UL 7 LW), en suverän och mycket lätt sak som borgar för god nattsömn. Varma kläder är ett måste.

 

Vad som utvecklar sig är en resa som växlar karaktär med globaliseringens fördelar och frustration, men också mellan dåtid och nutid, sommar och vinter och mellan befolkade trakter och vildmark. Jag och min hustru Jill flyger via Delhi till Bagdogra på indiska slätten och åker sedan bil upp till huvudstaden Gangtok på 1780 möh. Första intrycket av mytomspunna Sikkim är en lång, bred och modern gågata fullproppad med folk. I nattmörkret när vi anlänt är den upplyst av neon och skyltfönster som säljer världsledande varumärken, samma som man ser i de flesta köpcentra hemmavid, en spegelvänd kulturchock helt enkelt. Under kommande gryning överblickar jag stadens klungor av lådliknande hus som byggts i de branta bergssidorna vilket blir en mer förväntad syn än gågatan, och västerut på sex mils håll materialiserar sig Kanchenjunga som en hägrande fästning. Där hoppas vi på en mer tidlös upplevelse.

 

 

Böneflaggor på Dzongri Peak. Eftersom de alpina delarna av Sikkim är lite befolkade finns inte lika mycket religiösa manifestationer i bergen.

 

 

 

Rumtek ett par mil från Gangtok är ett av landets mest berömda kloster. Munkarna har samlats för en tentamen och läraren i mitten ställer frågor till de sittande. Om de svarar sunt och bra ropar man högt och applåderar, ofta med ett skratt.

 

 

En samling stupor vid klostret Tashiding som ligger på toppen av en hög bergkulle. Inne i dessa kupoler finns relikter av lamor.

 

 

 

Skolbarn i Yuksom. Man får en känsla av att de är mycket motiverade inför den stundande dagen.

 

Två dagar senare har vi kommit till staden Yuksom i västra Sikkim. Här börjar vår vår vandring. Vi har färdats hit genom ett landskap som är vansinnigt kuperat, ändå har vi bara rört oss över Himalayas fotknölar. De himmelshöga bergskammarna som bilvägen tar sig över täcks av en djungelliknande skog. Djupt nere i dalarna ser vi floder som smala silverstreck, och den slingrande vägen har bitvis samma standard som en motor-crossbana. Den går upp och ned på de superbranta bergssidorna. Konstigt nog är snöfjällen frånvarande under bilfärden.

 

Yuksom blev huvudstad när kungariket Sikkim uppstod 1642. Långt senare attackerades landet av gurkhasoldater från Nepal vilket fick kungen att bilda en pakt med brittiska Indien i början på 1800-talet. 1890 blev Sikkim ett brittiskt protektorat för att 1975, efter en folkomröstning, infogas som den 22:a delstaten i Indiska Unionen, den minst befolkade med bara en knapp miljon innevånare. Kungen avsattes och landet blev en strategisk utpost för Indien. Redan 1967 hade det varit en skärmytsling i Sikkim mellan indiska och kinesiska trupper. Numera har bråket om gränsen klingat av och Sikkim genomgår samma förvandling som sveper fram över stora delar av världen. Medelklassen växer, många har fått det materiellt mycket bättre än förr, men armodet är fortfarande utbrett. Globaliseringen tar plats och ändå är kulturarvet stabilt, de gamla religiösa riterna lever kvar som förr trots att globala nyheter når ut i dalarna, och trots att många klär sig i jeans. Vad annat är att vänta, och vad kan man säga om det som pågår. Man vill ju inte vara en resenär som längtar efter det förflutna. Glöm alla romantiska drömmar! Lättare är det att förhålla sig till naturen och det enastående vackra landskapet i Sikkim. Landet verkar för övrigt ha en sund inställning till turism och naturskydd. Man vill inte öppna portarna på vid gavel.

 

 

Till lastdjur använder man ofta en korsning mellan yak och boskap. Tjuren som kallas dzo är steril, medan hybridkorna kan paras igen med boskap. Dessa bastarddjur är lättare att hantera en yaken som är lynnig.

 

 

 

Djurskötarna måste dock vara försiktiga. Här i Dzongri där det finns några stenhus för vandrarna, skadades en grabb av hornen. Kossan ryckte oväntat på huvudet när grabben stod intill och hornspetsen trängde rakt igenom kinden. Som tur var fanns en kvinnlig rysk kirurg i ett trekkinggäng. Hon sydde ihop det fruktansvärda såret och grabben fick bäras ned till Yuksom. 

 

 

 

Man använder mongoliska hästar som ofta kliar ryggen efter dagens arbete.

 

 

 

Inte minst bär befolkningen själv med den typiska korgen och ett pannband. Bördor uppåt 35 kilo är inte ovanliga.

 

 

 

Mannen kallas Anum, är vår hjälpare och 49 år gammal. Han tillhör folkgruppen lepchas som är ursprungsbefolkning i Sikkims dalar. Varifrån de härstammar vet man inte säkert, men språket är släkt med tibetanskan. Till antalet är lepchas kring 50 000.

 

 

 

 

 Laxmi Lepcha har en liten kiosk för vandrare som passerar Dzongri.

 

 

 Mannen knådar degen för momo, ett slags tibetansk tortellini.

 

Vi startar vår expedition med skymten av 7000-metersbjässen Kabur, ett snöslott som svävar som ett moln ovanför den djupt nedskurna kanjonliknande dalen vi ska penetrera. Under tre dagar klättrar vi från drygt 1700 meter över havet upp till 3700 möh, men förflyttar oss bara drygt två mil framåt. Vi lämnar bebyggelsen i Yuksom och går på en stig rakt in i den täta lövskogen med sina städsegröna träd. Stigen är som en pergola utan slut. Den följer branten i den allt smalare dalen som längre in delar sig till ett Y. I mitten står en hög och beskogad bergssida som det tar oss två dagar att långsamt bestiga. Sakta, sakta är temat som gäller. Höjdanpassning måste få ta tid. Och det passar en fotograf utmärkt!

 

 

Stigen från Yuksom tar sig igenom den täta och brant lutande lövskogen i dalen som leder oss in mot bergen. I Sikkim finns drygt 500 olika orkidéer, och 36 arter rhododendron. Floran är fantastisk liksom skogarna, med många arter ek och bambu etc.

 

 

 

Från hängbron ser jag en liten Gollum som badar i poolen.

 

 

 

 

Tibetanska snöduvan förekommer i flockar som är fågelfotografens utmaning. Arten är skygg och fåglarna står inte stilla en nanosekund.

 

 

 

 

Dzongri ligger strax ovanför skogsgränsen. Där stannar vi en dag för acklimatisering, och går till passet Dzongrila 4200 möh för att beundra de ödesmättade vyerna mot bergen Rathong till vänster och Kabur centralt. Över dem löper gränsen till Nepal.

 

 

 

Under gryningen på Dzongri Peak möter jag den indiska gruppen från Orissa. Folk från den indiska medelklassen är på väg dominera längs trekkingstigarna i Himalaya.

 

Trekking i Sikkim påminner mig om hur det var i Nepal i början av 1970-talet, innan turistboomen slog till där. På den tiden var man mest ensam som västerlänning på stigarna kring Everest och Annapurna, och så är det fortfarande i Sikkim. Men en skillnad är klar. I Sikkim och trakterna runt Kanchenjunga finns inga byar som på de flesta håll i Nepal. Därför ser man få ortsbor på stigen. Och av samma skäl finns inga tehus att rasta i eller lodger för övernattning, inga uppodlade terrasseringar eller ändlösa stentrappor på branterna. I Sikkim är det också mycket mindre med religiösa manifestationer i naturen, få uthuggna steninskriptioner, nästan inga stupor (buddistiska kupolmonument), bara enstaka platser med bönevimplar. Naturen är en vildmark, vandringen får mer expeditionskaraktär och mathållningen är hela tiden lokal. Man känner sig enormt sund, äter nästan bara vegetarisk kost, får intensiv motion varje dag och andas frisk bergsluft som spolar lungorna. Helt folktomt är det dock inte. Under vandringen träffar vi på fem andra trekkinggäng med deras lastdjur och bärare. En större grupp indiska vandrare från delstaten Orissa delar min morgonstund på Dzongri Peak.

 

När vi kommit över skogsgränsen radar Himalaya upp sig, den ena gigantiska toppen efter den andra. Jag blir alltid knäsvag i dessa miljöer, och inte bara bokstavligt. De grymt vackra bergen tänder en ouppfylld längtan som jag bär på, och som jag inte vet vart den är på väg. De alpina projekten är visserligen nedlagda, och jag känner ingen lust att bestiga topparna. Jag vet inte heller om fotografin är min största drivkraft längre. Dels är det förfärligt svårt att gestalta landskapet rättvist, och dels har jag prövat det så många gånger förr, både i Himalaya och i andra bergskedjor, att jag tycker mig ha nått vägs ände. Ändå är det något i dessa landformer av snö, is och hård sten som vädjar till det ogripbara i mitt inre. Kanske berörs jag så starkt därför att landskapet ger mig en känsla av visuell lycka. Visuell lycka, smaka på uttrycket. Är det inte det vi jagar, vi bildmänniskor som med kamerans hjälp tränats till att dela in verkligheten i fyrkantiga kompositioner. Glädjen kommer från motiven, från frukterna av det man kämpat för. Ändå är det en egendomlig glädje som förseglas i ett fotografi. Jag försöker tänka mig in i att vara här utan kamera, men kan inte riktigt föreställa mig hur det skulle kännas, om det skulle ge tomhet eller frihet. Kanske är fotograferandet en motpol till det vi numera kallar ”mindfulness”? Man tar sina bilder av gammal vana och tror att man ser skarpare tack vare det. Men kanske är fotograferandet en form av diskonterad sinnesnärvaro?

 

Vi stannar en extra dag i Dzongri 3700 möh. Som sagt, acklimatisering till hög höjd tar tid. Nu blir det minusgrader på nätterna och kallare lär det bli, men vädret är perfekt för vandring, klarblå himmel varje dag. November blir ofta en stabil månad häromkring och därför har vi kommit hit just nu. Mestadels är Kanchenjunga en svårflirtad skönhet som bara visar sig hundra dagar om året, sägs det. Som fotograf skulle jag dock uppskatta en del bulliga moln. Den skarpa och torra luften släpper inte fram några mustiga stämningar. Bara en kort stund i gryningen och skymningen råder ett bra fotoljus. Ovädren skulle piffa upp. Att vara en vandrande fotograf är att vara kluven.

 

 

 

 

Från Dzongri går vi en mycket vacker etapp till dalen som leder oss till Kanchenjunga.  Här får vi en fin vinkel mot det heliga berget Pandim.

 

 

 

Två etapper senare är vi närmare Pandim och jag gör en utflykt i skymningen för att fotografera berget.

 

 

 

Det översta lägret vid Lhamune är en gudsförgäten, iskall och outhärdligt blåsig plats med Kanchenjunga rakt i blickfånget.

 

Två dagar senare har ”expeditionen” nått ett litet primitivt stenskjul i Lhamune och vi är helt ensamma på en gräsplätt i jättarnas rike. Det blåser oavbrutet en ödslig och isig vind som tränger in i märgen. Man trånar inte efter den, men gud så storslagen naturen blir av ödsligheten, vinden och kylan. Vi har följt floden Prek Chu, genom en dal som påminner om Solu Khumbu nedanför Everest. Ögonstenen är Pandim 6691 möh, traktens heliga pendang till undersköna Ama Dablam. Och i dalens bakgrund ståtar Kanchenjunga, fyra tusen vertikala meter över våra huvuden. Man kan aldrig greppa proportionerna i Himalaya, aldrig förstå skalan och de förskjutna perspektiven. Pandim ser högre ut än Kanchenjunga från vår blickpunkt, men man måste placera ett helt Kebnekaise från topp till tå ovanpå Pandim för att nå upp till världens tredje högsta berg 8586 möh. Som fotograf har man problem, milt sagt.

 

Dagen därpå går Phurba och jag vidare mot dalens innersta och heligaste hörn. Vi passerar den halvt tillfrusna lilla smältvattensjön Samiti 4200 möh och klättrar uppför moränryggarna som omringar den. Snön ligger hård som betong. Klippfasaderna på Pandim stupar 2000 meter rakt ned mot oss och när jag tittar upp blir jag yr och får svindelkänsla. På andra sidan glaciären Onglaktang syns bergen bilda en sammanhållen krans av ointagliga bergstoppar. Längst bort i kransen putar Kanchenjunga upp som en trekantig kristall ovanpå en enorm bredsida. Världens tredje högsta berg har en högdragen kropp som är mullig snarare än smäcker, och den är extremt svår att bestiga på grund av alla snö och därmed följande lavinrisker. Efter ett flertal försök, det första redan 1905, blev engelsmännen George Band och Joe Brown först upp 1956 – men bara nästan. De stannade ett femtiotal meter nedanför den översta drivan av respekt för de troende som betraktar berget som heligt, en gest som fortfarande hålls i helgd av bergsbestigarna.

 

 
 

Den karga dalen med passet Goechela som en glipa överst i bilden.

 

 

Undertecknad vid Chematang med Kanchenljunga i bakgrunden.

 

 

 

Vi står på en moränrygg under den 2000 meter höga bergväggen på Pandim.

 

Vi når en moränrygg med massor av böneflaggor. Platsen heter Chematang och kallas även ”first viewpoint”. Höjden är 4700 möh och Phurba varnar mig för fortsättningen till Goechela, passet någon kilometer längre bort. På vägen dit ökar lutningen starkt och man behöver isyxa och stegjärn för att gå säkert när snön är så hård som den är. Eftersom vi saknar sådan utrustning vänder vi, jag utan sorg i sinnet vilket förvånar mig. Jag brukar inte ducka nära ett mål, men numera kan jag med ålderns rätt nöja mig med det som blir. Erfarenheten säger mig att en naturupplevelse inte alls är proportionerlig till prestationen.  

 

Italienaren Vittoria de Sella, bergsfotografins okrönte kung, tog sig i alla fall fram till Goechela 1899. Han följde med som fotograf på en legendarisk tur runt Kanchenjunga, ledd av britten Douglas Freshfield. Boken ”Round Kanchenjunga” är en läsvärd klassiker illustrerad med bilder av Sella som fotograferade med en träkamera av kolossal storlek. 196 (!) svartvita plåtar fick han med sig från turen, några pusslades ihop till panoramor. I boken hittar jag ett par bilder som visar Kanchenjunga och Pandim ur samma vinklar som jag själv plåtat, en tankeställare. Och Freshfields filosofi finner jag sympatisk: ”Jag har alltid rest och klättrat främst för landskapets sceneri, och för vetenskapen och – tillåt mig lägga till – för allt som ingår i begreppet rekord, i andra hand.”

 

Vandringen tillbaka till Yuksom tar tre dagar, och en etapp är ny. Stigen går länge genom en tät och inspirerande rhododendron-skog med spridda cederträd. Mellan trädstammarna på vänster sida faller branten djupt ned mot dalens botten. De översta bergsskogarna i Sikkim behärskas av olika arter rhododendron och under blomningen i maj är naturen en färgfest. Jag fantiserar om prakten och tänker spontant att jag måste återvända då.

 

 

 

Ett panorama med kransen av berg kring glaciären Onglaktang (som har sjunkit ihop och blottar sina nakna sidomoräner, grusåsen som syns i bilden). Panoramat täcker närmare 100 grader och är sammansatt av fem bilder. (Tyvärr blir det bara en fjutt att titta på i bloggen men om jag berättar att orginalfilen är 160 MB utan interpolering förstår alla som kan sin digitalfotografi att man kan trycka en bild som är tio meter lång med perfekt skärpa)

 

Jag vill avsluta den blogg med en hyllning till Kanchenjunga, namnet stavas på många sätt (Kangchen Dzö-nga, Khangchendzonga, Kanchenjanga, Kachendzonga eller Kangchanfanga). Namnet betyder ungefär ”snöns fem skatter” och är heligt för människorna i dess omgivning. På 1840-talet ansågs det vara högst i världen. Numera ingår massivet i den stora nationalparken Kanchenjunga.

 

 

Kanchenjunga speglar sig i Samiti

 

 

 

           

Från Gangtok.

 

 

 

 

Den väldiga sydväggen sedd från Dzongri Peak. Gryning.

 

 

 

Skymning.

 

 

 

 

Från Lhamune.

 

 

 

Från Lhamune.

 

 

 

 

Månsken från Lhamune.

 

 

 

 

Den klassiska bilden av Kanchenjunga från Tiger Hill ovanför Darjeeling. Gryning.

Nyckelord:



Höststämningar

Vem längtar till hösten eller vill att den ska komma snabbt? Troligen få. Ändå kan man tycka mer om hösten än någon annan årstid, åtminstone ibland. Mest gillar jag att man kommer nära naturen, kanske också sig själv. Hösten inbjuder till filosofiska stämningar som är väldigt annorlunda än de ystra förväntningarna under våren. Att dagarna blir kortare känns visserligen trist, men man vänjer sig och de svarta nätterna blir till slut en skön balsam. Då kapitulerar jag och godtar hösten som en ödesbestämd del av livet på dessa nordliga latituder. Vi är skapta för fyra säsonger, och årstidsväxlingarna ger näring åt livslusten.

 

 

Dimman belägrar Långsviksträsk på Ingarö.

 

Hösten är inte lika bräcklig som de andra säsongerna. Chansen är liten att den misslyckas. Vad jag menar är att milda vintrar, kalla vårar och regniga somrar alltid floppar ur, medan hösten sällan blir ett debacle därför att den aldrig laddas med förväntan eller drömmar. Man tar den som den kommer och konstaterar att ännu ett solvarv är på väg att läggas till handlingarna. Okej, november kan vara en pärs. Då bör man fly fältet, sticka söderut.

 

För naturfotografer är höstens klimax en veritabel högtid. Fuktig luft intar multnade skog. Man får lust att ge sig ut med kameran. Skogen kan vara sensationellt omvandlad i oktober, som en luffare klädd i frack. Färgerna kryper ut i vegetationens minsta del, och nästan varje gång man ser det blir man tagen. Vädret hjälper stämningen på traven. Om dimman lägger sig späds nyanserna ut, som oljefärg med terpentin. Det gör höstskogarna till den mest brokiga naturupplevelse man kan få. Och luften har en aromatisk andedräkt. På det hela taget är höstens skogar mustiga, medan vårens känns krispiga. Det är skillnad på det ena och andra. Årstiderna skiljer sig åt som ballader från rock, som en uvertyr från ett rekviem. Under oktober spelar skogen sin själamässa.

 

 

Denna frostnupna lund vid Storängsudde fotograferade jag för flera år sedan. 

 

Som framgår ovan gillar jag att försöka klä höststämningar i gammalmodigt språk. Naturskildrare av den äldre stammen, exempelvis Henry David Thoreau, kunde konsten att verbalisera årstiderna på ett fett sätt. Med rätt inställning känns hans skriverier otvungna och medryckande än idag. Vi borde till mans odla en lika asfin vördnad för naturen som han stod för. Gamla tiders naturfotografer som Eliot Porter fångade på ett motsvarande sätt höststämningar i sina silverbaserade fotografier. Hans till synes enkla och oklatschiga naturmotiv är slitstarka. Thoreau och Porter representerar ett tidlöst och vardagligt förhållande till naturen.

 

 
 
 
 
 
 
Storängsudde den 21 oktober 2013
 

”Vilken underbar nyansering och harmoni det finns i naturen. Ljuset som reflekteras från nakna kvistar under denna årstid bildar inte bara ett flor – sedan de blivit kala mot senare delen av oktober – utan liknar också frosten när denna pansrar in kvistarna under en lång tid. Den bleka växtligheten i markerna är som frost, och frost som snö, och det ena förbereder för det andra.”

H. D. Thoreau  den 13 november 1858.

 

 

En dag i höstas var jag ute och vallade kameran. Tog mig till Storängsudde, ett älsklingsställe inte långt hemifrån. Det var inget märkligt med utflykten, och promenaden varade inte länge. Nattfrosten hade garnerat löven med lite rimfrost. Jag strosade runt i eklunden och bland hasselbuskarna medan en matt oktobersol tog sig upp och sakta suddade ut garnityren. I fjärran brummade motorvägen med alla sina bilar. Jag letade efter motiv, skannade med ögat och berördes av stark närvarokänsla. Naturen är aldrig långt bort om man vill se den.

 

Till skillnad mot Thoreau och Porter lever jag ett modernt liv, med digital teknik och ont om tid. Höstarna associerar jag med rutiner (i positiv mening). Paddelturer och vandringar står på önskelistan. I år prövade jag på Bergslagsleden i Tiveden ett par dagar i mitten av oktober. Stämningen var definitivt trolsk även för en världslig själ, ödslig och rå, och som gjord för vättar och vittror. I de blanka tjärnarna speglades väsen. Framför allt var det sobert att få rå om skogen för sig själv. Inga andra vandrare sågs, och i nationalparken inte ens en älgjägare.

 

 
 
 
 

 

Vad är det man ser i den lilla tjärnen Kölnabuken? Avbilder av skogens hjärta?

 

Sista oktoberhelgen är alltid vikt för paddling med ett härligt gäng. I år startade vi i Tyrislöt och tog oss därifrån genom de gyttriga ögrupperna som bildar Sankta Anna skärgård. Vad vädret hade för planer återstod att se. I en samlad armada om åtta kajaker paddlade vi ut mot havshorisonten, förbi Missjö. Vi snirklande i en slalombana mellan kobbar och skär. Sommarens sista suck blev det. Varmt i luften med laber vind, och dagrar som gav sceneriet en impressionistisk ton. Träden hade börjat tappa löv, men ljuset tände bloss här och där. Knölsvanar med sina årskullar samlades på en del håll och ett par havsörnar seglade över en tallbeväxt ö.

 

 
 
 
 

Skymningen kommer snabbt. Klockan är bara fyra den 27 oktober 2013. Under natten har vi gått över till vintertid.

 

 
 
 
 
 
 
 

Vi kämpar med elementen, väder och hav. Efter en kärnsund dag bland vågorna behöver man en stänkare inför middagen.

 

 

 

 

Alltid nära naturen, med sälens perspektiv på landskapet, det är paddlarens lott. En flock änder lyfter bakom en kobbe.

 

 

 

Kameran (den här gången Fuji X-E1) har jag i vattentätt förvar under en lucka på fördäcket på min kajak Prion Kodiak. Foto: Björn Esping.

 

Vi övernattade på Långa Skäret (låter som en indianhövding gett namnet) och gjorde dagen efter en lov söder om bebodda Aspöja för att fortsätta västerut och landa på Vrångö. Ortnamnen säger bara något för den som känner till Östergötlands skärgård. Hur som helst är den här delen av svenska kusten enastående med sina tilltrasslade ögrupper som kittlar nyfikenheten, och en bred skärgårdsgeografi som har ovanligt lite bebyggelse. Det andra jag vill säga är att skärgården på hösten bara är en avlägsen släkting till sommarparadiset. Alltid.

 

 

Höstdagrar, det är vad man längtar efter. Långa Skäret.

 

 

 

Nyckelord:



Är naturfotografi konst?

Naturfotografin som konstart gisslas både utifrån och inifrån. Det finns konstkritiker som dömer ut genren som banal och okonstlad. Följande salva hittade jag i en dagstidning apropå en naturfotoutställning: ”I en sorts fossiliseringsprocess har naturfotografin blivit en enklav av tillbedjan, en oföränderlig upprepning, den naturalistiska avbildningens absoluta och förutsägbara domän.” Detta kryptiska sätt att uttrycka sig är symptomatiskt för många finrum. Vad smakdomaren troligen menade är att dokumentära naturbilder inte kan vara konst eftersom de är lättbegripliga.

 

 

 

Antelope Canyon i Arizona, en bild jag fotograferade 1997. Hur många naturfotografer har inte varit här genom åren? Hur många liknande bilder har vi inte sett? Vissa estetiska motiv nöts ut och blir opersonliga därför att de är väldigt attraktiva, lättillgängliga och ofta publicerade, som detta. Ändå kan en bild av detta slag kännas fräsch om den hamnar i ett nytt uppfriskande sammanhang.

 

 

Mera skruv tar enligt min mening den kritik som uttalas inifrån, ofta av skickliga naturfotografer som börjat hänga med huvudet. Med jämna mellanrum uppstår en debatt om tillståndet inom naturfotografin. Mallen känns igen från andra genrer. Någon eller några respekterade personer uttrycker sina synpunkter (ofta tillspetsade) och sedan uppstår ett stundtals hätskt meningsbyte. Varför går allt på upprepning? Var finns de personliga uttrycken? Vilka är förnyarna? Har verksamheten hamnat i stå?

 

Som naturfotograf kan man kanske tycka att denna debatt är ett sundhetstecken som leder naturfotografin framåt som konstart och öppna för nya förhållningssätt. Man kan alternativt uppfatta diskussionen som en tomgångskörning därför att allt har ältats förr och ramarna sedan länge blivit spikade. När vi tvistar om tillvarons mjuka värden (som konstnärliga verksamheter) är tonläget ofta högt. Fakta om människors bilduppfattning har en oskarp kontur, och många debattörer vill ta till stora släggan för att verbalt försöka nita sina motståndare. Få debatter är så uppkäftiga och eteriska som konstdebatter. Även dispyter om naturfotografin kan bli högröstade.

 

Kanske är fotodebatter särskilt halsstarriga eftersom bildernas innehåll och estetiska kvalitet lika mycket beror på motivet, som på fotografens sätt att tackla avbildningen. Susan Sontags välkända aforism har en stor pregnans: ”Ett vackert fotografi är ett fotografi av något som är vackert”.

 

Naturfotografin beskrivs ofta utifrån detta underläge i förhållande till måleriet, underförstått att ett fotografi inte fullt ut är upphovsmannens verk på samma sätt som en målning kan vara. Ambitiösa naturfotografer vill förstås att deras alster ska uppfattas som personliga, men Sontags citerade påstående blir påtagligt för varje fotograf som upptäcker att andra som är duktiga med kameran också kan åstadkomma liknande bilder som en själv, om de hittar fram till samma motiv. Duplicering (ibland ren plagiering) är mer en regel än ett undantag inom naturfotografin (och många andra fotogenrer), vilket nog är en av upprinnelserna till debatten. En konstnär vill vara originell, men kan man vara det inom naturfotografin?

 

Situationen för naturfotografin som konstart har kraftigt förändrats av den tekniska utvecklingen och allt fler fotografers resande till spännande motivområden. Idag kan vem som helst göra tekniskt perfekta bilder med sina kameror, snart även med mobiltelefonerna. Och många tränar upp sin förmåga att komponera bra bilder. Antalet duktiga fotografer växer, inget tu tal om det. Framöver kommer vi förmodligen att bli ännu mer dränkta än vi redan är, av naturbilder som håller måttet både tekniskt och estetiskt. Man kan säga att teknik slår kreativitet, eller rättare sagt att de kreativa kamerakonstruktörerna har lagt grunden för fotografernas resultat.

 

Resultatet? Det kommer nästan alltid att finnas personer bra kameror i handen, som befinner sig vid ett ställe där något remarkabelt inträffar; det kan vara ett ljus av sällan skådat slag som lägger sig över ett välkänt sceneri, eller en situation med bekanta djur som beter sig extremt ovanligt, eller ett flyktigt ögonblick av vågor eller moln som ritar en enastående skönskrift som snabbt dör ut, och så vidare. Med sin kamera tar någon unika bilder av situationen och dessa bilder spids sedan med ljusets hastighet över nätet. Naturfotografins originalitet kommer naturligtvis att utarmas av denna massverkan av människor med kameror. Beundransvärda bilder kommer finnas i överflöd. Teknik slår kreativitet. Men vår bildhunger verkar samtidigt öka.

 

 

 

Unika och kortlivade motiv är förstås inte lätta att upprepa. Detta är mitt mest originella fotografi av Sveriges tak, Kebnekaise fjälltopp fotograferad från högsta punkten med berget nedmonterat till en slagskugga över molnen och med en halo runt spetsen.

 

 

Utvecklingen började på allvar med det digitala genombrottet och sakta men säkert har det fotografiska hantverket automatiserats, det handlag som förr innebar att lyckade naturbilder främst var proffsens prerogativ. Tack vare den utveckligen har intresset för fotografi och naturbilder aldrig varit större än idag. Nästan alla människor är numera fotografer i ett eller annat avseende. Och vii älskar mer än någonsin att se på bilder.

 

En del debattörer hävdar att det måste finnas speciella karaktärsdrag som gör att en fotografs signatur kan synas i hens bilder. Så var det bevisligen förr. Då kunde man inmuta ett motivområde som sitt revir (en plats, en djurart, en bildstil) och sedan bli associerad med bilder av dessa slag. Men eftersom naturen inte är oändlig och tekniken numera är tillgänglig för alla, plus det myckna resandet, är denna originalitet på väg att försvinna. Jag tror att blindprovning av fotografier (då man ser på en okänd bild och sedan gissar fotografen) ger samma utfall som vinprovningar – träffsäkerheten är slumpartad.

 

Dock, fortfarande finns några naturfotografiska fält kvar att utforska som pionjär, men snart har ”the last frontier” gått upp i rök. Nick Brandts monumentala svartvitbilder av Afrikas storvilt  (som bland annat visades på Fotografiska i Stockholm) är ett lysande undantag. Så genialt det var att göra perfekt komponerade, svartvita och stort uppdragna bilder av ett så överväldigande dokumenterat motivområde som elefanter och lejon. Alla som vill åstadkomma något liknande (och det är sannolikt många som är kompetenta att göra det) blir bara epigoner.

 

För en del fotointresserade innebär begreppet "kreativ naturfotografi" att bilderna ska ha en stiliserad karaktär, ofta med korta skärpedjup (en effekt som ges av teleobjektiv, ljusstarka objektiv eller närbildsobjektiv), eller med sparsmakade färger i motivet (typ blå timmen) eller utgöra extrema detaljer av verkligheten (typ ögat av en elefant), eller av hårda kontraster med ljus och skugga (typ fågelns vingspann i siluett mot dramatiska moln), kanske av ett motiv i svartvitt. Ofta anses mer eller mindre abstrakt figuration var ett adelsmärke. Men även dessa manér blir schabloner när de upprepas ofta, ungefär som vanliga solnedgångar. Obönhörligt försvinner de sista möjligheterna till verkligt originell naturfotografi därför att världens tillgångar på motiv inte är obegränsad och det faktum att fotografiska manér är relativt enkla att härma. Kort sagt, världen håller på att bli genomfotograferad.

 

 

Så kallad kreativ naturfotografi består ofta av effekter, hårda kontraster till exempel, här ett exempel från Kaskasavagge i Kebnekaiseområdet.

 

Man kan hur otroligt det än låter, jämföra naturfotografin med bergsbestigning. Klättrarna har en närbesläktad debatt. Snart finns inga obestigna bergstoppar kvar att ta sig upp på. Allt är gjort. Och när dagens stjärnor inom sporten inser faktum, börjar de ägna sig åt adrenalinstinna utlevelser som base-jump (då man hoppar nedför bergväggarna med fallskärm), en mycket riskfylld bravad som är ointressant för andra än de få närmast sörjande. Man fjärmar sig från essensen i det ursprungliga, det som från början drog människor till bergen, allt i sin jakt på originalitet och uppmärksamhet. Detta kritiseras.

 

Vad som kommer att hända med naturfotografin som konstart återstår att se. Debatterna tyder på att det finns en liknande frustration som klättrarna känner inom sitt gebiet. Men det finns också en härlig paradox som gäller för fotografin som helhet. För även om vem som helst numera lätt kan få till ett och annat fulländat fotografi av dokumentär typ, är det betydligt färre som kan åstadkomma en löpande produktion av högkvalitativa bilder. Alla kvalificerade redaktioner vet att om man ska skicka iväg en fotograf på ett uppdrag måste man kunna vänta sig ett bra resultat. Man måste kunna lita på fotografen. Vem som helst kan inte skickas iväg. En stabil produktion av bilder med jämn och hög kvalitet är kanske det som återstår av skillnaden i duglighet mellan habila kameramän och lekmän, kanske inom de flesta fotografiska genrer.

 

Inom den konstnärliga sektorn finns faktiskt ytterligare en dimension som knappast kan utrotas av utvecklingen. Man kan nämligen skapa nya personliga kontexter för sina motiv och/eller manér, även av sådana motiv som vi tycks ha sett till leda (se på Nick Brandt igen).

 

För att sammanfatta min uppfattning om naturfotografins som konstart: Produktionen av fantastiska naturbilder (tekniskt, estetiskt och innehållmässigt) kommer att fortsätta öka – det finns inga gränser. Antalet fotografer som levererar dessa fantastiska bilder kommer att växa exponentiellt – det finns inga gränser hur många det kan bli. Personer som vill etablera sig som en konstnär inom naturfotografin kan försöka uppfinna nya manér och göra sig gåtfull på något sätt (det var det konstkritikern jag citerade inledningsvis troligen menade). Men konst är en nyckfull bransch, och är man konsekvent och utstrålar äkthet, har ett appellerande budskap och en publicistisk ådra, kan man i fortsättningen bli en framgångsrik konstnär även med den tidlösa och dokumentära bildstilen, det är jag övertygad om. Konstnärskap handlar om mycket mer än enbart bilderna man gör. Möjligheten att variera kontexten är troligen oändlig (positivt), men de naturfotografer som vill vara kända ”varumärken” i framtiden, kommer säkert att hamna i en grym konkurrens, oavsett men joxar med nya stilarter eller arbetar med traditionella manér.

 

 

Norrskenet fladdrar över Påretmassivet i Sarek. Hasselbladskameran är laddad med filmen Ektachrome 64 och ett 40 mm vidvinkelobjektiv riktat mot polstjärnan. Under två timmars exponering målar Aurora Borealis himlen i fluorescerande grönt medan stjärnorna lämnar sina spår på grund av jordrotationen, samtidigt som solen sjunker ned bakom bergstopparna i bildens underkant. Att plagiera denna bild är väl närmast omöjligt.

 

 

 

 

Nyckelord:



Svanar och symbolik

 

 

Jag fotograferade sångsvan för första gången 1984 på myrarna kring Tavvavuoma norr om Kiruna. Bilden är från det tillfället och utrustningen en Nikon F2 (utan motor), Nikkor 300 mm/4,5 och teleförlängare 1,4 ggr och filmen Kodachrome 64. Fokuseringen var manuell och trots att skärpan inte är optimal har bilden använts i många publikationer. Den blev bl a omslag till ornitologernas bibel ”Fågellokaler i Sverige”.

 

 

HC Andersens saga om ”den fula ankungen” ger oss sensmoralen att ingenting nödvändigtvis är vad det ser ut att vara. Döm inte efter utseendet. Den fula ankungen genomgår en metamorfos och blir skönhetsdrottning. Bättre ”happy end” kan inte en modernt drillad manusförfattare hitta på, och Andersen var minsann inte ensam att använda svanen som symbol. Den berömda baletten ”Svansjön” med musik av Tjajkovski bygger på en gammal rysk legend om en förtrollad prinsessa som förvandlats till svan. Vita svanen representerar kärlek, den svarta är ondskan.

 

 

Nästan alla naturfotografer värda sitt salt har svanen på en hög piedestal. Och önskemotivet framför andra är sångsvanen. Japanen Teiji Saga vigde sitt liv åt att fotografera sångsvanar på ön Hoikkaido och gjorde 1990 ett internationellt praktverk med sina bilder. Fotografen Hannu Hautala kom vid samma tid ut med en liknande monografi från landskapen i norra Finland. I vårt grannland är sångsvanen en nationalfågel. Jag har länge gillat Hautala för den äkthet och närhet till naturen hans verk utstrålar. Jag blev störtförtjust i en bild med sångsvanen liggandes på bobalen medan vårens ystra yrsnö virvlade i luften. Ett så extraordinärt vackert djur på plats i sin naturliga miljö och dessutom i detta kärva väder är en syn som inte bara symboliserar skönhet i konstens mening, bilden blir också en inkarnation av ekologi och sammanhang. Den är extra njutbar att titta på tack vare miljöskildringen.

 

En av Sveriges naturfotopionjärer Arne Blomgren fotograferade också sångsvanar, det var i trakterna kring Harads i Norrbotten. Även hans bilder samlades i en bok om den utsökta vildmarksfågeln. På Blomgrens tid och fram till slutet av 1900-talet var sångsvanen något av en raritet i landet. Den häckade bara i begränsat antal på ödsliga och svårtillgängliga platser i Jämtland och Lappland. Bland äldre tiders artjägare var den därför högt skattad.

 

Under senare delen av förra seklet ökade dock sångsvanen raskt i antal och den finns nu i hela landet med upp till 5000 individer. Den är inte längre en exklusiv representant för vildmarksområden. Tack vare detta har nog dess gloria kommit lite på sned. För artjägarna är den inte längre ett heligt kryss, men som fotomotiv är den alltjämnt lika tilltalande, eller? Man kan undra för även bland fågelfotografernas skaror finns en kryssarklubb som värdesätter bilderna utifrån svårighetsgraden att fotografera en art.

 

 

 

Sångsvanarna vid Skäralidsdammen i Söderåsens nationalpark är osportsligt lättåtkomliga med kameran. Här kan man komma dem nära och fotografera när de simmar på den brokiga vattenytan som speglar omgivande lövskog.

 

 

På våren kan svanarna återkomma innan isen gått upp, alltid lika villiga att låta sig porträtteras. Vilken tjusig hållning!

 

 
 
Närbild vid Skäralidsdammen.

 

 

 

 

I Tyrestaområdet närmare bestämt i den del som ligger utanför nationalparken, finns ett dämme som kallas Övre Träsket. Där häckar sångsvanarna årligen. Den grunda dammen värms snabbt upp och kalla vårmornar stiger ångorna kring svanen.

 

 

 

En morgon för länge sedan var jag där och gömde mig i alsnåren inte så långt från bobalen. Det var då jag fotograferade denna balettbild av sångsvanarnas dans.

 

 

 

Flyttande sångsvanar samlas längs kusterna, här vid Nämdöfjärden.

 

 

 

En ensam sångsvan har hamnat med grågäss i en skärgårdsvik.

 

 

 

Mindre sångsvan ses ibland under sträcktider, här på Ölands östkust. Numera kallas arten tundrasvan, den är mindre än sin större kusin och näbben har mer svärta.

 

 

Knölsvanen har aldrig fått samma särställning som sångsvanen bland ornitologins och naturfotografins skönandar. Knölsvanen har alltid uppfattats som trivial, ett lugubert öde som drabbar mycket som är vackert i tillvaron. Ser man det fördomsfritt är den dock nästan lika bildskön som en sångsvan. Huvudet har kanske inte samma eleganta drag med sin svarta knöl och röda näbb, men hållningen och fjäderdräkten matchar dess frände. Knölsvanen har en något grövre och mer s-formad hals och kan när den simmar, bulla upp sina vingar så den ser ut som ett litet framglidande båtskrov. Sångsvanen utstrålar en stramare karisma och är oftast mycket skyggare. Med sin spolformade och gula näbb ser den mycket stilig ut. Halsen är rakare och kroppen ligger mer slimmat på vattenytan och den kan sjunga ljudliga arior även i flykten.

 

När knölsvanen flyger hörs endast det kraftiga bruset av vingarnas slag. På vattnet är den oftast tyst. Ändå har denna fågel gett upphov till myten om svanesång. Under antiken trodde man att knölsvanen stämde upp ett hjärtskärande kväde precis innan den dog. Tids nog lärde man sig att detta var fel, men uttrycket svanesång lever kvar i vår tid och symboliserar sista sucken för någonting vad som helst.

 

 

 

Knölsvanen ger ett kraftfullare intryck än sångsvanen. I Danmark är den nationalfågel.

 

 

 

 

En bild av sommarens svanesång, snart är vintern här. Nämdöfjärden.

 

 

 

 Knölsvanarnas kroppsspråk är värda en bok.

 

 
 
Här är knölsvanens vals.

 

 

I Australien finns svarta svanar, ondskans symbol i baletten Svansjön. När jag såg den fågeln för första gången fick jag ett starkt intryck eftersom utseendet stred mot det invanda. Svanar ska vara vita! Nyhetens behag var överväldigande. Efter ett tag vande jag mig och fann att den svarta svanen inte är fullt lika läcker på bild som de vita, eller i varje fall mer svårfotograferad eftersom den är mörk. Men, tänkte jag, vilken symbolik det skulle vara om man kunde få en svart och en vit svan att simma bredvid varandra, eller posera tillsammans på något sätt. Slikt händer dock aldrig i den verkliga naturen, så separerade som deras utbredningsområden är. Man kan undra om de ryssar som skapade svansjölegenden visste att det fanns svarta svanar i det verkliga livet. I naturen betecknar dock svart varken gott eller ont. 

 

 
 
 
 
 
Nyckelord:



Människor eller naturen som fotomotiv

 

 

Årets höstpaddling. Gänget samlas kring brasan. Våra statuter säger att all mat ska kokas på eld och natten tillbringas under ett vindskydd. Privat men oförvitlig bild.

 

Fotografier kan vara universella eller privata. Vackra naturbilder hör till det förstnämnda. Bilder på människor blir ibland mycket privata, vilket av och till medför komplikationer för både den avbildade och fotografen, åtminstone om de publiceras. Vad det är som gör dem privata eller ska vi säga konfidentiella, är flytande. Fotografilagen tillåter att man plåtar var som helst och vem man vill i offentliga miljöer. Man har rätt att stå på en gata och knäppa folk med kameran, däremot krävs ett tillstånd för en fast monterad kamera som kontinuerligt registrerar allt som händer på samma gata. Det förra är en del av vår informationsfrihet, det senare anses störa vår integritet. Logiken är inte knivskarp.

 

 
Universell naturbild.
 
 

I somras infördes en ny lagparagraf som förbjuder kränkande smygfotografering. För att räknas som kränkande ska bilden bli till i det fördolda, utan tillstånd och i en privat miljö. Paparazzifotograferna ska stävjas medan fotografin i allmänhet inte beröras, det är tanken. Men i fotografins värld har bilder av människor alltid varit ett laddat ämne, utan hänsyn till om bilderna fotograferas i smyg eller öppet och oavsett syftet är spekulativt, journalistiskt eller konstnärligt. I reklam har det sen länge krävts att personer som finns med i bilderna ger sitt tillstånd. I redaktionella sammanhang krävs inte detta.

 

För dem som arbetar professionellt med porträtt, mode och reklam är relationen mellan fotograf och den avfotograferade reglerad genom en överenskommelse. Modellerna vet vad som gäller. En annan situation är det när man fotograferar okända personer, särskilt om dessa är utsatta och försvarslösa människor som inte vet eller förstår hur bilderna ska användas. Huruvida den fotografin skapar ett moraliskt dilemma för fotografen, avgörs av vad som händer efter det att bilderna har tagits. Opublicerade är de harmlösa. Om de blir offentliga är situationen en annan.

 

Dokumentärfotografin, konsten och journalistiken förutsätter att man kan avbilda främmande människor och miljöer utan formalistiska tillstånd. Seriösa avsikter är en hederssak, men som fotograf måste man också förhålla sig till människors behov av integritet. Jag drar mig till minnes ett meningsutbyte i Dagens Nyheter för länge sedan, mellan kritikerna Jessica Kempe och Peder Alton. Den gällde Kulturhusets utställning med bilder av två världsikoner, Walker Evans och Sune Jonsson. ”Deras avbildade människor tycks inte vara tillfrågade”, menade Kempe. ”Vad berättar Walker Evans och Sune Jonssons bomullsarbetare, hemmansägare och jordbrukshustrur? ”Med slutna munnar står de lydigt uppställda mot väggar och på åkrar eller fogligt placerade på sängar, stolar och soffor.” Bilderna ”ger mig en obehaglig känsla av överläge och otillbörligt tolkningsföreträde.” Alton svarar: ”alla dessa porträtt (är) tidsmaskiner som fördjupar och personifierar historien och förtydligar ideologier och politiska förlopp.” 

 

Vad är sant? Hur vet vi vad en fotograf har för uppsåt. De som blivit proffs med kameran är fackmän. De vet vad som fungerar bildmässigt och vilka stilar som passar rådande trender. Med gott hantverk, uppseendeväckande motiv, rätt bildkommentarer och allvarlig uppsyn kan man få sina ideella syften att verka trovärdiga. Det är inget hemligt recept, men i någon mening utnyttjar vi alla verkligheten.

 

Fotografisk gestaltning av människor är ett komplicerat och känsligt ämne. Man behöver inte vara misantrop för att tycka det. ”May I take your picture”. Frågan rymmer en gest av artighet, men kan man vara ödmjuk för att lyckas som fotograf? Kan man respektera att de avbildade äger sina kroppar och ansikten fullt ut, om man ska göra dokumentära skildringar med god dramaturgi? Kan man få människor att öppna sig för kameran utan att lura dem lite grand? Kanske, men jag håller mig hellre till naturen när det gäller fotografisk inriktning. Naturen är för det mesta okränkbar, ger inte upphov till samma moraliska dilemma som bilder av människor. Naturligtvis är naturen mitt främsta fack för att jag älskar att vara ute i markerna och tycker att det finns viktiga berättelser att berätta om vårt förhållande till naturen.

 

Likväl har jag gärna med personer som inslag i landskapsmotiven. Tumregeln är att de ska befinna sig långt bort som små figurer, eller ha ryggen mot kameran om de står nära. När man kan granska ett ansikte blir bilden i första hand en bild av den personen. I reportagen får gärna ansikten förekomma, vilket förutsätter att bilderna är acceptabla för de berörda. I min fotografiska värld ska ingen förödmjukas. Plåtandet är enklast om man känner sina modeller.

 

Med ovanstående sagt vill jag visa några bilder från årets höstpaddling med kanadensare. Inledningsvis var det ljuvligt septemberväder, sista dagen slog hösten till. Vi letade upp en gammal favorit till sjö och smekte återigen dess stränder med våra långsmala farkoster. Fyra snubbar – okej gubbar – som pulat med höstpaddlingar i över trettio år tillsammans. Det är klart vi plåtade oss själva utan att fundera över integriteten. Om bilderna som blev till är universella eller privata kan diskuteras. Oftast när man är ute på äventyr med kompisar har resultatet mest intresse för de medverkande.

 

 

 

Kanadensaren är en vildmarksromantisk farkost, men också ovanligt praktisk. Man får med sig mycket packning och kan lätt kliva i och ur för korta strandhugg.

 

 

 

 
 
 
 

 

Porträtten är lättåtkomliga när man känner sina fotomodeller.

 

 
 
 
 
 
 
Skymning vid skogssjön, en äkta Dan Andersson-stämning.

 

 

 

Sista dagen rev en ilsken vindby upp vindskyddet vilket fick oss att riva lägret och sätta punkt.

 

 

 

Gryning med tjocka.

 

 

 

Fullmånen gick upp bakom en brandhärjad ö som speglar sig. 

 

 
 
 

 

Nyckelord:



Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0