Man har sina önskedrömmar och mina handlar ofta om Sarek. Efter alla turer genom området, de flesta med högst blandad väderlek och ofta med mycket regn, längtar jag nästan jämnt till att få knalla mellan de grandiosa fjällen under dagar när solen visar sitt gladaste leende. Kanske är detta en alltför käck önskedröm för att förstås av alla. Antalet vandare som genom åren tagit sig in i Sarek är knappast en folkvandring och många som varit där har säkert haft så mycket regn att de inte velat återvända. Men har man en gång blivit fäst vid Sarek så är man bergtagen för resten av livet. Och drömmen håller hoppet vid liv. Naturligtvis har jag haft tur också, som 1969 då vi fick knallblå himmel under två veckor i sträck. På den färden var Göran Palmgren med. När han och jag den här sommaren åter planerar för en Sarektur tillsammans med vår gemensamma vän Anders Eriksson, vågar vi förstås inte ta ut samma väder i förskott. Men otroligt nog blir det en repris 44 år senare – nästan i alla fall.

 

Utsikt från Låddebakte ned mot Rapaselet.

 

Färden börjar 23 juli. Vi äter rökt sik och glödkaka i Änonjalme och ska gå in i Sarek från norr, och senare ut genom Rapadalen i söder. Genast får vi höra att det länge varit ett uselt väder. Nu steker solen och SMHI lovar stort. På med packningen och iväg. Den här gången har jag valt lättviktsprincipen – sent ska gudarna vakna. Min ryggsäck väger ”bara” 21,5 kilo för en tiodagarsvandring i Sarek. Inte illa med tanke på att jag också är fotograf, förr blev det oftast över 35 kilo. Den nya lättviktskameran FUJI X-E1 med två zoomobjektiv betyder en hel del viktsbesparing, men också det faktum att vi har superlätt utrustning i de flesta avseenden. Dunjackan från Haglöfs väger knappast mer än en t-shirt, regnkläderna är lätta som nattlinnen, och Göran och jag har med oss ett rött Hillebergs Anjan för tre personer, ett spatiöst fjälltält (om man är två) som bara tynger ryggan med 1,7 kilo! Jag har också en luftmadrass av märket ThermaRest som är lättare än ett lakan och så liten i hoprullat skick, att den nästan går ned i byxfickan. Det nätta campingköket som vi delar alla tre, är ett gasdrivet amerikanskt MSR med inbyggt vindskydd. Det är smidigt och snabbt. Man hinner knappt hälla soppulvret i skopan innan vattnet kokar.

 

En stor viktbesparing gäller också mathållningen. Det handlar om knäckebröd och frystorkat för hela slanten. Sparsmakat och puritanskt tycker säkert många, men en fjälltur i Sarek kan näppeligen bli en kulinarisk resa. Det är inte därför man sticker dit. Jag tycker faktiskt att de frystorkade rätterna smakar riktigt bra numera, och dessutom finns en poäng med snålmaten, man går ned i vikt. Jag har aldrig hajat varför viktväktarna i media ordinerar den ena krystade bantningsmetoden efter den andra, när man istället kan gå på fjälltur. Två veckor med pulversoppor och hårda mackor, plus daglig motion, gör större verkan än alla omdiskuterade patentförslag. Nog om detta. Man vill ju inte vara förnumstig.

 

Fullmåne över fjället Gisuris.

 

Andra lägerplatsen med Sarektjåhkkå i bakgrunden.

 

 Samma läger men åt andra hållet, med monoliten Nijak som reslig fond.

 

Vi travar på från Änonjalme, först längs Padjelantaleden och efter en halv mil viker vi in mot Sarek. Det första lägret ger oss fullmånen och naturligtvis undrar vi om vädret ska bestå. En kristallklar morgon bådar gott. Med Sarekmassivet för ögonen fortsätter vi, jag i shorts (för första gången i Sarek lufsar jag i kortbrallor sex dagar på raken). Och inte nog med det, myggen är som bortblåsta. Istället för den populära dalen Ruothesvagge, väljer vi ett av Sareks minst bevandrade stråk, Gassalahko och Guhkesvagge. Under de följande dagarna kommer vi inte att se en enda vandrare, knappast några djur heller för den delen. Inget lämmelår i år, fågellivet är dött, vi upptäcker knappt en ren (de är i Padjelanta vid den här tiden). Men fjällen visar oss sin bästa sida och norra flanken av Sarekmassivet, där topparna möter den vidsträckta högslätten, är en monumental och iskall syn som värmer i hjärtat. Intrycken får mig att fundera på begreppet paradis. Ordet har ju persiska rötter i betydelsen park men har med tiden kommit att betyda lyckolandet i en bred mening. Vad vi numera betraktar som paradis skiftar stort och varierar förstås från människa till människa. Idag och i det här vädret vill i alla fall jag kalla Sarek för just detta – paradiset.

 

Nijak ger sin spegelbild åt fotografen.

 

 

I kvällsljuset skimrar vattenreflexerna av mönster.

 

Vi passerar Nijak som är Sveriges mest massiva fjälltopp, en riktig monolit och okänd av allmänheten trots sin märkliga skepnad, en ”Half Dome” i Lappland. De mäktiga glaciärerna på Sarekmassivets norra flank släpper ifrån sig ett flertal smätvattenälvar, och även om värmen tär på isen skapar forsarna inga problem. Vi vadar flera gånger och etappen blir kort. Efter en halv mil den tredje dagen sätter vi upp ett nytt läger för att satsa på bestigning.

 

 Suottasjjågåsj vadas med lätthet.

 

 

Den största lyckan av alla på en fjälltur, att skopa upp bäckarnas vatten och släcka sin törst.

 

Bergsbestigning behöver inte nödvändigtvis innebära avancerad klättring. Flertalet svenska toppar bjuder på ett lätt motstånd, men blockmarken är förstås ingen söndagsterräng. Vi siktar mot Vardastjåhkkå under eftermiddagen. Jag vill upp dit för att fotografera för mig nya perspektiv mot Sveriges näst högsta fjäll Sarektjåhkkå. Nu är det så med blockterräng, att den varierar i det oändliga, från att vara helvetiskt trasslig till att ligga så stabilt och lättforcerat att man kan skutta på som en stenbock. Så är fallet på Vardastjåhkkå och vi når enkelt högre höjd, men när vi är nästa uppe, bara ett femtital meter under krönet, visar sig resoluta klippor. Klättring krävs för vidare forcering och eftersom vi inte har med något rep nöjer vi oss med att stanna på den uppnådda positionen. I mogen ålder tar man inga onödiga risker, så att säga. Annat hade det varit för 44 år sedan….

 

Sarektjåhkkå med dess tre krön, Nordtoppen 2056 möh tv, Stortoppen 2089 möh i mitten och Sydtoppen 2029 möh th. Vy från Vardastjåhkkå.

 

 

Nordväggen på Sarektjåhkkå torde vara Sveriges mäktigaste stup, cirka 400 meter högt. De kråmade bergarterna berättar om bergskedjans komplicerade födelseakt.

 

 

 

Smältvattenbäck på glaciären Vardasjiegna.

 

 

 

Det skira kvällsljuset över Lapplands drottning, fjället Ahkka.

 

 

 

Kvällsrodnad över ännu ett majestät, Suottasjtjåhkkå.

 

 

Oförskämt glada i hågen knatar vi sedan vidare genom Guhkesvagge, vadar glaciärjåkkarna med ett leende och svänger in i dalen mellan Sarek- och Ähparmassiven, en dal som inte har något namn på kartan och väl aldrig fått något av vare sig renskötare eller fjällvandrare – vilket retar oss. En stiligare dalgång än denna, som leder från öster fram till den turkosa sjön Bierikjavrre, får man leta efter. Dalen vill vi kalla Bierikvagge, det känns topografiskt rätt. Mitt i sänkan står en liten knalle som heter Bierikvarasj omgiven av djärva branter och tack vare dess närvaro uppstår ett genuint tredimensionellt landskap som är format av fjällklossar i olika storlek. Sammantaget staplas fjällen bakom varandra som ryggsköldarna på en dinosaurie och dataanimatörerna som gjorde scenerna i filmserien om ”Ringarnas herre” kunde inte ha lyckats bättre när de skulle gestalta de hemlighetsfulla landskapen i Midgård. Dock, till skillnad mot filmerna är denna dal en äkta vara, typ IRL (in real life).

 

 

”Bierikvagge” med fjällens vassaste topp Bierikbakte, ”branta galningsberget” i översättning.

 

Så når vi på femte dagen Sareks hjärta, Pelaslätten som fjällvandrarna av hävd kallar platsen (namnet står inte på kartan). En kortvarig regnskur piggar upp, och efter att i återvändande solsken ha stånkat oss uppåt branterna till den höglänta dalen Snavvavagge formerar sig en del moln på den djupnande skymningshimlen. Det artar sig till fotoläge och dags för en ny bestigning. Klockan nio i kvällningen släntrar vi uppför Låddebakte, en bastant fjällklump med stora rasbenägna block på sin brant. Att kalla uppstigningen kul är inte sant, men den som är vansinnigt förtjust i fina utsiktspunkter får ibland räkna med besvär, det hör till spelets regler, IRL. Och belöningen är värd insatsen. Blytunga skurmoln drar nedåt Rapadalen och regnbågen skimrar över fjällen runt Jilavagge medan en avlägsen blixt med påföljande åska gör sig hörd. Drömljus. Som fotograf önskar man sig oftast en annan väderlek än som vandrare. 

 

 

Ett kusligt åskvädersljus låter fjällen visa oss en annan sida av sitt väsen. De avhuggna topparna till höger och vänster om regnbågen är Svirjjatjåhkkå och Miehttse Skoarki bär med sina flata krön vittnesbörd om att Sarek, ja hela konkarongen av djärva massiv, en gång i tiden var en lika platt yta som Söderslätt i Skåne.

 

 

 

Rapadalen pekar ut från Sarek mot skogslandet i öster. Med Rapaselets glimmande deltaland 1200 meter nedanför bergsfästningarna i Skårki th och Bielloriehppe th, är denna svåråtkomliga plats inget annat än kronjuvelen i Sveriges natur.

 

 

 

Bielloriehppe är det mest komplexa och gåtfulla massivet av alla i Sarek. Långa takåsen th är högsta toppen Gådokgaskatjåhkkå 1978 möh.

 

 

Varför fotograferar man dessa stendöda fjällmassiv gång på gång? Inte är det för dokumentation längre, den saken är redan ordnad på ett allmänt plan och det gäller nog de flesta motiv i naturen. Vad nytt finns att visa på bild? Nya situationer förstås, egenartade detaljer, ovanliga ljus och dramatiska skeenden, men det mesta känns ändå som en slags upprepning. För mig har istället förhållandet till fotografin förändrats med åren. Som yrkesman vill jag förstås få till några säljbara läckerheter, men jag börjar numera sakta förstå att kameran har fått en annan betydelse och det märker jag mest ute i den stora naturen (till vardags har jag blivit allt slappare och förbannar mig själv varje gång vi har haft barnbarnen på besök och missat att fånga deras lekar). Ute i naturen, på en plats som Låddebakte, vill jag verkligen vara fotograf. Jag börjar tro att den lilla klickande apparaten på sitt stativ blivit en kräckla, en herdestav som sätter mig i förbindelse med – gud vet vad. Jag vet i alla fall att uppmärksamheten skärps och att kameran förmår mig se saker som annars skulle ha blivit osedda. Sen hör det till saken att starka naturupplevelser har en andlig botten, inte nödvändigtvis sakral (inte för mig i vart fall) men med en existentiell dimension som man aldrig får riktigt korn på. Jag tror att de flesta som har lite fantasi kan förstå att man blir överväldigad av synerna från en fjälltopp i djupaste Sarek. Man blir liksom berusad av energi som strålar under goretexplaggen och in i kroppen. Och på sina ben har man dessutom, meter för meter, lärt sig hur stort allt är.

 

Förförisk vila i backen ned från Snavvavagge mot Rapadalen.

 

Åter till verkligheten, och det är samma soliga verklighet när vi dagen därpå tar oss från Snavvavagge till Rapadalen och in i en helt annan miljö. Värmen motas av sköna fläktar. Backen ned blir en kort resa från karga stenhav och magra gräshedar till en sprudlande bördig grönska. Vegetationen i Rapadalen är lika mustig som en regnskog och framåt eftermiddagen börjar det mycket riktigt regna efter sex dagar med solsken. Det nya vädret kan dock av förklarliga skäl lätt förlåtas, när vi med allt fuktigare kläder tar oss genom den långa dalen. Vi vadar ett flertal djupa kanaler som leder vatten från de stupbranta fjällsidorna ut i den mäktiga Rapaälvens meanderslingor. Och vi kan konstatera att dalen bestämt är ett krävande färdstråk och inget för flanörer, om någon trodde det. Älvbankarna breder ut sig till öppna marskländer vilket känns overkligt, som om man vandrade på en savann innan skogen tar vid igen. För att vara så viltrik som Rapadalen är, ser vi få livstecken. Björktrastarna tjoar mellan träden, en familj med storskrakar simmar energiskt mot älvens strömmande vatten och ett par stenfalkar klagar högljutt när vi passerar genom deras revir. Men ingen älg dyker upp och björnarna gömmer sig väl. Högsommaren är knappast rätt tid för viltskådning, istället är det blommorna som gläder oss. Högväxta örter som torta, stormhatt och sårläka växer tätt sammanpackade i dalens drivhusmiljö. Örtagård är en bra beteckning.

 

Den betagande björkskogen i Rapadalen.

 

 

Över det stora deltat i sjön Laituare där Rapadalen mynnar mot öster, reser sig den välvda hjässan av stupet Skierffe. 

 

 

Till Aktse, vid dalens slut, kommer vi med återvändande sol. Härifrån återstår två dagar på Kungsleden mot Saltoluokta där turen avslutas med bastu och en högtidlig gammaldags pensionatsmiddag inklusive tre rätter och ÖL. (Man måste bara älska denna patinerade fjällstation). Cirkeln har slutits från 1969 till 2013 och reflektionen ger sig själv. Sarek är sig likt, men vi har blivit äldre. Färden är över och hemmavid drabbas jag av en dunkel undran om man egentligen varit deltagare i eller åskådare till det som förevarit. Var det bara en dröm?