Nyårsafton och årets sista blogg. Under denna vinterns mörkertid kan man gärna gräva i arkivet, leta efter något gammalt man missat. I en pärm med andrasorteringen från Patagonien 2002 hittar jag denna bild. Hade helt glömt. Är det jag som tagit den? Ja, den sitter i min pärm. Hur kunde jag missa, den är ju riktigt bra om jag får säga det själv. Försöker komma på en förklaring.

Kanske blev den försummad för att den är ett småbildsoriginal. På analoga tiden var mellanformatet mitt seriösa verktyg. Småbildskameran var bara ett notisblock, ungefär som mobilkameran numera. Det var med mellanformataren jag vill göra Bilderna. På den tiden var vi många som förhäxades av stora färgdior. Skärpan och färgernas valörrikedom gjorde intryck. Ljusbordseffekten. Småbildsdiorna blev som frimärken, pluttiga små original som krävde noggrann granskning i lupp för att man skull se innehållet. Jag såg aldrig den här bilden. Nu gör jag det, har skannat den för vidare användning. Den manar mig till eftertanke.

När man tittar i arkivet efter många år får bilderna ett nytt sammanhang. Man blir en neutral betraktare, glömmer sina ”darlings”. Effekten är välgörande, man får ett förhållande till ens egna bilder, som omvärlden hade när de var nya. Som färskvara kan bilder vara förrädiska. Man ser kvalitéer som kopplas till den verklighet som fotograferades. Med åren försvinner den kopplingen. Tidigare värden dunstar bort och nya kanske kommer till. Vad händer samtidigt?

Om en bild som man har gjort inte längre känns som ens egen därför att man glömt att man gjorde den, uppstår en märklig känsla. Om bilden är bra och man får beröm, känns saken ännu konstigare. Att bli uppskattad för något man gjort som man inte visste att andra tycker är bra, är lite grand som att förlora sin identitet. Åtminstone som konstnär, om man har den ambitionen.  Och tvärtom är ännu värre för identiteten. Det vill säga när man tror att man gjort något riktigt bra, men att andra inte ser det. Som konstnär vill man att världen ska gilla det man själv står för. Men så följsamt är det långt ifrån alltid.

Man får helt enkelt spela spelet. Okej, det här är min bild. Kul att ni gillar den. Och mästerverken som ingen hajar, får man dunkla. I bästa fall blir de upptäckta efter ens död. I de flesta fall faller de i glömska.

Gott nytt år.