Det finns inget ljuvare!

 

 

”En gigantisk havshorisont omsluter Bodskäret i Skarv, det märkligaste av ödeskärgårdarnas tusentals skär”. I sin klassiska bok Vägen till Skarv (1978) skildrar Sten Rinaldo finkänsligt den yttersta ögruppen i Stockholms skärgård, ett mikroland format av små klippiga spillror i Östersjön. Till fastlandet är det långt, sju mil fågelvägen västerut innan man når den stora staden. En labyrint av tusentals öar, mängder av trånga sund och stora fjärdar gör sträckan avsevärt längre med båt. Öster om Skarv är havshorisonten obruten.

 

Rinaldo skrev lockande om denna plats, men det räcker med en titt på kartan för att väcka längtan. Under alla år som jag paddlat havskajak har ögruppen varit mina drömmars mål. Väder och vind har emellertid alltid varit ett hinder när jag suttit i den smäckra farkosten och siktat dit, ända tills denna förlovade sommar 2014. I veckan som gått öppnades vägen till Skarv och jag paddlade rakt ut mot havet för att förverkliga drömmen. Läs här om denna drömtur i tropiskt väder, min sista övning inför Grönlandspaddlingen nu i augusti. Läs också om lycka och otur på färden, bland annat kamerastrul, en verklig sistaminuten-erfarenhet inför det stora äventyret som stundar.

 

Mot ytterskärgården.

 

Valet av kamera har jag berört i tidigare bloggar. Den nära förestående Grönlandsfärden kräver låg vikt och jag har hattat fram och tillbaka om den stora Canon EOS 5 eller lilla Fuji X-E1 ska med. Eftersom vi har problem med övervikt på flyget har jag till slut fastnat för Fuji och stoppar därför ned denna kamera i kajaken mot Skarv. Vi börjar vid Sollenkroka, Per Lind och jag. Per importerar genom sitt bolag Avanza den typ av kajak som ska med till Grönland, de snillrikt hoppfällbara från Feathercraft i Kanada. Sonika har vi var sin Feathercraft på denna paddling mot ytterskärgården. Vi startar kring 18-tiden måndagen 21 juli. I den ljumma kvällen är siktet inställt mot Möja. Vid norra änden av Möja Söderfjärd finns en holme som blir första lägerplatsen. När tältet kommit upp sveper en stor kryssningsfärja nära inpå.

 

 Olika slags båtar!

 

Tisdagen börjar i tät dimma. Den tropiska natten har gett hög luftfuktighet, men slöjorna skingras snabbt och ute på den milsbreda Nassafjärden är det fri sikt och gassande hett. Avlägsna och låga landkonturer tecknar horisonten i alla riktningar. Mitt ute på vattenvidden ligger Vitharen som blir en bensträckare. Denna isolerade, femti meter långa och vackert slipade kobbe är pyntad med hällkar, brokiga lavar och små rabatter med blommande högsommarfägring. Ögonfröjden på hällarna kompenserar en trist upptäckt vi gjort – att havsfjärden blommar av alger. Vi paddlar över en utspädd grönsakssoppa. Rakt ned i vattendjupet syns små algtrådar sväva som myggsvärmar, ställvis hopsamlade till fläcktyfus på ytan. Nära en strand kan det vara en tät spenatsoppa vi vispar med paddeln. Nassafjärdan ser bitvis sjuk ut och det märkliga är att dessa normalt så klara utskärgårdsvatten är värre drabbade än mellanskärgårns vattenstråk. Övergödningen av Östersjön är ett ytterst sorgligt kapitel.

 

 

Vi måste stoppa övergödningen av Östersjön!

 

 

Vitharan med sin fägring. Att hällkaret blommar av alger är ett mer accetabelt inslag än fjärdarnas soppa.

 

 

Båtfolket låter sig dock inte hindras av algerna, vi ser vita segel och motorbåtar här och där ute på fjärden, och inne i ögruppen Stora Nassa samlas de i skyddade naturhamnar. Vi bestiger ön Stora Bonden och spanar över en tilltrasslad arkipelag. Inom några kilometers omkrets har Stora Nassa lika många öar som dagarna på året, tätt packade som en mängd bergkullar utslängda på den platta vattenytan. Genom soldiset skönjer vi fyren på Svenska Högarna i öster, en avlägsen hägring på horisontlinjen.

 

 

Som en gapande bardval klyver kajaken vattenspegeln.

 

 

Med förnyade krafter fortsätter vi färden norrut, mot ögruppen Ut-Fredel. Den allt lägre solvinkeln får skären att rodna vackert och vi tänker inte längre på soppan under kajakerna. Stora ytor är trots allt glasklara, och på det höga Manskäret hittar vi en ljuvlig lägerplats i ensamhet.

 

 Södra Manskärskobben glöder i skymningen.

 

 

Ut-Fredel.

 

Ljuset avtar och exponeringen blir två minuter lång.

 

Praktlaven ritar naturens graffiti på Manskäret.

 

 

Nu blir det dags att koncentrera sig på fotografering. Jag tar fram Fujikameran plus stativet och driver runt. Efter ett tag väntar en tre rätters middag med lämpliga drycker i kvällens paradisiska temperatur. Jag sitter på hällen med tunn skjorta. Dunvästen ligger vattentätt förvarad i kajaken. Under efternatten lämnar jag tältet för att ta några tidiga gryningsbilder, men på skärets högsta punkt vill inte kameran gå igång. Jag donar och svär för mig själv, men den är stendöd. Chock! Får den inte att funka. Kanske har trådutlösaren påverkat den. När mörkret sänkte sig gjorde jag en två minuter lång exponering med hjälp av denna mekaniska anslutning, Fuji X-E1 kräver en gammaldags trådutlösare för långa exponeringar. En charmig lösning, men kanske åstadkom trådutlösaren ett tekniskt problem. Vilken tur att detta inte hände på Grönland! Nu måste stora Canon med på resan dit. Jag måste få med den på flyget trots tyngden! Min backup-kamera Nikon AW1 blir enda verktyget under resten av denna kajakfärd.

 

Ännu en gudomlig dag väntar. Äntligen Skarv. Med Feathercraften känner man sig trygg på vida vatten, en bättre långfärdskajak har jag aldrig paddlat, den slår alla vanliga kajaker av glasfiber och plast som jag prövat genom åren. Välbyggd är den dessutom, snabb, lättdriven och stabil. Lägg till det fördelen att den kan packas ihop och tas med på flyget till varsomhelst i världen, och ni har den absolut mest flexibla båt som existerar.

 

 

 Stugbyn på Ut-Fredel, en svensk skärgårdsdröm.

 

 

 Ett med havet.

 

 

Bortom Lygna skärgård paddlar vi det sista skuttet över fjärden till drömmarnas Skarv. Ingen vind, slösande sol och fri horisont. Ögruppen känns större än man tror, har många kobbar, och Bodskäret bildar en nästan tudelad ö av två djupt inskurna vikar som nästan möts på mitten. Förr fanns en by med fiskebodar härute, idag är ön ett kalt och obefolkat skär med en del stenristningar från äldre tider. På sätt och vis ser naturen ut som i vilken annan utskärgård som helst, men Skarv utstrålar den starka magi som trollas fram av kartan. Det finns många platser i världen som man vill besöka bara för att de ligger där de ligger, som är utropstecken på kartorna. Skarv är en sådan plats. Själva vissheten att ögruppen ligger så lång bort från fastlandet och så långt ut i Östersjön som man komma i Stockholms breda skärgård, gör att upplevelsen letar sig djupt in i själen där den fastnar som ett minne man aldrig kan glömma. Utsattheten, isoleringen, det svåruppnåbara läget ger karisman. Rinaldo skrev: ”En makalös plats är Skarv, ett ödslighetens centrum, där urtidsbilden står oförändrad.”

 

Selfie på Skarv, det kan det vara värt efter alla år.

 

 

Vi är inte ensamma, några fritidsbåtar har också letat sig hit. Vem kan avstå i detta underbara väder? Med begränsad tid till förfogande måste vi dock snart vända inåt för natten, med sorg i hjärtat. Hade gärna övernattat, men mitt schema är tight inför Grönlandsresan nästa vecka. I makalös kvällssol paddlar vi tillbaka västerut, förbi raddan av ögrupper och kobbar, och över allt lugnare vatten. Vi ska till Kallskär och flyter sista biten ensamma på en spegelblank yta medan brummet från avlägsna båtar bärs fram som om de passerade alldeles intill. På någon osynlig ö kilometervis bort hörs folk småprata i normalt röstläge, och stillheten känns extra förtrolig genom droppet från paddlarna och suset från kajakerna som skär genom spegeln. Några måsar skriar som bakgrundsmusik och skymningen svärtar vattenvidden som omger oss i alla riktningar. Äntligen tänker jag, äntligen efter alla år har jag varit på Skarv.

 

 Vacker farkost i rätt miljö.

 

 

 

"Det finns dagar då Östersjön är ett stilla oändligt tak", skrev Tomas Tranströmer i diktsviten Östersjöar.

 

PS. Söndag 27/7. Jag har nu hittat felet på Fuji X-E1. Det visade sig att facket för batteriet inte gav kontakt. Piggarna längst in behövde resas upp en aning för att möta kontaktytan på batteriet (hur nu det felet uppstått).