Nästa blogg kommer att handla om min nya kamera. Vänta och se!

 

Ett misstag man lätt gör som duktig fotograf är att tro sig kunna fotografera alla slags motiv med lyckat resultat. Har man den uppfattningen tror man också att fotografin mest handlar om det tekniska hantverket. Visst, mycket i god fotografi rör generella saker som ljusbehandling och komposition, men fotografering med djup och mening omfattar också något mer, inte minst att skapa visioner och berätta berättelser. ”Det är konstnären inom fotografin som formar innehållet genom att destillera idéer, tankar, erfarenheter, insikter och förståelse”, menade fotolegenden Edward Steichen. För att lyckas med det måste man utveckla fler förmågor än hantverket. Man måste också stå för någonting som fotograf, och vilja förbättra sin kapacitet att gestalta värderingarna i sina bilder. Det är därför som god fotografi lika mycket är en ädel konst som måleriet.

 

Några jämförelser. Även om man är en duktig tecknare betyder det inte att man är en lyckad tavelmålare. Som framgångsrik rubriksättare på en dagstidning är det inte säkert (knappast sannolikt) att man är någon bra poet. Ordbehandling, teckning och fotografering har den gemensamma nämnaren att verksamheterna i grunden vilar på ett hantverk som man kan bli väldigt driven på. Men virtuosa hantverkare är inte automatiskt medryckande konstnärer och i det avseendet finns en växelverkan som är intressant, men svår att sätta fingret på. Man kan rentav vara en medioker hantverkare men ändå en stor konstnär, exemplen är många.

 

Ifall bilderna uppfattas som konst bestäms av omvärlden, inte av fotografen, så enkelt är det. Med detta sagt är det svårt att själv kunna bedöma sina egna bilder rättvist (objektivt är det förstås omöjligt). Hur andra, som inte är med vid fotograferingen, ser på ens bilder kan man inte säkert veta. Som fotograf kanske man lägger in egenskaper i bilden som andra inte alls upptäcker, och vice versa. Jag blir konfys av komplimanger för bilder som jag själv är rätt ljummen för, och ibland skulle jag önska att betraktarna satte större värde än de gör på vissa bilder (det är ju dessa man vill ha ett erkännande för). Kommunikationen mellan fotografen och bildbetraktarna blir ingen riktigt klok på. Ett bra råd är i alla fall att vara konsekvent när man hittat sin stil och de motiv man vill gestalta. Den som är uthållig i sin fotografi har chans att göra ett avtryck och lämna spår efter sig. Ja, jag vet att detta står i strid med den gamla klyschan att man ska döda sina gunstlingar (kill your darlings), men drar man detta för långt kan man ta kål på sig själv.

 

Här kommer några bilder som jag vill kommentera utifrån dessa tankar.

 

 

 

 

 

Ännu en fjällvy som verkar tämligen medelmåttig för en neutral betraktare. Ändå vill jag påstå att den har en extra hög dokumentär kvalitet som smittar av sig på estetiken. Som landskapsfotograf vill jag gärna fånga uttrycksfulla stämningar men också hitta vinklar som förtätar karaktären på en plats eller i ett område. Bilden är från Ritatjåkkå i hjärtat av Sarek och den kondenserar områdets natur på ett sätt som jag sällan har lyckats med. Det beror naturligtvis på toppen jag tagit mig till. I utsikten dominerar den typiskt magra färgskalan med blåtonade berg och jordbruna branter, och i formspelet finns labyrinten av stormpiskade fjällvågor som säras av glaciärens vita bräm nere till vänster. Högsta toppen till vänster om mitten är Sarektjåkkå, områdets kungakrona. Detta är Sarek i ett nötskal. Kanske måste man ha en egen erfarenhet av området för att till fullo uppskatta bilden.

 

 

Vid Slims River i nationalparken Kluane i Yukon, kan man inte fotografera helt avspänt. Fårhornet hittade jag samtidigt som jag visste att en farlig gizzly uppehöll sig i närheten (har skrivit om episoden i boken ”Äventyrets stigar”). Dalgången har en av de tätaste populationerna med grizzly i Kanada och det är klart att en sådan omständighet påverkar ens fotograferande. För en neutral betraktare är detta en stämningsbild, för mig har den mera laddning än så.

 

 

Jag brukar visa denna bild i mina föredrag om landskapsfotografering. Den är på sätt och vis typiskt vykortsaktig, och ändå inte. Här är vi vid The Twelve Apostles i Viktoria, Australien. Bränningarna väller in medan jag väntar på ett exakt fotoläge när skummet bildar en linje mellan de två raukarna och fortsätter in i djupet som en båge. Före och efter detta ögonblick har landskapet en annan geometri. Vem tänker på det när bilden betraktas?

 

Hur bildbetraktarna förhåller sig till motiven har stor betydelse för deras respons på naturbilder. Lavabranterna vid Saftafjell på Island visar upp en underbar färgskala men ser extremt ogästvänliga ut. Jag har en större förkärlek för denna typ av karga landskap än miljöer som är bördiga. Sannolikt är det fler som uppskattar grön och livsgivande natur än de som gillar den ofruktbara, det har jag lärt mig acceptera. Att ändra sin estetik bara för att göra sig populär är dock ingen lyckad väg för den som vill bli tagen på allvar.

 

 

En alldeles ny bild som jag tog hemmavid en tidig majmorgon med dimma under upplösning. Jag ville fånga dagen och plötsligt trängde solen igenom. Omedelbart efteråt lade jag ut bilden på Facebook med en kort kommentar och sällan har jag fått så många gillatummar för en bild. Förklarligt?

 

Även detta är en gryningsbild med sprakande himmel över skärgården.  Jag står på en ö som heter Kvinnholmen vid Jungfrufjärden och hittade denna formation av tallar. Nu har jag gjort ett generalfel som visar två soluppgångar efter varandra, men det jag vill säga är att dessa motiv är säkra kort för både fotografer och bildbetraktare. Vi älskar stämningen, och gott så.