DET HÄNDER ATT man tröttnar på världsberömda och omtalade sevärdheter innan man ens kommer dit för första gången. Kan turisthålor bli annat än stereotyper? En välgörande motpol är de många udda platser med närmast bisarr natur, som finns på jorden. Man kan hitta extremt märkliga landskap som fortfarande är tämligen okända och lite besökta, och därför inte lika hårt exploaterade av bildmedia och reseindustrin, som kändisarna. En tur till det egenartade skänker oss stor upptäckarglädje, en utrotningshotad känsla kan man gissa. Här är några exempel på udda platser som jag har haft glädjen att besöka.

 

Bung Bungle

De så kallade ”bikuporna” i Kimberleydistrikt i norra Australien, blev en sensation när de ”upptäcktes” av ett överflygande filmteam i början av 1980-talet. Aboriginerna hade förstås känt till formationen i många tusentals år, men ute i samhället var det få som visste. Denna samling nedvittrade sandstensberg bildar en veritabel ruinstad långt bort från ära och redlighet. Det är mycket avigt att komma hit. Framförallt pockar de smala klyftorna och mellanrummen mellan kupolerna på upptäcktsfärder. Man måste bara knalla in i labyrinten om man en gång sett den från ovan. Numera världsarv.

 

Klyftorna slutar oftast blint i en gryta. Under regntiden är hela systemet som en vattenfylld balja och Bungle Bungle blir omöjligt att tränga in i.

 

 

Canaima

I södra Venezuela ligger en förlorad värld, med höga platåberg av sandsten som bildar gigantiska klossar på savannen. Överst breder vidsträckta platåer ut sg med isolerade ekosystem och en ruff och asfaltsliknande yta av svarta alger. Att komma upp på bergen är ofta svårt. Conan Doyle som skrev äventyrsromanen ”En förlorad värld” hämtade sin inspiration här. Faunan och floran är förstås unik (boken berättar om dinosuarier som överlevt till vår tid uppe på bergsplatåerna). Molnens galaktiska dans på klippväggarna är ett skådespel av sällan skådat slag. Vattenfallen är de högsta i världen, inklusive Angels Fall. Av alla storskaliga landskap jag sett måste Canaima klassas som det mest säregna. Det finns inget liknande på jorden, men den unika karaktären går inte fram i fotografiernas plattityder. Så är det allt som oftast. Världsarv.

 

Molnen kommer efter tidtabell nästan varje dag kring lunch, och de slukar glupskt bergen underifrån, som en smygande alligator.

 

 

 

På platåerna härskar mörkar klippor och en mestadels dimmig atmosfär som gömmer fossila växter och djur, en förlorad värld helt enkelt.

 

 

 

Ich Chatrin Chuulu

Utslängda på den ändlösa stäppen långt söder om Ulan Bator i Mongoliet, ligger denna samling figurativa klippor. Mellan de hårda spirorna utbreder sig parkliknande gräsmattor som ger landskapet en välputsad manikyr. Här börjar Gobi och här känner man sig både tillfreds och vilsen på ett angenämt sätt.

 

 

 Ett välstrukturerat och tilltalande landskap. Observera personen på högra sidan.

 

 

Utah ”sliprock country”

Kanske har den låga skyddstatusen som ”state park” gjort de märkliga tomteklipporna i Goblin anonyma. De står helt i skuggan av andra märkliga geologiska formationer i Utah, som de berömda nationalparkerna Arches och Bryce. Goblin är ett minst lika anmärkningsvärt men inte så stort område. Sandstensformationen i denna del av USA kallas med ett samlat begrepp för ”the sliprock country” och måste räknas som ett av jordens mest formidabla klipplandskap. Här finns platser som både hör till kändisarnas och doldisarnas skara.

 

 

 

Fitz Roy

Jag vet inget landmärke som är mer verkningsfullt för ögat än Fitz Roy, inget berg som är mer tongivande i landskapet än denna katedral till granitmassiv i Agentinas Patagonien. Okänd är kanske inte rätt etikett i detta fall, men märklig och egensinnig är toppen som ”bara” når 3405 möh. I jämförelse med Himalayas toppar är den ett pytteberg, men naturen är relativ, liksom vår uppfattningsförmåga. Inte ens bland Himalayas jättar har jag sett en skapelse som känts större. Man får på något sätt grepp om skalan när ett berg står i ensamt majestät. Någon doldis på turismens världskarta är väl inte Fitz Roy, men inte heller någon riktig kändis. Världsarv.

 

Laguna Sucia med sitt turkosa glaciärvatten är en kall pärla i detta landskap av släta granithällar.

 

 

Wadi An Nakhur

Grand Canyon i Arizona har alla hört talas om. Nog är den klyftan ett av världens mest kända och storartade erosionslandskap, till ytan störst dessutom. Kanjoner av det formatet erbjuder inverterad bergsbestigning. Man utgår från kanjonkanten som är den plats man kommer till, går ned i djupet där floden som är landskapets moder rinner, och sedan upp igen. Grand Canyon är urtypen för ett kanjonlandskap och designen är exemplarisk, med flata självständiga platåberg på olika nivåer i djupet. Om man ska likna uppbyggnaden vid något så är det en svit likformade soffbord av allt mindre storlek som man kan skjuta in i varandra. Denna trappstegsformgivning i stor skala trodde jag var ett original för Coloradoflodens klyftdalar (Canyonlands i Utah är ett annat exempel).

 

Så mycket större blev därför effekten när jag utan närmare förhandskunskap stegade fram till kanten av Wadi An Nakhur i Oman och utropade: Tusan, här är lika mäktigt som i Grand Canyon. Detta var min första reaktion när jag tittade femtonhundra meter ned i djupet och såg hustaken i en by som låg inbäddad i tung skugga. Jag hade funnit en för mig ny udda plats, lika djup men inte lika lång som sin amerikanska motsvarighet, och okänd för de flesta människor.