I naturen är det kanske vanligaste svaret. Landskapet med alla växter, djur och landformer är en inspirationskälla för oräkneliga fotografer. Vad människor gör eller har åstadkommit inbjuder också till upplyftande fotografi. En del med kamera i handen tycker bäst om att skildra natur, andra samhället, inget konstigt i det.

Vad utmärker naturfotografisk inspiration? Häromdan tog jag fram Svante Lundgrens bok Björnöya från 1958. Redan på första sidan skriver han klokt: ”Ingenting ger så mycket som att bo i motivet. Ingenting så lite som att flacka omkring. Naturbilder tas inte med bröstgänges metoder som pinupbilder”. Det är en skojfrisk och visionär kommentar av en fotograf som kunde leverera stort efter sin tids mått.

Svante Lundgren beskrivning är närmast en programförklaring till inspirerande naturfotografi. Hans tankar överensstämmer med den moderna idén om participating photography ­– deltagande fotografi ­– som en annan mästare inom naturfotografin kallade filosofin. Jag tänker på amerikanen Galen Rowell. Han var tydlig med sin strategi; att vara lätt utrustad, ständigt på språng, och helst leva friluftsliv i den natur han fotograferade. Även om det finns nyansskillnader är Rowell och Lundgren samma andas barn.

Kan man se om naturbilder är fotograferade enligt denna filosofi? Både ja och nej. Inom landskapsfotografin är redan platsen för ett motiv betecknande. En bild som visar till exempel en utsikt i Sarek är framkommet under helt andra villkor än ett vyfotografi från Åreskutans topp.

Vi kan naturligtvis diskutera om detta har någon betydelse för bildens uttryck och estetiska kvalitet, om förhållandena där den gjordes är si eller så, om fotografen ägnade sig åt deltagande fotografi, eller inte. De flesta som ser på en bild reflekterar inte över saken. Man reagerar i förstone intuitivt på bildens innehåll och utstrålning, inte hur den kom till. Att denna attityd lätt blir aningslös bevisas av den senaste tidens ramaskri över manipulerade djurbilder. I vår tid krävs mer än någonsin, en kritisk hållning till fotografier.

En bakomliggande fråga är vad slags bildestetik vi uppskattar, vad som ska anses nydanade och vad som blir trendskapande. Estetik är dock en subjektiv och föränderlig lära, alltid intressant att diskutera eftersom var och en har sin egen utgångspunkt, men också alltid ifrågasatt när normer ska slås fast. Inom fotografin, och nu menar jag generellt, har en tongivande uppfattning baserats på vad Susan Sontag skrev i On photography: ” fotografiskt seende kommer främst till uttryck i bilder av vanliga och triviala objekt…. Eftersom vi är likgiltiga för dem (i verkliga livet, mitt tillägg), visar dessa motiv bättre än andra kamerans förmåga att se” (dvs fotografens, mitt tillägg). Med denna estetiska inställning blir fotografier av allehanda alldagliga prylar och vardagliga situationer i samhället, upphöjda till högre konst än bilder av motiv som är uppenbart vackra, till exempel i naturen.

Man skulle kunna anklaga denna inställning för kultureltism. Sannolikt har de flesta människor en estetik som vilar på annan grund. Eller som Rowell uttryckte saken i en kommentar till ovanstående citat av Sontag: ”Det krävs en stor målmedveten ansträgning om man ska tycka att tråkiga och banala motiv har en större känslomässig sprängkraft än ett vackert naturfoto”.

Även om jag i stort håller med Rowell är det lätt att se logiken i Sontags hållning. Utveckligen har lett till att många som funderar kring fotografin skaffat sig en paradoxal uppfattning – att det banala blivit vackert och det vackra banalt. Jag skulle tro att uppfattningen beror på att vi numera tvångsmatas med överdådiga fotografier, inte minst med naturmotiv. Men, och denna reservation är viktig, även om det med dagens kameror är till synes lätt att få till snygga kort i naturen och att dessa massproduceras, är det skillnad mellan naturfotografier med djup och de som bara är yta, men skillnaden är subtil och beror lika i hög grad på fotografens syften och arbetsmetoder, som bilden i sig. För att uppfatta dessa skillnader krävs kunskaper om naturfotografins förutsättningar, något som många saknar. Fast egentligen beror ens inställning till olika fotografiska genrer på det triviala faktum att man föredrar vad man är intresserad av. Somliga tycker mest om att se på bilder av samhällslivet, andra föredrar naturfotografier. Inget konstigt i det. Henry David Thoreau 1857: ”It has come to this – that the lover of art is one, and the lover of nature another, though true art is but the expression of our love of nature.”