Paddling i Misterhults skärgård

En sommar utan skärgårdspaddling är för mig som en vinter utan skridskoturer – andefattig. Kajakpaddling och långfärdsskridsko är släkt med varandra, ger en liknande närhet till kustnaturen, men på olika villkor. Förra veckan paddlade jag och Björn Esping genom ett av Sveriges mest intressanta skärgårdsområden söder om Västervik, mera känt som Misterhults skärgård.

 

 
 
Med denna mobila bungalow införlivas man i sommarnattens blonda skönhet. Ön vi tagit i besittning har fått det kaxiga namnet Lilla Rövareskär. Mot öster är horisonten fri och västerut syns ett gytter av holmar och skär. Här hittade vi en viloplats i skärgårdens demarkationslinje mellan öarnas gröna intimitet och havets blånande karghet.

 

På kajakturer vill man gärna ha somrigt väder, en längtan som knappast blir mindre med åren. Första dagen slösar solen med värme när vi slöpaddlar en kort sträcka till Marsö. Om vädret är givmilt ska man inte driva på. Snart blir det busväder, som surgubben sa. Och mycket riktigt, kvällens väderrapport hotar med ett djupt lågtryck på väg från norr. Nästa morgon börjar i alla fall med bleke. Vattnet ligger blankt och har samtidigt en bucklig yta på grund av gammalt vågskvalp. Luften känns tryckande varm. När vi tar oss vidare härskar lugnet före stormen. På Stora Vasskärets nordspets ser vi en långsluttande häll av stort format. Den lockar till strandhugg med dopp, allt medan blålila moln och solkatter leker tafatt. Vi hinner inte mer än kliva ur den svala böljan förrän hård vind slår till som en knytnäve från intet. Fjärdens glatta spegel förvandlas på ett ögonblick till ett brusande uppror av toppiga bränningar och piskande regn.

 

Dessbättre drar skuren snabbt förbi, men vinden består. Vi hastar ned i kajakerna för att paddla mot lä. Ljungskäret någon kilometer söderut har också en stor häll där vi landstiger och reser vårt chateau bakom ett tätt snår av enbuskar som ger bra skydd. Sedan trycker stormen på medan regnet dryper ned. Byar kring 20 meter per sekund viner över skärgården – men det finns andra vådor också. Regnvatten är en faktor att räkna med. Det rinner rikligt på hällen och in under tältgolvet som snart förvandlas till en flotte på sin pöl. Vi tvingas ut i rusket för att flytta boningen några meter till en torrare plats. Utåt havet hörs bränningarna bulta mot skären som en dånande storflygplats. Våldsamma uppkast av vatten förstärker dramatiken som vi ser därborta. Vi har bara att gilla läget och bida vår tid, läsa en god bok, lyssna på radio och ta oss en stänkare. Man kan ha mycket last(er) med kajaker.

 

 

 

Första lägret på Marsö. Alltid går det fort att breda ut sig när man landstigit och alltid förvånas man över alla prylar som gömmer sig i kajakens innandöme.

 

 

 

I kajaken är man fri som en fågel och känner sig som fina fisken. Visst sitter man något inklämd i sitt lilla skrov som guppar på vattnet likt flaskpost, men hela farkosten blir som en del av kroppshyddan och man väljer sin kurs efter eget håg, har inget stort schabrak som måste undvika varje uppgrundning. Och med ögonen följer man vågornas evigt föränderliga skepnad och känner dyningarnas drag under den tunna sittbrunnen som en sensuell beröring.

 

 

 

Efter hårda vind väller gammal sjö mot öarna. Vi åker hiss upp och ned med varje dyning som sveper förbi. Ibland försvinner man nästan i vågdalarna. Aldrig är paddling så njutbart.

 

 

När stormen bedarrat återvänder sommaren. Radion berättar samtidigt om ett fatalt skeppsbrott utanför Gotland, och vid en ö nära oss har ett gäng paddlare blivit ”räddade” av fiskaren på Örö. Till denna idylliska ö med sitt gamla fiskeläge paddlar vi en kort sträcka. Ör betyder grus och hela ön är en formidabel lund. De röda sjöbodarna vid stranden signalerar att skärgården är befolkad. Så har den varit under långliga tider. För det mesta är dock Misterhults skärgård sällsynt obebyggd och ostörd för att vara i vår tid. Den har sin egen karaktär, med få fritidshus och förhållandevis lite båttrafik. Avståndet till de yttersta öarna är aldig långt. Kring de inre fjärdarna liknar naturen en flikig vildmarkssjö i skogarnas djup. Längs stränderna blottas urberg av skiftande kulör. Branta bergssidor stupar ned i vattnet och turas om med de släta hällarna som här och där slickar vattnet. De större öarna närmast fastlandet är inte särskilt höga, men står upp som låglänta platåberg över vattenytan. På dem växer barrskogen tät, men längst ut i kustbandet finns en radda kobbar och kala skär som stoppar Östersjöns vågberg ungefär som ett barriärrev på sydliga nejder. Labyrinten av bevuxna öar och klippiga holmar är småskuren och synnerligen intressant för en paddlare som vill utforska smala passager och hemliga vrår.

 

 

 

Lägret på Lilla Rövareskär blir vårt bästa nattlogi.

 

 

 

Kontemplation i skymningen, eller kanske snarare meditation. Med risk för att låta hänryckt som en nyförälskad, tycker jag fortfarande att stunder som dessa är en av meningarna med livet.

 

 

 

Det är också i skymningen och gryningen man får störst lust att fotografera. Min meditation går genom kamerasökaren. Som jag skrivit om i andra bloggar, är skärgårdens klipplandskap en outtömlig motivkrets. Lilla Rövareskär.

 

 

 

Den breda hällen på Stora Vasskäret innan ovädret brakar loss.

 

 

 

Skymning på Risön.

 

 

 

Det upphackade klipplandskapet söder om Risön är mönstergill för utskärgården. I dessa farvatten är kajaken det mest användbara flytetyget.

 

 

 

En kropp av urkalksten (marmor) har trängt in i amfibolitens svarta massa. Amfiboliter är vanliga i Smålands skärgårdar. Förvisso är berggrundsgeologi ett komplicerat ämne, men det är trevligt om man har lite hum om hällarnas beståndsdelar. Man behöver inte veta särskilt mycket för att skärgården ska få nytt liv. Hällskådning är också intressant.

 

 

 

Här har granitgångar penetrerat amfiboliten. En häll kan vara lika mycket dekoration som geologi.

 

 

 

Ett annat kapitel i skärgårdens berättelse handlar om vegetationen. Alla dessa pyntade skär och lavklädda hällar är en brokig fägnad, här med klibbglim, gårdsskräppa, gräslök och praktlav.

 

 

 

 Björnmossan har funnit ro i en skreva.

 

 

 

Hällkaren med sina växter är ett alldeles eget signum för våra utskärgårdar. Var ser man något liknande i världen?

 

 

 

Andra veckan i juli råder högsommar och johannesörten blommar som bäst. Synd att det tar så långt tid att krydda ett brännvin med dess arom, kanske man tänker. Men blommorna är berusande att se på. Här suger kalkarna det sista dagsljuset medan skogen redan lagts i dunkel.

 

 

 

Skärgårdstallarna är ett formbart trädslag. Stammarna tuktas av vinden och ändå växer många upp med fritt spelrum för grenverken som breder ut sig nära marken.

 

 

 

På Marsö (från ordet mar som betyder vattensamling) står skogen delvis genomskinlig med gräs och mossa nedanför alla furor. De stiliga buketterna av ormbunkar verkar vara utplacerade efter någon slags plan. Ibland undrar jag varför man ska göra en trädgård när naturen kan vara så här välstrukturerad. Är det ett mervärde att människor organiserar växtligheten? Nåja, det ena förtar inte det andra.

 

 

 

Ibland blir skogen rejält vildvuxen. Skärgårdsöarna äger många små fickor med vad som närmast måste betecknas som urskog. Något ekonomiskt intresse att avverka dessa förvridna trädkrymplingar har väl aldrig funnits.

 

På Örö möter vi Owe och Elisabet Wiström, genuina skärgårdsbor som driver ett pensionat på ön. Owe berättar att han igår med fiskebåten hämtat ett antal gäster som paddlat iväg på dagstur och fångats i stormen. Vi vet vad det handlade om. ”Kan vi få en fika”, undrar vi. ”Prata med min hustru”, säger han kärleksfullt, "hon kommer däruppe". Javisst, mat kan vi också få. Owe är barnfödd på ön, och Elisabet är bördig från Stockholm. Tillsammans har de spenderat femtio år i havsbandet med fisket, och numera även pensionatet, som näringar. Kajkakpaddlare och skridskoåkare är vanliga gäster på denna genomtrevliga plats, där vi oplanerat får dagens lunch serverad. (www.wistroms.se).

 

Över gungande fjärdvidder paddlar vi söderut till Risö där en solvarm skymning väntar oss mol allena. Dock i fjärran ser vi kärnkraftsverket i Oskarshamn som ett utropstecken bakom sund och skogar. Vi tittar hellre ut mot havet och labyrinten av kobbar framför förstukvisten. Härifrån vänder vi nästa dag kosan norrut och paddlar över soldränkta vågor längs de yttersta skären. Till slut hamnar vi vid Lilla Rövareholmen som blir vår bästa lägerplats. Fler båtar än tidigare har dykt upp under dagens lopp, förmodligen för att det stundar en helg med önskeväder. Slikt kan vi svälja. Misterhults skärgård är stor och mestadels ödslig, och en av de förnämsta sträckorna längs Sveriges långa kust.

 

 

Några bodar vid fiskeläget på Örö.

 

 

 

 Owe och Elisabet Wiström driver pensionatet på Örö, Misterhults pärla.

 

 

 

 

Avslutningsvis en stämningsbild från norra Marsö som befolkades redan på 1400-talet. På öns södra del finns en levande by med bofasta.
 
P.S. alla bilder är fotograferade med Fuji X-E1 med zoomobjektiven 18-55 mm och 55-200 mm. Under paddling har jag kameran nedstoppad i en åtkomlig och vattentät lucka framför sittbrunnen.

Kommentarer
Postat av: Fotograf Annie

Underbart vackert det ser ut att vara :)
Verkar mysigt att paddla där :)

2013-07-15 @ 20:49:26
URL: http://blogg.anniesfotografier.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0