En månad efter förra skridskobloggen och mot alla väderodds är fjärdarna hemmavid som bonade golv igen, och jag känner mig pånytt manad att visa skridskobilder. Trots att vi kommit in i andra halvan av mars har vattnet fruset till is över de stora vattenvidderna i mellanskärgården. För en dryg vecka sedan var  dessa fjärdar öppna. Högtrycket som råder har skruvat ned nattemperaturen till minus 15 grader eller ännu lägre, och vinden är obefintlig. Nämdöfjärden och Jungfrufjärden ligger nu blanka som väldiga glasrutor.

 

Det slitna ordet sanslös är det enda som kan beskriva vad tusentals skrinnare får uppleva denna helg. Sanslösa skridskoturer. Men isen är inget för duvungar. Stora ytor är bara 7 centimeter tjocka och vindbrunnar med millimetertunn ishinna finns på en del ställen, lömska fällor, särskilt om man drabbas av motljus och inte kan följa skiftningarna på isytan. Ibland plöjer man en isvåg framför sig. När flera skrinnare far fram bölar isen som ett högljutt orrspel. Den kristallhårda och svarta kärnisen är otroligt seg. Och den skärpta uppmärksamhet som krävs av alla på skridskor, liksom riskerna som det innebär att befara skärgården under dessa förhållanden, producerar adrenalin och serotonin så man blir hög. Vi sätter oss på ett skär och njuter av vårsolen medan andra skrinnare gör show framför oss. Vilken dag.

 

Jag bestämde mig för att vara reportagefotograf, tog bara med mitt zoomobjektiv 24-70 mm/2,8 och satte hela kameran på automatik, för att kunna fara och plåta samtidigt, en helt annan ansats än landskapsfotografens saktmodiga sökande efter vinklar och motiv. Nedan låter jag bilderna tala för sig själva.