En bild säger mer än tusen ord. Det gamla ordstävet låter som en klyscha. Är det inte tvärtom ibland? Frågan är högintressant: Vad är mest talande: bilder eller texter.

 

 

Ensam fjällbjörk vid kåta. Detta avskalade motiv lockade mig till fotografering, men hur ska man veta att det är en kåta? Det är inte alldeles självklart. Bilder med gåtfulla inslag pockar på en förklaring – med ord.

 

 

Fotografera eller skriva. Ämnet är stort och en blogg för liten. Jag vill ändå grunna på saken. Fotografin är en intuitiv syssla, skrivande en intellektuell, generellt sett. Mer sällan är det tvärtom. Med en kamera i handen letar vi efter platser, situationer, människor och natur som väcker omedelbar genklang. En bild skapas när vi sett något intressant och kameran trycks av. När vi skriver en text om någonting som väckt respons, sitter vi oftast i en kammare och tänker tillbaka, kanske tittar i anteckningar, och försöker hitta orden som formulerar vad vi upplevt. Visst är det skillnad på det ena och det andra.

 

Den skrivande fotografen Galen Rowell skrev en gång att två tredjedelar av hans tid tillbringades bakom ordbehandlaren och en tredjedel bakom kameran, men när det gäller inkomster råder det omvända förhållandet. Jag tror inte det ligger till på det sättet längre (fotografin är knappast lika lukrativ som på hans tid), men han fångande ändå något väsentligt. En stark bild kan göras på 1/125 sekund. En läsvärd text kan ta dagar, även om den är kort (dikter med ytterst få ord kan ta år). Nåja, bra bilder kräver ofta förberedelser och kanske långa resor, efterarbetet i datorn inte att glömma. Riktigt rättvis är således inte betraktelsen, men att skriva texter tar ofta väldigt lång tid, kan kräva omfattande research och tarvar mer koncentration än fotograferandet.

 

Både när man fotograferar och skriver är komposition, personlig stil och struktur avgörande grepp. Det finns dock en betydelsefull skillnad som är väsentlig – har jag lärt mig. Låt säga att du reser över halva jorden för att skildra en plats i text och bild. När du är hemma och ska redigera materialet är bilderna definitiva. Om du missat något viktigt motiv eller slarvat med tekniken, är skadan omöjlig att reparera. Man reser inte så lätt tillbaka. Situationer återkommer aldrig. Texter kan dock alltid svarvas till av en skicklig skribent, även om anteckningarna är ofullständiga, även om man missat något väsentligt på plats, även om man inte ens varit där. Texter avlas i författarens huvud, fotografier är alltid fjättrade vid verkligheten. Där har vi den stora skillnaden.

 

Säger inte bilder mer än ord av just det skälet? De visar ju verkligheten (jag bortser här från den ominösa debatten om äkthet och bildmanipulation). I somras läste jag åter Tolkiens saga om ”Ringarnas herre”. Det slog mig att han måste vara en av världslitteraturens främste naturförfattare – fast allt är fiktion. Det sätt som han målar upp Midgårds fantasilandskap och miljöer med ord skulle inte en kamera ha kunnat överträffa, även om Peter Jackson har gjort storartade försök i sina filmer. Styrkan med texter är att de kan beskriva subtila känslor och ge luft åt tankar och reflektioner. De vädjar till andra sinnen än bara seendet. En bra text doftar och låter bättre än bilder, den kan smeka eller sticka huden. Måleriska texter är som målningar. Man ser bilder i sitt inre.

 

Ändå har fotografier ett stort övertag eftersom de berör vårt mest drabbande sinnesorgan - ögat. Om motivet har sprängkraft blir bilden oerhört mycket snabbare och direktare i sitt tilltal än en text. Bilder kan åstadkomma knockout.  Text och bild är helt enkelt två olika sätt att kommunicera, och de kompletterar varandra. Jag tror att man kan bli bra både som fotograf och skribent om man vill det och övar mycket, strävar framåt och tar vara på sina erfarenheter. Båda sysslorna kan vara konstnärliga, men i grunden handlar det i båda fallen om ett hantverk som kräver träning, träning och åter träning. Med tiden blir de flesta bättre bakom såväl kameran som ordbehandlaren. Vad talang betyder kan alltid diskuteras. Stort intresse, uthållighet och stark vilja är viktigare, skulle jag tro (egenskaper som förvisso kan vara medfödda).

 

Om man vill pula med både kameran och ordbehandlaren behöver man dock hushålla med sin energi. Ute i verkligheten är jag alltid först och främst en fotograf, hemma i kammaren är texterna mer energikrävande. Rowell hade rätt.

 

Här är några bilder jag gjort som får illustrera stillbildens styrka.

 

 

 

Året är 1971 och Lasse står på högt uppe på nordvästväggen av det schweiziska berget Dent D`Herrens bredvid Matterhorn (i bakgrunden Dent Blanche). Det är länge sen nu, och mina bristfälliga dagboksnotiser säger inte mycket, men när jag betraktar bilden känns det som om klättringen hände igår. Doften av rå snö, de frasande stegen i tystnaden, den knivskarpa luften som torkade ut munnen och fyllde kroppen med energi, som tecknade de omkringliggande bergen med linjalskärpa och orsakade en svidande törst, ja allt som hörde till äventyrets anspänning och skönhet framkallas. Som stöd för minnet är stillbilden oslagbar. Det skulle ha behövts en hel novell av ord i dagboken för att åstadkomma samma hågkomster.

 

 

 

Skönhet i en rörelse är inte lätt att verbalisera. En vårgryning stannade jag vid en liten göl i Tyresta. På bobalen låg en av svanarna, på den fria vattenytan simmade den andra. Jag hade riggat stativet och kameran bakom ett albuskage när en annan och sjungande sångsvan kom flygande från söder. Fågeln på bobalen sträckte kvickt upp sin långa hals som vibrerade snärtigt som en flaggstångslina i vind. Fågeln på vattnet flaxade sig hastigt upp på balen och de båda kacklande svanarna utförde sedan en öronbedövande balett som inte ens Tjajkovskij skulle ha kunnat föreställa sig. Den flygande svanen gjorde en lov över oss och kacklet i skogen ekade som ett artilleri genom morgondimmorna. När inkräktaren hade försvunnit återuppstod stillheten. Den ena fågeln lade sig på äggen igen, den andre kröp tillbaka till det fria vattnet. Och när jag hade fotograferat färdigt hörde jag bruset från Bollmora, där folk var på väg till sina arbeten. En bil startade och ljudet bar fram genom skogen medan svanarna lugnt låg kvar som om ingenting någonsin hade hänt. Hem kom jag med en bild av Svansjön som är starkare än berättelsen.

 

 

När man ser vilda djur gruppera sig i en scen som verkar vara regisserad är bilden ett sanningsvittne som gör större intryck än välskrivna ord. Även om texten målar upp denna osannolika situation har orden att brottas med sin trovärdighet. Fotografier känns alltjämnt övertygande trots alla knep och knåp som man numera kan göra för att förfalska dem. Giraffer i Masai Mara fotograferade med panoramakamera.

 

 

 Ett porträttfotografi kan fånga blickar som är obeskrivbara. Hur kan ett uttryck vara så lojt och lömskt på samma gång? Masai Mara.

 

 

Jag återkommer ständigt till mina favoritmotiv, naturstilleben. Landskapet visar sitt ego i ögonblicksverk som aldrig återkommer. Bilden säger mer än tusen ord, och framförallt, den förstärker naturkänslan. Sarvesvagge, Sarek.

 

 

 

Frysning är stillbildens slutliga triumf. Det är triumf över filmernas rörliga bilder, och över texternas ordmassor. Det avgörande ögonblicket är inget en text eller filmrulle kan fånga med samma gripande skärpa som fotografiet. Ridtävling i Nepal.