Innan jag tar till orda i bloggen vill jag bara nämna att min helt nya hemsida sjösatts i dagarna med ny adress: www.claesgrundsten.se. Där finns hundratals bilder att titta på.

Mitt ärende denna gång handlar om misslyckad fotografi. I dag drömmer alla medvetena fotografer om ”den perfekta bilden”. Den tanken sporrar, men vad är misslyckad fotografi? Och vem är intresserad av det? Ändå floppar alla med en kamera, åtminstone någon gång ibland. Bakom denna mänskliga faktor finns en spännande psykologi. Kameran har ändrat vårt sätt att se på tillvaron. En resa eller utflykt som inte resulterar i pangbilder tycks ibland vara bortkastad. Att fotografera har för många blivit viktigare än att uppleva verkligheten med alla sina sinnen. Ändå tar alla fotografer mängder med intetsägande kort. Många knäpp blir stolpskott; ett ansikte som grimaserar fult, en skärpa som inte hamnar där den ska, ett gravt felexponerat motiv, bilder som löser upp sig i ett elände av solreflexer, och så vidare. Dagens digitala teknik tillåter att vi chansar vilt utan extra kostnad. Varje motiv blir till mängder av varianter. Till slut druknar vi i alla dåliga alternativ, om vi inte sorterar och slänger efterhand. Den som gör det är en lyckad fotograf.

Det finns åtminstone tre sorters misslyckande som fotografer kan göra. Den första typen gör gröngölingen som tror att bilderna han eller hon knäpper är briljanta bara för att man ser tydligt vad de innehåller. Förr tog det lång tid att lära sig hantverket. I dag tror många att de kan saken redan efter första vändan. Novisens misstag är att sätta likhetstecken mellan godkänd teknik och bra bild.

Nästa typ av flopp är tuffare att tackla och laddad med känslor. Den handlar om sågning. Om bilderna inte förstås av andra måste man ha bra självförtroende för att gå vidare. Klander mot vår förmåga att fotografera är ett ömtåligt ämne, och dessutom subjektivt eftersom det inte finns något facit. Kanske tänker vi: om du inte ser syftet med min bild är det fel på dig som tittar! Men fotografer som vill göra expressiva fotografier har misslyckats om ingen begriper vad de visar.

Den tredje typen av fotografiskt misslyckande är det fullständiga fiaskot. Det kan inträffa om man tar alltför lätt på fotografin. Oftast är det erfarna fotografer eller tankspridda personer som gör dessa praktvurpor. Intet kort blir taget. Några exempel: man sticker ut för att plåta utan att ladda sina batterier eller glömmer att ta med ett minneskort till kameran. Kanske kraschar utrustningen utan att någon reservkamera finns med. Resultatet blir noll, ingen bild alls, inte ens intetsägande dito. Då är det kris, särskilt om man har ett uppdrag.

Ett gammalt exempel på fiasko är George Mallory, Everestlegendaren som utforskade området kring världens högsta berg 1921. Han fotograferade flitigt på den turen, men då han som förste fotograf någonsin gjorde ett flertal bilder av Western Cwn blev det inget resultat. Alla plåtarna hade han satt i kameran bak och fram. Att återvända för omtagning var omöjligt. Mallory var notoriskt tankspridd, sägs det. Han var förstås mer en besatt alpinist än fotograf och försvann spårlöst in i molnens och myternas värld 1924. Hans vindblästrade kropp hittades 75 år senare på Everests brant. När den förevigades blev det i alla fall odödliga bilder.

Att berätta om sina misstag bjuder emot. Ändå har man en mänsklig rätt att misslyckas även som fotograf, och alla gör det ibland. Med distans kan man bli öppnare om sina missar. På 1970-talet gjorde jag en underbar skridskofärd i Stockholms utskärgård – utan film i kameran. Märkte det när räkneverket stod på 36 och filmen aldrig ville ta slut. Att jag inte kollade först! Inget kul konstaterande när man gled omkring bland kobbar och skär och glittrande is. Det är länge sen nu, men så sent som i somras upprepade jag misstaget fast nu handlade slarvet om minneskortet.

I ett projekt jag jobber med behövdes bilder av museijärnvägen mellan Mariefred och Taxinge. En vacker julidag åkte jag dit, tio mil i bilen för att pricka in en av tågets avgångar. Hade på kartan valt ut ett öppet fält utanför staden och stod där när den svarta röken från ångloket började synas bakom trädtopparna. Sprang fram till rälsen och ställde mig i position och knäppte men ingen bild dök upp på displayen. No card - stod det skrivet. Snopen, är det minsta jag blev. Känslan i en sådan sits drabbar förstås olika om man fotograferar för sin hobby eller sitt levebröd. Mitt kort satt i kortläsaren hemma i datorn, och jag hade i brådrasket bara snott ihop en liten packning. Det var en lätt match som väntade, trodde jag. Åkte tillbaka tio mil med oförrättat ärende. Nåja, det var ju inte Sydpolen.

Och inget ont som inte har något gott med sig. Jag fick anledning att återvända och hittade då en bättre position som gav allt det som skulle berättas med bilden: sommargrönskan, Sörmlandsmiljön och det gulliga tåget. Att vända fiasko till framgång är också en konst.

I naturen är det kanske vanligaste svaret. Landskapet med alla växter, djur och landformer är en inspirationskälla för oräkneliga fotografer. Vad människor gör eller har åstadkommit inbjuder också till upplyftande fotografi. En del med kamera i handen tycker bäst om att skildra natur, andra samhället, inget konstigt i det.

Vad utmärker naturfotografisk inspiration? Häromdan tog jag fram Svante Lundgrens bok Björnöya från 1958. Redan på första sidan skriver han klokt: ”Ingenting ger så mycket som att bo i motivet. Ingenting så lite som att flacka omkring. Naturbilder tas inte med bröstgänges metoder som pinupbilder”. Det är en skojfrisk och visionär kommentar av en fotograf som kunde leverera stort efter sin tids mått.

Svante Lundgren beskrivning är närmast en programförklaring till inspirerande naturfotografi. Hans tankar överensstämmer med den moderna idén om participating photography ­– deltagande fotografi ­– som en annan mästare inom naturfotografin kallade filosofin. Jag tänker på amerikanen Galen Rowell. Han var tydlig med sin strategi; att vara lätt utrustad, ständigt på språng, och helst leva friluftsliv i den natur han fotograferade. Även om det finns nyansskillnader är Rowell och Lundgren samma andas barn.

Kan man se om naturbilder är fotograferade enligt denna filosofi? Både ja och nej. Inom landskapsfotografin är redan platsen för ett motiv betecknande. En bild som visar till exempel en utsikt i Sarek är framkommet under helt andra villkor än ett vyfotografi från Åreskutans topp.

Vi kan naturligtvis diskutera om detta har någon betydelse för bildens uttryck och estetiska kvalitet, om förhållandena där den gjordes är si eller så, om fotografen ägnade sig åt deltagande fotografi, eller inte. De flesta som ser på en bild reflekterar inte över saken. Man reagerar i förstone intuitivt på bildens innehåll och utstrålning, inte hur den kom till. Att denna attityd lätt blir aningslös bevisas av den senaste tidens ramaskri över manipulerade djurbilder. I vår tid krävs mer än någonsin, en kritisk hållning till fotografier.

En bakomliggande fråga är vad slags bildestetik vi uppskattar, vad som ska anses nydanade och vad som blir trendskapande. Estetik är dock en subjektiv och föränderlig lära, alltid intressant att diskutera eftersom var och en har sin egen utgångspunkt, men också alltid ifrågasatt när normer ska slås fast. Inom fotografin, och nu menar jag generellt, har en tongivande uppfattning baserats på vad Susan Sontag skrev i On photography: ” fotografiskt seende kommer främst till uttryck i bilder av vanliga och triviala objekt…. Eftersom vi är likgiltiga för dem (i verkliga livet, mitt tillägg), visar dessa motiv bättre än andra kamerans förmåga att se” (dvs fotografens, mitt tillägg). Med denna estetiska inställning blir fotografier av allehanda alldagliga prylar och vardagliga situationer i samhället, upphöjda till högre konst än bilder av motiv som är uppenbart vackra, till exempel i naturen.

Man skulle kunna anklaga denna inställning för kultureltism. Sannolikt har de flesta människor en estetik som vilar på annan grund. Eller som Rowell uttryckte saken i en kommentar till ovanstående citat av Sontag: ”Det krävs en stor målmedveten ansträgning om man ska tycka att tråkiga och banala motiv har en större känslomässig sprängkraft än ett vackert naturfoto”.

Även om jag i stort håller med Rowell är det lätt att se logiken i Sontags hållning. Utveckligen har lett till att många som funderar kring fotografin skaffat sig en paradoxal uppfattning – att det banala blivit vackert och det vackra banalt. Jag skulle tro att uppfattningen beror på att vi numera tvångsmatas med överdådiga fotografier, inte minst med naturmotiv. Men, och denna reservation är viktig, även om det med dagens kameror är till synes lätt att få till snygga kort i naturen och att dessa massproduceras, är det skillnad mellan naturfotografier med djup och de som bara är yta, men skillnaden är subtil och beror lika i hög grad på fotografens syften och arbetsmetoder, som bilden i sig. För att uppfatta dessa skillnader krävs kunskaper om naturfotografins förutsättningar, något som många saknar. Fast egentligen beror ens inställning till olika fotografiska genrer på det triviala faktum att man föredrar vad man är intresserad av. Somliga tycker mest om att se på bilder av samhällslivet, andra föredrar naturfotografier. Inget konstigt i det. Henry David Thoreau 1857: ”It has come to this – that the lover of art is one, and the lover of nature another, though true art is but the expression of our love of nature.”

Principen är enkel. För att lyckas med naturfotografi måste man vara ute mycket i markerna. Sittande kråka får inget, och som naturfotograf är man i ödets händer. Man rår inte över alla de faktorer som styr resultatet, men oddsen kan höjas. Dock är det sällan en glamorös syssla att fotografera natur, som en del andra former av fotografisk verksamhet. Exempelvis måste man bekämpa sin naturliga lättja. Att masa sig upp tidigt på mornarna tar emot, och att ge sig ut fast vädret är motbjudande strider mot ens naturliga instinkt. Men om man övervinner sig själv väntar ibland en god utdelning.

Mitt fotografiska år styrs av en del fasta traditioner som är bra att se fram mot. Vanor är ett sätt att betvinga oföretagsamheten. På hösten, den skönaste årstiden att lufta kameran i, ägnar jag mig åt ett par återkommande paddelturer. Jag tillhör två gäng, kompisar som i pojkaktig anda träffas en helg på höstkanten för att paddla och leva friluftsliv. Under dessa tillfällen kan det hända spännande saker i naturen. I mitt ena sällskap gör vi turer med kanadensare på sjöar och längs vattendrag. Årets tur omnämnde jag kortfattat i bloggen ”om moln”.  Med mitt andra kompisgäng sticker jag ut med kajaken till någon av ostkustens skärgårdar, alltid sista helgen i oktober. Årets utfärd var en fullträff.

Bra start på dagen

Det var i lördags morse vi samlades i Källvik i Sörmland, fyra gubboys. En strålande dag väntade, med laber vind och gosigt solsken. Siktet togs mot ön Lacka och vid Trädgårdsskär såg vi något flyta på vattnet likt en liten tångruska. Precis inpå fann vi att det var en padda som simmade långt ute mellan några skär, hur den nu kunde göra det i typ sjugradigt vatten. Paddan är ju ett kallblodigt djur och varifrån den fick energin är en gåta. Situationen måste förstås fotograferas, men det var inte lätt eftersom paddan rörde sig kvickt. Och kajaken kändes plötsligt trög som en supertanker. Dessutom måste jag passa upp med balansen när kameran höjdes. Den här årstiden vill man inte gärna bli en grodman som motivet. Alltnog fick jag några bilder som var hyfsat skarpa (OBS, jag använde mitt TS objektiv 45 mm med manuell fokusering, kameran låg lättåtkomlig innanför en vattentät lucka på fördäcket av min kajak, en Prijon Kodiak).

Ovanstående bilden bär äkthetens prägel. Vi kastade inte i paddan i något litet hällkar för att plåta!

Här är den på närmare håll, men det var inte lätt att skärpa sig med kameran i handen.

Efter denna lilla nugget till naturupplevelse paddlade vi ö-raden ned till Skärgattsskär där vi hittade en bra plats att slå läger på. Vädret mulnade sakta vilket gjorde skymningsljuset mjukt och fotogeniskt. På ön strosade jag med kameran innan mörkret föll. Våra utskärgårdar med sina hällar och kobbar är ett stiliserat klipplandskap i mina ögon, och ett världsunikt dito. Här finns en rik miljö att fotografera och hösten ger de bästa förutsättningarna för renodlad naturfotografi. Inga båtar ligger i vägen på fjärdarna, och hela landskapet är ödsligt och mycket vackert om rätt ljus faller på. Dagen avslutades med en gourmet-middag tillagad över öppen eld.

Skyar drar in framåt eftermiddagen.

Slipade klipphällar och naturlig vegetation som växer likt en japansk trädgård, visst är våra utskärgårdar en sällsynt vacker naturtyp.

Gourmet-middag på gång.

Under natten föll regn, och gryningen kom med dimma och frisk pålandsvind. Vårt tänkta mål Garkast, det yttersta skäret, lockade inte lika mycket längre, så vi vände inåt igen, kajkade efter kompasskurs över en fjärd där en gråsäl stack upp huvet, och ägnade oss sedan åt ”strandpromenader” i Hartsöskärgårn – att paddla är som att vandra på vatten. Under eftermiddagen sprack himlen upp lite grand och en målerisk dager föll som en grand final över Sävesund där havsörnen svepte över kajakerna, och jag skänkte en tacksamhetens tanke över traditionens makt. Utan den hade jag kanske varit hemma och rotat i trädgården. Det är bara en sak som bekymrar mig, året mellan varje höstlig kajaktur blir bara kortare och kortare…..

I morse fotograferade jag dovhjortar utanför Mariefred. Den fina stämningen och hela situationen fick mig att reflektera lite över kamerajakt kontra jakt med vapen. När man smyger omkring i bushen med sin kamera och stora teleobjektivet känner man sig onekligen som en jägare. Om ett villebråd visar sig väller upphetsning upp. Nu är det chans. Hur står djuret? Hur är bakgrunden? Och ljuset? Kan jag ta mig till bästa kamerapositionen utan att skrämma det? Kanske flyttar det på sig? Man måste tänka tredimensionellt – spatialt - som fotograf.

Ganska omedelbart fick jag korn på en bock med prydliga horn och eftersom de är ganska oskygga i den här eklunden prövade jag att gå oskylt rakt mot dovhjorten för att få den att flytta sig till en bättre plats. Så stod den plötsligt där jag ville och poserade med all sin grannlåt och jag kunde skjuta med mitt 500 mm. Swiiit, där satt det, och bocken stod kvar lika snygg som innan.

Och då tänkte jag, tänk om jag hade skjutit med ett gevär istället. Då skulle jag ha hört en hög knall, sett hur bocken studsade till, hur den började skaka i hela kroppen, hur den flämtande gick ned på frambenen, och föll på sidan medan livet rann ut och hjärtat slutade slå. Sen skulle jag gå fram till trofén, titta på bytet som hade tungan utsläppt, en tom blick och ett blodflöde från skotthålet. Och kanske skulle jag ta tag i det ståtliga hornet, lyfta upp huvudet och säga till mig själv, vilken fullträff.

Nej, det är fullständigt omöjligt för mig att döda ett vackert djur. Min halvbuddistiska inställning till livet förbjuder det. Jag är inte konsekvent, för fiskar har jag ihjäl med hjärtans lust under fiske. Men varmblodiga vackra däggdjur, det är fullständigt omöjligt.

Jag har länge försökt förstå jaktens glädje, men min inlevelseförmåga räcker inte till. Jag känner ett antal jägare som jag delar många värderingar och naturintresset med, men när det kommer till jakt skiljs vi åt. Förvisso är jag ingen motståndare till jakt, det är en ursprunglig människogärning och behövs även i vår tid för att kontrollera viltstammarna. Men ren nöjesjakt som inte motiveras av matförsörjning, utan bara handlar om egotripp och trofésamlande, det är den jakten jag inte kan förstå. Jag föraktar den inte, jag bara inte förstår hur vissa personer kan tycka om att ta livet av vackra djur. Vad är det för ett uråldrigt djuriskt beteende man släpper loss inom sig? Är vi inte i 21a århundradet civiliserade nog att avstå från detta, och istället låta yrkesjägare ta hand om den nödvändiga avlivningen som krävs för att kontrollera viltstammarna?  Den naturupplevelse som jägare med sina gevär påstår sig få, den får man i lika hög grad med en kamera i handen. I båda fallen skärps sinnena, och en endorfinstinn upphetsning fångar sinnet. Men jakten med kamera låter djuret leva vidare. Thats it.

Ja, det var så mina tankar for iväg denna ljuvliga morgon.

Vad gör fotografin med fotografer? Något händer i huvet när vi tar fram kameran. En annan sorts uppmärksamhet föds. Våra ögon blir fyrkantiga och verkligheten förvandlas till ett flöde av inramade kompositioner. Vi får ett nytt förhållande till vädret, åtminstone om man är landskapsfotograf. Kanske blir man en konstig typ i andras ögon.

Under en resa till Irland i förra veckan funderade jag över dessa saker. Jag var ute efter nya bilder till ett kommande projekt och valde hösten väl medveten om utsikterna. Som väntat bjöd den vackra ön på kymigt väder, regn och storm, och det var nästan precis vad jag önskade, men bara nästan.

Som fotograf har jag skaffat mig en egen definition på begreppet bra väderlek. Ihållande högtryck med slösande sol från klarblå himmel hör inte hit. Slikt förvandlar vyerna till stereotypa vykort, och bara en kort stund i gryningen och skymningen blir till intressanta möjligheter. Hellre vill jag ha mycket moln, med regn och sol om vartannat vilket gör landskapet mer levande och skapar spännande ljusflöden. Men molnen får gärna spricka upp till kvällen ibland. Hård blåst är effektfullt vid stränder där vågor slår in, men vinden gör fotograferandet svårt på grund av skakningarna. Långvarigt gråväder är inte heller optimalt, men är att föredra framför oavbrutet solsken. Mulen himmel framhäver landskapets färgmust, håller tillbaka hårda kontraster och ger ofta det bästa ljuset för att teckna ut bilder med mycket förgrund. Kort sagt, det råder nästan ett motsatsförhållande mellan estetisk landskapsfotografi och gosigt solsken.

Den här uppfattningen vinner knappast gehör hos den stora mängden solälskare (som nog tycker man är knäpp), men jag står för den. Vad som är intressant och som jag vill komma till, är att fotografin har fått mig att se på naturen med extra mottagliga sinnesceller vilket fördjupat min naturkänsla, ökat det dynamiska omfånget så att säga.

Men även om man är lyhörd för naturens skiftningar kan det bli för mycket av mulen himmel. En Atlantstorm drog fram över Connemara på västkusten dit jag först for. Min planerade vandring med tält fick ställas in. Det hade inte varit fel med en solig dag på Irland. Korta utflykter blev alternativet. Ändå är jag hyfsat nöjd med utdelningen. Grådasket var att föredra framför blå himmel, och de kortlivade solglimtarna gjorde sitt till. Dualismen mellan väder och fotografi besannades.

Var ensam i Tullgarn tidigt på morgonen. Lite blåsigt och skarpt ljus till att börja med, och svalt men en skön höststämning. Strövade över Näset och spanade mot strandängarna utanför lunden. Tomt med fågel, så jag gick in i trädens skugga och letade motiv. Tog fram mitt objektiv TS 90 mm. Medan jag fokuserade en matta av löv upptäckte jag bakom mig, på 5 meters håll, i foten av en stor ek en märklig liten figur. Den var blickstilla och trekantig med två vita streck som bildade vinkel med svart emellan. Först förstod jag inte vad det var innan bilden klarnade. En grävling hade placerat sitt huvud mitt i ett hål under eken. Där fanns ett gryt. Grävlingen hade undrat vad det var för dofter och ljud som trängde in i hemmet och tittade nyfiket ut med huvet lite på sned. Det var rart att se och ett givet motiv, men när jag efter en minut utan rörelse började vrida kameran stack den in. Otur tänkte jag först, sedan blev jag upprymd. Vad betyder en missad bild, när man får en fin naturupplevelse. Ingenting. Det går alltid nya tåg.

Inne i lunden hittade jag sedan en ekstubbe med hål som jag fotograferade.

Canon TS 90, f 16, ¼ sek iso 400.

Jag hade också med mig min nya telekonverter TC 2X Mark III. Ville testa den ihop med objektivet TS 90. Tillsammans ger det 180 mm och möjlighet att luta skärpeplanet. Funkar detta, undrade jag och gjorde en bild av ett hasselsnår framför en stor björk ett par meter bort. Med denna optikkombination fick jag en uttalad teleeffekt som i bilden placerade björken närmare hasseln, Normalt ger en så pass lång brännvidd korta skärpedjup. Att blända ned räcker inte för få hela bilden skarp. Nu kunde jag luta skärpeplanet i TS-objektivet och få grundskärpan att sträcka sig från den närmaste hasselstammen till björken. Sedan bländade jag ned ordenligt för att förstärka helhetsskärpan. Jag exponerade och bilden såg lovande ut på displayen. När jag ikväll granskat den i datorn är jag överraskad över resultatet. Telekonverten gör visserligen at TS-objektivets primära skärpa blir något mindre distinkt än normalt, men kvalitetsförsämringen blev mycket mindre än jag befarade och har i praktiken väldigt liten betydelse. Detta var en glad överraskning. Efter detta test (jag gjorde flera bilder) har jag ytterligare en brännvidd som ger möjlighet till lutande skärpeplan att arbeta med.

TS 90 mm + TC2X, f 18, 3,2 sek, iso 200

Här är en detalj i 100%.

Vid lunchtid tog jag mig till Tullgarns slott. I viken låg tusenstals gäss och småkacklade, mest grågås, en del kanadagås och enstaka vitkindad gås. När jag stod och tittade på flocken dök en havsörn upp i skyn vilket satte fart på gässen som började lyfta från vattnet, först några i taget likt eskadrar av flygplan. Efter en halv minut flög alla i luften som en gräshoppssvärm och jag kunde fotografera det underbara spektaklet med mitt långa teleobjektiv som var monterat och skjutklart på stativet. Ingen missad bild nu. Som fotograf måste man ha en gnutta flax med jämna mellanrum.

500 mm, f  4,0, 1/1250 sek, iso 100.

Jag har lagt ihop två bilder av samma sångsvan. Resultatet blir en intressant komposition ­– men falsk verklighetsbeskrivning. Eftersom jag berättar öppet om detta är bilden oklanderlig. Dessutom är originalfilerna mina, det är jag som fotograferat två bilder av svanen och sedan lagt ihop dem i datorn. Jag har varken stulit andras motiv på nätet, eller velat ge sken av att slutprodukten är äkta. Det var det som Terje Hellesö gjorde med de bilder som för en månad sedan avslöjats vara falska. Hade han istället från början berättat hur det låg till, att han hade fejkat sin vision, kanske vi hade tyckt att det ändå kunde vara rätt intressant med lodjursbilder i en estetik som ingen tidigare sett, att det fanns ett konstnärligt uppsåt och värde. Det famösa övertrampet ligger i lögnen och bildstölden. Vad drev honom in i denna obarmhärtiga återvändsgränd? Här finns plats för allmänna reflektioner.

Man kan fundera på den större frågan om moral inom fotografin. Det finns andra aspekter än digital manipulation och bildstölder. Man kan exempelvis undra över moralen bakom vinnarbilden i årets World Press Photo. Den är ett hemskt porträtt av en ung afghansk kvinna med avskuren näsa och ett svart hål rakt in i ansiktet. Kvinnan är uppenbarligen placerad i en studio och porträttet är gjort efter konstens alla regler. Det är en fotografiskt välgjord bild av ett fruktansvärt motiv ur verkligheten. Man blir illa berörd, men över vad? Är det tanken på fotografen? Jag ser framför mig en rovgirig kamerajägare som funnit sitt offer som samvetslöst offras på berömmelsens altare. Att göra fotoestetik av en sargad människa är exempel på försåtlig fotografi. Man kan förstås påstå att bilden uppmärksammar ett illdåd, men den kan lika gärna vara gjord enkom för att fotografen vill vinna ära. Man vet inte vad som är huvudsak och bisak, och kan bara ha misstankar. Det kallar jag försåtlig fotografi. Var moralen finns vet bara fotografen.

Den berömda prisvinnarbilden av en skjuten flicka i Haiti efter jordbävningen hör också hit, men närmast till kategorin avslöjad försåtlig fotografi. I Fotografisk Tidskrift nr 2 i år publiceras en annan bild fotograferad vid samma tillfälle. Den visar en grupp fotografer som står samlade som hyenor framför den döda flickan och glupskt plåtar ungefär samma bild av liket. Varje bild som tas blir rimligen lika gripande när de publiceras i olika medier i olika länder. Bilderna är onekligen en stark journalistiskt vittnesbörd och fyller sin funktion, men att utnämna en av dem till årets bild i Sverige gör det hela förmätet och placerar bilden i den konstnärliga sfären. Fotografen hyllas, fast de andra fotograferna som var på plats troligen hade samma bild i sina kameror. Vems är originalet? Detta är ännu ett exempel på försåtlig fotografi. Känner man inte till omständigheterna kring hur bilden skapats, tror man att den är unik.

Kampen om uppmärksamhet inom fotografin är enorm. Ivern att få sina bilder sedda, vinna tävlingar och bli omskriven är en stark drivkraft som lätt leder till att man hymlar om sina metoder och moral, särskilt inom vissa bildgenrer. Här finns en glidande skala från vad som kan kännas acceptabelt till ett mycket omoraliskt beteende. Jag tror man ska betrakta Hellesös tilltag i det perspektivet. Han ville förstås skaffa sig stor uppmärksamhet med sagolika bilder på lodjur i den bildstil han lagt sig vinn om i andra motiv. Men sådana bilder snyter man inte ur näven, det är mycket osannolikt att man överhuvudtaget kan göra dem med vilda lodjur. Genom skicklig bildmanipulation kan de däremot skapas, och vips var det gjort.

Den utveckling vi kan se inom dokumentärfotografin, inte minst djurfotografin, är moraliskt oroväckande, och jag tror det finns en hel del syndare ute i buskarna. Konkurrensen har drivit fram en hysterisk jakt på dramatiska, ovanliga och extrema bilder, och detta i kombination med de digitala kamerornas möjligheter och datorernas manipulativa kraft kan få många att tappa omdömet. Man gör vad som helst för Bilden. Om alla ambitiösa naturfotografer vill skapa sig egna prisvinnarskott av störningskänsliga och hotade djur, uppstår ett naturvårdsproblem. Vilket allmänintresse har förresten nya bilder från naturen på redan hyfsat väldokumenterade djur? En annan fråga är om datormontage som visar skygga djur i sin rätta miljö har något värde alls, inom dokumentärfotografin knappast, inom konstfotografin kanske. Men ett montage är i alla fall moraliskt oantastligt, om man använder egna grundbilder och berättar om saken.

i brist på vedertagen beteckning. Bilderna beskriver detaljer i naturen som fångat min uppmärksamhet. Den här gjorde jag i morse i Tyresta nationalpark.

Jag brukar använda begreppen självklarhet och iakttagelse för att beskriva fotografin. De flesta naturbilder som allmänheten uppskattar är självklarheter, en färgstark solnedgång, en dramatisk bergsvy, en rovfågel som slår sitt byte, ett lejon som jagar på savannen, den ståtliga örten som blommar vackert etc. Det krävs sällan någon unik observationsförmåga för att se dessa motiv, att vara på rätt plats vid rätt tillfälle är receptet för framgång. Dock krävs förstås också att man är en duglig fotograf för att kunna skapa en bra bild.

Naturstilleben är något annat, de små landskapen i naturen, ”Intimate Landscapes” som naturfotografins kanske främsta pionjär Eliot Porter kallade dem. Dessa motiv är mycket personliga och fungerar därför som iakttagelser som kan berätta en annan historia än självklara motiv. Eller för att tala med Emile Zola: ”Ett konstnärligt arbete är en detalj i naturen sedd genom ett temperament”. Konstteoretikern Paul Klee menade att syftet med konsten är ”att göra det osynliga synligt”. Dessa naturstilleben är naturfotografins starkaste konstnärliga uttryck, som jag ser det. Konstnärlig fotografi är enligt Cassels fotografiska encyklopedi: ”en bild som syftar till att återge något mer än en realistisk avbildning av motivet, och som försöker återge ett personligt intryck”.

Möns klint, Danmark.

Jag tycker om att leta efter naturliga kompositioner som har en visuell laddning. Med kameran kan jag försöka skapa ordning i det kaos som naturens alla detaljer formar. Naturstilleben innehåller oftast orörliga motiv som ger mig tid att skapa bilden. I bästa fall kan de bli en spegelbild av mitt sätt att uppfatta naturen och känna för den. Att strosa runt med kameran och skärpa blicken för dessa motiv är bland det bästa jag vet. Och det allra trevligaste är att de finns överallt. Man behöver inte resa till exotiska länder för att skapa naturstilleben, men det är inspirerande att göra dem långt bort också…. Här är några andra exempel.

Vem är inte molntjusare? Himlens landskap är ett härligt bildmotiv. På min näthinna finns prins Eugens målning: Molnet. Stilbildande STF-fotografen CG Rosenberg var också ett föredöme. På hans tid uppstod begreppet ”Rosenbergare”, tekniskt briljanta landskapsbilder med mycket moln. Även Ansel Adams kontrastrika rödfilterbilder av mulliga cumulus i svartvitt, är förträfflig bildkonst.

Bekymret för fotografen är att vi inte kan arrangera molnen. Jo, man kan photoshoppa förstås, lägga in tussarna där det passar, men det är inte lika roligt, och dessutom bedrägligt om man inte berättar om saken. Nej, i naturen ska man gå, om man fina kort ska få. Rådet låter som en käck slogan, men udden är skarp. Som naturfotograf måste man vara ute mycket i terrängen, om det ska bli ett resultat värt att ta på allvar. Att följa väderprognoserna är bra för den som vill höja oddsen och få god utdelning på utflykterna. Man kan också titta på himlen och gissa själv. Ibland glider molnen in som en glad överraskning. Så blev det senaste helgen.

Vi var ute på paddling i Sörmland, ett gäng kompisar. Hade planerat i förväg och vädret fick bli vad det blev. Som på beställning invaderades himlen av toppiga cumulus som mulnade till åskmolnets dunkla dovhet. Jag älskar åskmoln. Kameran har lärt mig det. Kanske måste man vara fotograf för att uppskatta hotfulla situationer med denna mustiga färgskala? Åska är däremot inte lika roligt. Hursomhelst gjorde jag en bild i min smak. Och någon smäll blev det aldrig!

Canon EOS 5 45 mm TS. Iso 100. 1/160 och f 10.

Här är en bild till från sjön Likstammen. Canon EOS 5, 17mm TS.Iso 100. 1/200. F 11.

När molnen leker i skymningen blir resultatet lätt publikfriande. Bilden nedan är också från Sörmland, från skärgården nu i somras. På rätt plats med rätt utrustning, det är receptet. Tekniken betyder en del. Korta brännvidder är användbara för att täcka in himlen, men framförallt måste det till bildbehandling. Jag har jämnat ut konstrasterna i Photoshop. Genom det har både himmel och hällar fått en naturlig teckning. En annan sak: landskapsmotiv av det här slaget är plötsligt uppdykande motiv, som ett vilddjur på flykt. De rödblossande molnen varade bara någon minut innan de slocknade. Oftast gäller det att vara förutseende. Kompositionen måste man hitta innan situationen kulminerar, annars står man där som ett villrådigt får. I det här läget sprang jag från kajakerna till en plats som jag trodde var bra. Tidigare på kvällen hade jag varit helt inriktad på det blå medljuset. Abrupt började himlen brinna. Även inom landskapsfotografin är det en dygd att vara snabb.

Canon EOS 5, 17mm TS.Iso 200. 1/3. F 16.

Jag lägger mest fotografisk ambition på mina landskapsbilder, men viltfotografering är också ett motivområde som fascinerar mig mycket. Som jag är inne på i min blogg om dokumentärfotografins gränser, finns en del problematik kring autenciteten i dessa motiv. Bildmässigt bra fotografier av djur kräver både skicklighet och tur. Verksamheten har mycket gemensamt med jakt, men vad är acceptabla metoder för att få till bra viltbilder? Här är tre exempel på olika situationer som är intressanta att fundera kring.

1998, under ett besök i nationalparken Bandhavgar i Maydar Pradesh, Indien, ville jag fotografera tiger. En morgon åkte vi runt med jeep och spanade i terrängen. Bara några trampspår på marken hade visat sig när det kom ett meddelande via radiotelefonen om några tigrar som fanns på ett slaget byte i en annan del av området. Vi åkte dit och bytte jeepen mot elefanter. Några hundra meter från grusvägen, inne i ett tätt bambubuskage fanns en hona med två nästan fullvuxna ungar som under natten hade dödat en stor pytonorm, ett ovanligt byte för tiger. Framme vid djuren och den döda ormen blev min elefant påtagligt stressad men försökte inte fly. Tigrarna hade sprättat upp ormkroppen och plockat ut en muntjakhjort som ormen hade svalt. Den möra biffen hade tigrarna sedan ätit upp medan ormens kött lämnats orört – för att det smakade pyton kanske. Tack vare safariguidernas insats kunde jag nu fotografera unika bilder. Med teleobjektivet 300 mm tog jag detta porträtt från elefantens sittkorg. När den bilden är med i mina föreläsningar brukar jag fråga publiken om den är från en djurpark eller en naturlig miljö. Det är omöjligt att se. Meningarna är oftast delade.

Med ett vidvinkelobjektiv tog jag också bilden ovan på tigern bredvid den döda ormen. När den bilden visas direkt efter porträttet, blir jag trodd. Situationen var äkta, men samtidigt påverkade vi ofrånkomligen tigrarna genom vår närvaro. Det måste man acceptera vid safarifotografering. För mig var detta en av de starkaste viltupplevelser jag haft. Tigern är gudomligt vacker i sin naturliga miljö.

Bilden på björnarna är en situation som väcker en annan eftertanke. Den är fotograferad från ett av Lassi Rautianens gömslen i östra Finland, vid ryska gränsen 2008. Döda grisar låg utlagda en bit från gömslena och flera björnar och vargar och en järv kom fram i gryningen. Att få se dessa skygga djur i en tvättäkta nordisk miljö var storartat. Björnarna började gruffa och plötsligt uppstod ett rejält slagsmål. Skogen ekade av björnarnas vrål, det lät som jetflygplan. Allt var över på ett ögonblick, lite blodvite blev det och den svage till höger drog sig snabbt undan. Jag hade kameran beredd på ett stativ med objektivet 500 mm plus en teleförlängare 2X, dvs 1000 mm. I det svaga ljuset var det en svår sits att fotografera och bilden är inte hundraprocent skarp, men det kan man acceptera för en bild som denna. Ändå har jag mina dubier och har inte publicerat den förrän här i min blogg. Det man kan fråga sig är om situationer som denna förekommer naturligt, att björnar slåss om ett byte som någon av dem nedlagt. Kanske det, men det förutsätter förmodligen att det finns en stark björnpopulation på ett begränsat område så att djuren har en stor chans att stöta på varandra i skogen. Eller skapar åtlarna en stress för björnarna som är helt onaturlig?

Den tredje bilden ovan är en av mina bästa på älg. Den är fotograferad i augusti 2011, bara ett par hundra meter från huset jag bor i. Hade varit ute på kvällsvändan med hunden när älgen dök upp. Jag gick hem, hämtade kameran och återvände ensam i den fuktiga skymningen med dallrande dimbankar. Älgarna hemmavid är mycket oskygga och den här gick fram mot mig så pass beslutsamt att jag tvingades vifta med stativet för att hålla avståndet. Ingen sport kan man säga, om det nu är viktigt. Måste det vara svårt att komma åt djuren man fotograferar? Är denna bild äkta fast den är tagen bakom husknuten? Alltnog, objektivet 90 mm fångar en tjusig stämning med skogens kung som poserar perfekt i sin miljö. Jag uppskattar djurbilder med mycket naturkänsla. Skulle bara ha önskat att det var en riktig kung – en skoveltjur – som den fotograf jag är.

Beteckningen dokumentärfotografi har något stelt över sig, konstfotografi klingar mer spirituellt. I båda fallen finns ett utrymme för hyckleri. Med en god portion självförtroende och stor snackförmåga kommer man långt, men inte ända fram. Att lura betraktaren är ingen framgång. Fotografier talar sällan för sig själva. Som betraktare vill jag veta omständigheterna också. Detta är man bra på att dölja i många av dagens häftiga naturfilmer. Även inom stillbildsfotografin finns goda möjligheter att gömma sitt arbetssätt. Hur många arrangerade situationer som ska verka äkta har man inte sett i bilder? Det är inte lätt att veta. På den här punkten skiljer sig dokumentärfotografin från konstfotografin. Inom det dokumentära är kraven på motivets äkthet stora, inom det senare är det bara signaturen som behöver vara äkta. Konstfotografer kan arrangera och lattja lite som de vill, det är ju konst. På dokumentärfotografen ställs högre krav, åtminstone ur den synpunkten.

Man kan gömma sina syften också. Många konstfotografer är experter på att kamouflera sin förmåga att få nonsens att framstå som något djupsinnigt. En del dokumentärfotografer är specialister på att undanhålla sitt ego under täckmanteln att verken har stort samhällsintresse. Det kryllar av wannabees som vill skapa sig ett namn till varje pris.

Det förvånar mig att diskussionerna om äkthet inom dokumentärfotografin främst cirklar kring bildmanipulation, och väldigt lite kring annat som har med bildernas äkthet att göra. Jag har den franka uppfattningen att man visst kan tillåta sig en viss grad av bildmanipulation utan att nämnvärt förstöra äktheten. Inom makrofotografin är det beprövat att man plockar bort estetiskt störande bakgrunder, en kvist, ett löv eller vad det nu är. Om man gör det med sin hand före fotograferingen eller i datorn efteråt, är mer en praktisk fråga. En annan sak är det att avlägsna något väsentligt. Tänk på en redan tagen bild av en man som står framför ett bord. På bordet ligger en pistol som suddas bort med hjälp av Photoshop. Gör man det blir bildens innehåll och uttryck annorlunda, ett dokumentärt bedrägeri. Lägger man istället till ett inslag i motivet sin inte fanns från början är man också ute på hal is. Gränsen för vad som är acceptabel respektive oacceptabel bildmanipulation inom dokumentärfotografin är hårfin.

En annan mer subtil fråga om äkthet rör fotografens arbetsmetoder för att komma åt sina motiv. Inom djurfotografin förs en intensiv diskussion om bilder av skygga rovdjur som dras till en utlagd åtel, om dessa är äkta eller inte. Och djurparksbilder måste varudeklareras när de publiceras. Man kan också föra en snarlik diskussion inom mitt favoritområde - landskapsfotografi. När jag första gången såg Ansel Adams berömda och storartade bild ”Clearing Winter Storm, Yosemite”, fick jag känslan av en enorm vildmark. Väl på plats kunde jag konstatera att dalen är en urban miljö, visserligen var det långt efter Adams hade fotograferat, men även på hans tid fanns vägar och bebyggelse som han skickligt gömde med sin bildvinkel. Vid närmare betraktelse var Adams i mycket en ”roadside photographer” som fotograferade många av sina mest fantastiska bilder bredvid bilen. När jag för länge sedan började leverera bilder till en bildbyrå fick jag höra att kunderna inte bryr sig om du varit ute länge i vildmarken och slitit hårt för att få bilden. Bara den är bra, det räcker. Men si, det tycker jag inte längre. Har istället valt att ta fasta på Galens Rowells princip om ”participating photography”, dvs att man så långt möjligt ska vistas länge i och umgås fältmässigt med den natur man skildrar. Först då blir resultatet en alltigenom äkta framställning av de naturmotiv man fotograferar. Men på en kort genomresa eller med ett uppdrag i ryggen måste man tänka friare.

Bilden av Blå Jungfrun som ingår i min bok om Sveriges nationalparker, är nästan en roadside. Kvällen innan var jag i Store Mosse nationalpark och fotograferade när radiovädret kl 22 berättade att åskmoln skulle lägga sig över Ostkusten under morgontimmarna. Jag hade hoppats att för bokens räkning skapa en suggestiv bild av den sägenomspunna ön mitt i Kalmarsund och nu infann sig ett gyllene tillfälle. Genom natten körde jag till Oskarshamn och fick min bild vid en båtklubb. Man måste vara flexibel med sina principer.