Irlands högsta berg

För två veckor sedan besteg jag Irlands högsta berg. Här är historien och några bilder. Utsikt norrut från Beenkeragh.

 

I det globala perspektivet är 1040 meter över havet inte mycket att skryta med, men om berget finns på Irland, heter Carrauntoohil och ligger i landets sydvästra hörn inom distriktet Kerry, ja då är det ändå frågan om en imposant knalle. Inget Matterhorn direkt, och långt ifrån världsberömt, men för irländarna ett adelsmärke och en bestigning lockar tiotusentals varje år. Jag kommer dit utan uppskruvade förväntningar. Det är en bra början.

 

Är man både fotograf och bergsbestigare blir valet prekärt. Om vädret är bra vad ska man satsa på? Gå upp på högsta toppen och fotografera utsikten? Eller ta sig till en närliggande topp och fotografera mot den högsta? Om vädret är nådigt kanske man lyckas med båda sakerna.

 

Första dagen bjuder på bra sikt, en del moln, men kall temperatur och hård vind. Jag satsar på Beenkeragh, en granne som sägs ge bra vyer mot Carrauntoohil. Båda bergen ligger i ett bergsmassiv som heter Macgillycuddy´s Reeks, en dryga milen lång kedja av bastanta bergsryggar som är knubbiga som liggande tanter i en målning av Goya. Höjderna klättrar 900 meter över åkerlandskapet i norr, och de bjuder på en rejäl stigning men sluttningarna ser snälla ut – från utsidan. När man kommer i clinch dyker skarpa sidor upp i det inre. Den gamla sandstenen har bildat branta klippor med raviner och annat som ärrar ålderstigna berg. På krönet av Beenkeragh kan jag blicka ned i ett svindlande djup mot en liten sjö vid bergets fot. På andra sidan bråddjupet stoltserar Irlands tak. Det har hunnit bli eftermiddag och en hyfsad ljussättning för fotografin. Jag står där uppe ett par timmar och hoppas på ljusexplosioner, och några bloss flammar till innan jag vänder nedåt, kall av den ihärdiga vinden. Lägret ligger nedanför topparna i en gryta vid sjön Coomloughra Lough (namnen är lika svåra att uttala som en del märken av skotsk maltwhisky).

 

Efter en halvdan mellandag är det dags för nytt bestigarväder. Nu är Irlands höjdpunkt målet. Ett litet lämmeltåg har startat. När solen skiner över bergen verkar irländarna gå man ur huse för en bestigning. Enklaste vägen är lätt, men ansträngande, man ska ju masa sin lekamen 900 meter upp, och sedan ned igen. Ett brant parti kallas The Devils Ladder, ”djävulsstegen”, och där ligger mängder av lösa block som kan rasa ned om någon trampar snett. På ravinens krön växer slimmade gräsmattor. På håll ser bergen så pass gröna ut att även fåren ägnar sig åt bergsbestigning. De tar sig högt upp.

 

På Carrauntoohil är sikten fenomenal. Ödsliga berg åt ena hållet, uppodlade slättbygder åt andra, en klippig Atlantkust i väster, blåtonade åsar i öster. Ett stort järnkors är rest vid högsta punkten. Att Irland är katolskt behöver ingen tvivla på. I det vackra vädret kommer folk och går snabbt ned igen, vinden tar i och ingen blir långvarig här uppe. Mätta på intryck går de flesta samma väg tillbaka och sedan troligen till någon pub för att släcka törsten med en pint. Bergsbestigning på Irland kan vara nästan lika mycket en kultur- som naturupplevelse.

 

Bergsbestigning består av vandring när man går uppåt, ”scrambling” när man börjar använda händerna och klättring när man tar till repsäkring. Här exempel på scrambling på Beenkeragh.




Två toppar fotograferade mot varandra från respektive krön. Beenkeragh 1010 möh till vänster, och Carrauntoohil 1040 möh till höger. Det är samma sjö i båda bilderna som är tagna med två dagars mellanrum.




Här går leden till toppen av Carrauntoohil till vänster, till höger Beenkeragh.




Eftermiddagsljus över östra delarna av Macgillycuddy´s Reeks, från Beenkeragh.




Toppen Caher höjer sig 600 meter över Coomloughra Lough.




Ginsten blommar över allt på Irland under våren. Den sätter färg på hela landskapet, här med Carrauntoohil till vänster och Beenkeragh till höger.




Folk kommer och går på toppen av Carrauntoohil.




Den märkligaste bilden. Gravitation och tjäle föser blocken till stenströmmar nedför en sluttning, och dessa blir till naturens graffiti. Observera de två vita fåren i underkant.




I Kerry kan man titta på de märkliga klippöarna Skellig. Den stora till höger är utnämnd till världsarv för att de första iriska munkarna levde eremitliv där på 700-talet. Här fotograferar jag med brännvidden 420 mm från fastlandet.




Nationalparken Killarney ligger också i Kerry, en tilltalande blandning av sjöar, berg och täta skogar. Här växer extremt stora exemplar av ett träd (bilden) som också finns naturligt i Sverige. Gissa vilket?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0