Läs om hur jag tänker för att fullfölja ett uppdrag att fotografera Möns Klint i Danmark.

 

 

I alla konstarter och hantverk finns diffusa knep för lyckade resultat, så även i fotografin. Dessa bakomliggande konstgrepp baseras på erfarenhet och kan ta lång tid att lära sig. En uppenbar kunskap som alltid måste till är tekniskt handlag med kameran och andra prylar. Om detta är inte mycket att orda numera. Dagens fotoutrustning bjuder oss på en snålskjuts som säkert får gamla tiders fotografer att vända sig i graven. Bara genom att köpa en ny kamera har man i de flesta fall en garanti för många oklanderliga bilder, rent tekniskt. Den tekniska utvecklingen har också medfört att avsevärt många fler människor fotograferar idag, än för bara några årtionden sedan. Sannolikt är det en av orsakerna till att fotografin som konstart fått många fler anhängare och att den i vissa fall numera förärats hög status av krafterna i samhället som bestämmer vad som är god konst. Det kan vi applådera.

 

Samtidigt har de tekniska framstegen medfört att åtskilliga av dem som skaffar sig en nymodig kamera gärna vill se sig själva som blivande fotokonstnärer bara för att bilderna de tar blir bra, rent teniskt. Dock upptäcker troligen de flesta efter ett tag, och kanske med förundran, att det krävs något mer än bara god skärpa, rätt exponering och en hyfsad komposition för att det löpande bildresultatet ska bli tillfredsställande. Kommen i det stadiet börjar man fundera över de dolda knepen som gör att vissa fotografer genomgående skapar bättre bilder i sin genre, än andra.

 

Dessa bakomliggande konstgrepp för att bli framgångsrik är olika inom olika genrer. Det är i alla fall ett påstående som jag tror på. Man måste förutom att ha ett uppövat bildseende också lära sig att läsa av motiven, lära känna dem på djupet och därmed förstå hur man bäst fotograferar dem. Och denna förmåga får man ingen träning i så länge man bara fotograferar för sitt nöjes skull. Som nöjesfotograf kan man ta lätt på plåtandet och pröva sig fram med olika bildstilar, leka rent ut sagt. Inget ont i det, bra bilder kan det bli ändå om man är driven med kameran och har talang, och det har många. Slumpen bidrar ibland till utslaget, det vill säga turen att vara på rätt plats och i rätt ögonblick där det finns ett intressant motiv – och ta vara på tillfället. Om man senare sätter ihop en kollektion av dessa strömässigt hopkomna bilder av hög klass, kan resultatet bli imponerande. Några som fotograferar på detta facila nöjessätt tillhör eliten av alla kameramän.

 

En helt annan situation är det om man har ett uppdrag och förväntas komma hem med bra bilder av vissa motiv. Då sätts ens förmåga att använda de dolda knepen på prov. En yrkesfotograf som tar uppdrag ställs ideligen inför den situationen, men även som nöjesfotograf kan man ge sig själv uppdrag för att träna upp den förmågan. Det viktigaste är som sagt att man lär sig något om motiven, men också att man styr slumpen till sin fördel. Tur och otur är förvisso inget man rår över, men man kan faktiskt öka chansen till god tur med fotografin och en faktor av stor betydelse för detta är planeringen kring ens fotograferande: hur hittar man det som ska avbildas, när bör man söka upp motivet, hur ordnas detta rent praktiskt etc.

 

Låt mig ge ett färskt exempel från min egen fatabur som visar hur jag agerar som landskapsfotograf. I ett projekt som jag arbetar med behövs bilder från Möns klint i Danmark. Det är en spektakulär plats vid kanten till Öresund. Med lite tur kan man göra strålande landskapsbilder däromkring. Jag behöver omgående en del bilder därifrån och har ingen tid att förlora. Därför följer jag väderprognoserna och sista dagarna i juli i år är skurar på väg in, mitt favoritväder för landskapsfotografi. Det låter lovande. Samtidigt måste jag lösa allt det praktiska: hur tar jag mig dit och var är bästa inkvarteringen. Eftersom klinten vetter mot öster torde gryningen ge bäst fotoljus, och om det drar förbi skurmoln kan situationen bli läcker. I arla morgonstund är det dessutom inga störande figurer på stranden, också det bra. Alltså måste jag hitta en lämplig plats för tidigt purrning. Bästa lösningen är att köra ned till det Vistors Center som finns där och sova i bilen. Detta kommer jag fram till.

 

Hela det skyddade området kring Möns Klint ligger avsides och allt är ödsligt när jag kommer fram. Parkeringen inne i bokskogen ligger helt tom och natten vilar beckmörk när jag lägger mig i bilen en halvtimma före midnatt, sedan några timmars sömn. Upp klockan fyra och med kameraprylar och termoskaffe lodar jag iväg mot klinten. En regnskur varar kort och sedan får jag hela gryningens skönhet till skänks. I sju timmar går jag omkring på stranden som förstås är helt öde. Jag letar efter motiv och passar på att njuta av tillvaron. Det är en lycklig stund, inga andra personer att ta hänsyn till, inga tider att passa, bara jag, min kamera och ett vackert landskap. Vad mer kan man begära av livet.

 

När klockan hunnit bli elva börjar drösar av turister invadera området. Uppe vid centret råder full kommers, barnfamiljer som stojar och en fullbelagd parkering. Många är på väg ned till stranden med dyra kameror dinglande runt nacken. Sorry tänker jag, ni missade något.

 

Jag påstår absolut inte att mina bilder från sejouren är anmärkningsvärda, det är inte det jag vill berätta om, men de fyller sin plats i mitt projekt och jag lyckades fullfölja uppdraget att få lite mer laddade bilder att välja bland, än de som tas mitt på dagen under blå himmel. Och detta var det som var syftet, och som blev resultatet av mitt agerande. Någon annan chans den här sommaren har jag inte haft av praktiska skäl.

 

Blå timmen före solens uppgång. De imponerande, rasbenägna och brant stupande klipporna av lös krita har en dunkel uppsyn.

 

Efter några första bilder vid stranden tror jag att det är bättre att fånga den uppåtgående solen uppe från kanten till stupet. Jag tar mig snabbt dit för att vara på plats. Det är ett val jag gör väl medveten om att jag kanske missar några fina motiv nere vid brynet i de sneda första solstrålarna. Dock man kan inte var på två platser samtidigt och för mitt uppdrag prioriterar jag stämningsladdad översikt framför konstfulla detaljer i spännande ljusflöden. 

 

Nu har gryningen kommit längre och jag har strövat bort någon kilometer under klipporna. Dags för lite bilder av dyningen som bränner mot stenarna på stranden.

 

Som jag skrev om i en annan blogg, fotograferar jag gärna djur som dyker upp även om fokus är på landskapet. Det omvända förhållandet inträffar däremot mycket sällan. Vid Möns Klint häckar hussvalorna i kolonier och jag hade med mig min zoom 70-200/2,8 plus 2X teleförlängare sonika 400 mm brännvidd, tillräckligt för att satsa på lite bilder.

 

Jag passade också på att senare under dagen fotografera vid Stevns klint längre norrut, inte fullt lika imponerande men geologiskt så intressant det föreslagits till världsarv. Den gamla pittoreska kyrkan vid Højerup som står på klinten drogs nästan med i ett ras 1928. Jag tycker faktiskt att detta gråmulna kontrastfattiga ljus som invaderar i kvällningen passar bra för detta motiv. 

Fotografin är förvisso en teknisk konstart. Vi är beroende av tekniken. Valet av kamera betyder i praktiken väldigt mycket för bildernas utseende. Läs i denna blogg om min syn på kameravalet.

 

Den gamla goda tiden med mellanformatsdior 6x6 – eller var det så bra egentligen?  Månsken över berget M´Goun, Marocko i oktober 1995. Rolleiflex 6008 och Zeiss Distagon 50 mm/4,0, Fujichrome Velvia.10 minuters exponering.

 

På den gamla analoga tiden var det dagens sanning att stora kameror gav det tekniskt sett bästa resultatet. Bilderna blev skarpare och var rikare på valörer. Av det skälet gick jag över till mellanformat när mitt fotograferande blev professionellt. Som naturfotograf upplevde jag en stor skillnad mellan mina tidigare bilder med småbildskameran och de nya som kom fram med mellanformataren (Hasselblad). Förbättringen var påtaglig och lockade fram ny inspiration. En annan betydelsefull sak i sammanhanget var den så kallade ljusbordseffekten när man sålde bilder. På en bildbyrå var diorna i mellanformatet genom sin storlek mycket mer säljbara än småbildsdiorna, och när kunderna betraktade ett 6x6-dia på ljusbordet kom bilden fram tydligt. Stora dior slog ofta ut de mindre i konkurrensen om köparna. Mellanformatskameran var sålunda ett lyft på många plan.

 

Egentligen är kameran bara ett verktyg men alla hantverkare som vill låta sin kreativitet flöda måste känna att verktyget håller måttet och levererar det man vill. Som pryl är kameran extremt personlig och man måste bli nära vän med den. Bildskärpa, byggkvalitet, ergonomi och pålitlighet är faktorer som påverkar ens förtroende, och i förlängningen resultatet av ens fotograferande. Men eftersom jag framför allt var (och är) intresserad av landskapsfotografi kunde faktiskt även mellanformatskameran kännas otillräcklig. Under långa tider funderade jag därför på att byta upp mig till en bälgkamera med bladfilm i storformat 9x12 cm. Det rådde inget tvivel om att den typen av kamera kunde prestera ännu högre bildkvalitet än mellanformatets 6x6 cm. Grundskärpan och gradationen av toner blev exemplarisk tack vare den stora filmytan, och skärpdjupet kunde bli större genom bälgens möjligheter att luta skärpeplanet. Objektiven var knivskarpa, och ett bladfilmsdia som låg på ljusbordet var en fröjd att titta på. Allt detta talade för ett byte och för att lära mig mer gick jag i slutet av 1980-talet en kurs i storformatsfotografi som Fotografernas Förbund ordnade.

 

Kursen fick mig dock att inse hur opraktiska dessa stora kameror måste vara vid hanteringen ute i fält. Visserligen fanns det hopfällbara klappkameror som var jämförelsevis smidiga och många amerikanska landskapsfotografer som jag såg upp till använde dessa, men filmplåtarna var bökiga att handskas med och kamerorna var mycket långsamma att rigga upp och extremt vindkänsliga med risk för skakningsoskärpa. De måste alltid stå på stativ, frihandstagning var nästan utesluten, och eftersom landskapsfotografering många gånger handlar om att fånga snabbt förbiilande ljusflöden var risken stor att man inte skulle hinna med att knäppa när naturen bjöd på ett bra läge. Jag gav därför upp tanken på bladfilmskameror och upptäckte istället panoramakameran som en spännande kompromiss. Den var något mindre och snabbare, men gav ändå stora original på rullfilm. Panoramaformatet var också intressant i sig för landskapsfotografering. Med panoramakameran kunde jag få fram dior som var 6x17 cm stora och ypperligt skarpa, men kameran käkade å andra sidan filmrullar (4 bilder per rulle) så jag bytte till en snarlik som hade det något mindre formatet 6x12 cm (6 bilder per rulle). Sett i backspegeln har jag gjort flera av mina bästa fjällbilder med den kameran (Linhof Technorama 617).

 

Panoramaformatet 6x12 cm gav mycket användbara dior. Berget Kinabalu på Borneo, april 1995. Linhof Technorama 612 med Schneider Apo-Symmar 135 mm/5,6, Fujichrome Velvia.

 

Under 1990-talet hade jag sonika en mellanformatskamera (hade då bytt till Rolleiflex 6008) och panoramakameran som mina huvudsakliga verktyg, även om jag också använde småbildskameran (Canon EOS 1) för snabbshots av människor och djur. Att ta med sig alla tre på en fjälltur gav sannolikt inte en lättare ryggsäck än en storformatsutrustning, men jag kunde i alla fall täcka in alla de motiv som intresserade mig (vyer, stämningar, närbilder, action och djur). Storformatskameran däremot funkade i princip bara för stillastående motiv. Alla mina tre kameror ihop med objektiv och mängder av filmrullar plus ett stativ vägde cirka 15 kilo, och den kamerautrustningen skulle samsas med tält, sovsäck, stormkök, mat mm. Gissa om det blev en tung packning på fjällturerna.

 

När den digitala revolutionen började ta fart växte mitt hopp att man så småningom skulle kunna klara sig med bara en kamera (= lättare packning) som klarade av alla intressanta motiv och ändå få en hög bildkvalitet. Jag var därför tidigt ute och köpte min första mer eller mindre professionella digitala kamera redan 2002, en Canon D 60 med en 6 megapixel sensor som var mindre i storlek än ett småbildsdia. Under en kort period var den modellen teknikledande, men bilderna kunde långt ifrån mäta sig med mina skannade mellanformatsdior eller panoramadiorna. De gamla kamerorna var fortfarande de främsta verktygen.

 

Efter hand förbättrades digitalkamerorna, upplösningen blev allt högre och en del barnsjukdomar med brus mm rättades till, och proffsen övergick till den digitala världen i en allt stridare ström. När jag 2005 hade köpt min första digitalkamera av hög klass, en Canon EOS 1Ds, med en 16 megapixel sensor, sålda jag mellanformatskameran. Sedan dess har jag bara fotograferat digitalt och panoramakameran lades på hyllan eftersom man också kan göra digitala panoramafotografier genom att sy ihop flera bilder som är tagna bredvid varandra. Kamerautrustningens vikt halverades och på fjällturerna räckte det från och med nu med bara den nya digitala apparaten. En kamera, vilken triumf!

 

Ett blåögt ögonblick trodde jag att min EOS 1 Ds skulle räcka livet ut, bara behövde kompletteras med nya objektiv inte mer, men ack nej. Under åren från 2005 och framåt har digitalkamerorna genomgått tekniska förbättringar av oanade mått. Nya kameror med allt bättre upplösning och bildåtergivning har kommit ut på löpande band till glädje för den växande skaran fotografer, men utvecklingen är samtidigt ett stressmoment om man som proffs vill ligga i framkanten. På den tiden vi fotograferade med film kunde man använda sin proffskamera under årtionden. De förändringar som då verkligen betydde något för bildkvaliteten var att införskaffa bättre objektiv och inte minst att förse sig med de bästa filmerna som kom ut. Nya färgfilmer lanserades på 1990-talet och de blev allt skarpare och renare i färgerna, och dessutom: man kunde använda dem i samma gamla kamera som alltså genom ett filmbyte levererade bättre resultat. För att hänga med i utvecklingen behövde man inte byta kamera, bara byta film.

 

Med den digitala tekniken har vi hamnat i en ny situation eftersom ”filmen” (sensorn) och kameran sitter ihop. Varje gång det kommer ut en ny kameramodell med bättre bildåtergivningsprestanda hamnar man på efterkälken med sin gamla. Frågan är hur länge till den här utvecklingen kommer att fortsätta. Den frågan dök upp i min skalle i våras när Canon presenterade sin nya kamera EOS 5 Mark III. I samma veva kom också Nikon ut med modellen D800 som slagit ned som en bomb med sin grymt höga upplösning på 36 megapixel. Till mina nyväckta funderingar om kameravalet hör också att det pågår en utveckling inom det digitala mellanformatet där kamerornas bakstycken nu är uppe i en upplösning på svindlande 80 megapixel. Dessutom har dessa bakstycken försetts med väldigt stora sensorer vilket också förbättrar bildkvaliteten. Stor är bäst igen.

 

Tekniksprången har gjort att jag den senaste tiden åter gått och ältat kamervalet. Jag har försökt bena ut mina behov och funderat igenom vilken bildkvalitet man egentligen behöver till sina motiv. När det digitala mellanformatet lanserades uppfattade jag detta först som en helig graal, en ouppnåelig dröm för oss landskapsfotografer som inte är födda med guldbyxor. Men så småningom har min åtrå avtagit eftersom jag insett att det digitala mellanformatet innebär ett steg tillbaka till stora, extremt dyra och mer strykkänsliga kameror. Och mera datorkraft krävs dessutom för bildbehandlingen och hur ska man lagra alla sina oändliga mängder megabyte från dessa kameror? Den grundläggande frågan är vilken betydelse för ens bildkonst den extremt höga upplösningen hos en 80 megapixelkamera egentligen har? Jag förstår att bildfilerna är underbara att granska i 100% på datorskärmen, att de tål enormt stora förstoringar och även snäva beskärningar utan nämnbar kvalitetsförlust. Allt detta medför förstås ett påtagligt mervärde, men väger det upp deras höga pris, stora tyngd och knubbiga kropp (gäller även objektiven) och mer begränsade objektivurval? Nej, har jag kommit fram till, inte i mitt fall.

 

När man funderar på sitt kameraval hamnar man som fotograf lätt i teknikträsket, den del av fotografin som mest fokuserar sig på bildernas tekniska briljans. Hur relevant detta är varierar från fall till fall. Vissa bildmotiv kräver god upplösning för att komma till sin rätt. Likväl är det främst motiven i sig som avgör om bilderna är intressanta att betrakta, och om man på grund av kamerans storlek och opraktiska konstruktion får sämre möjlighet att fånga de motiv som man vill fotografera, ja då har man inte vunnit något alls. Så tänkt konstaterade jag att en flexibel kamera som är så lätt som möjligt är det viktigaste för min typ av fotografi, och jag avfärdade tanken på att skaffa digitalt mellanformat. Dessutom räcker de 21 megapixel som jag har i min Canon EOS 5 Mark II till väldigt väldigt stora förstoringar, den också.

 

Min bildutställning i Ulriksdals slottspark.

 

En liten anekdot: För två år sedan visade jag en omfattande utomhusutställning med stora bilder i Ulriksdals slottspark utanför Stockholm. Mina stora fjällpanoramor var rejält uppdragna till 2,5 x 1,25 meter. Alla bilder utom en var gjord från lödiga panoramadior. En yrkesfotograf kom förbi med sin tunga kameraväska på axeln och sa lite kaxigt att det är väl digitalbilder det här. Nix sa jag, bara en är gjord från ett digitalt original, peka ut den om du kan. Han gick runt och kikade och just det, pekade fel. Dessutom är det så att den digitala bilden som han missade inte var ett sammansmält panorama med flera hopsydda bildfiler, utan en smal strimma från en enda originalfil i JPEG (gjord med EOS 1 Ds) uppdragen till två och halv meter och ändå till förväxling lika skarp som bilderna från panoramdiorna 6x12 cm på Fujichrome Velvia! Det var en läxa. Även om vi letar efter tekniska kvalitetsskillnader kan de vara svåra att upptäcka, även för ett proffs.

 

 

Denna bild av Kebnekaise som var med på utställningen i Ulriksdal fotograferade jag under min första heldigitala fototur i fjällen 2005. Jag hade bestiget granntoppen Kebnepakte och upptäckte att bildkortet började ta slut, och till min förfäran att jag dessutom hade glömt att ta med ett reservkort. För att ge plats åt fler bilder i kortet ändrade jag kamerainställning från det utrymmeskrävande råformatet till det snålare JPEG, och fotograferade sedan denna bild med ett mjuktecknande zoomobjektiv 70-300 mm med dioptriska linser (inte mitt skarpaste). Från denna originalfil tog jag senare fram en remsa i mitten som hade samma proportioner som ett panoramadia och bilden förstorades slutligen till 2,5 meters bredd.

 

Min slutsats har under sommaren blivit att jag stannar kvar i det så kallade digitala fullformatet, det vill säga digitalkameror med en sensor lika stor som det gamla småbildsdiat. Bildkvaliteten från dessa kameror är tillräckligt god. Frågan som därmed också kräver sitt svar är om jag behöver uppgradera min EOS 5 Mark II till en Mark III, eller kanske byta system till Nikons nya D800. Den senare tanken har jag dock snabbt slagit ur hågen eftersom det skulle kosta enorma slantar. Mark III har fått bra kritik och när jag granskat de förbättringar som man åstadkommit har mitt beslut mognat fram, och banne mig i förra veckan bytte jag Mark II mot en ny Mark III. Om man kan tala om kärlek vid första handgreppet så är det den känslan som har fångat mig. Kameran är underbar att hålla i, låter mer förtroendeingivande än den gamla och lockar effektivare fram lusten att fotografera. Framför allt har jag fäst mig vid sensorns förbättrade ljuskänslighet. Jag har varit ute och snabbtestat i skogen hemma. Även på 4000 ISO kan man göra bilder som går att använda i böcker och på utställningar. Fördelen med denna höga ljuskänslighet är att man kan fotografera ljussvaga motiv utan att använda stativet. Detta öppnar för nya möjligheter i svåra lägen med intressanta motiv. Frågan är nu om jag om några år måste byta kamera igen. Det återstår att se. Nästa vecka reser jag till Japan för att hårdtesta min nya älskling.

 

Avslutningsvis, denna blogg har jag skrivit i upplysande syfte utan att ha en sponsrad förbindelse med Canon. Jag har använt deras kameror i 25 år vid det här laget och är i stort sett mycket nöjd. Men för balansens skull vill jag säga att om jag idag skulle börja från scratch och skaffa mig ett professionellt kamerasystem skulle valet möjligen falla på Nikon D800, som trots allt ger lite högre upplösning och något bättre dynamiskt omfång för en billigare peng än Mark III. På 1970-talet använde jag Nikon F2.

 

 

Testbild med min nya Canon EOS 5 Mark III och TS 17 mm.Fotograferad med ISO 4000 till en häpnadsväckande bra kvalitet.

 

 

Detalj i hundra procent.

 

 

 

 

Är på väg hem. Kör ensam på efyran, från Norrköping i kvällningen en dag i förra veckan.

Skurväder.

Molnkreationer tar form på himlen, och den sjunkande solen målar gul färg på vattenångan. I backarna upp till Kolmården syns fabulösa fotomotiv blomma ut i skyn. Bredvid mig ligger stora kameraväskan, jag är redo, men motorvägen kräver min uppmärksamhet. Gillar inte situationen. Bakom ratten i motorvägsfart måste det vara körningen som gäller. Mina ögon pendlar mellan himlen och vägen – trafiken är gles. Hjärnkontoret börjar arbeta. Var kan jag köra av efyran? Känner mig fångad i en hage, som man ofta gör på stora motorvägar. Under tiden blir molnen allt mer färgstarka och fotogeniska.

 

Efter en lång sträcka utan avfart säger jag åt mig själv att lägga av. Det är kört, du hittar ingen bra plats att gestalta molnen, snart slocknar ljuset, se framåt och tänk på vägen. Okej, jag ger upp. Det kommer alltid nya tillfällen, det är en tröstens tanke. Har precis lagt ned projektet att fotografera och börjat njuta av kvällningens skönhet, när skylten till Jönåker dyker upp. Ett snabbt beslut, en sista chans, jag kör dit. Om jag inte minns fel finns åkerfält vid den gamla avdankade riksvägen där i närheten. Avfarten leder mig rätt och ett svampliknande cumulonimbus tornar upp sig som en begynnande tornado över fälten och husen. Jag stannar och börjar fotografera – i sista minuten. Efter några klick har solen försvunnit och molnet förlorat sin kontrast. Den vita massan börjar se ut som en lealös geléklump. Kul att det blev något, tänker jag och vänder åter mot efyran. Känner mig som en amerikansk ”storm chaser” i mellanvästern.

 

Roadside photography som jänkarna säger, är inte alls min melodi. Med begreppet menas att man åker omkring med kameran i sin bil och letar efter motiv. De mest halsbrytande entusiasterna jagar tornados med risk för liv och lem. De som är mer stillsamma kan fånga fantastiska scenerier från parkeringsplatserna i amerikanska nationalparker. Jag är inte svag för detta sätt att förhålla sig till naturfotografering. Bilturer och naturupplevelse hör inte ihop. Framförallt gillar jag inte att ruscha med kameran för att ta en bild. Men ibland är det bara från vägkanten man kan få fantastiska bilder.

 

 

 

 

Jag minns ett annat tillfälle av ruschig roadside photography. Det var i början av 1990-talet och vi i min familj brukade fira julen vid Grövelsjön i Dalarna. En gång på hemväg i sträng kyla och med en fullpackad bil och våra två rastlösa barn i tioårsåldern placerade i baksätet, kunde jag inte bärga mig. När vi passerade intill Österdalälven vid Åsen såg jag ett otroligt motiv och stannade vid vägens snövallar. Det var minus trettio grader, en öppen älv som ångade och fantastiska dimfrostbildningar hade pansrat in strandskogen i en vit stass. Nu gällde det att handla snabbt, inte för att motivet riskerade försvinna, utan för att ungarna kunde tröttna (och för att det var så isande kallt). Jag klättrade ned en bit i slänten mot älven, riggade min stora panoramakamera på stativet, mätte ljuset med en lös ljusmätare, satte på ett gradationsfilter framför objektivet, ställde in bländaren, spände slutaren och tryckte av. En bild till med ljusare exponering måste till. Samtidigt från bilen hördes ropen skalla: Kom pappa! Jag spände slutaren och knäppte igen, och sen med stelfrusna händer och vit nästipp rusade jag uppför snöslänten till bilens värme, och sen iväg. Jag kan inte säga att det var en kul fotografering, men resultatet var inget jag ångrade. Bilden som blev till har publicerats många gånger.

Man har sina principer, och man bryter mot dem. Flexibil kallas det visst.