Årets höstpaddling. Gänget samlas kring brasan. Våra statuter säger att all mat ska kokas på eld och natten tillbringas under ett vindskydd. Privat men oförvitlig bild.

 

Fotografier kan vara universella eller privata. Vackra naturbilder hör till det förstnämnda. Bilder på människor blir ibland mycket privata, vilket av och till medför komplikationer för både den avbildade och fotografen, åtminstone om de publiceras. Vad det är som gör dem privata eller ska vi säga konfidentiella, är flytande. Fotografilagen tillåter att man plåtar var som helst och vem man vill i offentliga miljöer. Man har rätt att stå på en gata och knäppa folk med kameran, däremot krävs ett tillstånd för en fast monterad kamera som kontinuerligt registrerar allt som händer på samma gata. Det förra är en del av vår informationsfrihet, det senare anses störa vår integritet. Logiken är inte knivskarp.

 

I somras infördes en ny lagparagraf som förbjuder kränkande smygfotografering. För att räknas som kränkande ska bilden bli till i det fördolda, utan tillstånd och i en privat miljö. Paparazzifotograferna ska stävjas medan fotografin i allmänhet inte beröras, det är tanken. Men i fotografins värld har bilder av människor alltid varit ett laddat ämne, utan hänsyn till om bilderna fotograferas i smyg eller öppet och oavsett syftet är spekulativt, journalistiskt eller konstnärligt. I reklam har det sen länge krävts att personer som finns med i bilderna ger sitt tillstånd. I redaktionella sammanhang krävs inte detta.

 

För dem som arbetar professionellt med porträtt, mode och reklam är relationen mellan fotograf och den avfotograferade reglerad genom en överenskommelse. Modellerna vet vad som gäller. En annan situation är det när man fotograferar okända personer, särskilt om dessa är utsatta och försvarslösa människor som inte vet eller förstår hur bilderna ska användas. Huruvida den fotografin skapar ett moraliskt dilemma för fotografen, avgörs av vad som händer efter det att bilderna har tagits. Opublicerade är de harmlösa. Om de blir offentliga är situationen en annan.

 

Dokumentärfotografin, konsten och journalistiken förutsätter att man kan avbilda främmande människor och miljöer utan formalistiska tillstånd. Seriösa avsikter är en hederssak, men som fotograf måste man också förhålla sig till människors behov av integritet. Jag drar mig till minnes ett meningsutbyte i Dagens Nyheter för länge sedan, mellan kritikerna Jessica Kempe och Peder Alton. Den gällde Kulturhusets utställning med bilder av två världsikoner, Walker Evans och Sune Jonsson. ”Deras avbildade människor tycks inte vara tillfrågade”, menade Kempe. ”Vad berättar Walker Evans och Sune Jonssons bomullsarbetare, hemmansägare och jordbrukshustrur? ”Med slutna munnar står de lydigt uppställda mot väggar och på åkrar eller fogligt placerade på sängar, stolar och soffor.” Bilderna ”ger mig en obehaglig känsla av överläge och otillbörligt tolkningsföreträde.” Alton svarar: ”alla dessa porträtt (är) tidsmaskiner som fördjupar och personifierar historien och förtydligar ideologier och politiska förlopp.” 

 

Vad är sant? Hur vet vi vad en fotograf har för uppsåt. De som blivit proffs med kameran är fackmän. De vet vad som fungerar bildmässigt och vilka stilar som passar rådande trender. Med gott hantverk, uppseendeväckande motiv, rätt bildkommentarer och allvarlig uppsyn kan man få sina ideella syften att verka trovärdiga. Det är inget hemligt recept, men i någon mening utnyttjar vi alla verkligheten.

 

Fotografisk gestaltning av människor är ett komplicerat och känsligt ämne. Man behöver inte vara misantrop för att tycka det. ”May I take your picture”. Frågan rymmer en gest av artighet, men kan man vara ödmjuk för att lyckas som fotograf? Kan man respektera att de avbildade äger sina kroppar och ansikten fullt ut, om man ska göra dokumentära skildringar med god dramaturgi? Kan man få människor att öppna sig för kameran utan att lura dem lite grand? Kanske, men jag håller mig hellre till naturen när det gäller fotografisk inriktning. Naturen är för det mesta okränkbar, ger inte upphov till samma moraliska dilemma som bilder av människor. Naturligtvis är naturen mitt främsta fack för att jag älskar att vara ute i markerna och tycker att det finns viktiga berättelser att berätta om vårt förhållande till naturen.

 

Likväl har jag gärna med personer som inslag i landskapsmotiven. Tumregeln är att de ska befinna sig långt bort som små figurer, eller ha ryggen mot kameran om de står nära. När man kan granska ett ansikte blir bilden i första hand en bild av den personen. I reportagen får gärna ansikten förekomma, vilket förutsätter att bilderna är acceptabla för de berörda. I min fotografiska värld ska ingen förödmjukas. Plåtandet är enklast om man känner sina modeller.

 

Med ovanstående sagt vill jag visa några bilder från årets höstpaddling med kanadensare. Inledningsvis var det ljuvligt septemberväder, sista dagen slog hösten till. Vi letade upp en gammal favorit till sjö och smekte återigen dess stränder med våra långsmala farkoster. Fyra snubbar – okej gubbar – som pulat med höstpaddlingar i över trettio år tillsammans. Det är klart vi plåtade oss själva utan att fundera över integriteten. Om bilderna som blev till är universella eller privata kan diskuteras. Oftast när man är ute på äventyr med kompisar har resultatet mest intresse för de medverkande.

 

 

 

Kanadensaren är en vildmarksromantisk farkost, men också ovanligt praktisk. Man får med sig mycket packning och kan lätt kliva i och ur för korta strandhugg.

 

 

 

Porträtten är lättåtkomliga när man känner sina fotomodeller.

 

 

 

Sista dagen rev en ilsken vindby upp vindskyddet vilket fick oss att riva lägret och sätta punkt.

 

 

Gryning med tjocka.

 

 

Fullmånen gick upp bakom en brandhärjad ö som speglar sig.