Som naturfotograf inspireras man av växelverkan. Man vill följa årstidernas rytm, skifta perspektiv från översikt till detaljer, byta småskurna landskap mot storskaliga, göra utfärder nära och långt borta – göra tvära kast som inspirerar. För min del har denna vår fyllts av två minnesrika bergsturer som haft mycket olika karaktär, först Sarek och sedan Himalaya (se tidigare bloggar). Nu längtar jag starkt till hemmamarkerna.

 

Kanske kan vi enas om en allmängiltig definition av begreppet hemmamark, även om det nog blir allt svårare i en globaliserad värld. Många reser ju som skottspolingar numer, lever som moderna nomader över väldiga ytor. Var är man då hemma (den som är överallt är ingenstans, säger ett ordstäv).

 

Man kan fråga sig om hemmamark är det område man växt upp bredvid, eller bott länge i? Kan en hemmamark vara en plats långt ifrån där man föddes? Måste man vara präglad på naturtypen för att kunna kalla platsen hemmamark?

 

Kontinuitet är nog centralt i sammanhanget, det vill säga att man återvänder till en plats gång på gång och under en lång period. Kanske räcker detta. Jag vågar faktisk kalla Sarek för hemmamark tack vare mina oräkneliga färder i och livslånga relation med området (fast det ligger 120 mil bort), men Himalaya skulle jag aldrig beteckna så även om det har gått 40 år sedan min första resa. Åtta expeditionsliknande vandringar känns alldeles för lite.

 

Eller – ska man ta fasta på Ernest Hemingways bevingade ord om Afrika: ”Jag älskade det här landet och jag kände mig hemma här, och när man känner sig hemma på ett ställe där man inte är född har det varit meningen att man skulle dit.”

 

Alldeles oavsett – det som jag verkligen upplever som mina hemmamarker är skogarna på Södertörn och övärlden i Stockholms skärgård. Under hela livet har jag bott nära dessa naturmiljöar, och vistats i dessa områden under en sammanlagt omätbar tid.

 

10 maj i år tar jag min nättaste kamerautrustning (Fuji XT-1 plus Sony RX1) och tassar runt i favoriten nummer ett, Tyresta nationalpark. Som följeslagare har jag en ung och duktig amatörfotograf som kontaktat mig och vill följa med ut för att se hur jag upptäcker mina motiv.

 

Lagom tidigt på morgonen går vi till Årsjön. Eftersom det är gråmulet väder behöver vi inte vara uppe med tuppen. Hög luftfuktighet och tillfällig dimma, gör ljuset utmärkt för bilder av träd, även mitt på dagen. Vi går till några ställen som jag brukar återvända till. Även om dessa motiv fångats av min kamera om och om igen, roar det mig att oförtrutet repetera min avbildning när omständigheterna är bra, främst vädret och ljuset.

 

Åh, vad njutbart att åter gå i en svensk gammelskog, med sina grova furor och spretiga fällen, risiga granar och mossiga stenar, trolska sjöar och öppna myrmarker där blekt fjolårsgräs matchar martallarnas dämpade åretruntgrönska, en stämning av vild mark. Barrträdens skimmer suddar ut mina färska minnesbilder av berg och kall snö. Känner mig rotad i den här skogen.

 

 

 

Eftermiddag 15 maj. Jag far ensam med motorbåt till Kastön. På den ön har jag några beprövade lägerplatser. Det kymiga vädret ska lösas upp under natten, säger SMHI. Till nästa kväll kommer nästa oväder – maj har hittills varit ovanligt kall i år. I luckan vill jag passa på, måste andas havsluft och titta på skären, lyssna på fåglarnas kör innan föreställningen är över.

 

De flata hällarna sveper ut mot havet. Några klippiga skär duttar horisontlinjen på Östersjön, inåt land är det många mil av vattenvägar. Ostkustens skärgårdsnatur har ett lågmält scenario, är ett storslaget landskap på sitt alldeles egna sätt.

 

Nattemperaturen kryper ned till nollstrecket. Jag lämnar tältet fakirtidigt och strosar med stora kamerautstyret (Canon och tungt stativ) genom Kastöns skog. Fotograferar mastiga ensamstående furor och tallar med stammar som bildar bukett, men också grova granar och alkärr, allt som allt en kittlande natur att avbilda. Jag skulle tro att ön är unik, har hyllat den i tidigare bloggar. Lagom till lunch är jag åter hemma.

 

Kanske är det tiden som är hemmamarkernas särmärke. Man behöver inte vara ute på veckolånga expeditioner för att komma landskapet in på livet, för att få stora naturupplevelser.