Minns ett sedelärande fotoäventyr för länge sen. Det var 1996 och jag följde med på en tur i det förbjudna aboriginreservatet Arnhem land. Vi var några få europeiska fotografer och skribenter som reste dit, i regi av Australian Tourist Commission. Redan på planet lärde jag känna AG, en av Italiens främsta djurfotografer. Vi kom bra överens och började prata foto, som brukligt är fotografer emellan. Han hade en annan approach än jag. I hans packning fanns en småbildskamera med motor och ljusstarka teleobjektivet 300/2,8. Oftast arbetade han på fri hand eller med enbensstativ. Djur var hans främsta fokus. På den tiden var jag nedtyngd av kameraprylar. Hade en tung mellanformatskamera och dessutom min stora panoramakamera, plus flera blytunga objektiv och en sabla massa rullfilmsrullar. Stativet kom alltid till användning när jag fotograferade. Landskap var min prioritet.

Osedd under tusentals år i Arnhem Land låg denna monumentala klippmålning i skydd av en grotta. Ganska nyupptäckt när bilden togs.

Vi åkte fyrhjulsdrivet från Darwin till Mount Borradaile där en turistoperatör hade öppnat en liten camp inne i Arnhem Land, den enormt vidsträckta halvön i nordligaste Australien. Aboriginerna hade börjat acceptera småskalig ekoturism i området. Landskapet bestod av en kuperad högplatå med skogbeväxta sprickdalar, grottor, osedda klippmålningar och andra hemligheter. Jag fotograferade flitigt, men AG verkade ganska rastlös tills vi lämnade campen och sedan stannade ett par dagar i nationalparken Kakadu som är känd för sitt rika djurliv. Här fick vi vårt lystmäte både två. I gryningen var vi ute tillsammans. Jag letade efter bra vinklar i det flacka träsklandskapet, AG smög gärna mot fåglarna i träddungarna. Monstruösa saltvattenkrokodiler visade sig. Allt var mycket trevligt.

Från Darwin flög vi tvärs över Australien till Adelaide och åkte vidare till Wilpena Pound i Flinders Range. En kväll uppstod något nytt i vår relation. Vi skulle ut och fotografera. Under skymningen fanns goda chanser att få se röd känguru, men det var också bästa stunden för bilder av landskapet. Jag ville åka till en plats med bra vyer, AG till en inäga där kängururna brukade visa sig. Tyvärr låg platserna en bra bit från varandra. Hur skulle vi prioritera? Det blev ordväxling och till slut medling av vår australiensiske följeslagare. Vi kompromissade. Först åkte vi till inägan, sedan till utsiktspunkten. Var det lyckat? Nej, varken hackat eller malet. Det blev jädrans jäktigt på båda platserna.

Även ensam i naturen kan samma sorts split uppstå. Ingen hänsyn behöver visserligen tas till andra, men ambivalens är ungefär som att ha ett sällskap. Vilka bildmotiv ska prioriteras om tiden är utmätt? Vad blir prioriteten om man tycker om att fotografera både djur och landskap? Veterligt kan man inte vara på två platser samtidigt. Till slut måste man bestämma sig, och blir det sedan några bilder så speglar de ens prioriteringar. Eller som någon lite klurigt sa: man är det man fotograferar.

Vi flög vidare till Kangaroo Island för att avsluta äventyret. När jag hade ställt upp stativet och riktat kameran mot en intressant formation bredvid en av öns sälkolonier stegade AG fram och frågade: ”What are you framing now, mr Grundsten” Han tittade i min stora sökare och skakade sen på huvudet. Vi var nog väldigt olika som fotografer.