Beteckningen dokumentärfotografi har något stelt över sig, konstfotografi klingar mer spirituellt. I båda fallen finns ett utrymme för hyckleri. Med en god portion självförtroende och stor snackförmåga kommer man långt, men inte ända fram. Att lura betraktaren är ingen framgång. Fotografier talar sällan för sig själva. Som betraktare vill jag veta omständigheterna också. Detta är man bra på att dölja i många av dagens häftiga naturfilmer. Även inom stillbildsfotografin finns goda möjligheter att gömma sitt arbetssätt. Hur många arrangerade situationer som ska verka äkta har man inte sett i bilder? Det är inte lätt att veta. På den här punkten skiljer sig dokumentärfotografin från konstfotografin. Inom det dokumentära är kraven på motivets äkthet stora, inom det senare är det bara signaturen som behöver vara äkta. Konstfotografer kan arrangera och lattja lite som de vill, det är ju konst. På dokumentärfotografen ställs högre krav, åtminstone ur den synpunkten.

Man kan gömma sina syften också. Många konstfotografer är experter på att kamouflera sin förmåga att få nonsens att framstå som något djupsinnigt. En del dokumentärfotografer är specialister på att undanhålla sitt ego under täckmanteln att verken har stort samhällsintresse. Det kryllar av wannabees som vill skapa sig ett namn till varje pris.

Det förvånar mig att diskussionerna om äkthet inom dokumentärfotografin främst cirklar kring bildmanipulation, och väldigt lite kring annat som har med bildernas äkthet att göra. Jag har den franka uppfattningen att man visst kan tillåta sig en viss grad av bildmanipulation utan att nämnvärt förstöra äktheten. Inom makrofotografin är det beprövat att man plockar bort estetiskt störande bakgrunder, en kvist, ett löv eller vad det nu är. Om man gör det med sin hand före fotograferingen eller i datorn efteråt, är mer en praktisk fråga. En annan sak är det att avlägsna något väsentligt. Tänk på en redan tagen bild av en man som står framför ett bord. På bordet ligger en pistol som suddas bort med hjälp av Photoshop. Gör man det blir bildens innehåll och uttryck annorlunda, ett dokumentärt bedrägeri. Lägger man istället till ett inslag i motivet sin inte fanns från början är man också ute på hal is. Gränsen för vad som är acceptabel respektive oacceptabel bildmanipulation inom dokumentärfotografin är hårfin.

En annan mer subtil fråga om äkthet rör fotografens arbetsmetoder för att komma åt sina motiv. Inom djurfotografin förs en intensiv diskussion om bilder av skygga rovdjur som dras till en utlagd åtel, om dessa är äkta eller inte. Och djurparksbilder måste varudeklareras när de publiceras. Man kan också föra en snarlik diskussion inom mitt favoritområde - landskapsfotografi. När jag första gången såg Ansel Adams berömda och storartade bild ”Clearing Winter Storm, Yosemite”, fick jag känslan av en enorm vildmark. Väl på plats kunde jag konstatera att dalen är en urban miljö, visserligen var det långt efter Adams hade fotograferat, men även på hans tid fanns vägar och bebyggelse som han skickligt gömde med sin bildvinkel. Vid närmare betraktelse var Adams i mycket en ”roadside photographer” som fotograferade många av sina mest fantastiska bilder bredvid bilen. När jag för länge sedan började leverera bilder till en bildbyrå fick jag höra att kunderna inte bryr sig om du varit ute länge i vildmarken och slitit hårt för att få bilden. Bara den är bra, det räcker. Men si, det tycker jag inte längre. Har istället valt att ta fasta på Galens Rowells princip om ”participating photography”, dvs att man så långt möjligt ska vistas länge i och umgås fältmässigt med den natur man skildrar. Först då blir resultatet en alltigenom äkta framställning av de naturmotiv man fotograferar. Men på en kort genomresa eller med ett uppdrag i ryggen måste man tänka friare.

Bilden av Blå Jungfrun som ingår i min bok om Sveriges nationalparker, är nästan en roadside. Kvällen innan var jag i Store Mosse nationalpark och fotograferade när radiovädret kl 22 berättade att åskmoln skulle lägga sig över Ostkusten under morgontimmarna. Jag hade hoppats att för bokens räkning skapa en suggestiv bild av den sägenomspunna ön mitt i Kalmarsund och nu infann sig ett gyllene tillfälle. Genom natten körde jag till Oskarshamn och fick min bild vid en båtklubb. Man måste vara flexibel med sina principer.