Kom och se själv, säger guiden Phurba Grangden. Jag trixar förbi raden av bärare som balanserar på ett svindlande brant snöfält. Nedanför kämpar krokiga rhododendronträd mot tyngdlagen. Och långt nere i djupet, tusentals meter under fötterna, framträder glest befolkade dalar i Nepal. Blöta snöflingor yr i luften fast det är april, vädret känns lika ruggigt som en svensk novemberdag av sämsta sort. Den ruttna vintersnön ligger fortfarande kvar, och i detta väder ska vi korsa över en knivsmal bergsrygg cirka 4000 möh.

     

Bärarna vill inte gå vidare.  – To dangerous, säger de. Jag förstår dem, ingen vill ta onödiga risker och vi bestämmer samfällt att vända. Strax därpå kanar en person femton meter utför snöbranten med sitt jättelass och stannar mot ett träd. De andra bärarna skrattar, men vi som trekkar är bara sura, från fötterna till hypotalamus.

 

 Här vänder vi på Singalila Ridge. Inget lysande väder direkt.

 

Bärarnas lass är noga reglerat. 20 kg är normalvikten, men några tar dubbelt upp och får dubbelt betalt.

 

Vi vänder efter att ha hunnit halvvägs in på Singalila Trek, den mest eleganta vandringen i hela Himalaya, enligt Phurba. Stigen följer smala och slingrande bergsryggar längs gränsen mellan Nepal och Sikkim. Norrut har man de höga snöfjällen för ögonen. Inom synkretsen finns fem av världens fjorton berg över 8000 meter (Cho Oyo, Lhotse, Everest, Makalu och Kangchenjunga), förmodligen är Singalila Ridge enda platsen i världen med denna häpnadsväckande statistik. Panoramat rymmer 60 mil av Himalaya, från centrala Nepal och österut långt bortom Bhutan.

 

 Singalila Ridge i riktning söderut.

 

Perspektivet norrut ringar in mäktiga toppar, till vänster Jannu 7710 möh och till höger kulminerar bergskammarna med Kangchenjungas högsta topp 8586 möh, världens tredje högsta berg.

 

Jannu är världens 32:a högsta topp och en imponerande gestalt. Den ligger i Nepal. Jag har lyft fram berget med hjälp av teleobjektivet.

 

Vår plan är att genomföra en hästskovandring, följa Singalila Ridge till Dzongri och därifrån fortsätta på den mer frekventerade leden till Guecha La strax söder om Kangchenjunga. Vi startar i byn Utterey och ska sluta i Yuksam. Allt som allt blir detta en mycket krävande vandring med många mustsugande backar på hög höjd. Bergsryggarna är som kugghjul.

 

Singalila Ridge tar inte emot mer än 50 vandrare om året vilket låter spännande – men att gå där var inte alls vad vi tänkt oss från början. Som färdledare skulle jag lotsa Utemagasinets läsarresa till den norra sidan av Kangchenjunga. Vi skulle gå den mytomspunna vandringen till Green Lake, i ett område som kräver ett särskilt tillstånd av det indiska försvarsdepartementet. Vi hade utlovats denna möjlighet av vår guide Phurba och deltagarna hade satsat på resan av det skälet.

 

Men så fort vi anländer till Sikkim och träffar Phurba visar han ett purfärskt brev från nämnda försvarsdepartement. Myndigheterna förbjuder oss att gå till Green Lake. Stor chock! Vad ska vi nu göra av två veckor i Himalaya? Hur tar jag mitt ansvar? Phurba föreslår att vi istället prövar turen över Singalila Ridge till Guecha La. Hans många kontakter och flexibla personlighet hjälper oss i det uppkomna läget. Alla är med på noterna för vi har inget val.

 

Förbudet att gå till Green Lake beror på ökade diplomatiska spänningar mellan Indien och Kina. Sikkim vill i dagarna öppna den existerande vägen till Tibet, och låta sina pilgrimer fara till heliga platser i Tibet, men man vill inte ha en trafik i motsatt färdriktning. Norra delarna av Sikkim anses miltitärstrategiskt känsliga. Asiens geopolitik har sin egen logik, och vi tvingas förhålla oss till situationen på indiskt vis: det som är, det är, och vi får vara glada över att vara här. Resans dramatik eskalerar ytterligare när den kraftigaste jordbävningen på årtionden drabbar Himalaya.

 

Phurba och Pasang är våra två lokala guider. Phurba har organiserat våra vandringar.

 

Här är hela gänget samlat inför turen på Singalila Ridge. Vi har så många som 27 bärare eftersom lastdjur inte kan gå på denna stig.

 

Efter vändningen på Singalila Ridge öppnar sig himmelriket. I strålande solsken strövar vi tillbaka på bergsryggarna, upp och ned och med oavbrutet djupa dalar till höger och vänster. Vi går som på en hög bro, och bakom ryggen syns Himalayas snöfjäll som ett briljerande diadem norrut, varenda topp är en diamant men vi hittar inte kungakronan; Makalu skymmer Everest längs denna sträcka av Singalila.

 

Makalu 8463 möh, glöder i gryningen. Toppen är världens femte högsta. Strax till vänster syns Lhotse 8516 möh, världens fjärde högsta och till höger Chomo Lonzo 7818 möh,

 

Jag får lust att hålla med Phurba. Sällan har jag vandrat på en tjusigare stig än Singalila. Och som grädde på moset är vi här i rhododendrons tid. På höjder mellan tre och fyra tusen meter över havet kilar stigen fram i skogar med blommande rhododendron. Branternas trädkronor väver en orientalisk gobeläng. Och eftersom vi är ute på en fotoresa, går slutaren varm. Man blir aldrig mätt på färgprakten. Barsey Rhododendron Sanctuary skyddar en del av den mark vi beträder. Nationalparken Kangchenjunga räddar en ännu större areal längre norrut.

 

Rhododendron är karaktärsväxter i Himalayas bergsskogar. De flesta arter blommar mellan mars och maj. Att examinera dem kräver både tid och bestämningslitteratur. Många av våra trädgårdsvarianter har sitt ursprung i dessa trakter. För vår del är dessa träd och buskar ett outslitligt fotomotiv och en anledning till att vi valde att vandra under denna årstid. Här följer en bildsvit.

 

 

Floran i Sikkim har gjort landet till ett paradis för botaniker.

Här är en kobralilja, namnet kommer sig av utseendet förstås.

 

Sikkimviva är vanlig på fjällhedarna.

 

Även fallna rhododendronkalkar är ett vackert bildmotiv.

 

Och varför inte fotografera ett stycke av skogens förna.

 

Efter sex dagar på Singalila Ridge är vi tillbaka vid startpunkten och får en biltransport till den tänkta hästskoturens slutpunkt, Yuksam. En ny trek tar sin början, nu längs den beprövade leden mot Gueche La. Stigen ska föra oss till det innersta bergarummet på Kangechenjungas sydsida. Jag vandrade i dessa faggor för ett par år sedan och vet vad som väntar, jungfruliga skogar och svettiga stigningar, men också enastående scenerier som ger en ovanlig intimitet med fjälljättarna.

 

Sikkim har flera fördelar som trekkingland i Himalaya. Turismen har fortfarande ganska liten omfattning och miljöerna är mindre affekterade tack vare det. Till Guecha La vandrar cirka 2000 personer om året, till Mount Everest cirka 30000. Omfattningen gör såklart skillnad. Vandringsturerna i Sikkim är expeditionsliknande eftersom man mest rör sig i obefolkat land och bor i tält. Myndigheterna kräver att man går med lokal guide. Inte minst skogarna är underbara i Sikkim. Landet har betydligt mer kvar av sin primära skog än exempelvis Nepal. Stigen vi följer penetrerar en frodig djungel som domineras av olika arter av ek, med inslag av till exempel lönnar och magnolia, högre upp tillkommer grova granar av släktet Abies. Cirka 40 arter av rhododendron växer i bergsskogarna. Engelske botanisten JD Hooker bidrog till de europeiska trädgårdarnas växande aptit på dessa charmerande buskar och träd. I mitten av 1800-talet genomsökte han Sikkim och satte fokus på växter av släktet Rhododendron.

 

Flertalet innevånare i Sikkim är etniska nepaleser. I landet lever också minoritetsfolket lepcha, buddismen är dominerande reliigion, men många är hinduer och kristna.

 

 

En djurskötare med sin dzo, en steril korsning mellan yak och tamboskap. Dessa används som lastdjur. Hondjuret kallas dzomo och kan få kalvar. Observera de gyllene stövlarna, som de flesta lokala bärare och vandrare har på fötterna.

 

Utfodring av hybriddjuren.

 

Yaken betar på ängar över 4000 möh.

 

Obruten primärskog i dalgången Ratong Chu, i nationalparken Kangchenjunga som omfattar 25 procent av Sikkims landyta.

 

Ratong Chu.

 

Resliga träd kring 2500 möh.

 

Mellan 3000 och 4000 möh förekommer mixade skogar med rhododendron och ädelgranar av arten Abies densa.

 

Rast i den mixade regnskogen.

 

Tung blötsnö faller över vår lägerplats vid Dzongri.

 

I mörkret före gryningen dag tre, går vi upp på utsiktstoppen Dzongri Peak, drygt 4000 möh. Nattens tunga snöfall har upphört och ett gnistrande julkort målas upp när ljuset träder fram. Luften är inte lika krispig som förra gången jag var här, men Kangchenjunga visar ändå oförblommerat sin väldiga sydsida. Hon är verkligen Himalayas drottning. Everest må vara kungen, K2 kanske kejsaren men Kangchenjunga vilar på sin schäslong som en rultig regent omvirad i sin stora mantel av vit snö. Hon är flirtigare än de andra i hovet, men gäckar sina beundrare. Bara hundra dagar om året visar hon upp sig.

 

 

 

Tillbaka i lägret serveras vi te.

 

Molnen rasar över Kangchenjunga. Vattenångan och ljuset regisserar bergslandskapets drama. Här följer några bilder på det temat.

 

 

Dimman återvänder och frågan är om vi ska kunna ta oss till Guecha La. Nästa gryning och en och en halv mil närmare drottningen, lämnar vi tältet i klart nattväder och stretar inåt och uppåt till det heligaste rummet i dalen. Kransen av enorma bergväggar omsluter oss, luften är tunn. Mjölksyra-attackerna går som i vågor genom benen. Man får tänka på vad Rasmus-Nalle sa på sin bergsbestigning – ju mer man går ju högre man når. Efter några timmar står vi på First Viewpoint 4600 möh, de flesta i vår grupp.

 

Fyra tusen meter högre upp i skyn ståtar Kangchenjunga, hon är nära nu. Vi tycker oss kunna ta på henne. Ändå är det drygt en mil till hjässan. Kabur, Pandim och Forked Peak är vasallerna som tyglar oss. Ursäkta mig, men vokabulären måste bli majestätisk när man beskriver denna natur.

 

 Kangchenjunga från First Viewpoint. Den fruktade toppen känns mycket nära.

 

Vi tittar och tittar, fotar och fotar och tänker: underbart är kort. Snart vänder vi om nedåt. Att fortsätta vidare uppåt till Second och Third Viewpoint ter sig allt mer som ett meningslöst företag. Molnen tjocknar, och vips har drottningen gömt sig.

 

Den helig toppen Pandim 6691 möh är en vakpost i dalen där älven Prek Chu har sina källor.

 

Nästa dag klockan tolv. Vi går i en vackert blommande rhododendron-skog. Några i gruppen står still och inväntar oss andra. När vi samlas säger en att marken nyss gungade. Är det jordbävning, frågar han vilket skämtas bort, men Phurbas assisterande guide, den vänlige Pasang nickar instämmande. Vi som kommit vandrade har inte känt någonting. En dryg timme senare når vi lägerplatsen Phedang som täcks av mobilnätet. Där får Pasang ett samtal från släktingar i Kathmandu, som ligger 30 mil längre västerut. En fruktansvärd jordbävning har drabbat staden.

 

Regnvåt vandring minuterna före det kraftiga skalvet i Nepal.

 

– Katmandhu har raserats, säger Pasang, min svärmors hus är grus. I en handvändning förändras vår stämning. På en minut raseras vad människor byggt upp under århundraden. Naturkrafterna är obevekliga. Vad vet man hemma i Sverige? Jordbävningar är speciella katastrofer. Går man ute i det fria, lång från hus och skredkänsliga sluttningar, är skalven inget hot mot liv och lem, inte ens nära epicentrum. Men i städer och byar skördar jordskalven sina offer skoningslöst. Vulkanutbrott, översvämningar, tyfoner och liknande olyckor drabbar på ett annat sätt. Även i det fria kan man dö av dem.

 

Vi har som sagt inte märkt mycket, men om epicentrum legat vid First Viewpoint och stöten kommit när vi var där, vad hade då hänt? Tanken dyker upp medan vi obehindrat knallar på och undrar vad som sker i Nepal. Pasang uppdaterar oss med löpande telefoninformation. Under den följande natten vaknar jag av ett efterskalv. Vi ligger för första och enda gången i en hydda vid bosättningen Tshoka. Golvet gungar sakta, som en båt vid en brygga, 15 sekunder kanske. Och nästa dag passerar vi en plats där stigen korsar ett brant skredområde. Vi får höra att ett stort block högre upp skakades loss av den stora stöten. Blocket rutschade ned och träffat en lastad yak som föll handlöst utför stupet och tvärdog. Precis när vi passerar samma område inträffar ett nytt efterskalv, säger några bofasta när vi kommit ned till det intilliggande samhället Yuksam, där vandringen avslutas. På hotellets tv visar man chockerande bilder från Katmandhu.

 

Dramatiken fortsätter fast på annat sätt, och jag kan inte låta bli att berätta. Klockan fyra nästa morgon ska vi lämna Yuksam i två jeepar. Cirka sju timmars bilåka väntar, 25 mil söderut till flygplatsen i staden Bagdogra, nedför slingrande bergsvägar som ibland liknar traktorspår. Sikkim är ett av världens bergigaste och mest kuperade länder; att köra fort är omöjligt, medelfarten stannar vid 30 km/tim. Vi packar fordonen, men ett av dem vill inte starta. Under en halvtimme ligger chauffören under sin Tata och mekar med en oljeslang, och medan han svartnar av ilska och olja blir vi andra allt mer upphetsade. Tiden rinner iväg. Phurba ringer en kompis och lyckas osannolikt nog få fram en ny jeep med förare mitt i vargtimmen. Snabbt in med prylarna och iväg, en timme försenade. Fem timmar senare nere på västbengaliska slätten, tjocknar trafiken. Vägen går genom en ändlös tätort med ändlösa bilköer, ett ettrigt folkliv och kor mitt i vägen. Vi möter den indiska vardagen men tiden fortsätter att krympa. Vid flygplatsen är det fem minuter innan check-in stänger för vår flight, och byggnaden är igenkorkad av köande passagerare. Till all lycka upptäcks vi av en flygvärdinna. Ska ni till Delhi, frågar hon och navigerar oss sedan genom systemet i rasande fart. Jag är siste man som embarkerar kärran. Flygplansdörren smäller igen samtidigt som planet börjar rulla. Är jag Indiana Jones som just undkommit bovarna?

 

Så många intryck att smälta, så mycket glädje och sorg, dramatik, jordbävning och dagar med urtaskigt väder och ibland perfekta förhållanden på rätt ställe, gränslöst vackra scenerier, 20 mils vandring upp och ned i Himalaya på tolv dagar. Och bilder, massor av bilder av världens mäktigaste natur. Jag hoppas trots allt att alla är nöjda, fast det inte blev som vi hade tänkt oss. Indien levde helt enkelt upp till sin slogan: Incredible India.

 

Stjärnorna blinkar över Pandim och vi får en himmelsk påminnelse om den gränslösa naturen och vad den betyder för oss människor.