Med sina 1692 meter över havet är Mitre Peak världens högsta kustberg, men konstigt nog fanns inget vykort med bara denna Matterhorns like. Alla vykorten visade hela fjordlandskapet i Milford Sound. I överväldigande miljöer av det här slaget missar man lätt träden för hela skogen, så att säga. Läs mer i denna blogg.

Nyss hemkommen från Nya Zeeland går jag igenom bildskörden. Det mesta är bara dokumentation för egen räkning, minnesbilder som visar hur det var, ointressanta för andra. Men resan ingår i ett projekt som kräver bilder av större värde. Kraven sätter press. Hur ska man på en snålt utmätt tid kunna skapa något som kan publiceras, som håller måttet. Rutinen är bra att luta sig mot, men på resor är man ett offer för tillfälligheternas spel ­– ständigt detta med vädret.

 

Nya Zeeland är vykortslandet framför andra. På Sydön ligger Milford Sound med sitt enorma fjordlandskap. Platsen kvalar in i min lista över de tio mest medryckande platserna i världen. Hit åker man för att uppleva det grandiosa landskapet, vilket förstås mängder av turister gör dagligen. Bussarna går i skytteltrafik från Queenstown. En tio mil lång återvändsväg leder längs periferin av nationalparken Fiordland och slutar vid fjordens inre. Under färden intensifieras intrycken, till slut tappar man andan, och kanske hakan. Häpen är ett understatement. Naturen skruvas upp. Landskapet stormkokar när störtbranta bergväggar trycker sig mot vägen. Man får svindel av att titta uppåt, men krönet syns inte, nacken tar emot. Vägen följer dalgångens långsmala avgrund, snor sig emellanåt genom mossigt ludna djungelskogar som är frodigare än något växtrike du sett, och till slut når man Milford Sound och kan konstatera, innan proportionerna neutraliserats av ögats tillvänjning, att den här topografin är något i hästväg mycket större än man någonsin kunnat föreställa sig.

 

På en relativt trång yta vid fjordens innersta strand råder turismens tingeltangel. Alltid detta onda som man får ta med det goda, att lätt kunna komma fram till en natur av denna kaliber. I hotellet står hållarna med vykort. Jag kollar snabbt för att orientera mig. Var är de bästa vinklarna, vilka platser kan man nå? Vykort har länge varit fotografins motsvarighet till måleriets hötorgskonst. Ofta har ordet använts i den andemeningen. Det klassar ned fotografiets konstnärliga värde. Och nog har det producerats oräkneliga vykort med usel bildkvalitet genom åren, men nuförtiden är kvaliteten ofta hög. Vid populära platser vill den samlade eliten av traktens fotografer sälja sina alster som vykort. Att granska dessa ger en god uppfattning om platsens fotogeniska förutsättningar, en genväg när man är på tillfälligt besök. Å andra sidan. I Milford Sound har det gjorts så många makalöst starka fotografier att man lätt sätter den egna ambitionen i vrångstrupen. Vad kan en förbiilande fotograf lyckas med?

 

Tänkbara fotopunkter är få kring Milford Sound. Kring fjorden står omöjliga bergväggar som hindrar alla strävsamma fotografer att komma dit de vill. Skogen som försöker klättra uppåt är kompakt innan den upphör och att nå en hög utsiktspunkt till fots är uteslutet. Man kan flyga, men då blir det inga förgrunder. Alla som vill behålla markkontakten är hänvisade till beprövade fotopunkter vid stranden, där de flesta vykortsbilderna är gjorda. Tidvattnet är också en faktor att räkna med. Bäst är ebben på mornar och kvällar. Jag hoppas på ljuset, att det blir speciellt på något sätt, men vädret gör oddsen osäkra. Mot denna eskalerade natur svallar det Tasmanska havet, vindarna möter väldiga berg och lågtrycken som drar in hänger gärna kvar över fjorden, även när det spruckit upp längre inåt land. Vistelsen börjar med moln, men dimman fragmenteras och plötsligt visar sig hela sceneriet i sin avklädda storhet. Jösses, nu gäller det att tänka rätt och handla snabbt, snart kan allt vara över. Den som tror att landskapsfotografi alltid är en maklig verksamhet, har inte förstått mycket.

 

De första bilderna blir gjorda i värsta middagsljuset, hårda vykort av det banala slaget, men i alla fall en godkänd dokumentation. Fjordens kung är Mitre Peak, ”Biskopsmössan”. Toppen höjer sig tvärbrant nästan 1 700 meter i ett svep från fjordböljorna. Det är världens högsta kustberg och en skapelse av Matterhorns karaktär, ständigt närvarande och en fixpunkt i landskapet. På eftermiddagen gör jag och färdpolaren som alla andra, åker båt på fjorden. På ett guppande båtdäck kan man dock bara gestalta landskapets dimensioner i ett underifrånperspektiv. Man får försöka frysa de många smala vattenfallen som får bergen att blöda av silver, använda andra båtar som skalstockar, nöja sig med en dokumentation mer än ett skapande. På plussidan är att perspektiven oavbrutet ändrar sig. Guiden berättar om en låst port vid en plankspång som leder till Bowens Fall där vi började båtfärden. – Ni kan nog klättra över den, säger han uppmuntrande.

 

Tillbaka vid bryggan letar vi reda på spången. Skymningen sänker sig och havsvattnet drar sig sakta undan. Som osnutna äppelpallargrabbar klättrar vi förbi den höga porten och kommer till en strandbank med ilgrönt algbeväxta kullerstenar som dränks av floden, men nu ligger exponerade i ebben. Heureka. Något vykort härifrån har jag inte sett. Och dramatiska moln väller in som på beställning. Ända tills mörkret sänkt sig står jag bland kullerstenarna med min kamera på stativet och följer skådespelet, fylld av den tillfredsställande men efemära känsla som är fotografins belöning till en kameraman som vet att något bra är på gång.

 

Under natten regn, men morgonen gryr med nytt hopp. Bakom hotellet kan man bestiga en femtio meter hög kulle för bättre överblick. Vi har sparat den till sist, en chansning. När solen tuggat sig fram stiger Mitre Peak fram med värdigt majestät. Molntrasorna hänger som dekorativa kungamantlar på sidorna. Mission fulfilled. Nu kan jag med gott samvete fara vidare till något som jag tycker avsevärt mycket bättre om, att vandra med min kamera i ryggsäcken, långt borta från alla turistgyckel. Vi sticker till Hollyford Track och traskar genom den mustiga regnskogen som kännetecknar Fiordland. Till natten slår vi läger i ensamhet på gruset vid dalens älv. Stillheten sänker sig, inga busslaster som stör, inga ställ med vykort som stressar, bara älvens rofyllda porlande nedanför en hög bergskedja som skänker vällust att betrakta. Äntligen är det dags för ett mer förutsättningslöst bildskapande.