Svartvita reflektioner

Är svartvitt fotografi en högre konstart än färgfotografi? Förr tyckte många så. Jag menar att svartvitt snarare kan betraktas som en annan uttrycksform. Vissa motiv passar bättre i svartvit återgivning. Läs om mina reflektioner i denna blogg.


Naturens grafik. Laddtjovagge.

 

Vad hade det blivit av den svartvita fotografin om Daguerre uppfunnit Kodachrome på 1830-talet? När pionjärerna fotograferade ville man efterlikna verkligheten så långt möjligt. Att bilderna blev svartvita var ett resultat av den första begränsade tekniken. Man valde inte svartvitt av estetiska skäl. 1800-talets fotografer hade gladeligt använt färgfilm om de haft den möjligheten.

 

I mitten av 1900-talet, när färgfilmen blivit bättre och allmänt spridd, uppstod en intressant brytpunkt i fotografins historia. En spricka bildades mellan fotografer som föredrog färgbilder och de som menade att traditionell svartvit fotografi var en mer kontrollerad verksamhet och därför en högre konstart. En av de främsta förespråkarna för den senare uppfattningen var Ansel Adams. Han utvecklade ett ypperligt hantverk för att framställa valörrika svartvita kopior. Han var den stora förebilden för många ambitiösa fotografer.

 

När jag började fotografera i slutet av 1960-talet ansågs svartvit fotografi vara finare än färgfotografi. Även jag tillbringade mycket tid i mörkrummet och tyckte det var inspirerande. Diafilmerna hade visserligen börjat bli riktigt bra med Kodachrome i spetsen, men att fotografera dia var inte förenat med mörkrumsarbete. Det senare hölls i helgd av den fotografiska eliten. När man fotograferade med diafilm var bildskapandet ett avslutat kapitel när kameran hade klickat. Inget efterföljande hantverk tarvades. Att bli duktig i mörkrummet krävde däremot år av träning och uppövad förmåga. De som hade förvärvat denna skicklighet tyckte att diafotograferna gjorde det lätt för sig.

 

Så här långt efteråt kan man notera att diskussionen mest handlade om bildernas tekniska briljans. I den svartvita fotografin skiljdes agnarna från vetet. Bara de ”riktiga” fotograferna kunde göra bra svartvita kopior. Med diafilm i kameran kunde nästan vem som helst få till en snygg bild – det ansåg många vara nedsättande för färgfotografin.

 

I dag finns en snarlik diskussion om digitalfotografin kontra analog fotografi. En och annan skicklig fotograf använder fortfarande film och mörkrum, och många anser till och med att det blir ett bättre resultat med denna metod. Återigen handlar diskussionen om tekniken bakom bilderna, men nu har finliret hamnat på en extremt hög nivå. Hur många kan se någon skillnad mellan en välgjord kopia från mörkrummet, och en välgjord utskrift från en bläckstråleskrivare?

 

Mot den här bakgrunden är det senaste numret av FOTO (4/2012) synnerligen intressant. I tidningen presenteras två nutida mästerfotografer. Den ena är Ansel Adams lärjunge John Sexton som fortfarande älskar att stå i mörkrummet med sina storformatsnegativ. Den andre, William Ropp, uttrycker följande: ”Mörkrummet är begränsat, det är ett helvete och jag vill inte tillbringa halva livet där. Jag föredrar datorn.” Om man ställer dessa båda uppfattningar mot varandra klarnar bilden av dagens fotografiska värld. Vi kan välja mellan att fotografera med film och göra efterarbetet i ett mörkrum, eller använda digitalkameran och sätta oss framför datorn, och detta val gäller oavsett vi gör bilderna svartvita eller kolorerade. Valet är upp till oss (så länge man fortsätter tillverka film och fotopapper).

 

Svartvita bilder har åter kommit ropet. Glädjande enligt många, men jag tycker inte att framställningstekniken inte har någon betydelse för bildupplevelsen. Analogt eller digitalt, vad spelar det för roll, det är bilden som räknas. (Glöm förresten inte att digitalfotografin är miljövänligare).

 

Svartvitt kan man se som en bildstil bland andra. John Sextons svartvita fotografier bygger på ett mycket skickligt mörkrumsarbete och hans bok Quiet Light är en riktig favorit för mig, men inte funderar jag över hur länge han stod i mörkrummets ångor. Jag tror han skulle kunna komma lika långt i datorn.

 

Svartvit fotografi passar vissa motiv bättre än andra. Därför tror jag också att den svartvita fotografin alltid kommer att leva vidare, och att den hade uppstått som en bildstil även om pionjärerna hade uppfunnit färgfilmen först. Samtidigt vill jag besinna vad William Ropp uttryckte i citatet ovan. Det är angenämare att vara i ljuset med datafilerna, än att stå i mörkret med negativen. Angenämast är det att vara ute i verkligheten med sin kamera. Och likafullt tycker jag att Jan Almlöf har en stor poäng i tidningens ledare. Vill man vara en fotograf bör man pröva på mörkrumstekniken åtminstone någon gång. Vad som händer i mörkret har som han skriver, sin egen magi. Och det är mycket lärorikt att få kontakt med fotografins ursprung även om man måste stå ut med odörerna, och även om man är heldigital.

 

 

Styrkan med svartvita fotografier är att motivets former och linjer accentueras. Fjällen har en rik formvärld. Då och då få jag lust att göra svartvita fjällbilder, numera med datorns hjälp, som i detta fall vid Nuortap Atjek i Stora Sjöfallets nationalpark.





Med den här bilden ville jag fånga samspelet mellan älven i överkanten och det ensamma trädet som står på risfältet. Motivets verkliga färger tillför inget av vikt för bildens idé. Nepal.





Här är ett liknande exempel från Skottland.





Svartvita djurbilder gör sig bäst om de är rena och inte så detaljrika.





Framför allt porträttbilder gör sig bra i svartvitt, enligt min mening. Denna bild av en sherpakvinna i Nepal är i original ett gammalt Kodachromedia från 1974. Har den saken någon betydelse för dess kvalitet? Hur många skulle se det om jag inte berättade?

Digitalkameran kan ställas in för svartvit registrering. Jag ser ingen poäng med det. Bättre att låta kameran registrera allt ljus och alla färger av motivet. Sedan kan man bestämma efteråt om man vill göra bilden i färg eller svartvitt. Jag tycker det ger en stor frihet. Förr släpade jag ofta på två kameror, en för färg och för svartvit film. Med Hasselblad hade man två kassetter av samma skäl. Det är inget jag saknar.




Beduin, Jordanien 2006.







Beduin, Jordanien 2006.








Hulikrigare. Papua Nya Guinea 2007.









Munk. Etiopien 2007.




Kommentarer
Postat av: Anonym

Otroligt bra skrivet Claes! Bugar för ditt öppna och enkla sett att beskriva. P.s härliga bilder dessutom

2012-04-17 @ 13:14:44
URL: http://dalaker.wordpress.com
Postat av: Max Thorsson

Fina tankar och reflektioner! Den första bilden, otroligt mäktig!

2012-04-22 @ 17:49:10
URL: http://klickogonblick.blogspot.com/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0