Vad gör fotografin med fotografer? Något händer i huvet när vi tar fram kameran. En annan sorts uppmärksamhet föds. Våra ögon blir fyrkantiga och verkligheten förvandlas till ett flöde av inramade kompositioner. Vi får ett nytt förhållande till vädret, åtminstone om man är landskapsfotograf. Kanske blir man en konstig typ i andras ögon.

Under en resa till Irland i förra veckan funderade jag över dessa saker. Jag var ute efter nya bilder till ett kommande projekt och valde hösten väl medveten om utsikterna. Som väntat bjöd den vackra ön på kymigt väder, regn och storm, och det var nästan precis vad jag önskade, men bara nästan.

Som fotograf har jag skaffat mig en egen definition på begreppet bra väderlek. Ihållande högtryck med slösande sol från klarblå himmel hör inte hit. Slikt förvandlar vyerna till stereotypa vykort, och bara en kort stund i gryningen och skymningen blir till intressanta möjligheter. Hellre vill jag ha mycket moln, med regn och sol om vartannat vilket gör landskapet mer levande och skapar spännande ljusflöden. Men molnen får gärna spricka upp till kvällen ibland. Hård blåst är effektfullt vid stränder där vågor slår in, men vinden gör fotograferandet svårt på grund av skakningarna. Långvarigt gråväder är inte heller optimalt, men är att föredra framför oavbrutet solsken. Mulen himmel framhäver landskapets färgmust, håller tillbaka hårda kontraster och ger ofta det bästa ljuset för att teckna ut bilder med mycket förgrund. Kort sagt, det råder nästan ett motsatsförhållande mellan estetisk landskapsfotografi och gosigt solsken.

Den här uppfattningen vinner knappast gehör hos den stora mängden solälskare (som nog tycker man är knäpp), men jag står för den. Vad som är intressant och som jag vill komma till, är att fotografin har fått mig att se på naturen med extra mottagliga sinnesceller vilket fördjupat min naturkänsla, ökat det dynamiska omfånget så att säga.

Men även om man är lyhörd för naturens skiftningar kan det bli för mycket av mulen himmel. En Atlantstorm drog fram över Connemara på västkusten dit jag först for. Min planerade vandring med tält fick ställas in. Det hade inte varit fel med en solig dag på Irland. Korta utflykter blev alternativet. Ändå är jag hyfsat nöjd med utdelningen. Grådasket var att föredra framför blå himmel, och de kortlivade solglimtarna gjorde sitt till. Dualismen mellan väder och fotografi besannades.