Jag vet en känsla som bara fotografer får vara med om. Jag tänker på den tillfredsställelse som väller upp inombords när man förstår att bilden som just har fotograferats sitter där den ska. Fotografering kan helt enkelt vara en form av mental terapi, men man ska inte ta det alltför högtidligt. Ett litet mästerverk som skapas med kameran är förstås inte av sig självt en odödlig bild. Den första värderingen får man göra för egen räkning – och är man nöjd är detta gott nog. Känner man på sig att bilden blev ett lyckoskott som även andra kommer uppskatta, strömmar serotonin till huvet och man blir ovanligt till freds i sinnet.

På den gamla analoga tiden medgav fotografin två julaftnar efter varandra. Den första inträffade direkt efter exponeringen, när man kände på sig att det var en riktigt bra bild som hade blivit till. En tid senare kom nästa julafton, när man hade framkallat och tittade på resultatet. Om tekniken höll måttet uppstod jubel, men ibland blev det besvikelser, inget tu tal om det. Exponeringen kunde vara galen, skärpan hade missats, man hade slarvat med kompositionen och inte upptäckt en del irriterande inslag i motivet, etcetera. Om framgången var fullbordad kändes å andra sidan lyckan i hela kroppen för en tid, och det nya mästerverket dök upp på näthinnan titt som tätt. Man hade skapat något av värde för åtminstone sig själv.

Med den digitala tekniken förlorade vi en julafton. Genom att vi kan se på bilden direkt efter exponeringen, och utvärdera dess klass både tekniskt och artistiskt, får vi omedelbart reda på om den är ett mästerverk eller inte. I bästa fall kan vi ta en ny bild om den första fallererade på någon punkt. För fotografer ute på uppdrag är denna polaroidkoll på resultatet ett underbart framsteg. Man vet direkt att man kan leverera efter beställarens förväntningar. Men nog är det på ett allmänt plan lite torftigare att blixtsnabbt få reda på resultatet av det man gjort. I vår tid att ska allt komma genast, men väntan är också en livskvalitet. Är man målande konstnär kan det ta flera år innan en bild är färdig. Barndomens julaftonstämning är inget att förakta, ens när man blivit vuxen. Numera får vi nöja oss med dejavú när kamerans display visar att något är perfekt enligt önskemål.

När man plåtat under många år och samlat på sig ett större bildarkiv kan det uppstå en annan slags julafton som jag har börjat uppskatta allt mer. Efter hundratusentals bilder i pekfingret har man nämligen glömt delar av det som har fotograferats genom åren. När man av någon anledning går tillbaka till sitt arkiv kan det därför plötsligt dyka upp försummade pärlor som man inte hade en susning om att man hade fotograferat.

-  Va, säger man till sig själv, har jag tagit den där bilden. Hur kunde jag bortse från den när det begav sig? Om en sådan pärla visar sig uppstår samma serotoninstinna känsla som när man nyss har knäppt ett mästerverk. Man blir nöjd med sig själv, samtidigt som man undrar om man varit blind tidigare. Kanske är det så att man i fotografisk mognad ofta ligger efter sina resultat. Man kanske tar bättre bilder att man förstår, åtminstone ibland. Självkritiken kan mörda goda darlingar som andra skulle sätta stort värde på. I mitt fall har den digitala tekniken fått mig titta på gamla dior med nya ögon. Sådana som jag tidigare hade ratat på grund av felaktig exponering kan jag rädda genom skanning och bildbearbetning. I några fall har jag hittat ett bättre alternativ än de motiv jag tidigare hade valt ut från en händelse. En förklaring till det kan som sagt vara att ens syn på bilder utvecklas och förändras. Till slut blir man kanske lika mogen i fotografiskt tänkande som ens bildresultat ger prov på. Då har man kommit långt. Det gamla personliga arkivet kan faktiskt vara en skattkälla, eller ska vi säga julklappssäck.

Denna bild av det undersätsiga fjället Nammásj i Sareks Rapadal fotograferade jag i september 1995 med min Rolleiflex 6008 och objektivet Schneider Super-Angulon 55 mm shift/tilt. Filmen var Fujichrome Velvia. Objektivet var en stor kluns och för att jämna ut kontrasterna hade jag ett Sinar graduerat gråfilter framför linsen. Hemmavid tyckte jag att alla diorna jag tog vid tillfället var överexponerade och lätt slöjade, den stora frontlinsen klarade inte av motljuset optimalt, tyckte jag. Alltså förpassades bilden till arkivet och låg där i mörkret under ett tiotal år. När jag hade börjat skanna i den digitala eran såg jag plötsligt en dag detta dia med nya ögon. Det kanske går att göra något spännande, för ljuset är ovanligt surrealistiskt i detta motiv. Så blev det och julafton inföll. Bilden hamnade till sist i min bok ”Dag Hammarskjölds fjällvärld” och har varit med på utställningar. Om jag får tycka själv om egna bilder, är det här ett av mina bästa fjällmotiv.

 

Ett litet vattenfall i regnskogen nedanför berget Frenchmans Cap på Tasmanien år 2002. Bilden har fotograferats med Mamiya 7 och objektivet 50 mm på filmen Velvia. Jag tyckte om den kameran för dess optimala kvalitet i förhållande till vikten. Här är vi djupt inne i den tassigaste vildmark som finns på jorden. Tyvärr tyckte jag att bilderna blev för mörka och man gödslade inte direkt med exponeringar med en 6x7 kamera. Alltnog har jag upptäckt motivet på senare tid och tycker faktiskt det är riktigt bra med sin svärta. Jag har förstås lättat upp i skanningen.

Den här bilden av de trädklättrande lejonen i Tanazanias nationalpark Lake Manyara är från 1976, fotograferad med Nikon F2 och Nikkor 200 mm på Kodachrome 64, en film jag aldrig blev riktigt vän med (den äldre Kodachrome II tyckte jag alltid var bättre). Det är verkligen sällan jag numera tittar i mina gula askar med Kodachromedior i sina pappramar. En gång fann jag detta underexponerade och ratade dia. Sagt och gjort, efter skanning och upplättning blev det riktigt sevärt om än inget mästerverk, kanske.

I slutet på 1990-talet hade jag alltid med mig en panoramkamera och småbildskamera på resorna. Panoramadiorna var förstås huvudobjekten när materialet granskades hemmavid. Med den kameran försökte jag göra bilder av bestående värde med framförallt landskapsmotiv. Småbildkameran var mer avsedd för minnesbilder och en del reportagestuk från de lokala miljöerna, ibland också djurfotografi. Förmodligen granskade jag remsorna av småbildsdior slappare än de mäktiga panoramadiorna. Det har jag insett nu på senare dagar, det kan ligga guldklimpar bland alla ointressanta snapshots. Den här bilden är väl kanske ingen guldklimp, men i alla fall ett kreativt försök med lillkameran. Motivet är från en resa i Nepal 1999, en myra på bambu i nationalpraken Chitwan.