Polarull blommar i täta mattor nedanför en namnlös topp 1500 meter över ”blomsterdalen”.

 

 

Inlandsisen täcker 80 procent av Grönland. Ett område lika stort som Norge ligger isfritt. Barmarkerna består mest av tundra och branta fjäll. De isfria trakterna vi rör oss i ger ett kargt intryck, men i dalarna möter vi också en grönare sida av världens största ö.

 

Längst in i den smala fjorden Tasilaq lägger vi kajakerna ovanför strandlinjen dit inte tidvattnet når.  Under några dagar vandrar vi in i ”blomsterdalen”.  Mäktiga berg höjer sig 2000 meter över dalbotten – Trillingarna, Storebror och Pickelhuen – de bildar en mur längs randen av det bergiga Schweizerland. Trillingarna formar en triplett av toppar och är ett landmärke som syns vida omkring.

 

Trillingarna speglar sig i en liten damm i ”blomsterdalen”.

 

 

Trillingarna är dramatiska toppar som döptes och bestegs för första gången under den svensk-norska Grönlandsexpeditionen 1966.

 

En isbjörn har rört sig i trakten. Vi tar med bössan och sätter upp alarmstängsel runt tältet. Vegetationen är bitvis produktiv. Starkast intryck gör den bredbladiga mjölkörten, nationalblomman, på grönländska Niviarsiaq som betyder flicka. Ibland står den i mattor och ger malvafärgade fläckar på fjällheden. Nedanför Trillingarna passerar vi en ymnig äng med Niviarsiaq. Om vi istället blickar uppåt, höjer sig bergen lika tvärbrant som i Dolomiterna. Sprickiga glaciärtungor hänger ned från deras sidor. Dessa ismassor är förposter till det förgrenade nätet av glaciärarmar som längre inåt land övergår i inlandsisen.

 

 

 

Fjäll, is och blomsteräng med niviarsiaq. ”Blomsterdalen”.

 

 Undertecknad har fastnat med kameran bland mjölkörterna.

 

Här har jag krupit närmare nationalblomman med min Nikonkamera.

 

 

Vi gör en liten fjällvandring i ”blomsterdalen”. Äntligen mjuk vegetation att trampa på. Dalbottnen är smal och platt. Några glaciärbäckar måste vadas – utan besvär. På deras svämkäglor ligger stenfält, vandringen växlar karaktär. Knotten flockas på kvällen, dom är många! Det mesta känns hemtamt. Tältet vi tagit med är ett Hilleberg Kaitum 2 GT, och min kamerautrustning består av Canon EOS 5 Mark III med objektiven TS 45 mm/2,8 och zoom 70-200/2,8, samt Nikon AW 1. Stativet är ett Velbon.

 

Ryggsäcken har varit ett dilemma. Under paddlingen måste den stuvas i kajaken. Jag hittade ”Sea to Summit” som har en vattentät ryggpåse 65 liter utan ram. Den är försedd med ett avtagbart bärsystem och den kan rullas ihop men känns ändå förvånande bekväm på ryggen. Med allt som behövs för tre dagar i denna trakt blir det uppåt 20 kilo. Vi går in en kort bit i dalen, etablerar ett läger och gör en längre dagstur med lättare packning dagen därpå.

 

Lägret i ”blomsterdalen”.

 

I Kummiut och Kulusuk får vi se glimtar av dagens grönländska vardag. Byarna består av väderbitna trähus och tjälskjutna grusvägar, de är inga riktiga tätorter direkt. Rören ovanpå marken är uppseendeväckande och innehåller elektriska ledningar, stolpar är omöjliga i permafrostens land. Mycket skräp på marken är det i sanningens namn. Med världens mest glesbefolkade områden bakom husknuten tror man sig kanske inte ha behov av sopsortering. Eller är nedskräpningen ett resultat av kulturkrocken. Västvärldens etnografer har länge intresserat sig för inuiterna, studierna är många men eskimå är inget rumsrent ord längre. Grönland har varit dansk koloni under hundratals år, det är klart att det mesta har förändrats. 50 000 inuiter är idag en del av världssamfundet, ser på samma satellitkanaler som andra folk, men ute i byarna lever många traditioner kvar. Byarnas centralpunkt är butiken, där samlas de unga. Under en kort visit har man svårt att se vad som pågår under ytan.

 

 

Byn Kummiut vid Angmagssalikfjorden.

 

 

Far och son i Kummiut.

 

 

 

Hundmatning.

 

 

Valparna är trevligare än de vuxna grönlandshundarna.

 

 

Tjejer i Kulusuk.

 

Fångstmännens försörjning blir allt svårare, oljeutvinning och malmbrytning kanske etableras i framtiden. Prospekteringar pågår i dessa nejder. Omdaningarna trycker på. Ett stort hopp knyts till turismen. Dagbesökare kommer i mängd med flyg från Island till Kulusuk. Och vi ser en handfull andra kajakgäng under paddlingen. Mötena med byar och turister vänder intrycken upp och ned. När vi paddlar i ensamhet bland isbergen på fjordarna känns ödsligheten tung som ett rekviem. Man tänker att ett mer obebott land inte kan finnas på jorden, trots att det heter Kalaallit Nunaat på grönländska, vilket betyder motsatsen: ”människornas land”. Naturens puls dunkar bedövande och likgiltigt. Jag tittar på bergen och tänker att det är som att se rakt in i ett lejonöga. Inget röjs, men faran finns där som den alltid gör i pokeransikten. Dessa höga berg och iskalla fjordar bryr sig inte ett dugg om oss, men likt ett lejon kan de blixtsnabbt förvandlas från passivitet till dödsmaskiner. Min tankefigur blir till slut kosmisk (eller komisk) där jag sitter i kajaken och tycker mig känna landskapets vibrationer som ett rekviem över ”big bang”.  Så länge man inte ser några spår av människor pendlar vyerna underbart mellan kallsinne och skönhet. 

 

Om man i denna funderande sinnesstämning plötsligt upptäcker inuiter eller andra paddlare blir scenbytet lika bryskt som ett reklaminslag på TV. Hoppsan, vi är inte ensamma, här färdas både urinnevånare och turister som är som vi, konstaterar man. Civilisationen har trängt ut bland isbergen och därmed slocknar den djuptänkta drömmen som jag hade och landskapets stämning blir mer alldaglig, om än fortfarande enormt medryckande. Vi är inga pionjärer (förstås), det finns inga otrampade marker eller opaddlade vatten (längre). Det här är Kalaallit Nunaat, som alla andra områden på jorden.

  

Sista natten delade vi lägerplats med ett gäng från Schweiz vid den här kända stranden. En kompetent paddlare var ledare för dem och han drev ett eget reseföretag med inriktning på Grönlandsfärder.

 

 

 

Mellan fjorderna Torssukatak och Tuno finns en tidvattenfors som ändrar riktning fyra gånger per dygn. Vid ett tillfället rinner vattnet mot öster och vid ett annat mot väster. Vid en tidpunkt mitt emellan är det kav lugnt. Vi tältar bredvid denna sträcka när ett gäng norska paddlare dyker upp medan forsen är som hårdast.

 

 

Om man inte hittar en bäck kan man alltid få dricksvatten av smält is.

 

Den mest kompakta ödsligheten upplever vi under vandringarna längst in i fjorden Sermiligaq. Ett par nätter tältar vi vid Rodins Beach, ja Bengt har faktiskt fått en strandremsa uppkallad efter sig, inte officiellt men av en annan Grönlandexpert. Från havet stretar vi upp på en namnlös topp, 1000 meter i ett svep. Stupet ned mot Karale Gletcher är hissnande alpint, och det bergiga sceneriet i alla riktningar återför känslan av galaktisk tidlöshet. Ute på Knud Rasmussen Gletcher är vi närmare ett svart hål än någonsin. De ödsliga bergen utövar stark gravitation på hjärnan, tankarna svartnar. Det här är inget landskap för människor. Ändå är det med stor lust vi knallar över den frasande isen. Glaciären bildar en bred aveny, eller snarare en slätt, och i alla riktningar stoppas vidden av murar med taggiga berg. Vi sicksackar mellan sprickor och isbrunnar och tar oss djupare in i detta labyrintiska rike som hela tiden pockar på vår nyfikenhet.

 

 

Lägerplats ovanför Rodin Beach framför Karale Gletcher.

 

 

 Utsikten från den namnlösa toppen mot Karale Gletcher.

 

Att gå på isen när den är barsmält som här känns mycket kontrollerat, alla fällor är blottade, ingen lurig snö som täcker dem. Framförallt är det fantastiskt att spatsera lättsamt på isytan, ungefär som man flanerar på gatorna i en stor stad. På de släta ytorna kommer vi långt in i denna värld av ofruktbar men vansinnigt estiska natur. Många berg som attraherade den svensk-norska Grönlandsexpeditionen 1966 dyker upp, och jag undrar vad som hänt under dessa femtio år som gått. Glaciärerna har säkert smält en hel del, och ödemarken har naggats av allt fler äventyrare, men sett i det stora perspektivet är det mesta som förr.

 

 

Lägerplatsen vid barriären av Knud Rasmussen Gletcher. Knud Rasmussen är Danmarks mest kände Grönslandsutforskare.

 

 

 

Vi sicksackar mellan sprickorna.

 

 

Smältvattnet samlas i bäckar på glaciären.

 

 

 

Det finns inget ohyggligare än glaciärbrunnar som är smala lodräta schackt hundratals meter djupa. Som tur är ger isytan bra friktion.

 

 

Här har isen i Knud Rasmussen Gletcher underminerats och kollapsat.

 

 

Berget Tupilak är 2264 meter över havet och ett riktmärke ute på Kud Rasmussen Gletcher. Den toppiga glaciärytan beror på att isen främst smälter genom intensiv strålning.

 

 

Det är förvånansvärt lätt att tälta på isen. Våra tältpinnar av titan förankrar tältet bra, och med moderna luftmadrasser som isolerar (jag har en Exped) sover man skönt.

 

 

Den sista bloggen om Grönlandsfärden ska jag fokusera på isbergens och deras estetik.