Starpunkten vid Djupvik låg långt inne i Kolmårdens skogar. Etapperna vi tänkte gå hade numren 30 och 31 i den långa ledens indelning. Vid startplatsen fanns ett ålderstiget litet odlingslandskap. Blicken fastnade på ett böljande fält där några kossor betade. En grupp faluröda hus låg samlade på en kulle med liten skyddande dunge, och ridån av storskog syntes längre bort. Idyllen var som en bild av Gammelsverige, lika rotfast i tiden, som i bygden. Den utstrålade ett långsamt tempo, oändligt avlägsen dagens stress.

 

 

 

Vi gick in skogen utan vare sig pulsmätare eller gps. Ingen trailrunning var tänkt. Naturen kändes saktfärdig, det vackra vädret uppmanade till saktfärdighet och vi hade verkligen ingen brådska. Sträckan till vindskyddet som skulle bli nattens inkvartering, var inte lång. Vi strosade genom skogen befriade från civilisationens bördor och mådde oförskämt bra. Riktigt förträffligt faktiskt.

 

Den smala stigen ålade trevligt genom skogen, var kantad av kantareller som vittnade om den låga frekvensen med vandrare på just denna sträcka. Bitvis gick vi upp och ned, någon enstaka gång över ett litet hygge men mestadels genom högrest, ganska mogen storskog som av oförklarliga skäl inte kalhuggits. Kolmården visade sig bestå av en enormt stor barrträdsmatta med oväntat få ingrepp, det blev vi ännu mer medvetna uppe på Sörmlands högsta berg, men först nästa dag. Innan dess hade vi kommit fram till nattens härbärge, vindskyddet vid den mystiska Vikitteln, en nästan rektangulär liten skogssjö som utstrålade vildmark. Den var trolsk upptäckte jag med kamerans hjälp. Drickbart vatten från ett källflöde gjorde väl sitt till.

 

När man vandrar på en välkänd och välvårdad stig som Sörmlandsleden, inte långt från befolkade trakter, är ensamhet ingen garanterad kvalitet. Snart dök ett par barnfamiljer upp. De ville steka pannkakor vid vindskyddet. Under ett par timmar punkterades stämningen av en del stoj och stim, sen försvann våra tillfälliga grannar. Naturligtvis hade de samma rätt att vara där som vi, och på ett allmänt plan var det utmärkt att andra värdesätter den vilda naturen. Det kunde vi tycka, men nog vill man helst vara för sig själv när man letar efter vildmark, eller rättare sagt vill uppleva illusionen av vildmark. Nästa gång på tur längs denna led kommer tältet med…

 

De fyras gäng samlade i vindskyddet.

 

 

Nästa dag inleddes med en guldglimmande septembergryning som ekade av tranrop. På vattnet dansade älvorna. Nu väntade en längre etapp, från Vikitteln till Stavsjö. Kort efter vindskyddet låg en ganska djupt nedskuren bergsfåra som var nedfrätt i urkalksten. De som sköter leden har kallat den minikanjon. Vi tyckte åsynen var en uppiggande sevärdhet och gick vidare på hällmarkerna till Skogsbyås,123 möh, landskapets högsta punkt. Däruppe väntade ett resligt utsiktstorn på en bestigning. Vyerna tog oss alla med överraskning. Bara obruten barrskog så långt ögat nådde. Vi kunde betrakta en storskog utan storskogsbrukets signatur. Inte ett hygge kunde ses i den del av Kolmården som vi överblickade. Inför sådana sällsynta scenerier börjar man undra över synskärpan, men alla såg samma sak, och utbrast gemensamt i halleluja.

 

 

Etappen hör till mest krävande på Sörmlansleden, kunde vi läsa på en skylt. Så sant, mycket upp och ned i sprickdalslandskapet. Vackra skogspartier med hällmarkstallar avlöstes av tätare granbestånd i dälderna, men kantarellerna hade börjat sina ut. Att markerna varit viltrika berättade ortsnamnen. Vi passerade Uvberget och kom ned till Björnsjön, som glittrade i skarp höstsol. Sedan återstod flera kilometer att gå genom sluten skog där ljudkulissen från E4 växte i styrka. Vid Stavsjö var det hela över. En tvättäkta hajk med matlagning över öppen eld var till ända.

 

Björkliden ligger perfekt för en workshop i fjällfotografering. Inom nära räckhåll finns några av fjällens mest fotogeniska platser.

Förra veckan i Björkliden blev en intensiv workshop på temat ”fjällfotografi”. ZOOMFOTORESOR stod som arrangör och jag var ledare. Tur är det minsta man kan säga att vi hade, och tur kan vara naturfotografins moder. Årets workshop gynnades av extremt bra väderlek, men mysväder är inte samma sak som bra fotoväder. Eller? Flertalet naturfotografer vill ha omväxling; lite regn, lite solsken, färgstarka gryningar och skymningar, dramatiska ljusdagrar. När vädret varierar på det sättet är det upplagt för bilder som ger många likes på nätet. Klarblå himmel mitt på dagen är en annan sak och en större estetisk utmaning för fotografen. Kanske har det blivit en osund dragning till extremljuset bland oss som fotograferar natur. Många talar om vykortsväder med förakt. Men solsken och blå himmel är en del av verkligheten, varför ska vi se ned på det. Naturligtvis kan man göra personligt färgade bilder även i starkt solljus.

 

 

Ibland får man lust att punktera skönheten. Linbanor, kraftledningar, vindmöllor och annan infrastruktur är  smolk i bägaren för oss naturfotografer.

 

Vi var en grupp på åtta personer, lagom stor för att det ska bli en givande workshop. Man lär känna deltagarna och vi är inte så många att vi går i vägen för varandra. Första dagen strövade vi längs kanjonen ned till Torneträsk och tillbaka upp längs andra sidan. Alla letade efter sina egna motiv. Små detaljer och intima landskap längs älven och bland klipporna blev föremål för studier i personlig iakttagelseförmåga. Allas våra resultat liknade varandra, men trots att vi var i samma område och samtidigt, blev det individuella variationer. Det personliga valet av motiv och komposition är fotografins väsen. Fortfarande, trots digitalfotografins förenklingar, är det ett hantverk att få till bilder som blir som man vill. Vid bildvisningen på kvällen diskuterade vi möjligheterna att med datorprogrammens hjälp skapa de bilder vi eftersträvar. Möjligheterna är gränslösa, men också krävande att lära sig.

 

På kvällen hände det. NORRSKEN. Vi fick en enorm bonus när de dök upp. Och inte vilka försynta ljusdraperier som helst, utan de mest färgsprakande man kan tänka sig. Redan kvällen innan hade vi sett en del försiktiga utbrott, men de gick inte att jämföra med de som väntade denna kväll. På hemsidan http://www.auroraforecast.com kunde vi följa solstormarnas attacker mot jorden. Sannolikheten för norrsken steg till 7 på en tiogradig skala. Vi ställde oss på ”Björkliden View Point” i skymningen vid niosnåret. Många andra stod redan där och det talades tyska och engelska i mörkret som föll. Plötsligt, som om någon vred på en strömbrytare, började himlen lysa upp.
– Vilken inställning ska man ha, hördes någon ropa. Testa svarade jag. Ställ in manuellt. Iso på 1600, bländare 4 och exponering 10 sekunder. Det ger ett bra resultat. Kameran på stativ och ett vidvinkligt objektiv krävs. Vid 15 sekunders exponering börjar stjärnorna bli till ljusa streck, och vid ännu längre exponeringstid börjar norrsken framträda som en målad onaturlig yta och draperierna försvinner. Man får chansa, rikta kamera och hoppas att norrskenet infaller precis på den del av himlen man valt ut.

 

Det är en uppskakande magi att skåda starka norrsken. Herrejösses, vad tänkte stenåldersmänniskor när de såg dessa järtecken. Man blir själv böjd att tro på signaler från en högre makt ute i det svarta universum. Solstormen var så massiv att en del röda färgstrålar glimtade till, vilket tydde på att solpartiklarna kommit långt ned i atmosfären och krockat med syremolekyler. Grönt norrsken är ett resultat av kollisionen med de dominerande kvävemolekylerna högre upp.

 

Med tur kan det bli som man drömmer om – norrsken över Torneträsk.

Plötsligt dog allt ut och folk lämnade skådeplatsen. Några av oss kom på efterkälken och tur var det. När vi närmade oss hotellet fullkomligen exploderade himlen i ett nytt grönt fyrverkeri. Eldfåglarna dansade åter på den mörka scenen, det blev en ljusshow som kunde göra diskoteken gröna av avund. Och sen dog det igen. Oberäkneligt är en bra sammanfattning av norrskensupplevelser.

Dagen som följde hade kunnat vara tillräcklig belöning. Temperaturen blev ännu varmare, luften ännu klarare och på programmet stod en vandring i Kärkevagge. Vi gick upp i denna storslagna dalgång, och rörde oss under Lapplands mest lättåtkomliga bergsstup av imponerande dimension. Det är sex kilometer att gå mellan Europaväg 10 och Trollsjön längst in i dalen. Efter ett par kilometer kommer man ut på nästan pastorala ängar som gör en stark kontrast mot de imponerande stupen och de väldiga blocken i dalens centrala parti. Trollsjön är målet, denna ljuvliga pärla med Europas klaraste vatten. Vi såg folk doppa sig, och oväntat gled en kajakpaddlare fram på den djupblåa vattenytan. Till kvällen blev det en ny genom gång av dagens bilder, men på norrskensfronten var det mörkt.

 

 

 

Resultatet var ingen dålig utdelning under fyra dagar i fjällen. Nästa år gör vi dacapo, men jag vågar inte garantera några norrsken. Följ hemsidan för ZOOMFOTORESOR (http://www.zoomfotoresor.se), om du är intresserad.

 

 

 

 

 

 

Hört talas om Sachsiska Schweiz? Inte. Jag tänkte väl det. Området är knappast välkänt, vare sig under detta namn eller Elbsandsteingebirge, som är den geologiska beteckningen. Böhmiska Schweiz kallas fortsättningen på tjeckiska sidan. Om detta kuperade landskap vill jag berätta. Det ligger mitt i Centraleuropa, några mil söder om Dresden, är genomskuret av floden Elbe. Av oförklarliga skäl har området hamnat bortom allfarvägarna för oss skandinaver.

 

 

Jag har haft dålig koll, måste erkännas. Minns bilder jag sett av tornliknande klippor. Och någon gång har jag läst om märkliga sandstensberg i skogarna ned mot Tjeckien. Men det var allt som plingade i min skalle då jag fann Sachsiska Schweiz Nationalpark på vägkartan över Europa. Orden stod ut med eldskrift, dit måste vi åka.

Vi hade några oplanerade dagar efter sommarens vandring i Dolomiterna. Vi hade vår bil och vi hade tid. Kartan vecklades ut och av en slump dök Sachsiska Schweiz upp. Sjuttio mil från norra Italien. Genast drog vi iväg.

 

Först en parentes. Att resa som luffare är underbart. Utan förutbestämda mål låter man instinkterna ta kommando. En sådan tripp blir något annat än modern sightseeing. Vi är så jädrans förberedda nuförtiden. Vi ger oss iväg på resor som planeras in i minsta detalj. Och vi raggar information som utplånar varenda överraskning. Information, information, information. All denna information står en till slut upp i halsen. Varför ge sig ut på resor när man kan sitta framför skärmen och glutta på Google Earth och googla allt som är värt att veta? Vi gjorde inte det. Vi tog inte reda på något alls om Sachsiska Schweiz. Priset på roaming när man använder sin smartphone fick oss att avstå. Tack Telia.

Brist på information är sonika en tillgång om man vill bli överraskad. Våra förväntningar var nästan lika med noll när vi svängde av från Autobahn och rullade ned mot floden Elbe. Solen stekte i dalen där täta lövskogar växlade med öppna fält, samtidigt som vi sögs ned i en vacker floddal med dramatiska klippor som krönte höjderna. Topografin stegrades ovanför den stillsamma floden. I gamla kurorten Bad Schandau kunde vi orientera oss. Nationalparkshuset där vi stannade, hade nyttiga uppgifter om campingplatser, vandringsleder, naturförhållanden och kulturhistoria. Med andra ord, vi var tillbaka i informationsflödet. Men det fanns praktiska skäl nu. Ett par nätter skulle vi stanna, det gällde att ta vara på tiden.

 

Vackra strukturer.

Bad Schandau är ett tyskt hälsocentrum sen början av 1800-talet, en liten ort som ligger där Elbe grävt ut en smal och djup kanjonliknande dal genom märkliga sandstensformationer som lagrades under perioden krita och sedan blivit hårt åtgångna av erosionen. I begynnelsen var gränslandet mellan Tyskland och Tjeckien en väldig sandstenslimpa. Under årmiljonerna sprack den upp och när man nu ser resultatet verkar en jätte ha hackat i limpan med förskärare. Smala skivor, runda bullar, små kakor, bisarra pekfingrar, torn efter torn, stenbroar, vertikala stup, kamlinjer, dalstråk, klyftor, sprickor som korsar varandra i räta vinklar, det ingen hejd på variationen. Många block ser ut som avrundade postmoderna kuber, färgen är överlag grå. Faunan och floran har stor spännvidd. Nere i klyftorna råder rått och fuktigt källarklimat, på höjderna är vädret varmt och torrt som på en balkong. Högsta punkten ligger 723 meter över havet, på tjeckiska sidan. Eftersom Elbe rinner på nivån 110-120 möh är reliefen ansenlig. Summa summarum finns över 1100 klippelare i området, av vilka många blivit klippklättrarnas mecka. Boofers kallas de lokalt, personer som övernattar i det fria under klippornas tak.

 

Sedan 1990 skyddas naturen som en tysk nationalpark, 93 kvadratkilometer. Gräns vid gräns ligger den tjeckiska nationalparken České Švýcarsko som är något mindre och bildades år 2000. Att detta storartade och transnationella område legat bortom radarn för så många fjärran naturvänner, bortsett från klättrarna, är en gåta.

Namnet Sachsiska Schweiz myntades av två schweiziska konstnärer på besök 1766. De tyckte att landskapet påminde om deras hemtrakt i Jurabergen. Namnet publicerades och blev bekant för en stor publik på kontinenten. Hit lockades romantiska erans kulturkändisar och turismen utvecklades. Klättrarna var tidigt ute. I dalen Kirnitzsch byggde man en spårväg som öppnades 1898, än i dag en liten attraktion att skumpa fram i.

 

Kommunikationerna har anor.

För en hälsofreak är området rena paradiset. Redan 1730 upptäckte man järnrika svavelkällor i Bad Schandau. Kurorten etablerades sedermera med bad och sanatorier. Och olika slags terapier prövas numera.

Även konstnärerna flockades i traktens måleriska landskap. Casper David Friedrich var en av de mest namnkunniga, och till dessa skönandars ära har Der Malerweg etablerats, en elva mil lång vandringsled som passerar genom Sachsiska Schweiz, förbi de häftigaste utsiktspunkterna.

 

Vi följde Malerweg och vandrade en hel dag uppe på formationerna. Till krönet av Schrammstein tvingades vi klättra på stegar, stigen var spännande. Det var hypersmalt däruppe, men vilken utsikt, vilket ”Sagan om ringen”-landskap! Skogen såg ut att vara så pass orörd som den kan vara i Centraleuropa. I svåråtkomliga fickor och hörn har den klarat sig från avverkning genom historien. Numera får halva skogsarealen i nationalparken växa fritt.

Utsikten vid Affensteine kändes ännu vildare, verkade rent av vildmarksmässig. Vi klättrade upp på ”Carola felsen” och blickade ut över vidsträckta skogsmattor. En svårbestämd falk skriade och flög bort över träden. Svindlande branta stup kastade sig ned mot ravinerna. Trolskt var en bra beskrivning av landskapet.

 

Efter nästan ett par mil uppe på sandstensmassivet gick vi ned till Elbe och beställde hembryggd färsköl i byn Schmilka, näpet placerad intill floden. Färskölen smakade ljuvligt och en würst fyllde magen. Inte långt uppströms passerade vi sedan gränsen till Tjeckien. Kurorten Hrensko är om möjligt ännu mer pittoresk. Här rinner biflödet Kamenice ut i huvudfloden. Vi vandrade längs dess strömmande vatten i en smal och djup ravindal i den tjeckiska nationalparken. Miljön påminde om Söderåsen och dess raviner. Eftermiddagssolen glimmade genom lövverken. Ett flöde av turister spatserade på stigen och vi insåg förstås att Elbsandsteingebirge är en magnet. Det var bara vi som hade missat den informationen. Området lockar mig starkt tillbaka.

 

Ibland gör korta utflykter i naturen hemikring djupa intryck. Den 11 augusti åkte jag på eftermiddagen med båten till de yttre öarna i det som kanske ska bli Nämdöskärgårdens nationalpark. Väderprognosen var lovande, ett högtryck hade lagt sig och blåsten mojnat. Hög luftfuktighet i kombination med ett uppluckrat molntäcke var väntat, idealiska förhållanden för att det ska bli gripande ljussvep. Jag lade till vid en av mina favoritöar för att ha ett läger på dess utsida med havshorisonten att vila ögat på.

Utifrån tältet strövade jag efter vattnet i gryningen. Semestrarna var slut, ingen båt i sikte och tystnaden liknade ett vilorum. Det var ödsligt som på senhösten, men varmt som en morgon på sydligare nejder. Vad snabbt det ändå skiftar i naturen, någon vecka tillbaka kändes högsommaren närvarande, men nu trots värmen och det utsökta vädret låg eftersommarens skönt melankoliska stämningsläge över landskapet. Ljungen hade börjat blomma, en del gula löva prickade marken, gräsen hade förgyllts och lövskogens grönska sjunkit in i sig själv. De små detaljerna berättade om tidens obevekliga flykt, men augusti är en högtidsstund i skärgården.

Kala klippor och grumliga hällkar gav karaktär åt öns kust, tångbuskarna svajade sensuellt i det klara vattnet. Utanför strandlinjen höjde sig stenbumlingar och kobbar ur vattnet som spanande sälar mot fonden av ett hav i bleke. Friden och skönheten trängde in i blodet och jag undrade hur man skulle kunna leva utan dessa ögonblick.

Vid sådana tillfällen växer driften att fotografera och förmedla sina intryck i bild. Ja, jag vet att jag går på upprepning här, har gjort liknande bilder förr, men varje motiv är unikt på sitt sätt, och jag fick en överrumplande lust att bli eremit som tillbringar sin tid härute, med vattenvidden som en öppen dörr mot evigheten…

 

Vajolettornen fångar det sista solljuset när två vandrare lägligt ställt sig vid stupets kant.
 
Stigen till Gartl-hüttan är ingen via ferrata, men åtminstone nästan. Vi klättrar på den branta klippan som bitvis har fastborrade vajrar att hålla i. När vi kommit över ett krön dyker hyttan upp, ett stadigt och väderbitet stenhus omringat av blonderade berg med skrovlig yta. Alldeles intill pekar de smäckra och berömda Vajolet-tornen mot skyn. Vi ser några klättrare på bergväggen däruppe, lilleputtfigurer som påminner om fönsterputsare på en skyskrapa.

 

 

 

Geislermassivet höjer sig över en skog som heter Schwarzwald. Observera hur klipporna ibland ser riktigt mörka ut.

 

 

 

 

Alpvallmon har valt en kärvare miljö.

Fästningarna står fria från varandra på sina egna upphöjda socklar av nedrasat stenskravel, bergsmassiven flyter omkring i landskapet som himmelska öar i en arkipelag stor som halva Skåne, och nedanför stupen sjunker terrängen ihop till breda och grönskande dalar som är pepprade med byar och vägar, lador och betesängar, turister och lokalbefolkning. Det mest fantastiska är att mellan dessa ytterligheter, mellan det febrila livet i dalarnas famn och de häftiga äventyren på alpinisternas bergstoppar, vilar en stämning av stillsam kurort över landskapet. Den stämningen känns i hela kroppen när man strövar på slänterna och över de sluttande ängsliderna där stigen ringlar nedanför stupen, men ovanför bebyggelsen, från det ena massivet till det andra, oftast på öppen mark och ibland kurvigt som en slingerbult genom tät barrskog. Frid och utmaning, ro och oro är grannar med varandra i Dolomiterna.

 

 

 

 

 

Dags för kvällens middag, vällagad pasta och lättsamt italienskt vin.

Utanför Geislar-hyttan står en samling träsniderier som gestaltar den förtrollande naturen. Träsnideri är en utbredd konstform i Dolomiterna.


Vi följer en av de officiella långlederna, Alta Via 8, ja de kallas så, Alta Via, men är inga självklara ledband genom landskapet. Flertalet stigar i Dolomiterna har andra nummer och ibland egna namn, och rent ut sagt är numreringen ett kaos vars logik man förgäves letar efter. En Alta Via knyter samman befintliga stigar som var och en försetts med ett nummer, och det finns ingen portal eller skylt som här och där förklarar att man går på en helbrägdagjord långled, jo ibland kan man se diskreta trianglar med numret på den Alta Via man följer inskrivet. Lika gärna kan man sätta ihop sin egen långled, granska de detaljrika kartorna och koppla ihop ett urval färdvägar som gör att man kommer framåt i labyrinten av upptrampade spår. Möjligheterna är gränslösa.

 

Avundsvärt liv?

 

Man får utgå från att de som planerat en Alta Vista gjort det med omsorg. Den vi tänkt följa kallas ”panoramavägen”, ett betvingande smeknamn för en hängiven landskapsfotograf. När vi kommer hit i början av juli råder försäsong vilket har den fördelen att man kan räkna med bäddplatser i de flesta hyttor, men bäst är ändå att boka i förväg. Vi tar dock inte resan så högtidligt, gör inga förberedelser att tala om, knappar inte in några beställningar på nätet, vill hellre se vad det blir av det hela och läser lite i den trevliga guideboken ”Vandra i Dolomiterna” av Ewa Hellström-Boström och får några tips i den, tjackar kartor på stan dagen innan vi far iväg, snor ihop utrustningen på rutin och bilar sedan 208 mil genom Europa från Stockholm till Brixen i norra Italien. Tåg är dubbelt så dyrt som flyg, men bilen ger den största flexibiliteten.

 

 

Vilka klippor! Geislermassivet.

Sommaren väntar, 35 graders värmebölja och soldränkta berg. Det är dessa betingelser man gärna tänker sig för en tur i Dollan. Helst vill man ge sig ut på en epikureisk solskensodyssé genom svindlande vacker och solig bergsnatur, gå med lätt packning, från hytta till hytta, dag efter dag som kryddas med italiensk mat och gomtapetserande viner, plus ölet som törstsläckare. Ändå var jag genom födsel och ohejdad vana inne på att göra en färd av lappländsk typ, med tält och torrskaffning i ryggsäcken. Jag är alltid svag för den frihet som det innebär att kunna stanna var man vill och övernatta där naturen är som finast, söka ensamhetens evengelium. Väl kommen hit, på kvällen i första hyttan där bilen får stå säkert parkerad medan vi är borta, inser jag mitt feltänk. Utan tält, sovsäck, campingkök, bränsle, vattenfilter och en massa käk lättar packningen som en ballong. Hux flux återstår bara 13 kilo, vilket är luft för en fjällvandrare som är van vid det dubbla, ibland tredubbla. För färdkamraten som inte belastas med en längtan att fotografera allt som dyker upp, blir det ytterligare tre fyra kilo lättare. Färden kommer bli en söndagspromenad!

 

Tierser Alpl Hütte ligger strategiskt på ett pass.

 

Hyttan har renoverats och vi kommer dit en månad efter invigningen. Hel huset domnar i doften av nysågat trä.

Hyttvärdarna ringer från ena hyttan till den andra och beställer bäddplats åt oss, efter första dagen blir det i Schlüter-hütte, en stor boning med utsikt mot det taggiga massivet Geisler. Några smala körvägar snirklar genom granskogen och senare går vi uppför en svettig brant till ett fjällpass. På det hela taget spatserar vi ledigt, tänker sällan på packningen och njuter av scenerierna, men såklart, vi är inte ensamma, det är man inte på söndagspromenader, och framförallt inte i Dollan. Och mer folk blir det allteftersom. När vi kommit ned i Val Gardena någon dag senare, liknar bergsssluttningarna myrstackar, överallt  både nära och långt borta, rör sig flanörer och det är tamejfan omöjligt att hitta en ostörd plats för sitt enklaste behov. Men kanske är det priset man får betala för att kunna vandra i en av jordens mest älskvärda bergsmiljöer.  

 

 

En dag går vi upp vi berget Plattkofel, men vi är inte ensamma!

 

 

 

Här har Alta Via 8 karaktären av en via ferrata.

Vi rör oss i västra Dolomiterna och siktar mot staden Bolzano åtta dagar bort, inte särskilt långt fågelvägen, men sträckor mäts inte i kilometer bland dessa berg. Området fick sitt namn efter Déodat Guy Sylvain Tancréde Gratet de Dolomieu (!), geolog och som man kan förstå av det långa namnet en adelsman. Onekligen blev detta en utmärkt beteckning på dessa ståndsmässiga toppar som tidigare och lokalt hade kallats ”de bleka bergen”. Dolomieu upptäckte 1788 att den knaggliga bengulvita kalkstenen i massiven innehåller magnesium som förstärker motståndskraften vilket i sin tur förklarar bergens kantiga och branta karaktär. Till ursprunget är de gamla korallrev som frodades i Tethyshavet för ett par hundra miljoner år sedan. När kontinentalplattorna långt senare kolliderade och Alperna veckades, höjdes korallreven och förvandlades till de vilda Dolomiterna vi ser idag och som består av 14 självständiga massiv som, i de fall de skyddats som naturparker, också har utnämnts till Världsarv för sin unika geologi och enastående skönhet.

 

 

Andra dagen är en höjdare. Vi går på Adolf Munkel Weg, en stig som uppkallats efter en koryfé i den Österrikiska alpföreningen. Före första världskriget ingick det nuvarande italienska landskapet Sydtyrolen som täcker det mesta av Dolomiterna, i det habsburgska kejsardömet Österrike-Ungern. Den knappt milslånga Adolf Munkel Weg går parallellt med de imponerande stupen i Geislar-massivet, genom en skog (Schwarzwald) som tycks vara naturlig. Grova granar och vildvuxen undervegetation dominerar, och små gläntor öppnar sig med läcker blomsterfägring. Det är mulet och regnar av och till, och som fotonörd blir jag själaglad. Äntligen lite variation i ljuset. Vi hinner som tur är stega in i Geislar-hüttan just när himlens portar öppnas på vid gavel och regnet störtar ned som om det fallit utför Niagara. Även hagel stora som harlortar slår hårt mot backen, och över topparna dundrar åskan som om Armageddon har startat. Oväder bland bergen är mäktiga och tankeväckande skådespel. I Dollan är de en riskfaktor att räkna med.

 

 

Vandringens klimax upplever vi de två sista dagarna när Alta Via 8 för oss genom Rosengarten, ett av de mest fantasieggande massiven till både utseende och tradition. Sägnerna berättar om dvärgakungen Laurin som härskade i ett underjordiskt rike inne i dessa berg. Hans stolthet var en rosenträdgård framför porten till sin klippborg, men när han hade rövat bort en skön mö blev kung Dietrich av Bern rasande och tog Laurin till fånge, och då vissnade rosorna som hade förtrollats av dvärgakungen. Bara klippornas glöd i gryningen och skymningen minner om den forna färgprakten, och legenden om Laurin lever fortfarande kvar i hela Dollan.

 

 

 

 

Gartl-hyttan och Vajolet-tornen

På Molignonpasset i Rosengarten ser vi inga blommar men överrumplas av den extremt karga och steniga miljön. Framför allt storknar vi av topografin som är hissnande djup och tillsluten. Mitt inne i det pampiga massivet, rakt under fötterna ligger Grasleiten-grytan, ett gigantiskt schakt rakt ned i bergets hjärta, 400 meter djupt och bara några hundra meter i diameter. Kanske är det Laurins bergsrike vi träder in i. Stigen för brant ned till grytans botten och därnere känns det som om man befann sig i en kolossal grottsal med himlen som tak. Topparnas oslipade bergväggar ritar spetsiga konturer när vi tittar uppåt, och sedan fortsätter vi upp till nästa pass på andra sidan grytan, där Grasleitenpasshütte är ett lämpligt lunchställe.

Vajolet-tornen ligger i Rosengarten och är sex till antalet, men vi ser bara de tre högsta från Gartl-hüttan, alla tre med namn efter förstabestigarna. Det mest exponerade tornet kallas Delagotürm och på dess vertikala västsida Delagokanten flockas klättrarna. Vi ser ett gäng 50 plussare klättra uppför den synnerligen luftiga och klassiska bestigningsleden. Det ser stiligt ut och jag får nästan lust att pröva själv fast det var länge sedan sedan jag ägnade mig åt avancerad klippklättring. Kanske är det så att Dolomiterna med sitt varma sommarklimat och den ljusa och klippiga karaktären, mer än andra bergslandskap väcker en lust till fysisk kontakt, lusten att ta på berget och klänga sig uppåt.

 

Som naturfotograf inspireras man av växelverkan. Man vill följa årstidernas rytm, skifta perspektiv från översikt till detaljer, byta småskurna landskap mot storskaliga, göra utfärder nära och långt borta – göra tvära kast som inspirerar. För min del har denna vår fyllts av två minnesrika bergsturer som haft mycket olika karaktär, först Sarek och sedan Himalaya (se tidigare bloggar). Nu längtar jag starkt till hemmamarkerna.

 

Kanske kan vi enas om en allmängiltig definition av begreppet hemmamark, även om det nog blir allt svårare i en globaliserad värld. Många reser ju som skottspolingar numer, lever som moderna nomader över väldiga ytor. Var är man då hemma (den som är överallt är ingenstans, säger ett ordstäv).

 

Man kan fråga sig om hemmamark är det område man växt upp bredvid, eller bott länge i? Kan en hemmamark vara en plats långt ifrån där man föddes? Måste man vara präglad på naturtypen för att kunna kalla platsen hemmamark?

 

Kontinuitet är nog centralt i sammanhanget, det vill säga att man återvänder till en plats gång på gång och under en lång period. Kanske räcker detta. Jag vågar faktisk kalla Sarek för hemmamark tack vare mina oräkneliga färder i och livslånga relation med området (fast det ligger 120 mil bort), men Himalaya skulle jag aldrig beteckna så även om det har gått 40 år sedan min första resa. Åtta expeditionsliknande vandringar känns alldeles för lite.

 

Eller – ska man ta fasta på Ernest Hemingways bevingade ord om Afrika: ”Jag älskade det här landet och jag kände mig hemma här, och när man känner sig hemma på ett ställe där man inte är född har det varit meningen att man skulle dit.”

 

Alldeles oavsett – det som jag verkligen upplever som mina hemmamarker är skogarna på Södertörn och övärlden i Stockholms skärgård. Under hela livet har jag bott nära dessa naturmiljöar, och vistats i dessa områden under en sammanlagt omätbar tid.

 

10 maj i år tar jag min nättaste kamerautrustning (Fuji XT-1 plus Sony RX1) och tassar runt i favoriten nummer ett, Tyresta nationalpark. Som följeslagare har jag en ung och duktig amatörfotograf som kontaktat mig och vill följa med ut för att se hur jag upptäcker mina motiv.

 

Lagom tidigt på morgonen går vi till Årsjön. Eftersom det är gråmulet väder behöver vi inte vara uppe med tuppen. Hög luftfuktighet och tillfällig dimma, gör ljuset utmärkt för bilder av träd, även mitt på dagen. Vi går till några ställen som jag brukar återvända till. Även om dessa motiv fångats av min kamera om och om igen, roar det mig att oförtrutet repetera min avbildning när omständigheterna är bra, främst vädret och ljuset.

 

Åh, vad njutbart att åter gå i en svensk gammelskog, med sina grova furor och spretiga fällen, risiga granar och mossiga stenar, trolska sjöar och öppna myrmarker där blekt fjolårsgräs matchar martallarnas dämpade åretruntgrönska, en stämning av vild mark. Barrträdens skimmer suddar ut mina färska minnesbilder av berg och kall snö. Känner mig rotad i den här skogen.

 

 

 

Eftermiddag 15 maj. Jag far ensam med motorbåt till Kastön. På den ön har jag några beprövade lägerplatser. Det kymiga vädret ska lösas upp under natten, säger SMHI. Till nästa kväll kommer nästa oväder – maj har hittills varit ovanligt kall i år. I luckan vill jag passa på, måste andas havsluft och titta på skären, lyssna på fåglarnas kör innan föreställningen är över.

 

De flata hällarna sveper ut mot havet. Några klippiga skär duttar horisontlinjen på Östersjön, inåt land är det många mil av vattenvägar. Ostkustens skärgårdsnatur har ett lågmält scenario, är ett storslaget landskap på sitt alldeles egna sätt.

 

Nattemperaturen kryper ned till nollstrecket. Jag lämnar tältet fakirtidigt och strosar med stora kamerautstyret (Canon och tungt stativ) genom Kastöns skog. Fotograferar mastiga ensamstående furor och tallar med stammar som bildar bukett, men också grova granar och alkärr, allt som allt en kittlande natur att avbilda. Jag skulle tro att ön är unik, har hyllat den i tidigare bloggar. Lagom till lunch är jag åter hemma.

 

Kanske är det tiden som är hemmamarkernas särmärke. Man behöver inte vara ute på veckolånga expeditioner för att komma landskapet in på livet, för att få stora naturupplevelser.

 

 

 

Kom och se själv, säger guiden Phurba Grangden. Jag trixar förbi raden av bärare som balanserar på ett svindlande brant snöfält. Nedanför kämpar krokiga rhododendronträd mot tyngdlagen. Och långt nere i djupet, tusentals meter under fötterna, framträder glest befolkade dalar i Nepal. Blöta snöflingor yr i luften fast det är april, vädret känns lika ruggigt som en svensk novemberdag av sämsta sort. Den ruttna vintersnön ligger fortfarande kvar, och i detta väder ska vi korsa över en knivsmal bergsrygg cirka 4000 möh.

     

Bärarna vill inte gå vidare.  – To dangerous, säger de. Jag förstår dem, ingen vill ta onödiga risker och vi bestämmer samfällt att vända. Strax därpå kanar en person femton meter utför snöbranten med sitt jättelass och stannar mot ett träd. De andra bärarna skrattar, men vi som trekkar är bara sura, från fötterna till hypotalamus.

 

 Här vänder vi på Singalila Ridge. Inget lysande väder direkt.

 

Bärarnas lass är noga reglerat. 20 kg är normalvikten, men några tar dubbelt upp och får dubbelt betalt.

 

Vi vänder efter att ha hunnit halvvägs in på Singalila Trek, den mest eleganta vandringen i hela Himalaya, enligt Phurba. Stigen följer smala och slingrande bergsryggar längs gränsen mellan Nepal och Sikkim. Norrut har man de höga snöfjällen för ögonen. Inom synkretsen finns fem av världens fjorton berg över 8000 meter (Cho Oyo, Lhotse, Everest, Makalu och Kangchenjunga), förmodligen är Singalila Ridge enda platsen i världen med denna häpnadsväckande statistik. Panoramat rymmer 60 mil av Himalaya, från centrala Nepal och österut långt bortom Bhutan.

 

 Singalila Ridge i riktning söderut.

 

Perspektivet norrut ringar in mäktiga toppar, till vänster Jannu 7710 möh och till höger kulminerar bergskammarna med Kangchenjungas högsta topp 8586 möh, världens tredje högsta berg.

 

Jannu är världens 32:a högsta topp och en imponerande gestalt. Den ligger i Nepal. Jag har lyft fram berget med hjälp av teleobjektivet.

 

Vår plan är att genomföra en hästskovandring, följa Singalila Ridge till Dzongri och därifrån fortsätta på den mer frekventerade leden till Guecha La strax söder om Kangchenjunga. Vi startar i byn Utterey och ska sluta i Yuksam. Allt som allt blir detta en mycket krävande vandring med många mustsugande backar på hög höjd. Bergsryggarna är som kugghjul.

 

Singalila Ridge tar inte emot mer än 50 vandrare om året vilket låter spännande – men att gå där var inte alls vad vi tänkt oss från början. Som färdledare skulle jag lotsa Utemagasinets läsarresa till den norra sidan av Kangchenjunga. Vi skulle gå den mytomspunna vandringen till Green Lake, i ett område som kräver ett särskilt tillstånd av det indiska försvarsdepartementet. Vi hade utlovats denna möjlighet av vår guide Phurba och deltagarna hade satsat på resan av det skälet.

 

Men så fort vi anländer till Sikkim och träffar Phurba visar han ett purfärskt brev från nämnda försvarsdepartement. Myndigheterna förbjuder oss att gå till Green Lake. Stor chock! Vad ska vi nu göra av två veckor i Himalaya? Hur tar jag mitt ansvar? Phurba föreslår att vi istället prövar turen över Singalila Ridge till Guecha La. Hans många kontakter och flexibla personlighet hjälper oss i det uppkomna läget. Alla är med på noterna för vi har inget val.

 

Förbudet att gå till Green Lake beror på ökade diplomatiska spänningar mellan Indien och Kina. Sikkim vill i dagarna öppna den existerande vägen till Tibet, och låta sina pilgrimer fara till heliga platser i Tibet, men man vill inte ha en trafik i motsatt färdriktning. Norra delarna av Sikkim anses miltitärstrategiskt känsliga. Asiens geopolitik har sin egen logik, och vi tvingas förhålla oss till situationen på indiskt vis: det som är, det är, och vi får vara glada över att vara här. Resans dramatik eskalerar ytterligare när den kraftigaste jordbävningen på årtionden drabbar Himalaya.

 

Phurba och Pasang är våra två lokala guider. Phurba har organiserat våra vandringar.

 

Här är hela gänget samlat inför turen på Singalila Ridge. Vi har så många som 27 bärare eftersom lastdjur inte kan gå på denna stig.

 

Efter vändningen på Singalila Ridge öppnar sig himmelriket. I strålande solsken strövar vi tillbaka på bergsryggarna, upp och ned och med oavbrutet djupa dalar till höger och vänster. Vi går som på en hög bro, och bakom ryggen syns Himalayas snöfjäll som ett briljerande diadem norrut, varenda topp är en diamant men vi hittar inte kungakronan; Makalu skymmer Everest längs denna sträcka av Singalila.

 

Makalu 8463 möh, glöder i gryningen. Toppen är världens femte högsta. Strax till vänster syns Lhotse 8516 möh, världens fjärde högsta och till höger Chomo Lonzo 7818 möh,

 

Jag får lust att hålla med Phurba. Sällan har jag vandrat på en tjusigare stig än Singalila. Och som grädde på moset är vi här i rhododendrons tid. På höjder mellan tre och fyra tusen meter över havet kilar stigen fram i skogar med blommande rhododendron. Branternas trädkronor väver en orientalisk gobeläng. Och eftersom vi är ute på en fotoresa, går slutaren varm. Man blir aldrig mätt på färgprakten. Barsey Rhododendron Sanctuary skyddar en del av den mark vi beträder. Nationalparken Kangchenjunga räddar en ännu större areal längre norrut.

 

Rhododendron är karaktärsväxter i Himalayas bergsskogar. De flesta arter blommar mellan mars och maj. Att examinera dem kräver både tid och bestämningslitteratur. Många av våra trädgårdsvarianter har sitt ursprung i dessa trakter. För vår del är dessa träd och buskar ett outslitligt fotomotiv och en anledning till att vi valde att vandra under denna årstid. Här följer en bildsvit.

 

 

Floran i Sikkim har gjort landet till ett paradis för botaniker.

Här är en kobralilja, namnet kommer sig av utseendet förstås.

 

Sikkimviva är vanlig på fjällhedarna.

 

Även fallna rhododendronkalkar är ett vackert bildmotiv.

 

Och varför inte fotografera ett stycke av skogens förna.

 

Efter sex dagar på Singalila Ridge är vi tillbaka vid startpunkten och får en biltransport till den tänkta hästskoturens slutpunkt, Yuksam. En ny trek tar sin början, nu längs den beprövade leden mot Gueche La. Stigen ska föra oss till det innersta bergarummet på Kangechenjungas sydsida. Jag vandrade i dessa faggor för ett par år sedan och vet vad som väntar, jungfruliga skogar och svettiga stigningar, men också enastående scenerier som ger en ovanlig intimitet med fjälljättarna.

 

Sikkim har flera fördelar som trekkingland i Himalaya. Turismen har fortfarande ganska liten omfattning och miljöerna är mindre affekterade tack vare det. Till Guecha La vandrar cirka 2000 personer om året, till Mount Everest cirka 30000. Omfattningen gör såklart skillnad. Vandringsturerna i Sikkim är expeditionsliknande eftersom man mest rör sig i obefolkat land och bor i tält. Myndigheterna kräver att man går med lokal guide. Inte minst skogarna är underbara i Sikkim. Landet har betydligt mer kvar av sin primära skog än exempelvis Nepal. Stigen vi följer penetrerar en frodig djungel som domineras av olika arter av ek, med inslag av till exempel lönnar och magnolia, högre upp tillkommer grova granar av släktet Abies. Cirka 40 arter av rhododendron växer i bergsskogarna. Engelske botanisten JD Hooker bidrog till de europeiska trädgårdarnas växande aptit på dessa charmerande buskar och träd. I mitten av 1800-talet genomsökte han Sikkim och satte fokus på växter av släktet Rhododendron.

 

Flertalet innevånare i Sikkim är etniska nepaleser. I landet lever också minoritetsfolket lepcha, buddismen är dominerande reliigion, men många är hinduer och kristna.

 

 

En djurskötare med sin dzo, en steril korsning mellan yak och tamboskap. Dessa används som lastdjur. Hondjuret kallas dzomo och kan få kalvar. Observera de gyllene stövlarna, som de flesta lokala bärare och vandrare har på fötterna.

 

Utfodring av hybriddjuren.

 

Yaken betar på ängar över 4000 möh.

 

Obruten primärskog i dalgången Ratong Chu, i nationalparken Kangchenjunga som omfattar 25 procent av Sikkims landyta.

 

Ratong Chu.

 

Resliga träd kring 2500 möh.

 

Mellan 3000 och 4000 möh förekommer mixade skogar med rhododendron och ädelgranar av arten Abies densa.

 

Rast i den mixade regnskogen.

 

Tung blötsnö faller över vår lägerplats vid Dzongri.

 

I mörkret före gryningen dag tre, går vi upp på utsiktstoppen Dzongri Peak, drygt 4000 möh. Nattens tunga snöfall har upphört och ett gnistrande julkort målas upp när ljuset träder fram. Luften är inte lika krispig som förra gången jag var här, men Kangchenjunga visar ändå oförblommerat sin väldiga sydsida. Hon är verkligen Himalayas drottning. Everest må vara kungen, K2 kanske kejsaren men Kangchenjunga vilar på sin schäslong som en rultig regent omvirad i sin stora mantel av vit snö. Hon är flirtigare än de andra i hovet, men gäckar sina beundrare. Bara hundra dagar om året visar hon upp sig.

 

 

 

Tillbaka i lägret serveras vi te.

 

Molnen rasar över Kangchenjunga. Vattenångan och ljuset regisserar bergslandskapets drama. Här följer några bilder på det temat.

 

 

Dimman återvänder och frågan är om vi ska kunna ta oss till Guecha La. Nästa gryning och en och en halv mil närmare drottningen, lämnar vi tältet i klart nattväder och stretar inåt och uppåt till det heligaste rummet i dalen. Kransen av enorma bergväggar omsluter oss, luften är tunn. Mjölksyra-attackerna går som i vågor genom benen. Man får tänka på vad Rasmus-Nalle sa på sin bergsbestigning – ju mer man går ju högre man når. Efter några timmar står vi på First Viewpoint 4600 möh, de flesta i vår grupp.

 

Fyra tusen meter högre upp i skyn ståtar Kangchenjunga, hon är nära nu. Vi tycker oss kunna ta på henne. Ändå är det drygt en mil till hjässan. Kabur, Pandim och Forked Peak är vasallerna som tyglar oss. Ursäkta mig, men vokabulären måste bli majestätisk när man beskriver denna natur.

 

 Kangchenjunga från First Viewpoint. Den fruktade toppen känns mycket nära.

 

Vi tittar och tittar, fotar och fotar och tänker: underbart är kort. Snart vänder vi om nedåt. Att fortsätta vidare uppåt till Second och Third Viewpoint ter sig allt mer som ett meningslöst företag. Molnen tjocknar, och vips har drottningen gömt sig.

 

Den helig toppen Pandim 6691 möh är en vakpost i dalen där älven Prek Chu har sina källor.

 

Nästa dag klockan tolv. Vi går i en vackert blommande rhododendron-skog. Några i gruppen står still och inväntar oss andra. När vi samlas säger en att marken nyss gungade. Är det jordbävning, frågar han vilket skämtas bort, men Phurbas assisterande guide, den vänlige Pasang nickar instämmande. Vi som kommit vandrade har inte känt någonting. En dryg timme senare når vi lägerplatsen Phedang som täcks av mobilnätet. Där får Pasang ett samtal från släktingar i Kathmandu, som ligger 30 mil längre västerut. En fruktansvärd jordbävning har drabbat staden.

 

Regnvåt vandring minuterna före det kraftiga skalvet i Nepal.

 

– Katmandhu har raserats, säger Pasang, min svärmors hus är grus. I en handvändning förändras vår stämning. På en minut raseras vad människor byggt upp under århundraden. Naturkrafterna är obevekliga. Vad vet man hemma i Sverige? Jordbävningar är speciella katastrofer. Går man ute i det fria, lång från hus och skredkänsliga sluttningar, är skalven inget hot mot liv och lem, inte ens nära epicentrum. Men i städer och byar skördar jordskalven sina offer skoningslöst. Vulkanutbrott, översvämningar, tyfoner och liknande olyckor drabbar på ett annat sätt. Även i det fria kan man dö av dem.

 

Vi har som sagt inte märkt mycket, men om epicentrum legat vid First Viewpoint och stöten kommit när vi var där, vad hade då hänt? Tanken dyker upp medan vi obehindrat knallar på och undrar vad som sker i Nepal. Pasang uppdaterar oss med löpande telefoninformation. Under den följande natten vaknar jag av ett efterskalv. Vi ligger för första och enda gången i en hydda vid bosättningen Tshoka. Golvet gungar sakta, som en båt vid en brygga, 15 sekunder kanske. Och nästa dag passerar vi en plats där stigen korsar ett brant skredområde. Vi får höra att ett stort block högre upp skakades loss av den stora stöten. Blocket rutschade ned och träffat en lastad yak som föll handlöst utför stupet och tvärdog. Precis när vi passerar samma område inträffar ett nytt efterskalv, säger några bofasta när vi kommit ned till det intilliggande samhället Yuksam, där vandringen avslutas. På hotellets tv visar man chockerande bilder från Katmandhu.

 

Dramatiken fortsätter fast på annat sätt, och jag kan inte låta bli att berätta. Klockan fyra nästa morgon ska vi lämna Yuksam i två jeepar. Cirka sju timmars bilåka väntar, 25 mil söderut till flygplatsen i staden Bagdogra, nedför slingrande bergsvägar som ibland liknar traktorspår. Sikkim är ett av världens bergigaste och mest kuperade länder; att köra fort är omöjligt, medelfarten stannar vid 30 km/tim. Vi packar fordonen, men ett av dem vill inte starta. Under en halvtimme ligger chauffören under sin Tata och mekar med en oljeslang, och medan han svartnar av ilska och olja blir vi andra allt mer upphetsade. Tiden rinner iväg. Phurba ringer en kompis och lyckas osannolikt nog få fram en ny jeep med förare mitt i vargtimmen. Snabbt in med prylarna och iväg, en timme försenade. Fem timmar senare nere på västbengaliska slätten, tjocknar trafiken. Vägen går genom en ändlös tätort med ändlösa bilköer, ett ettrigt folkliv och kor mitt i vägen. Vi möter den indiska vardagen men tiden fortsätter att krympa. Vid flygplatsen är det fem minuter innan check-in stänger för vår flight, och byggnaden är igenkorkad av köande passagerare. Till all lycka upptäcks vi av en flygvärdinna. Ska ni till Delhi, frågar hon och navigerar oss sedan genom systemet i rasande fart. Jag är siste man som embarkerar kärran. Flygplansdörren smäller igen samtidigt som planet börjar rulla. Är jag Indiana Jones som just undkommit bovarna?

 

Så många intryck att smälta, så mycket glädje och sorg, dramatik, jordbävning och dagar med urtaskigt väder och ibland perfekta förhållanden på rätt ställe, gränslöst vackra scenerier, 20 mils vandring upp och ned i Himalaya på tolv dagar. Och bilder, massor av bilder av världens mäktigaste natur. Jag hoppas trots allt att alla är nöjda, fast det inte blev som vi hade tänkt oss. Indien levde helt enkelt upp till sin slogan: Incredible India.

 

Stjärnorna blinkar över Pandim och vi får en himmelsk påminnelse om den gränslösa naturen och vad den betyder för oss människor.

Följs med på fjälltur i Sarek.

 

Uppför Vuojnestjåhkkå växer utsikten mot Bierikbakte

 

 Färden börjar när vi lämnat Ritsemvägen och åker skidor över sjön Jierttajavvre. Imorron eftermiddag når vi kanske Sarek. Åtta dygn i tält ligger framför oss och jag känner mig väl till mods. Ett öppet strömdrag dyker upp under vackert ljus. Jag stannar för att komponera. Mina kompisar ligger en bit före. Jag går nära vattnet, men trampar genom snön. Högerbenet doppas ned till låret. Som tur är skyddar damaskerna något mot vätan. Överraskad kastar jag mig bakåt och dränker kameran i snön. Satans vilken slarvig start! Vinterfjället är förrädiskt. Man måste hela tiden vara skärpt när man lever med snön och de låga temperaturerna. Det tar mig tre dar att torka den våta kängan med fotvärme, någon annan värmekälla står inte till buds.

 

Strömdraget vid Jierttajavrre.

 

Gång på gång dyker frågan upp: Varför? Varför tar man sig frivilligt ut i krävande områden med risk för långvarig och sträng kyla, kanske hårt väder? Varför lever man tufft i snön, när världen är full av lättsmälta miljöer som är underbara. Ibland undrar jag själv. Vad gör jag här? Inte är det i första hand som naturfotograf jag drar ut på vinterfjället. De tjusiga bilderna med vita vidder blir i längden rätt lika varandra. Och inte är det som äventyrare. Till slut tröttnar man på strapatser för dess egen skull. Att mäta och jämföra prestationer, denna tidens melodi, står mig upp i halsen. Inte heller naturstudier är direkt lockande. På vinterfjället finns inte mycket till liv, några ripor som är vita som snö är det mesta man kan räkna med.

 

Drivkraften är snarare estetisk – landskapet är så bedövande vackert – men framför allt är den existentiell. Turerna på vinterfjället är mentala utflykter, de blir färder i ens inre. Den kliniskt sköna naturen med alla berg och vita vidder filtrerar bort vardagskrafset. Råa urkrafter tar över. Man måste överleva. Ett misstag kan bli ödesdigert på vinterfjället. 

 

Min enda selfie från färden tas vid en renvaktarstuga.

 

 

Lavprydda block, åtminstone en livsyttring.

 

Den ständigt närvarande profilen av heliga fjället Slugga.

 

Nedan följer en svit bilder på i mina ögon fjällens läckraste topp, det stupbranta Bierikbakte. En omröstning för några år sedan utnämnde Tolpagorni vid Kebnekaise till Sveriges vackraste fjäll, men Birerikbakte är vassare och skulle nog ha vunnit om den inte legat så svåråtkomligt i Sarek.

 

 

Det jag pratar om är skidfärder i en vildmark som Sarek. Här finns inga leder som förenklar orienteringen, inga stugor att värma sig i, inga andra personer att fråga om råd. Tryggheten hittar man bara i sig själv, om den finns där. Man är utelämnad till utrustningen och sin förmåga att använda den. Man måste kunna läsa naturens skiftningar, undvika lavinfarliga branter, stanna före stormen, välja sitt spår rätt. Långa skidfärder med övernattning i tält är den ultimata formen av friluftsliv. Vinterfjället förlåter inga felsteg.

 

Vi drar pulkor och bär rygga, ett smart sätt att fördela vikten, relativt lite saker i pulkan (20 kg), snudd på luft i en liten ryggsäck (10 kg), och ändå uppåt 30 kilo totalt per person. Man behöver en del tunga prylar, förutom stormtåliga tält, en tjock vintersovsäck och isolerande madrass. Spade för snöskyffling krävs och stighudar under skidorna för fjällbestigningar, och inte minst en fyllig dunjacka som blir vår mobila värmestuga. Till matlagningen använder vi bensinkök, ingen av oss litar på gasol.

 

Kamerautrustningen – om det valet kan man också skriva en bok. Aldrig blir man helnöjd, som vildmarksfotograf måste man kompromissa. Ledordet är lätt. Jag tar med min nya Sony RX1R och Fuji X-E1 med zoomen 55-200 mm. Båda slukar batterier genom att man komponerar på displayen. Alltså tar jag med flera extra plus en laddare och en MiniGorilla som är ett större laddningsbatteri som kan kopplas ihop med laddaren. Stativet är också det lätt, ett engelskt kolfiberstuk benämnt 3LT X1.1 Brian Blue Kit (vikt 1,6 kg).

 

Batteriladdning i tältet.

 

Man måste komma ihåg att Sarekturer på vintern inte medger någon normal naturfotografi. Man kan sällan stanna länge vid motiven och när man pillrar med stativet i låga temperaturer tär det på tålamodet medan fingrarna stelnar, och blåsten är en ännu värre marodör. Bilderna blir oftare snapshots än vanligt, även om man är noggrann till sin natur. Att sköta om sig själv är faktiskt viktigare än att skapa bilder, om man säger.

 

 En halo slår sin cirkel runt solen. Den tyder på låga temperaturer.

 

Motiven är ofta sparsmakade, som den konstellation av stenar.

 

Efter första natten kommer en solig dag och vi får en tung stigning genom en kuperad skog som leder upp till kalfjället. Det är mycket snö i år. Andra lägret reser vi i Sluggajåkkas ravin. Nu börjar vi komma in i matchen, Bengt Grönlandsexperten (Rodin), Per Avanza Kajak (Lind) och undertecknad. Per och jag sover i ett självstadgande och vindtåligt kupoltält Hilleberg Saivo. Bengt har en egen lösning. Han använder yttertältet till ett trepersoners Hilleberg Nallo. Under den tunneln får vi ett spatiöst utrymme för vår gemensamma matlagning. Vi gräver ett L-format dike i snön och sitter bekvämt med benen i diket, äter och pokulerar skyddade mot vädret. Till natten sätter Bengt upp ett litet Soulo innertält med två bågar under det stora yttertältet. Att fippla med egna lösningar är hans privilegium.

 

Pulkadragning genom skogen i Stora Sjöfallets nationalpark.

 

 Bengt håller ångan uppe med matlagning.

 

I Sluggajåkks ravin hittar vi ett vattenhål som spar bränsle när vi slipper smälta snö.

 

Blå skymning under Sluggas profil.

 

Noll sikt och blåst inleder tredje dagen. Vi avvaktar länge men river lägret efter lunch och skidar en kilometer innan vädret åter blir så dåligt att vi stannar för ett nytt läger. På fjället är det sunt att vända kappan efter vinden. Man måste vara dynamisk och lyhörd för vädrets skiftningar, annars hamnar man lätt i svårigheter. Nästa dag blir vår belöning. Vi fortsätter ut genom ravinen och får se det taggiga massivet Ähpar. Jag vet ingen syn i svenska fjällen som är lika hänförande alpin som Ähpar i detta perspektiv från öster. Är man poet tänker man som kinesen Li Po (död 762): ”Vi tröttnar aldrig på varandra, berget och jag”.  Är man bergbestigare drömmer man om en tur upp på topparna. Är man naturälskare lyfter sinnet i största allmänhet. Och är man svensk undrar man om detta är Sverige.

 

Panorama av Ähpar sammansatt av fyra bilder. Från vänster Norra Ähparryggen, Knivtoppen, Ähpartjåhkkå, Favortitkammen och Favoritplatån.

 

Per rastar med rätt utsikt.

 

På väg mot Guhkkesvagge syns den vackra skålen i Vuojnestjåhkkå.

 

Nära bron över Guhkkesvaggejåkka hittar vi en bra lägerplats i ett strategiskt läge. Nu går tältresningen rutinsnabbt. En nymåne dyker upp och temperaturen sjunker ned mot minus 20, men aldrig sover jag så gott som i ett tält när det råder denna kyla – förutsatt att sovsäcken klarar utmaningen. Man ligger som i en kokong och snusar iskall luft genom en liten öppning runt munnen, andas som en säl genom sitt hål i isen och njuter av värmen från säcken. Snön formar sig efter kroppen som en vattensäng, och på luftmadrassen vilar man komfortablare än någon kan tro. I sina underkläder, som aldrig åker av, somnar man sedan sött som Törnrosa, och drömmer som aldrig förr. Nätterna blir långa i mars. Vi lägger oss halv åtta och kliver upp halv sju. Man nästan spricker av sina sunda vanor, och kostnaden för en dryg vecka är bara en bråkdel av priset för en enda natt i världsberömda Jukkasjärvi Ice Hotel. Nåja, man måste ju skaffa sig utrustningen.

 

Guhkkevagge Ice Camp – utan avgift.

 

Bengt visar framfötterna!

 

Precis som väderprognosen utlovade vid turens start blir femte dagen en strålande solskensdag. Almanackan skriver tisdagen 24 mars 2015. Nu kommer stighudarna fram och kursen sätts mot högre höjder. Vi har några val men bestämmer oss för fjället Vuojnestjåhkkå. Om jag säger diamant förstår alla vad jag menar. Sarek är en diamant idag, luften är så skarp att fjälltopparna skär som knivar på näthinnan. De är blåa som himlen och tyr sig till varandra i väl tecknade grupperingar. Ju högre vi går desto mer av topografins gytter vecklar ut sig. Landskapet växer och man själv krymper. Tomrummen utplånas. Egentligen föds bara en känsla: att en dag som denna på denna plats, är själva meningen med livet.

 

På väg mot topptur.

 

Man kan omfamna halva Sarek från Vuojnestjåhkkå.

 

Vi delar på oss. En vänder tillbaka medan vi är två som skråar vidare till passet mellan Vuojnestjåhkkå och Spijkka, 1600 meter över havet. Därifrån väntar en halv mil lång utförslöpa till lägret 800 meter längre ned. Glaciären Vuojnesjiegna ligger som en slät grön pist täckt av ett lätt lager med fluffig snö. Man lockas att lattja lite i telemarksvängar. Bara att låta sig fösas rakt ned av tyngdlagen är en ren fröjd.

 

Skidbacke offpist på Vuojnesjiegna.

 

Omdisposition! Vi har tänkt fortsätta längre in i Sarek, passera Pelaslätten och ta oss genom Pastavagge för att runda Ähpar, men vinden tar i, byarna kommer i halv storm och blåsten är från väster, från den riktning vi ska. Nej vi stannar, motvinden skulle suga musten ur oss om vi ens kan forcera den. Man måste våga ändra sig på vinterfjället. Tälten står stadigt i snön nu, med en mur av snöblock får de lite lä.

 

Ihållande hård vind tär på psyket, men öppnar andra syner i landskapet. När vi ser oss omkring strålar ljuset som en böljande vit kaskad genom den uppvirvlade snön. De svarta bergskammarna har fått ljusa bårder, och fjällen frustar som drakar. Med Dag Hammarskjölds ord kan man börja tro på sägnerna om bergstrollen som vaknat och börjat skaka av sig allt otyg. Vi är otygen, små lortar som försöker överleva i den väldiga naturen. Men vi är också skönandar som tycker att fjällen aldrig är så vackra som när naturkrafterna ruskat liv i dem.

 

 

Påfrestade men vackert är det när vinden blåser hårt.

 

Vinden piskar upp plymer på Nilas kam till vänster och Bierikbakte till höger.

 

 Efter fyra nätter i vårt etablerade Guhkkesvaggeläger bryter vi upp och tar oss under ett par dagar tillbaka till civilisationen och hamnar i Saltoluokta fjällstation. Färden avrundas med den belöning som bara en fjällfarare som levt länge i kyla och snö kan uppleva, nämligen ett bastubad som river huden skönt och får blodet att flöda. För att inte nämna den pilsner och trerätters icke frystorkade middag, som sätter punkt för färden.

 

Guhkkesvagge.

Tidningen FOTO ska läggas ned, gå i graven och försvinna. Hur kan detta ske frågar sig alla vettiga människor som är intresserade av svensk fotografi. Svaret är förstås att räknenissarna har bestämt så. Snabbt och osentimentalt har de tagit sitt beslut.

 

Med ögon bara för siffror blir man elefanten i en porslinsbutik.

 

Tidningen gavs ut första gången krigsåret 1939 och har sedan dess under 75 år varit husorganet för väldigt många (kanske de flesta) aktiva fotografer i landet. Visst har det funnits konkurrenter, Populär Fotografi och Aktuell Fotografi var två välgjorda tidningar som fanns på 1900-talet (de slogs sedermera ihop med FOTO), och den digitala revolutionen har fött flera nya tidningar som fokuserar på den nya tidens fotografi, teknik och bilder, och några av dem är riktigt bra. Men för oss som varit med länge i leken har det bara funnits en tidning som vi varit oreserverat hemmastadda med och trogna till, nämligen FOTO.

 

Med åren har detta husorgan kommit att representera något mer än bara tidningen, i alla fall för mig. Den har stått för tre egenskaper som dagens samtid verkar ta alltför lätt på: tradition, kontinuitet och uthållighet. Jag kan gärna lägga till begreppet kvalitet. FOTO har kännetecknats av finfina bilder, föredömliga tekniska tester och tips, intressanta presentationer av fotografer i tiden etc. Och jag skulle även kunna hylla de kompetenta personerna i redaktionen som jag haft kontakt med: förre chefredaktören Jan Almlöf och redaktionssekreteraren Urban Åkerström, tekniska experten Christian Nilsson, formgivaren Ingela Andersson och på senare tid Fredrik Helmertz som ny chefredaktör. Det har varit en glädje att samarbeta med dem. Min relation till tidningen går långt tillbaka, men innan jag nämner något om det, bara några korta ord om den förlust som dödgrävarna orsakar.

 

FOTO stod för lång kontinuitet och det är inget man snyter ur näven. Bara tidens gång och uthållighet kan skapa detta sammanhang. Så småningom blir kontinuiteten synonymt med tradition och i det långa loppet ett kulturarv. Man kan fråga sig om dessa egenskaper har något värde i dag, när snabba puckar och svarta siffror i bokföringen är det enda som räknas? Jag tycker det, och säkert väldigt många med mig.

 

Traditioner och kulturarv är sammanhållande länkar mellan generationerna. Allt gammalt ska naturligtvis inte bevaras, men det finns institutioner som bär upp historien och som måste vårdas eftertänksamt. Det gamla kan förnyas utan att avlivas. FOTO är en del av den svenska fotografins historia. Legendariska fotografer som Lennart Benadotte, Lennart Nilsson och KW Gullers och många, många fler har under åren visat sina bilder i tidningen. Den har funnits länge och borde inte få behandlas som vilken tidning som helst.

 

Den nuvarande ägaren är Aller Media AB. Man kan undra om bolaget har förstått FOTO:s värde som kulturarv? Förvisso finns det inga gratisluncher, och man kan förstå problemet när tidningen gett röda siffror år efter år (förlusten har dock varit relativt liten så vitt jag vet), men om man av det skälet vill göra sig av med den, borde bolaget ta sitt ansvar som ägare till ett kulturarv. Att sälja adressregistret och sedan plumpt sluta trycka FOTO utan att kreativt försöka hitta andra lösningar som bevarar tidningen, får man nog säga är ansvarslöst. Kanske hade man kunnat hitta nya konstellationer som vill föra arvet vidare och hålla FOTO vid liv. Det som hänt är sorgligt.

 

Undertecknad på Kala Pattar, 5600 meter över havet i mars 1972. Då hade Nepal bara varit öppet för trekking i fyra år. Troligen var det få svenskar som hade varit här före oss, på denna nu så berömda utsiktstopp bredvid Mount Everest. Vandringen resulterade i ett reportage i FOTO.

 

Första gången jag hade kontakt med tidningen var 1967 när en smalfilm som Rolf Bardon och jag hade gjort uppmärksammades i en filmtävling ordnad av tidningen. FOTO hade vid den tiden gått samman med tidskriften Filmteknik. Några år senare bytte jag smalfilmskameran mot en avancerad spegelreflexkamera och vandrade 1972 i Himalaya med Rolf Bardon. Vi gick först till Annapurna och sedan upp till Kala Pattar vid Mount Everest. Åter hemma visade jag bilderna för FOTO och i augusti samma år publicerade tidningen en stor bildvisning under rubriken ”Himalayas berg”. Det var mitt första reportage någonsin. Bilder från Himalaya var inte alls vanliga i media på den tiden.

 

Det heliga berget Machhapuchhre från Birethanti fotograferat med kameran Zeiss Contarex och Sonnar 135 mm/f4. Filmen var Kodachrome X.

 

Kantega i Everestområdet. Sonnar 135 mm och Kodachrome II.

 

Berget Pumori från Kala Pattar i mars 1972. Objektivet var Distagon 25 mm och filmen Kodachrome II.

 

Efter reportaget i FOTO gjorde jag en fotoutställning på samma tema. Bilderna visades på Kulturhuset i Stockholm och blev en vandringsutställning som också gick ut i landet. Den här bilden på berget Lingtren var i storleken 70 x 100 cm.

 

 

Under 1970-talet fotograferade jag allt mer flitigt och i mars 1979 gjorde FOTO:s chefredaktör Guy Jamais en presentation av mig och mina bilder under rubriken: ”Han har idealjobbet för en blivande naturfotograf”. Då arbetade jag med flygbildstolkning av vegetation och använde kameran för dokumentation under fältarbetena. Samtidigt drevs jag av mer artistiska ambitioner i min fotografi. Bilderna som publicerades var av typen ”intima landskap”, estetiska detaljer som jag hade uppmärksammat i naturen.

 

Rötter vid Storängsudde i Värmdö. Bilden ingick i kollektionen i FOTO mars 1979. Fotograferad med Leica CL och Summicron 40 mm på Kodachrome 25.

 

Trutbo vid Finnsjön i norra Uppland. En annan av bilderna i FOTO 1979. Fotograferad med Zeiss Contarex och Planar 50 mm. Kodachrome II.

 

1980-talet var kluvet. Jag ville gärna bli fotograf på heltid men behövde dra in slantar till familjen. Som medlem i en bildbyrå kunde man få en del inkomster från fotografin och man kunde också försöka publicera reportage för att spä på. Framför allt var det en stor glädje att få visa sina bilder i tidningar. Ett reportage som jag gjorde i FOTO mars 1985 gick under rubriken ”Fotograferande skridskonjutare”. Då var långfärdsskridsko på väg att bli en folksport och jag hade samlat på mig ett ganska stort arkiv med bilder på skrinnare och olika isförhållanden.

 

 

Efter att jag blivit fotograf på heltid 1993 fortsatte kontakterna med FOTO och det har resulterat i flera artiklar publicerade i tidningen sedan dess. De senaste tre och ett halvt åren har jag bloggat här på hemsidan. Nu återstår frågan vad som händer. Tidningen försvinner och hemsidan också förmodar jag.  För min del kommer jag att leta reda på ett nytt forum för bloggen.

 

 

 

 

 

Den här bloggen tar upp några infallsvinklar på bildidealen inom naturfotografin.

 

Jag satte på ett gråfilter framför objektivet och fotograferade ungefär samma komposition under 13 sekunder. Motivet fick ett annat och mer måleriskt uttryck. Det blev dunklare och nästan drömlikt, men förvandlades samtidigt till en skruvad bild av hur det verkligen såg ut. Vilken av dessa två bilder som fångar situationen bäst kan diskuteras.

 

”Allt har sin skönhet, men det är inte alla som ser den”. Konfucius visste redan för 2500 år sedan. Människors ideal är personliga, vi ser olika saker fast vi tittar på samma sak. Och eftersom vi betraktar verkligheten med olika ögon tycker vi inte lika om det vi ser. Konfucius gamla maxim tar fasta på skönhetens subjektiva egenskaper. Det utnötta ordstävet om smaken och baken säger samma sak, fast på ett mer banalt sätt.

 

Många tänkare har sagt att det främsta målet med konsten är skönhet. Flertalet människor vill uppleva någon sorts konstnärlig skönhet. Formen i ett konstverk ska helst vara vacker i någon mening, annars faller det platt. Hasselbladspristagaren Robert Adams skrev: ”Konsten förenklar. Den är aldrig jämställd med livet.” Inom bildkonsterna har skönhetsidealet varit dominerande genom historien, inte minst i fotografin. Det jag kan undra är om vi överestetiserar (krångligt men talande ord) bilderna i denna strävan mot perfekt skönhet.

 

 

Gråvädrets återhållsamma färgskala illustrerar hur fotografin har påverkat min estetik. Nämdöfjärden igen. Min dragning till vad som normalt kallas dåligt väder är en konsekvens av den, med åren, utvecklade personliga bildestetik som fotografin fostrat mig till. Hade jag inte varit en engagerad naturfotograf hade jag nog inte gått hit, till det här motivet just den här dagen.

 

 

Fotografins skönhetsideal uppmuntrar oss till att renodla bilderna. Vi märker det i alla genre, men resultatet är kanske tydligast inom naturfotografin. Skönheten tas för given, uppfattas som syftet bakom bilderna. En naturfotograf ska helst göra väldigt vackra bilder. Förstås kan det finnas andra uppsåt, dokumentation till exempel. Bilderna måste inte nödvändigtvis vara vackra i en visuell bemärkelse. God dokumentation är också tilldragande om den görs av en fotograf med djup kunskap om motiven. Skönhet är som Konfucius menade, ett flytande begrepp. Vad som är vackert i ett sammanhang behöver inte vara det i ett annat. Men kanske finns ändå en slags idealiserad skönhet som alla ser och kan enas kring, som nästan måste anses vara objektiv för att den är så allomfattande och lättsmält att den inte bjuder på något motstånd. Kanske existerar en estetisk allemansrätt som vi naturfotografer anpassar oss efter. Frågan är om denna generella estetik är en skönhetsfälla som likriktar oss? Här följer några bilder med kommentarer kring detta tema.

 

Solnedgång vid Haparanda Sandskär. Den uppenbara prakten när solen går ned kan bli en både vacker och intressant bild, men motivet är ett av de svåraste av alla. Klichén ligger så nära till hands. Att fotografera solnedgångar som snap-shots är ofta dömt att misslyckas. Jag letar med fördel efter förgrunder på mina kameravandringar. Man måste ha ögonen med sig.

 

Ett blåsvart och hotfullt moln som driver fram på himlen gör mig alltid fascinerad. Oväder är ett naturfenomen som har en stark valör när man blivit erfaren som naturfotograf. Men det är samma risk med dessa motiv som med solnedgångarna, att det går inflation i dem. Muddus nationalpark.

 

 

Man kan räkna upp en rad olika motiv som ingår i standardrepertoaren för varje naturfotograf värd sitt salt. Spindelnät med dagg hör till de mera älskade. När man drivs av fotografisk perfektion ska nätet vara symmetriskt och oskadat, och bakgrunden ska vara mörk. Det här nätet är inte helt perfekt, vilket de sällan är i naturen. Naturfotografer vill helst ha en sextontaggare framför kameran. Varför kan vi inte nöja oss med den halvrisiga normaliteten?

 

Septembergryning, dimma, och marken täckt av täckvävarspindlarnas nät. Dessa småkryp är i farten på hösten, skogen blir insvept av deras slöjor, överallt, på marken, i grenverken, bland gräset. Skogen förtrollas av nätens pärlband med daggdroppar. Denna bild är en innehållsrikare historia än det renodlade spindelnätet ovan. I mina ögon förmedlar denna bild en djupare naturkänsla, den är mer en ekobild.

 

Det råder inget tvivel om att fotografin får oss att uppleva blommor intensivare. Blomsterbilderna är nog de mest älskade av alla naturfotografier. Vad är skönhetsfällan i detta fall? Kanske att man gör bilderna för lika, men det kan ju vara en tanke i sig. Mjuka poetiska bildstilar med mycket oskärpa kan bli långtråkiga i längden. ”För mycket och för lite skämmer allt”, som man brukar säga. Det är svårt att hitta en egen stil inom blomfotografin, men ett gott hantverk räcker långt. Bilden visar en kungsängslilja som det låga gryningsljuset penetrerat. Det ser nästan ut som ett värmeljus brinner mellan kronbladen.

 

Min bästa blåsippsbild! Nej så frankt kan jag inte uttrycka mig, det finns ingen bästa bild i någon genre, den idéen är bara ett påhitt av dem som arrangerar fototävlingar. Ovanstående bild är bra och vacker därför att den visar blåsippan som man vanligen ser den på våren. Ingen förförisk närhet här, den faller inte i skönhetsfällan. Bilden visar en osminkad situation i naturen. Varken barr eller stickor har plockats bort för att renodla motivet, ändå kan man se en sammanhållen komposition. Naturligtvis har jag inspirerats av Eliot Porter, den mest intressanta naturfotografen av alla, enligt min mening. Hans bilder byggde på skarpsynta observationer utan att förkonstla. Detta är fotografins särart i relation till andra bildkonster. Den oförvanskade observationen är som regel ett vackert motiv.

 

Ett fågelporträtt ska ofta renodlas för att gå hem. Bakgrunden ska vara neutral och lugn. Men detta skönhetsideal skiljer fågelfotografin från fågelmåleriet. Titta på en målning av Bruno Liljefors eller andra stora konstnärer. Ofta målar de gräs och vegetation ovanpå fågelns dräkt, ibland kanske det finns bråte som skymmer en del av fågelkroppen. Fotografier med grenar och gräs som sticker in på det avbildade djuret känns däremot misslyckade för fotografen. Man vill frilägga kroppen mot bakgrunden. Inom måleriet ingjuter lite vegetation som vidrör djuret liv åt bilden, inom fotografin uppfattas inslaget som estetiskt störande. Vad är det som driver fotografin till sitt mer snäva ideal? Är renodling en skönhetsfälla? Bilden av den tretåiga hackspetten är så pass stiliserad att den nästan känns uppstoppad.

 

Knipor i vårgryningens älvdans. Jag ser mer skönhet i djurbilder som skildrar djuren i deras livsmiljö, än i närgångna porträtt, men jämförelser mellan genrer är meningslösa. Var sak har sin plats. Landskapsbilder med ett djur som subjekt har en ekologisk bäring, och framför allt återger dessa bilder mer naturkänsla än det stiliserade artporträttet. Med naturkänsla menar jag att bilden gestaltar helheten, det holistiska intrycket.

 

 

Det här är en vild varg i östra Finland. Detta framgår inte av bilden som istället visar vargens kraftfulla skritt genom panorerad oskärpa. Bilder i oskärpa blir gärna dekorativa, och är därför uppskattade. I avmätta doser är de vackra och suggestiva att se. Blir de för vanliga fungerar de som en skönhetsfälla.

 

Ett av naturfotografins mest populära motivområden är rinnande vatten skildrat med lång slutartid, i detta fall 1/10 sek. Alla älskar vatten. Bilderna blir förföriska imitationer av varandra, men några är mer medryckande än andra. Originalitet är en naturfotografisk utmaning. Dessbättre, om man lyckas hitta en intressant form och vackert ljus tål även dessa vanliga och utslitna motiv att tittas länge på.

 

Kontrasteffekten i denna linjalraka demarkation är påtaglig. Plats för reflektion. Skönhet är inte nödvändigtvis liktydigt med dekorativa och färgmustiga motiv. Sparsmakade men tankfulla kompositioner är också vackra, fast på ett annat sätt. Detta är ett exempel på en bild som får sin skönhet i eftertankens sken, i formens enkelhet. Stenshuvud.

 

Stenar på strand är ett av dessa närgångna landskapsmotiv som repeteras om och om igen, här ett exempel från Blå Jungfrun. Kanske törs man säga att motivet är outslitligt, det finns alltid nya formationer av stenar och färger att upptäcka. Stenarna ligger som lösviktsgodis i naturen och väntar på oss.

 

 

 

 

Vem gillar tung blötsnö, om inte naturfotografen. Exemplet visar att bildeffekten kan påverka vår estetik. Genom fotografin förvandlas det vedervärdiga vädret till ett sinnligt och njutbart mönster. Nåja, bilden har gjorts femti meter bakom mitt hus en dyster decemberdag för några år sedan. Snön började falla intensivt och jag blev plötsligt jätteinspirerad.

 

Många undersökningar visar att den skog de flesta svenskar uppskattar mest är en välvårdad pelarsal med tallar och god genomsikt, alltså en natur som gör skogsbaronerna glada och som påminner om den afrikanska savannskog vi är komna från. Risiga och svårforcerade barrurskogar på nordlig latitud är ingen dröm för en Sune på familjeutflykt. Naturvården betraktar dock dessa gammelhabitat som heliga tack vare deras långa kontinuitet och rika biologiska mångfald. Risken är liten att en bild av ruttnande trädstammar kallas naturporr. Nationalparken Norra Kvill.

 

Topografi gör landskapsbilderna dynamiska, variationsrika. Topografi är lika med höjdskillnader, och bland bergen hittar man de mest inspirerande landskapsmotiven, som jag ser det. Förutom den omedelbara skönhet som själva landskapet frambringar, kan en bild av fjäll också förborga en subtil estetik som har med geografin att göra. Den här bilden må vara allmänt vacker eller ska vi säga spektakulär på grund av de branta topparna, men det faktum att bilden visar en svåråtkomlig och hemlighetsfull plats i det mest alpina fjällmassivet i Sverige, ger den också ett annat skönhetsvärde. Denna estetik kan bara uppskattas om man har kunskap, man måste känna till. De branta stupen och smala kammarna tillhör Ähparmassivet i Sarek. Hit kommer man inte ofta, och här har inte många människor passerat genom åren.

 

I bergslandskapen är vykorten en skönhetsfälla. Dock rymmer begreppet vykort en motsägelse som gör mig besvärad. De mest traditionella och trista avbildar vyerna i solsken rakt upp och ned, men med åren har vykorten blivit allt mer avancerade och många visar numera sina platser i en unik ljussättning som en resenär sällan har chansen att själv få se. Återigen kan jag se denna problematik med normaliteten, det vardagliga gör ingen naturfotograf glad, det unika är det attraktiva. I bergslandskapen är chansen stor att man ser snabbt förbiilande stämningar som verkligen är sällsynta och fotogeniska. Det är dessa bilder man helst vill göra, som denna från Laddtjovagge. Den här gången var vi på hemväg efter en Kebnekaisebestigning. De andra i gänget rusade på, men jag vände mig om och såg en himmel och ett ljus som var så dramatiskt att Markus Larsson inte kunde ha målat det bättre.

 

På exotiska platser är det specifika en ledstjärna när man fotograferar naturen. Man vill gestalta platsens atmosfär. Bilden behöver därför ett inslag som är platsrelaterat. Eller för att tala omvänt: man åker inte till Stilla Havet för att avbilda solnedgången. Det motivet hittar man vid haven på närmare håll! Skönhetsfällan för en resande naturfotograf är att man gör vackra bilder som kan vara tagna var som helst. Mer lyckat är det om man kombinerar en bildmässig skönhet med något inslag som kännetecknar platsen. Detta exempel funkar som både en vacker observation och ett geografiskt visitkort. Mount Kenya speglar sig i Halls Tarn under gryningen.

Bungyjump är nog ingen fluga längre. På 1990-talet var det en trend som drog världen kring, en galen imitation av ett gammalt mandomsprov på ögruppen Vanuatu, där unga män förr kastade sig ned från höga bambutorn med lianer knutna runt ankeln. 1979 gjordes det första europeiska hoppet från en hög bro utanför Bristol, man använde en grov elastisk lina. Det var ett studentupptåg som säkert hade samma drivkraft som förebilden. Hopparen ville vara modig, bevisa sin förmåga till självövervinnelse eller var det självhävdelsen som drev på, kanske både ock?

 

Otroligt nog har även jag hoppat bungy, och det med en kamera i handen! Det var för femton år sedan och den dumheten är preskriberad nu. Nyligen såg jag bilderna och kom på att det ändå är en rätt kul historia för bloggen.

 

Året var 1999. Under en resa i Nya Zeeland passerade jag Queenstown – alls inte för att hoppa bungy. Jag var där för att samla material om den enastående naturen på Sydön. I Queenstown mötte jag en person som tyckte att vi borde ta en titt på the Pipeline, 102 meter fritt fall, världens då högsta bungyjump. Okej, varför inte, tänkte jag. Kan kanske bli intressanta bilder. Vi åkte dit i rasande fart med en ”jetboat” som sprutade sig uppför forsarna i en medelstor älv. Till slut hamnade vi under den bro som kallas the Pipeline, och tankesnurran startade när följeslagaren frågade – ska inte du också hoppa? Jag såg den ena personen efter den andra ta det dödsföraktande språnget. Det såg djärvt ut. Fallet var oförsonligt högt, men de som hängde i snodden verkade vara normalt funtade. Kan de kan jag, tanken högg tag i mig.

 

 

Sålunda bestämde jag hux flux för att låta mitt liv bero på en gummisnodd. I en utrangerad frisörstol på den synnerligen smala och luftiga bron fick jag sätta mig. Snodden bands om vristerna medan adrenalinet pumpade ut i blodet. Fick också hjälp att tejpa fast en av mina kameror runt ena handleden. Ville göra en selfie för eventuella reportage, nu när jag ändå tänkte hoppa. Sedan baxade jag mig ut på en pytteliten plattform över bråddjupet. Adrenalinet stack som nålar i fingrar och tår. Är jag nykter?  SVINDEL. Herregud vilken svindelkänsla. Nedräkningen började…three, two, one…OUT!

 

 

 

Jag kastar loss, jag faller, dyker, störtar, flyger, seglar, svävar. Jag är en fågel, jag gjorde det! Älven rusar mot ögonen, blodet fyller huvet. Vilken fart. Plötsligt kommer de sköna återstudsarna, det blir några stycken som snabbt klingar av. I en slak lina halas jag ned till den person vid älvens strand som hjälper till. Allt är över på någon minut.

 

 

Efterbörden är en såpa. Adrenalinet gör mig hög, som ett knark skulle jag tro. På kvällen, i en bar i Queenstown, tror jag mig vara kung, vill att alla ska veta. Se på denna hjälte, jag har hoppat Pipeline. Jag vill ropa högt om bedriften – men förstår ganska snabbt och slokörad att de flesta andra i baren har gjort samma sak, hoppat bungy. Kaxiga typer har inget där att hämta. Suck.

 

Skulle aldrig göra något liknande igen. Har aldrig haft någon dragning till extrema adrenalinkickar, även om det kan vara lärorikt att någon gång övervinna sig själv och dödsskräcken. Mitt minne av hormonbubblet som satt i blodet flera dagar efteråt är fortfarande starkt. Och några bilder blev det ju, som sagt.

Jag har prövat en ny kamera i hemmamarkerna på Ingarö (alla bilder i bloggen är därifrån). Denna bild visar Björnö naturreservat och Nämdöfjärden någon dag innan vintersolståndet.

 

Många prylar införskaffar man ganska kallsinnigt. Bara de funkar som man tänkt sig råder frid och fröjd. Mer finns inte att tillägga. Se på en tvättmaskin, nog är det bara tillämpningen man är ute efter, att den tvättar bra. Inte står man där och lullar med apparaten, man är inte ens närvarande när den arbetar.

 

Andra prylar utvecklar man däremot en stark relation till. Ibland handlar det om det kärlek vid första ögonkastet. Dessa prylar betyder mer än bara deras funktion. De kan vara vackra att se på, sköna att ta i, hålla en hög kvalitet som ger emotionella vibrationer. De kan betyda mer än vad de är avsedda för. Att använda en sådan pryl frambringar vällust och inspiration. Rentav lycka. Kameran kan vara ett gott exempel.

 

Jag har ägt många kameror. Förmodligen har jag genom åren plöjt ned en liten förmögenhet i mina inköp, kanske lika mycket som en lyxbil kostar. Den tekniska utvecklingen har drivit fram de nya förvärven. Några kameror har varit mer älskade än andra, men ingen relation varar för evigt. Med sorg i hjärtat har jag sett hur utvecklingen sprungit ifrån gamla trotjänare. Samtidigt har nya älsklingar kommit till.

 

 

Några frostiga löv på visset gräs, ett alldagligt naturstilleben med nya kameran.

 

Först som sist är kameran ett verktyg. Och som alla hantverkare vet, är bra redskap halva receptet för framgång. Vilka kameror som duger finns inget sant svar på. De som ger inspiration och bra resultat för en fotograf, kanske inte funkar för en annan. Hursomhelst måste vi kunna lita på den, att kameran levererar det man har tänkt sig.

 

Jag är ständigt på jakt efter en kamera som har minsta möjliga storlek och ändå ger bästa möjliga briljans. Utfallet kommer an på sensorns upplösningsförmåga och kamerans objektiv. Fabrikationen av en liten kamera som ger utmärkt briljans, kräver dock mer av tillverkarna än en stor dito, därför blir de dyra och det finns inte särskilt många modeller att välja mellan. Med briljans menar jag att bilden är knivskarp där skärpan är inställd, men något mer måste också till.

 

Med skärpa menar vetenskapen objektivets upplösningsförmåga och kontraståtergivning i en kombination. Vårt synsinne är väldigt känsligt för kontraster, och kontrasten bestämmer mycket av skärpeupplevelsen när vi tittar på en bild. Bilder som är briljanta måste ha optimal mikrokontrast, ha en kapacitet att separera många valörer på en liten yta. Det förhöjer skärpeupplevelsen. Bra mikrokontrast är den egenskap som får bilder att se extra kristallklara ut, även i partier som är oskarpa på grund av att en stor bändare använts vid exponeringen och därigenom gett litet skärpedjup. Skärpan, mikrokontrasten och upplösningsförmågan hos objektivet bestämmer dess optiska kvalitet, dess krispighet. Allt hänger samman. Tillverkarna gör sina beräkningar, tar fram speciella glassorter och slipar linsytorna. Vissa lyckas bättre än andra.

 

Alla bilder behöver förstås inte vara kristallklara. Valet av kamera måste relatera till vad man vill fotografera. För egen del ägnar jag mig gärna åt ett motivområde som tjänar på kristallklara bilder, mer om detta strax. Efterbehandlingen av originalet (negativet eller datafilen) betyder också mycket för bildens slutgiltiga klarhet. Tidigare var arbetet i mörkrummet lika avgörande som kameraobjektivet, idag kan samma sak sägas om bearbetningen i datorer. Men det är en annan historia. Kameran och dess objektiv är min fokus i denna blogg.

 

Infrusna barr i en vattenpöl fotograferade med Sony RX1R. Den undre bilden visar en detalj förstorad till 100 procent. Objektivet är extremt krispigt (en egenskap som inte kommer till sin fulla rätt på en bildskärm).

 

 

 

Närbild av tallbark. Kameran har ett makroläge som gör att man kan göra vidvinkliga närbilder. Närgränsen är 20 cm.

 

För att hitta sin egen optimala kamera krävs en hel del tankemöda och utforskning. Marknaden är stor och nya produkter kommer ut i en strid ström. Tyvärr för plånboken, tar utvecklingen aldrig slut (se min tidigare blogg ”Valet av kamera”, augusti 2012). I dagarna har jag skaffat en ny kamera som ger mig sällsynt stor njutning att använda, en Sony RX1R. Min entusiasm bottnar i dess lilla storlek, och att den trots detta har en stor sensor (fullformat) utan ”antialiasing filter”. Kameran är försedd med ett permanent vidvinkelobjektiv som är ”state of the art”, en Carl Zeiss Sonnar 35 mm/f 2,0, en skarpare och mer vältecknande glugg finns inte att få. Med detta sagt blir jag en obetald reklampelare för prylen och låt gå för det. Skulle tro att den som läser här vill veta. Antialiasing filter är ett påhitt av kameratillverkarna för att minska risken för störande moiré i bilden (något som kan uppkomma om motivet har regelbundna mönster, byggnader exempelvis), men filtret försämrar samtidigt bildskärpan en aning. Nästan alla digitalkameror har ett AA filter. I naturen är moiré sällan ett problem och filtret därför onödigt för naturfotografer.

 

Min förtjusning med nya kameran beror på att jag tycker väldigt mycket om en viss typ av motiv. Jag brukar kalla dem naturstilleben (inom konsten är stilleben en typ av motiv som bara innehåller föremål). Karaktären hos dessa fotografier bygger till betydande del på deras krispighet. De fångar detaljer och stämningar i naturen, och syftar till att återge skönhetsintryck och en känsla av estetik. Jag har min estetik, alla har sin. När grannarna för länge sen ville hugga ned ett antal stiliga torrakor som byggherrarna avsiktligt lämnat kvar i området som vi då bodde i, blev jag upprörd. Döda träd var fula tyckte grannarna, men finns det något vackrare trädslag att se på och fotografera än silverfuror? De är perfekta naturstilleben.

 

Fallen silverfura vid Björkvik.

 

 

Fallna ekar några hundra meter från hemmet.

 

 

 Alkärr på Björnö.

 

Årets sista stensopp.

 

Av alla bilder i dagens störtflod är de som innehåller naturmotiv de mest älskade. Men naturens estetik finns inte bara i uppenbart vackra vyer, eller tjusiga blommor och bildsköna djur. Naturmotiv vid sidan av det allmängiltiga har, som jag ser det, bättre förutsättningar att bli skön bildkonst. Naturstilleben vittnar om ett personligt ställningstagande, är ett uttryck för den specifika estetik som fotografen står för. Man behöver för den skull inte bli högtidlig (som ofta är fallet när begreppet konst förs på tal). Naturstilleben är okonstlade bilder, de manifesterar vad fotografen sett utan att trixa. De är inte fotografier som försöker efterlikna målningar. Och de är sällan ärtiga på det sätt som krävs för många gillatummar på nätet. Naturstilleben är ett fotografi som är ett fotografi som är ett fotografi. Kompositionen och ljuset betyder mest, men skärpan, kontrasten och bildens krispighet har också ett betydande inflytande på tilltalet. Skärpedjupet brukar vara stort, men kan ibland vara utstuderat kort.

 

Jag vet ingen mer kreativ avkoppling än att ströva omkring i naturen med en kamera, gärna i hemmamarkerna, och leta efter motiv som kan bli naturstilleben. Att fotografera dessa observationer handlar inte om att skapa odödliga konstverk, ett naturstilleben avbildar jag bara för min egen skull, bilderna kommer sällan till användning. Jag har tusentals i mitt arkiv som aldrig visats. Vilka naturbilder är för övrigt långlivade? Nästan alla går sotdöden till mötes, vilket inte hindrar att jag tycker om att göra naturstilleben för min egen tillfredsställelse. Kameran skärper min perception i naturen, den slipar min estetiska hållning, får mig närvarande på ett högre plan och är på ett allmänmänskligt sätt en rolig syssla. Varför kräva mer? 

 

Det är för att fotografera dessa naturstilleben som jag skaffat den nya kameran som är liten som ett cigarettpaket och ändå ger ett lika kristallklart resultat som en gammal tung och åbäkig storformatskamera med bladfilm, som är stor som en portfölj och dessutom kräver ett stativ av tyngsta sort och en uppsjö med filmblad som fyller en hel matkasse. Den stora fördelen med nya lillkameran (ihop med ett litet nätt stativ) är att jag kan röra mig ledigt som en katt, och enkelt komma till skott i besvärliga lägen, en trång miljö till exempel, och ändå skapa ett av mig godkänt resultat. I dag finns ingen anledning att bära med sig fler och tyngre prylar än man behöver. Har det någonsin varit motiverat?

 

DOCK, kan någon se skillnaden mellan bilder av nya lillkameran och bilder av de flesta andra nutida kameror? Jag kan det och många andra fotografer kan det, men gemene man som inte är ”fotograf” och inte detaljgranskar en bild, upptäcker förmodligen inget märkvärdigt. Under en bildbetraktelse skannar man över ytan och assimilerar motivet som helhet. Innehållet är det viktiga. Att en bild är extra kristallklar upptäcker man först om den placeras bredvid en annan bild som inte är lika krispig. Fotografin är relativistisk.

 

Nej, det är inte för att sticka ut som jag förvärvat den nya kameran. Det jag istället vill bejaka är förmånen att kunna arbeta med en doning som är liten, lätt och snabb, och som är skön att se på och ta i, och som snudd på ger en sensuell känsla när den riggas på stativet inför en fotografering, den där tillfredsställande förnimmelsen som väller fram när verktyget håller måttet. Någon frågar: är inte ett fast objektiv som inte kan bytas ut, en begränsande faktor. På sätt och vis ja, men i min föreställningsvärld behöver man inte alltid en massa objektiv. Med fast brännvidd kalibrerar man sitt seende efter objektivets bildvinkel. Och man kan oftast förflytta sig för att ändra sin komposition. Generellt sett föredrar jag fasta brännvidder framför zoomobjektiv. Jag tror att min iakttagelseförmåga stärks av det.

 

 

Eftersom objektivet är ljusstarkt kan man göra bilder med kort skärpedjup. Oskärpan, objektivets bokeh är underbar i nya kameran.

 

 

 

Sitter på kammaren i dunkelt decemberväder och funderar över nätet, konsekvenserna för fotografin i allmänhet, och oss fotografer i synnerhet. Ingen som fotograferat länge kan vara likgiltig, ingen som är nyförälskad i digitala erans bildskapande kan vara oberörd. Under det senaste decenniet har verkligheten stöpts om. Nästan alla har skaffat digitalkameror eller mobilkameror, alla är ”fotografer” och många vill lägga ut sina bilder på nätet. Verkligheten har förändrats. Det blåser en bildstorm över världen, nej förresten, det pågår ett färgsprakande vulkanutbrott som håller på att förändra vårt sätt att kommunicera med bilder.

 

Den här bilden fotograferades 1975 och är en skannad Kodachrome från Jåggåsjgaskatjåhkkå mot Rapaselet i Sarek. Jag lade ut den på Facebook med en kort kommentar om värdet av gamla dior. Den fick hyfsat många gillatummar.

 

Idag konsumerar vi bilder som mat. Bildhungern verkar aldrig ta slut, vi tittar på nätets bilder som vore de munsbitar. Vi smakar och sväljer snabbt, för att genast kasta oss över nästa tugga. Har ett nytt pavlovskt behov muterats genom digitaltekniken? I den galna tidningen MAD fantiserade man på 1960-talet om människokroppen och hur den skulle kunna förändras av tekniken. Personer som hela tiden hade en transistorradio tätt intill huvet ritades med ett jättestort öra. Jag försöker minnas om de också publicerade en nidbild av någon som höll kameran för ögat, men kommer inte ihåg. Kanske kunde redaktionen inte föreställa sig utvecklingen inom fotografin. 

 

Vi lever i ett teknikskifte med oanat genomslag. ”Teknik slår politik”, sa den energiske entreprenören Jan Stenbeck när reportern frågade varför inte han, med sin starka utvecklingstro, hellre blev politiker. Teknik slår politik, en klarsynt reflektion, eller hur. Tekniska förändringar har lagt grunden för de flesta omvälvningar i mänsklighetens historia. Datoriseringen, nätet och de digitala kamerorna är det största som hänt fotografin sedan genombrottet i mitten på 1800-talet.

 

Vårt behov av bilder och lusten att dela dem med andra bekräftas som aldrig förr genom detta teknikskifte. Ständigt med en digitalkamera till hands och ständig uppkopplade vandrar vi genom livet. Är vi fängslade av möjligheterna, eller har vi tillfångatagits av tekniken? Är vi digitalister som behöver nyktra till?

 

Alla som älskar fotografin berörs av detta tekniska vulkanutbrott. Bilderna väller fram som ett lavaflöde, men när glöden slocknar blir de till aska. Det mesta som flimrar förbi på nätet lever bara ett kort klick. Är de bra eller dåliga, har liten betydelse. Hur många tittare går tillbaka till en godbit som legat ute en månad, ett år eller ett årtionde? Bara att hitta nätplatsen där man såg bilden kan vara ett projekt.

 

Digitalfotografin och nätet har devalverat bildernas värde. Bildmarknaden har kraschat. Fotografer som förr försörjde sig på ett mödosamt ihopsamlat arkiv har ingen inkomst längre. Vilken användare vill betala ett skäligt pris för en välgjord bild, när det finns alternativ på nätet som är nästan lika bra och som dessutom är gratis eller överkomliga för en spottstyver?  Forna tiders Fotografer, professionella och drivna amatörer, fotograferade med föreställningen att åtminstone deras bästa resultat hade ett bestående värde, både ekonomiskt och dokumentärt. Vilken grandios illusion idag! Inom gammelmedia sparkar man ut anställda fotografer. Bilderna får man fram ändå.

 

Nätets sociala medier har blivit det nya formatet för fotografin. Dessa är tillgängliga för oss alla. För framgång krävs klickvänliga bilder. Lek med tanken att ingen vet vem Ansel Adams var, och att ingen har sett hans bilder. Om dessa läggs ut på ett socialt medium under okänd signatur, hur många gillatummar skulle de få i jämförelse med andra? Idag kryllar det av alster på sociala medier som har Adams älskade Yosemite i fokus, den ena mer publikknipande än den andra. Det finns tricks för att vinna uppskattning, men erkänt stora fotografer i det förgångna gjorde inte nödvändigtvis klickvänliga bilder. På sociala medier jämförs allt genast med helheten, konkurrensen om uppmärksamhet är gigantisk och få bilder kan få ikonstatus eftersom det hela tiden kommer fram nya och ännu starkare bilder av redan fotograferade motiv. Det mesta i tillvaron har ju redan fotograferats (utom nyhetshändelser). Alltid finns det någon med en kamera till hands när något objekt materialiseras till ett strålande motiv i ovanlig dager. Då haglar ovationerna på nätet, men flödet dränker det mesta i sin forsande ström.

 

Alla som vill något med sin kamera måste förhålla sig till denna verklighet. De som är nytända har troligen lättast att se fördelarna, enorma möjligheter har öppnats, kreativiteten sprudlar. De mängder av bra och inspirerande bilder som görs idag fanns aldrig förr. Inte så mycket skräp heller, men älskar man bilder är tillgången numera gränslös. Vi som fotograferat länge har svårare att förhålla oss till detta teknikskifte. Vi växte upp med andra värderingar, kunskaper och en mycket mindre mängd bilder att titta på.

 

Svartvita bilder gör sig ofta sämre i sociala medier. Motivets karaktär har förstås sin betydelse. Bilden från Knivkammen mot Kaskasatjåkkå fick måttligt med tummen upp på Facebook.

 

Denna färgstarka bild av Mount Everest med toppen belyst i solnedgången blev däremot ganska uppskattad på Facebook. Mustiga färgbilder är vad många älskar att gilla.

 

Det finns fotografer som längtar tillbaka till den gamla tiden, men jag vill inte vara en av dem. För några år sedan gick jag med i Facebook och har portionerat ut en hel del sen dess. Efter hand lär man sig den allmängiltiga smaken. Gillatummarna sänder tydliga signaler tillbaka till fotografen. Facebook är en ömsesidig kommunikation, responsen kommer blixtsnabbt, men man ska nog inte uppfatta denna erkänsla som en tumstock som mäter bildernas kvalitet (vad detta nu är). Dataskärmen och mobilen gynnar vissa typer av motiv, andra gör sig bättre i tryck eller på utställningar, blir mer synbara om de får ta större plats än vad datorskärmen medger.

 

Likriktningen är stor på nätet. Vart bilderna hamnar i den digitala floden har också betydelse för hur många surfare som hinner uppmärksamma dem. Tidpunkten när de läggs ut är inte oviktigt. På de sociala medierna måste man vara streetsmart för att lyckas bra, få många beundrare och gillanden, om det är målet. Kanske pågår något av en byteshandel med tummar. Om jag gillar ditt ser jag helst att du gillar mitt. Somliga bildleverantörer bygger upp (eller får spontant) en slags klubb med hängivna supportrar som hyllar nästan allt som läggs ut, men direkt dåliga bilder gör sig inte gällande. Facebook är ett forum där man fritt kan visa för många vad man fotograferat – detta är stort. Det är också ett unikt medium för texter, meddelanden och hälsningar.

 

Instagram har ett mastigare bildflöde än Facebook, är mer inriktat på det. Mediet vänder sig främst till mobilanvändare, även om man också kan se bilderna på en dator. I viss mån är Instagram tänkt att användas för direktsändning. Man tar en bild med mobilen och i nästa ögonblick skickas den ut på Instagram till allmän beskådan. Numera är detta medium lika mycket en plattform för portfolios; mängder med arkivmaterial förs över till mobilen från datorerna och läggs sedan ut på Instagram. Här finns flera miljarder (!) bilder, och flera hundratals miljoner (!) människor är anslutna som bildleverantörer och tittare.

 

Min första bild på Instagram är från Skottland och visar berget Liathach (beskuren). Jag blev förvånad att den redan på kvällen då den lades ut fick drygt 30 gillatummar. Responsen kan vara blixtsnabb på Instagram.

 

På Instagram presenterade jag i beskuret skick denna bild, också från Skottland, Elgol på ön Skye. Jag trodde den skulle ge stort gensvar med sitt luddiga vågskvalp som brukar vara en uppskattad effekt, men icke. På Facebook däremot, gav den en bra utdelning. Landskapsbilder blir småttiga när de syns i mobilen, vilket kan vara en förklaring.

 

Bilderna på Instagram är kvadratiska. Utmärkt, säger gamla 6x6-fotografer som lärt sig älska det formatet. En begränsning, tycker jag. Alla motiv kan inte beskäras framgångsrikt till kvadrater. Panoramabilder gör sig inte alls på nätet. Instagram tillåter för övrigt en del bildredigering, det finns flera filter som gör att man kan skruva på färgerna. Funktionen är populär, alltför populär menar många. Instagram, liksom Facebook, gömmer smarta vägar till uppmärksamhet. Om man upptäcker och använder dem kan triviala bilder kan få tiotusentals gillatummar. Fotografer som vill navigera rätt skaffar sig många så kallade vänner (Facebook) och följare (Instagram).

 

 

En ögonöppnare. Bilden visar Rapaselet i Sarek i hänförande septemberljus. Jag har visat den på utställningar och haft med den i en bok. De flesta som ser bilden verkar tycka om den. På Instagram gav den först måttlig uppskattning, 41 gilla efter något dygn. En vecka senare upptäckte jag att den hade kopierats över till en annan sida, Pro_ig Showcasting Instagrams Finest Artist, och simsalabim drog den in drygt 1250 upptummar. Där trängs den med över 400 000 andra bilder!

 

Jag har nu varit med i Instagram en månad och förstår allt bättre vilken typ av bilder som passar där, hur vägarna går för att vinna uppmärksamhet. Andra sociala medier som Twitter, Flickr och Tumblr, har jag inte prövat än och frågan är om man ska vara med överallt. I lagom doser är de sociala medierna ett unikt forum att visa bilder i, men vistelsen därute blir lätt en drog som slukar tid och energi. Tummarna verkar som endorfin, man vill gärna ha fler k(l)ickar och lägger ut och lägger ut för att få sin återkoppling. Kanske är det när allt kommer omkring en kolossal fototävling som pågår. Vill man dessutom titta på andras utlägg, skicka tummar hit och dit och kommentera andras bilder, ja då kan verksamheten på Facebook och Instagram bli ett heltidsjobb.

 

Att detta lejon inte gjorde något större intryck på Instagram, kan nog lätt förklaras. Ska det vara bilder med lejon  måste det finnas en dramatik för att dra blickarna till sig. Jag ville testa eftersom jag själv tycker att detta är ett ganska lyckat porträtt.

 

Jag har också prövat mer personligt färgade stämningsbilder, som denna från en Smålandssjö. Inget för Instagram, kan jag konstatera.

 

På Fotomässan i Älvsjö hörde jag nyligen något som är remarkabelt i detta sammanhang. Unga fotografer som vill framåt nöjer sig inte längre med tummarna på nätet. De vill hellre få sina bilder publicerade i etablerade trycksaker, typ tidningar, magasin och böcker. Detta är en mycket mer begränsad värld som genom sin exklusivitet ger högre status och mer bekräftelse. Är gammelmedia på väg att ta revansch? Sociala medier saknar ett kvalitetsfilter som skiljer agnarna från vetet. Det är baksidan av nätets allemansrätt och gratiskultur. Gammelmedia kan inte överleva utan detta filter. Redaktörerna bedömer om bilderna ska publiceras.

 

För egen del fortsätter jag lägga ut bilder på sociala medier, men vill inte spendera för mycket tid i systemet. Att vara fotograf IRL (in real life) är roligare – ta bilder, hålla föredrag, göra utställningar och producera böcker och artiklar. Jag tänker så här: mina bilders ekonomiska värde och deras livslängd har urholkats genom utvecklingen. Varför då inte visa ett urval i sociala medier, bättre så än att de gömmer sig i en datormapp man sällan tittar på, eller samlar damm som dior och negativ i det analoga arkivet. Att visa sina bilder för andra är, när allt kommer omkring, vad fotografin till syvende och sist går ut på.

Alla vägar bär till Rom. Jag kan inte undvika ordstävet, måste börja med det. I mina ögon är städer för det mesta rätt menlösa sevärdheter, den ena är lik den andra, men det finns förstås undantag. Rom är ett. Jag har länge velat komma dit och gjorde nyligen slag i saken, åkte med ett kompisgäng för en kort sejour under Allhelgonahelgen. Det skulle bli en renodlad turistresa, inget fotouppdrag, ingen som väntade att man kom hem med ett användbart material. Den lilla kamerautrustningen (Fuji X-E1 med zoom 18-55 mm och 55-200 mm) fick följa med. Vi skulle ha trevligt, titta på den eviga stadens mångbesjungna monument.

 

 

När det inte finns någon konkret avsikt bakom fotografin blir man lätt en slö fotograf, och är man slapp med kameran har man sämre chans att skapa de där bilderna som räknas i en tid när alla storknar över bildflödet. Visst är det roligt att ta kort, men det är ju faktiskt ansträngande också, om det ska bli bra. Särskilt att masa sig upp tidigt på mornarna för att fånga det ljuvliga gryningsljuset. Sena eftermiddagen fastnar jag gärna med andra före maten, och missar solnedgången – om det inte finns ett fotouppdrag (hemsnickrat eller beställt) som tvingar mig till kameraarbete.

 

Jag reste med andra ord till Rom som semesterfotograf, och det blev som det blev, bilder tillkomna utan en plan, på välkända motiv som repeterats om och om igen. En given utflykt gick till Petersplatsen. På söndagen klockan 12 höll påven en kort mässa som lockade lika mycket folk som en VM-final i fotboll. Vi tog oss dit och inspirationen rann till. Det var en mäktig upplevelse att se papa träda fram i ett fönster högt ovanför folkmassan, som ett sändebud från himlen, medan jublet steg.

 

En glad hälsning från en populär påve.

 

Lite anakronistiskt är det nog med storskärmar på en helig plats.

 

Kön för att komma in i Peterskyrkan var ändlös. Det fick vara.

 

Kontakt framför Peterskyrkan!

 

Så mycket i Rom är hissnande gammalt, kullarna sväller av urtid, man försöker förstå. Våra medeltidskyrkor i Nordeuropa är bara ungdomar jämfört med dessa gamlingar av sten. Häruppe i norr levde vi som skogsvildar när avancerade kulturmänniskor byggde stora tempel, höga akvedukter och anlade vägar med genial ingenjörskonst i Romariket. Två tusen år gamla mästerverk finns att se än idag, förvånansvärt välbehållna. Men de byggdes inte på en dag. Och de kan inte fotograferas på en dag. Som så ofta när man kommer med kameran till en väldokumenterad plats som Rom, vet man inte var man ska börja. Intrycken är många, önskemålen disparata.

 

Julius Ceasar, kejsarnas kejsare, hade egentligen titeln imperator. Den förste var en släkting till honom, Augustus. Ceasar står staty på flera platser.

 

Vi lullade runt en stund innan trängseln blev så stor att man nästan bara kunde stå still mitt i folkhavet och stirra på myllret. Det kallas ”street photography”, att spana med sin kamera och fotografera människor som passerar revy. Ibland är det riktigt kul, även om det mesta blir skräpbilder. Vid Petersplatsen känner man sig ödmjuk genom den inlevelse som folket utstrålar. Församlingen beundrar verkligen sin andlige ledare. 

 

 

Tibern, Petruskyrkan och bron Ponte Vittorio Emanuele II.

 

Vi tog oss förbi Castel Sant Angelo och vidare på en av broarna över Tibern. Det antika templet Pantheon lockade, byggt av kejsar Hadrianus kring år 120. Därinne tillbad man de romerska gudarna, och kupolen är fortfarande den största i världen som byggts av betong. I stum beundran, och andäktig av tidens gång, lyfter man sin kamera mot denna byggnad som är trångt inklämd av stadsbebyggelsen som vuxit upp. Exteriören är svårfotograferad. Ljuset och strukturen manade till svartvitt återgivning.

 

 

Rom är fontänernas stad. På torget Pizza Navona anlagt år 86 e Kr gurglar Fontana del Moro. Ska man vänta ut turister för att få en renare bild, eller ska man sudda ut dem med fotoshop? Bilden blir mer autentisk med inslaget av det som det verkligen vimlar av, men ofta kliar det i fingrarna att försköna världen när man är fotograf.

 

Överallt ”selfiemakers”, vår tids hype.

 

Panthenon blev en kyrka på 600-talet, fem sekler efter att templet uppförts.

 

Colosseum är det mest magnifika dragplåstret, gladiatorernas skådeplats, en enorm amfiteater drygt 500 meter i omkrets, 48 meter hög och byggd cirka 80 år efter Jesus födelse. Tyvärr får man säga, togs armeringen i bygget bort en tid efter uppförandet. Järnet smältes ned och blev till vapen, vilket medförde att en stor del av Colloseum förstördes under ett jordskalv. Och en del av den vita marmorn utnyttjades till bygget av Peterskyrkan. Kvar står idag en trasig ruin som låter oss förstå det ursprungliga formatet, fortfarande kolossalt stor och mycket fantasieggande att skåda. Nödvändiga reparationer pågick när vi passerade och halva Colosseum var paketerad av en byggnadsställning – naturligtvis, hur ofta har man inte kommit till ett världsberömt monument som renoveras. Jaja tänkte jag, och gjorde en bild av tidsåldrarnas möte.

 

Colosseum är svårt att gestalta utan det moderna bruset.

 

Hur man lyckades uppföra denna mäktiga byggnad under antiken är en gåta.

 

 

 

Rom har så många sevärdheter att man blir trött på bara tanken att se dem alla under en kort visit. Några axplock är allt man hinner med. Staden är evig också för en fotograf och man vill gärna återvända för att uppleva dess gemytliga atmosfär och respektingivande historia, liksom att smaka på trattetoriernas pastastinna matglädje. Med eller utan kamera, det kan egentligen kvitta. 

 

Rom har talat, saken är avgjord (Roma locuta, causa finita).

 

I novemberskymningen svärmade täta flockar med stare förbi det antika byggnadsverket.

 

 

 

Den amerikanske fotografen Galen Rowell talade om ”participating photography”. Han menade att man som fotograf ska vara delaktig i den motivvärld som fotograferas. Rowell var ett föredöme inom naturfotografin men gick bort alltför tidigt, extremt skicklig alpinist, oförvägen äventyrare och fotojournalist av världsklass (http://www.mountainlight.com/). Hans bilder är ofta dramatiska och alltid inkännande. Han visste vad han fotograferade. Han kunde lika gärna ha varit framför kameran när han förevigade sitt friluftsliv.

 

Landstigning med surf är ett vågspel. Vid Storsand på Askö i Södermanland måste var och en vara koncentrerad på sitt. Jag kommer först i land och försöker fotografera situationen. Har dragit upp kajaken och rusar med kameran i handen för att hjälpa en kompis. Ett snapshot är allt som blir gjort. Nikon AW1.

 

 

 

Rowell blev inspirationskälla för många. Med sin bildstil visade han att man måste vara terränggående och inte dra sig för strapatser för att komma åt bildmotiv som inte kan göras rättvisa på annat sätt. Tanken i hans idévärld är att bilderna blir mer påtagligt autentiska genom deltagande fotografi. Betraktaren känner det i maggropen.

 

Det låter pretentiöst, och på tvärs med den utbredda uppfattningen att det inte spelar någon roll vad man gör för att åstadkomma sina alster. Det är bara bilden som räknas, vilket är en bra klyscha om man vill prata som Helmut Newton: ”Du, jag är inte intellektuell, jag tar bara kort.”  Skulle tro att han sa så för att retas lite. Nog har det betydelse vad man har för tankar bakom sitt knäppande. Inte minst för en betraktare som bara ser det som syns.

 

I naturen tvingas vi göra det bästa av situationen. Snygga bilder må vara ett rättesnöre, planering och uthållighet en dygd. Men vädret och vinden, ljuset och slumpen är avgörande för resultatet. Det kommer vi inte ifrån.

 

Sista helgen i oktober brukar jag tillsammans med ett kompisgäng genomföra en höstpaddling som blir ett regelrätt test i deltagande fotografi. Jag plåtar så gott det går från kajaken, men ibland är vädret surt och blåsigt och flytetyget vaggar som ett äggskal om sjön går grov. Gärna vill jag fånga dramat. Samtidigt måste man hålla balansen; en vurpa i iskallt vatten och hård sjögång är rena mardrömmen.

 

Paddling med skönt gung i meterhöga dyningar. De flesta korten blir snömos, men här funkar det. Min kajak befinner sig nere i en vågdal. Oftast är bilderna tama i jämförelse med hur man upplever situationen.

 

 

Normalt funtade människor undrar förstås vad vi har där att göra under dessa förhållanden. Svaret kan inte bli annat än djupsinnigt. Jag hänvisar till naturvårdslegenden John Muir, han som startade Sierra Club i slutet på 1800-talet. Han ville förstå sitt älskade Yosemite på djupet. En gång under en vinterstorm, klättrade han högt upp i ett träd för att i den svajande trädkronan känna in vädrets makter och naturens väsen i Sierra Nevada. Det vill jag kalla kärlek.

 

När en bild mot ens önskan blir oskarp kan man omvandla misslyckandet till ett uttryck.

 

 

Skärgården på senhösten infriar begreppet ödemark. Inget känns mig mer ödsligt än ett avskalat och folktomt sommarparadis som lagts i dvala. Säsongernas växelspel, naturens cykler, det eviga flödet av tid, landskapets förvandling från ljuvligt behag till tuff verklighet, kobbarnas ubåtsliknande profiler, de vindpiskade vattenytorna, grådasket, ja hela naturen genomsyras av ett scenbyte som får mig att älska och längta efter skärgårdssommaren ännu mer. På boreala latituder blir man en säsongsmänniska.

 

 Participating photography.