Ensam med januariskymningen över Loch Torridon och berget Beinn Alljigin.

 

Landskapsbilder kan bli förkrossande lika varandra när flera fotografer riktar sina kameror mot samma sceneri vid samma tidpunkt. Ibland är det omöjligt att vara ensam om motiven, en orealistisk tanke när platsen är lättillgänglig, allmänt känd och mycket attraktiv. Populära ställen med tjusiga och förutsägbara ljusförhållanden drar till sig mängder av fotografer. Tänk på Grand Canyon. Alla med en kamera där gör dubbletter av de ikoner som redan gjorts otaliga gånger. Med en sådan förutsättning är det svårt att få med sig personliga bilder från en plats. Ändå vill jag påstå att landskapsfotografin kan vara en mycket individuell konstart, om man höjer blicken.

 

En viktig sak är tajmning. Vanliga vykort kräver inte mer än soligt och dötrist väder på kända utsiktspunkter. Ett mer originellt bildspråk bygger på andra ingredienser, andra motiv. Dessa ger sig själva när man är på rätt plats i rätt ögonblick. Trolleriet är tajmning. En nyttig egenskap för att tajma bra är rumsligt tänkande. Spatial förmåga kallas det. Helst ska man fortlöpande fundera på hur förgrund och bakgrund förhåller sig till varandra, hur linjerna i stora och små landformer samverkar, hur topografin orienterar sig i relation till väderstrecken, hur ljus och skuggor växlar under dagen. Oavbrutet ska man spana efter fotopunkter som är intressanta att ta sig till.

 

En annan nyttig egenskap är inlevelseförmåga. Man behöver föreställa sig en plats innan man kommer dit, se den framför sig, läsa kartor, titta på publicerade bilder och fundera över vilka möjligheter som ges. Har man talang för snabb omdisposition är det också till fördel. Rigida attityder blir ett hinder för fotografin. Vädret och ljuset kan ändras snabbt i det fria, man måste anpassa sig och ta tillfället i flykten. Med ett alert sinne och vakna ögon, en väl utvecklad terrängkänsla och god fysik, intuition och en gnutta flax, kan man bli perfekt tajmad för lyckade landskapskompositioner, vart än man reser i världen. Tajmning är den stora hemligheten inom landskapsfotografin.

 

Strävan att tajma har fött mitt intresse för udda årstider, nu senast Skottland i januari. Det låter väl inte som en drömresa som resebyrån säljer slut på ett ögonblick, men om vädret släpper fram lite ljus kommer man nära landskapets väsen denna tid. Det är bra för fotografin, och mina önskemål. Det kan alltså bli rätt tajmning.

 

 

Långsträckta Loch Maree trycks ned av vältrande moln.

 

 

 

Spegelbilder kräver verkligen tajmning. Skymningsbelysta Liathach visar upp en bredsida i Loch Torridon.

 

 

 

Ett kort ögonblick samspelar ljuset i River Torridon med berget i bakgrunden. Jag hinner bara rigga kameran på stativet, snabbkomponera och exponera innan det slocknar. Tur och tajmning i förening.

 

 

 

Squrr Ruadh fångar sista kvällssolen.

 

Under arbetet med boken ”Whiskyns landskap” blev jag förälskad i Skottland, både naturen och kulturen. På pluskontot skriver jag de vackra scenerierna, de historiska vingslagen, och att befolkningens mentalitet liknar den skandinaviska. Och så whiskyn förstås, nationaldrycken, kulturbäraren. Minus får landet för knotten som under sommarhalvåret kan vara outhärdliga. Många skulle nog även sätta minus för vädret, men icke jag. Snabba väderväxlingar gör landskapsfotografin intressant och sätter fokus på tajmningen.

 

Med Skottlands läge mitt i de atlantiska lågtryckens bana följer mycket nederbörd, men också dramatiska väderväxlingar. För övrigt har jag med åren blivit en kuf som mår riktigt bra när blötsnö och hård vind pinar vidden där man går (i lagom doser vill säga). Men Skottland i januari är en chansning, inget tu tal. Det kan ligga dimma över landskapet flera veckor i sträck. Man måste ha tur också.

 

Sålunda bokar jag ett flyg till Edinburgh, plus en hyrbil och far dit under vecka fem utan andra planer än att försöka ta mig till fjordlandskapet upp i nordväst, Western Ross. I pyttebyn Kinlochewe visar sig hotellet ha igenbommat under måndag och tisdag. Jag hänvisas till ett B&B som drivs av ett par vandrare. Tom Forrest är varmt välkomnande i sitt ensligt belägna hus där han och hustrun Liz slagit sig ned. Dessa två värdar är mina själsfränder och deras bibliotek står fyllt med fotolitteratur. De flesta av gästerna som kommer hit är bergsvandrare och fotografer. Här stannar jag som enda gäst under några dagar.

 

 

 

De omgivande bergen har snöpudrade hättor, men i dalgångarna råder barmark, och odlingsmarkerna ligger gräsgröna. Himlen skakas om av stora gester, molnen bolmar fram och tar ljus, skurarna kommer och går och det är rått in i märgen, men landskapet får dramatiska ackord när solen tränger igenom. Prognosen tyder på ett soligt väder under onsdagen. Då satsar jag på Beinn Eighe och kanske bestigning. 

 

Skotska högländerna hör geologiskt ihop med bergen i Skandinavien. Båda områdena föddes med Kaledoniska bergskedjan för 400 miljoner år sedan då allt land hängde ihop. Och visst kan man lätt se släktskapet mellan dessa skotska högländer och Lapplands fjällvärld. Topografin är rultigt mjuk med avrundade former och bergens resning över omlandet är jämförbar mellan områdena. Ändå upplever jag Skottland och Lappland som vitt skilda landskap. Skottarnas berg är ofta mer undersätsiga och distinkt solitära, och de har en jordbrun färgskala snarare än den melerade gråsvarta hos oss.

 

Bergarterna är olika, i Skandinavien ligger sjoken staplade som tegelpannor på varandra, så kallade skollor. Fjällterrängen har en övergripande lutning mot väster. Skottlands bergrund är mer komplex, består av andra bergarter som sedimentära sandstenar och komplexa urbergsgnejser etcetera, och landet har förklyftats av förkastningar. Inlandsisen har snidat i terrängen, precis som i Skandinavien.

 

Tallskogen i naturreservatet Beinn Eighe med Loch Maree och Beinn Lair i bakgrunden.

 

Talldunge med Liathach i bakgrunden.

 

Vad som också skiljer landskapen åt är vegetationen. I Skottland ser man knotiga ekskogar nedanför höga bergstoppar vilket förmedlar en osannlik mix av sydländska och arktiska drag. På hedarna växer knähöga mattor av ljung, marken är ofta tuvig och vattensur. Ärligt sagt är det inte lika lätt att vandra fritt kors och tvärs mellan bergen i Skottland som i Lapplandsfjällen. Man följer helst stigarna här.

 

Längs en bilväg undersöker jag den imponerande sjön Loch Maree, en av Skottlands största. Vädermakternas diskjockey spelar house över bergen som stupar ned i vattnet. Ljusglimtar fladdrar förbi i fjärdedelstakt, allt medan jag går genom skogen i naturreservatet Beinn Eighe. För länge sedan täcktes Skottland av vidsträckta tallskogar, nu finns bara små rester kvar. Där återplantering pågår står fyrkantiga trädbestånd på fjällheden. Talldungarna ser ut som åkerlappar och träden på vidden ger landskapet ett drag av Toscana.

 

 

Onsdag morgon går jag upp i ottan för att följa soluppgången i dalen Glen Torridon på en förutbestämd plats. En kilometer därifrån startar stigen mot Beinn Eighe. Resningen till högsta punkten är nästan 900 meter i ett svep, inte dåligt, men i dag är jag fotograf mer än bergsbestigare. Långsamt släntrar jag uppåt för att nå en bra vinkel mot berget Liathach, det gälliska namnet betyder gråblå. Gamla ortsnamn i Skottland är förstås alls inte släkt med samiska, men de har samma mysteriösa klang som namnen i Lappland. Bakom gälliskan döljer sig en keltisk värld med rik kulturhistoria.

 

Högre upp ligger snöprydd mark och jag hittar en bra fotoposition hundra meter nedanför toppen. Där tar jag mina önskvärda bilder. Landskapet är extremt ståtligt. Bakom berget Liathach ligger fjorden Loch Torridon. Havet är nära.

 

 

Liathach är ett av Skottlands mäktigaste berg med höjden 1054 möh. I det här perspektivet från Beinn Eighe tycker jag det liknar en vulkan.

 

 

Självporträtt med hjälp av en ny pryl. Jag skaffade en CamRanger inför resan. När jag kopplar den till kameran (Canon EOS 5 Mark 3) kan jag styra kameran trådlöst via min smartphone. På mobilens display ser jag sökarbilden och kan placera mig själv i en lyckad position. Här har jag valt 70 mm brännvidd för att få fram berget i ett snävare utsnitt och för att klara av skärpan på både mig och berget bländar jag ned till 22. Sedan trycker jag på mobilen som startar kamerans självutlösare och jag får 10 sekunder på mig att stoppa undan mobilen och posera. Ingen dum pryl när man är ute ensam och behöver staffagepersoner. 

 

 

Dagen efter tystnar bergens musik, blytunga moln lägger locket på, och jag tvingas improvisera efter nya planer. Det blir en färd österut, till whiskylandet. Boken ”Whiskyns landskap” gjorde jag i den andemeningen att vandring och whisky hör ihop. De flesta bergsvandrare av sunda vätskor tar med sig en färdknäpp på sina turer, gärna whisky, det var så jag tänkte. Därför reste jag runt i världen där whisky tillverkas och vandrade i naturen med de lokala sorterna. Boken är en omfattande reseskildring i whiskyns värld.

 

Även fotografering och skottarnas nationaldryck hör ihop som ler och långhalm. Under resorna upptäckte jag att destillerierna är förtjusande bildmotiv. De gamla anläggningarna i Skottland är ofta vackert placerade i landskapet, och inte minst är inkråmet där destilleringen genomförs en vacker syn med sina kopparpannor och sinnliga former.

 

Sålunda – nu blev det rätt tajmning för mig att besöka några nya destillerier och fotografera dem. I det här fallet betyder tajmningen att jag gör det bästa av situationen. Bergsturer är inte att tänka på. Det är helt enkelt tajm för whisky.