Kameratest under paddling på Vänern

Hör och häpna, Sveriges mest otillgängliga skärgård hittar man i Vänern. Mitt i det stora innanhavet ligger Djurö nationalpark, en ögrupp med minst en och halv mil öppet vatten i alla väderstreck. Förstamaj-helgen paddlar vi dit, Bengt Rodin och jag. Och jag passar på att testa den kamerautrustning som ska med på vår planerade kajaktur norr om Angmassalik på Östgrönland i augusti. Då ska Bengt och jag vara ute 21 dagar i en arktisk ödemark och många saker måste knådas ned i kajakerna som är av en hoppfällbar typ, Feathercraft. Kameraprylarna tvingas kämpa om utrymmet med all friluftsutrustning och mat. Såklart är det inte läge att ta med alla objektiv, kamerahus, stora stativ och annat som man alltid tycker sig behöva. På långvariga och äventyrliga expeditioner i små grupper utan understöd av flyg eller annat, blir man hänvisad till fotografisk minimalism. Jag vet att vi kommer få se enastående landskap, jag vet att jag kommer sakna den stora kamerautrustningen så det gör ont i själen, men jag vet också att man måste våga kompromissa om det ska bli något alls. Första testet är denna Vänertur.

 

 

Halvvägs till Djurö. Nikon AW1.

 

Till Grönland ska jag ta med Fuji X-E1 med objektiven 18-55 mm och 55-200 mm, ett nätt paket som sammantaget bara väger hälften så mycket som motsvarande utrustning med betydligt större Canon EOS 5 Mark III. Dessutom har jag nyligen förvärvat Nikons nya undervattenskamera AW1 (14 megapixel) med objektivet AW 11-27,5 mm för kajakturer. Jag tar också med ett superlätt och superlitet stativ Sirui T-025KX (vikt 650 g). De här grönlandsprylarna kommer nu med på Vänerturen.

 

Kallt men soligt är det när vi startar från Brommö. Vi ska närma oss Djurö österifrån. Första skuttet (kajak-jargong för vida överfarter) leder oss till Hovden, en u-formad sattelit intill Brommö, uppbyggd av sand som grundar upp något hundratal meter före vårt första strandhugg och det första nattlägret. Den måttliga vinden mojnar och i avtagande kvällsljus vallar jag min Fuji på det lilla stativet. Doningen känns amatörmässigt vinglig och fotobranschens ”big guys” skulle fnysa om de såg mig. Men med hjälp av självutlösaren slipper jag vibrationer, och ägnar mig så gott det går åt ”fine art photography” i den västra strandskogen som tar emot skymningen med öppen famn.

 

 

Den långgrunda stranden vid ön Hovden. Nikon AW1.

 

 

 

Strandskogen på Hovden. Fuji X-E, 55-200 mm.

 

 

 

Detalj på Hovden. Fuji X-E1, 18-55 mm.

 

Nästa dag blåser det inledningsvis en halvfrisk bris från nordväst medan vi skuttar ut till Gisslan, Djuröarkipelagens sydligaste utpost. Det blir knappt två mil över öppet vatten som först är ganska gropigt och sedan planar ut i lä av den avlägsna Djurön. När man befinner sig i dessa delar av Vänern putar Kinnekulle upp 260 meter över vattenvidden i söder, en ständigt närvarande siluett som ger naturen karaktär. Jag har sett den förut och fascineras av denna geografiska logotype. Vänerhavet är ett av det finaste vattenstråk vi har i Sverige. Här kan vi också tala om Höga Kusten!

 

 

 

Halvvägs till Gisslan med Kinnekulle i bakgrunden. Nikon AW1.

 

I flytvästens ena ficka har Nikonkameran stoppats ned, ständigt redo. Låt mig säga direkt, jag är redan förälskad. Autofokusen går blixtsnabbt, kameran är en fröjd att arbeta med och inte behöver man vara försiktig. Låt det stänka vatten bästa det vill, inget att bry sig om. Jag kan tappa den i plurret utan att den sjunker, för jag har tejpat en flythjälp på nackremmen. Och bildfilerna blir enastående bra och objektivet är knivskarpt eftersom det är skräddarsytt för kameran.

 

Vänern blir det första realistiska testet för denna kamera. När man fotograferar i en kajak är det dock inte bara kompositionen som kräver sitt, ens egen balans måste också vara under kontroll. Man har ingen lust att välta mitt ute på vidden med en mil iskallt vatten till närmast land. Därför är det bra att hela tiden ha kameran skjutklar i flytvästen.

 

 

 

 

På Vileskären. Nikon AW1.

 

 

 

 

På Vileskären. Fuji X-E1, 18-55 mm.

 

Med överkomlig träsmak embarkerar vi ett av de nakna Vileskären för lunch. En flock skarvar har byggt reden på klipporna på det andra skäret. Naturen påminner starkt om ostkustens skärgårdar, med flata hällar som glider ned i sjön, och kobbar som sticker upp. Siktdjupet ute på Storvänern är jämförbart, men det finns ingen blåstång, och doften är annorlunda, sötare. Och man kan dricka vattnet.

 

Vi är nu i Djurö, den mest svåråtkomliga nationalparken i södra Sverige. Arkipelagen består av ett trettiotal öar med grynnor, bränningar, flacka skär och småholmar. Djurö är den största landmassan och cirka tre kilometer lång. Åt norr och söder är det havshorisont, i öster och väster ser man en avlägsen och låg remsa med land. Alla de fina skärgårdarna där borta smälter samman, så som de plägar göra på andra sidan stora fjärdar. I söder står Kinnekulle upp med sin lätt toppiga siluett.

 

 

 

De skogtäckta öarna domineras av hällmarkstallskog. Nationalparken representerar det mellansvenska sprickdalslandskapet. Fuji X-E1, 18-55 mm.

 

Jag vet få platser i Sverige där man kan känna sig lika isolerad som på Djurö (har varit här flera gånger), nästan lika mycket som i fjällen faktiskt. I den här naturmiljön väntar man sig att det bara är ett stenkast till närmaste tätort, men det är långt till civilisationen, med sydsvenska mått. Djurö är en riktig otillgänglighetspol. Inne i den grunda Malen växer vassen tät och där ser man fyrvaktarbostaden och den gamla jaktvillan som industrifamiljen Kempe uppförde efter att de tagit över ögruppen från Djuröborna 1890. Man släppte sedan ut jaktvilt, bland annat dovhjortar som fortfarande strövar omkring på öarna. 

 

Vi slöpaddlar i slösande sol och ser att Vänern har sitt eget klimat. Långt borta över land i alla riktningar syns bolmande molnbankar, medan vattenvidden ligger under klar himmel. Jag testar Nikonkameran i vattenlinjen, försöker fånga både sjöbottnen och Bengts kajak i ett. En havsörn lättar på nära håll.

 

 

 

 

Grunt sund mellan öarna. Nikon AW1.

 

 

 

 

Kobbe. Nikon AW1.

 

Eftersom man bara får tälta längst inne i Malbergshamn, på taskig mark (fullständigt obegriplig bestämmelse med tanke på det låga besökstrycket) väljer vi att sova för bar himmel på hällarna vid inloppet till viken. Dessutom ligger ett par segelbåtar därinne vilket inte gör tältalternativet mer attraktivt. På kvällen strosar vi i hällmarkstallskogen. Naturen ser ut som om den vore placerad på ostkusten. Tranor ropar, grågäss kacklar och även sångsvanar flyger förbi.

 

Efter en underbar nattsömn (man sover aldrig så bra som i en varm sovsäck på en skön isolerande madrass av märket Exped, när man samtidgt andas in frisk sval luft), gör vi en vända på Djurö, och paddlar sedan i nästan bleke tillbaka till Brommö. På en av de läckra Ramsholmarna etablerar vi nästa läger och konstaterar att det är osannolikt lite sommarstugor och andra hus inom synkretsen. Ingenting faktiskt, och där har vi en av poängerna med Vänern. Stränderna är alls inte lika söndertrasade av bebyggelse som de är på många håll längs kusterna.

 

 

 

Västra sidan av Djurö. Fuji X-E1, 18-55 mm.

 

 

 

 

Lägerplatsen vid Malbergshamn. Fuji X-E1, 18-55 mm.

 

 

 

 

Världens bästa logi. Fuji X-E1, 18-55 mm.

 

Frisk nordlig bris väcker oss. Storvänern stöter mot vår holme, en ganska grov sjö bränner in. Vi packar kajakerna och paddlar ut i vågornas berg och dalar för att känna oss för. Inga problem, Feathercraft-kajakerna är mycket stabila och trygga. Vi smiter igenom ett smalt sund och hittar lä bakom öraden och tar oss sedan i lugnt mak tillbaka till startpunkten.

 

 

 

Vid Ramsholmen. Fuji X-E1, 18-55 mm.

 

 

 

 

Skymning över Ramsholmen. Fuji X-E1, 18-55 mm.

 

 

 

 

Läcker ö utanför Ramsholmen. Fuji X-E1, 55-200 mm.

 

 

 

 

Surfen fångad från en vågdal. Nikon AW1.

 

Slutsats: min nya Nikonkamera är ett kap, perfekt för snapshots. Att göra godkända landskapsbilder med Fujikameran är möjligt, men det är en hake som jag funderar på. Eftersom båda kamerorna har elektroniska sökare med displayer som startar så fort man ska börja använda dem, är batteriförbrukningen ett dilemma (fabrikernas uppgivna prestanda håller inte; ett fulladdat batteri till Fujin säges kunna ge 350 exponeringar, men jag förbrukade ett och halvt på Vänerturen som gav mig drygt 200 exponeringar). Det är lätt att glömma slå av Fujikameran och om den hamnar illa kan den ligga i standby-läge länge.

 

Jag bedömer att det måste med minst 10 batterier till respektive kamera på Grönland, vilket blir både extravikt och volym. Varför har kamerafabrikanterna inte hajat att man allt som oftast (åtminstone som naturfotograf) befinner sig långt borta från elnät. Varför kan de inte ta fram en batteriladdare som kan drivas med solceller, och/eller med ett kraftfullt magnumbatteri. Till min Canonutrustning har jag faktiskt en Power-Gorilla som ger ström till en batteriladdare för den kamerans batterier. Det värsta scenariot är att jag befinner mig vid en Grönländsk fjord med helt urladdade batterier. Kanske, kanske kommer jag att ompröva mitt kameraval till expeditionen och ta med en slimmad Canon-utrustning plus detta magnumbatteri (nya Nikon följer under alla omständigheter med). Då vet jag säkert att jag kan få hem åtskilliga tusen exponeringar av bästa slag. Jag får väl avstå från några böcker att läsa. Trist, men kanske nödvändigt!

 

 

 

 


Kommentarer
Postat av: eriksjos

Finfina bilder som vanligt och intressant läsning om AW-1. Är klart sugen på en sån för paddlandet. Ska bli intressant att se hur den tål lite saltvatten framöver.

2014-05-06 @ 12:17:20
URL: http://www.kajak.nu
Postat av: Anonym

Ja det återstår att testa kameran i riktigt saltvatten, skärgården hemma i Stockholms skärgård har för bräckt. Fabriken uppger att man ska spola av kameran i sötvatten efter dopp i saltvatten. Låter rimligt.
MVH Claes

2014-05-06 @ 15:17:42
Postat av: Anonym

Bra post, kan rekommendera Pixo C-USB samt GP Power 10Ah USB batteripack som laddningsutrustning. Har 20 W solcell till detta själv, funkar till de flesta kamerabatterier.

2014-05-06 @ 18:40:49
Postat av: Stephan

Exped är bra,har den stora ryggan;)
Jag har stängt av displayen och använder bara EVF:en på min X-T1. Har totalt 6 batterier som ska räcka för 14 dagar i Sarek. Vikten är 276 gram och jag tror inte det finns något annat system som kommer i närheten.

/Stephan

2014-05-28 @ 16:44:58

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0