Bungyjump är nog ingen fluga längre. På 1990-talet var det en trend som drog världen kring, en galen imitation av ett gammalt mandomsprov på ögruppen Vanuatu, där unga män förr kastade sig ned från höga bambutorn med lianer knutna runt ankeln. 1979 gjordes det första europeiska hoppet från en hög bro utanför Bristol, man använde en grov elastisk lina. Det var ett studentupptåg som säkert hade samma drivkraft som förebilden. Hopparen ville vara modig, bevisa sin förmåga till självövervinnelse eller var det självhävdelsen som drev på, kanske både ock?

Otroligt nog har även jag hoppat bungy, och det med en kamera i handen! Det var för femton år sedan och den dumheten är preskriberad nu. Nyligen såg jag bilderna och kom på att det ändå är en rätt kul historia för bloggen.

Året var 1999. Under en resa i Nya Zeeland passerade jag Queenstown – alls inte för att hoppa bungy. Jag var där för att samla material om den enastående naturen på Sydön. I Queenstown mötte jag en person som tyckte att vi borde ta en titt på the Pipeline, 102 meter fritt fall, världens då högsta bungyjump. Okej, varför inte, tänkte jag. Kan kanske bli intressanta bilder. Vi åkte dit i rasande fart med en ”jetboat” som sprutade sig uppför forsarna i en medelstor älv. Till slut hamnade vi under den bro som kallas the Pipeline, och tankesnurran startade när följeslagaren frågade – ska inte du också hoppa? Jag såg den ena personen efter den andra ta det dödsföraktande språnget. Det såg djärvt ut. Fallet var oförsonligt högt, men de som hängde i snodden verkade vara normalt funtade. Kan de kan jag, tanken högg tag i mig.

Sålunda bestämde jag hux flux för att låta mitt liv bero på en gummisnodd. I en utrangerad frisörstol på den synnerligen smala och luftiga bron fick jag sätta mig. Snodden bands om vristerna medan adrenalinet pumpade ut i blodet. Fick också hjälp att tejpa fast en av mina kameror runt ena handleden. Ville göra en selfie för eventuella reportage, nu när jag ändå tänkte hoppa. Sedan baxade jag mig ut på en pytteliten plattform över bråddjupet. Adrenalinet stack som nålar i fingrar och tår. Är jag nykter?  SVINDEL. Herregud vilken svindelkänsla. Nedräkningen började…three, two, one…OUT!

Jag kastar loss, jag faller, dyker, störtar, flyger, seglar, svävar. Jag är en fågel, jag gjorde det! Älven rusar mot ögonen, blodet fyller huvet. Vilken fart. Plötsligt kommer de sköna återstudsarna, det blir några stycken som snabbt klingar av. I en slak lina halas jag ned till den person vid älvens strand som hjälper till. Allt är över på någon minut.

Efterbörden är en såpa. Adrenalinet gör mig hög, som ett knark skulle jag tro. På kvällen, i en bar i Queenstown, tror jag mig vara kung, vill att alla ska veta. Se på denna hjälte, jag har hoppat Pipeline. Jag vill ropa högt om bedriften – men förstår ganska snabbt och slokörad att de flesta andra i baren har gjort samma sak, hoppat bungy. Kaxiga typer har inget där att hämta. Suck.

Skulle aldrig göra något liknande igen. Har aldrig haft någon dragning till extrema adrenalinkickar, även om det kan vara lärorikt att någon gång övervinna sig själv och dödsskräcken. Mitt minne av hormonbubblet som satt i blodet flera dagar efteråt är fortfarande starkt. Och några bilder blev det ju, som sagt.