Frågan är adekvat. Idag när alla blivit fotografer och vi drunknar i bilder, söker många benäget efter sin identitet som bildskapare. Vad gör en till en fotograf? De personliga avtrycken handlar mycket om stil, motiv, teknik och kanske också om personliga och medfödda egenskaper, och inte minst olika syften. För en målare uppstår bildernas prägel genom handens verk, för en skribent får texterna karaktär genom dennes förmåga att uttrycka sig med ord, men vad är det för karaktärsdrag som gör en fotograf?

 

På nätet pågår många, stundtals naiva, diskussioner om den nya situationen som uppstått efter digitalfotografins genombrott. En vanlig synpunkt är att eftersom kamerorna numera ger oss tekniskt perfekta bilder, så är det ingen större skillnad mellan proffs och amatörer. Alla är Fotografer. Ja, det är förvisso sant att någon teknisk kvalitetsskillnad inte längre behöver finnas (även om bildernas upplösning varierar stort vilket sällan framgår på en dataskärm). Men fotografin handlar om så mycket mer än rätt exponerade och skarpa bilder. Naturligtvis kräver vi något mer. De digitala redskapen har faktiskt drivit fram en piktoralistisk era utan like och många frossar i att få bilderna måleriska, kanske som ett en motkraft till den hyperskärpa som dagens kameror levererar. Gillatummarna tyder på att den bildstilen blivit mer uppskattad än någonsin.

 

Sant är i alla fall att utförandet av fotografiska bilder varierar enormt och att drivkraften hos dem som använder kameran har en lika stor spännvidd. Jag har roat mig med att stipulera ett antal typer av fotografer och karikerat deras intentioner. Kanske pendlar många av oss mellan dessa ytterligheter. Kanske är vars och ens förhållande till fotografin beroende av dagshumöret.

 

 

Teknikern:

Som tekniker är man förälskad i apparaten kamera. Hur den är konstruerad och kvaliteten på dess objektiv betyder nästan allt. Man följer noggrant produktutvecklingen och har stenkoll på vilka märken som håller måttet. Vanligen nöjer man sig bara med det bästa. Man är också djupt intresserad av handlaget vid efterbehandlingen vilket numera innebär att man försöker bli en hejare på dataprogrammen för bildbehandling (förr var det mörkrummet som gällde). Teknikern granskar bilderna (både egna och andras) efter måttet av deras skärpa, upplösning, gradation och teckning av detaljer. Vad motiven föreställer är oftast underordnat den tekniska perfektionismen.

 

Konstnären:

Med konstnärliga ambitioner ser man kameran mest som ett verktyg för sitt skapande. Bara den funkar bra är tillräckligt, och i den här gruppen finns många fotografer som är tekniskt ointresserade, ibland väldigt okunniga. Det konstnärliga syftet göra dem fria från den klassiska fototekniken – bilderna kan få se ut på alla möjliga sätt bara de fyller en konstnärlig kontext. Vissa har satt i system att vara regelstridiga med avsiktligt slaviga kompositioner och tekniska brister i sina alster. Men det finns också fotokonstnärer som driver en teknisk elegans till fulländning. Det sannaste man kan säga om denna grupp av fotografer är att inget är förutsägbart vad gäller resultatet.

 

Dokumentärskildraren:

Verklighetstrogna bilder är ett adelsmärke för dokumentärskildraren. Man vill skapa fotografier som visar händelser, miljöer och objekt så nära det som man uppfattar som verkligheten, som möjligt. Ofta är man hyfsat intresserad av prylarna som används, men inte alls på samma nivå som teknikern. Dokumentärskildraren har en anpasslig inställning till perfektion, skarpt ska det vara när så krävs, andra gånger tycker man att bilderna är bra även när de är tekniskt halsstarriga. Eftersom syftet oftast är att berätta historier och göra reportage vill man vanligen skapa sviter av bilder där helheten är viktigare än den enskilda bildens kvalitet.

 

Forskaren:

För dem som har ett vetenskapligt förhållande till fotografin är det viktigt att bilderna har pregnans. De ska innehålla det man vill visa och på ett så tydligt sätt som det bara går. Forskaren är lite grand som teknikern, men mera jesuitisk. Man vill ha en tekniskt optimal utrustning för sina syften och bilderna ska vara tekniskt oklanderliga, men man ser inget egenvärde i att gotta sig åt olika kameramärken (vilket teknikern gör). Och kompositionerna ska helst vara opersonliga. Motiven är inte sällan så speciella att bara specialister ser värdet med dem.

 

Tävlaren:

I den här gruppen finns de som gärna följer de rådande trenderna och anpassar sin fotografi efter vad man tror att jurymedlemmarna i världens alla fototävlingar gillar. Den drivne tävlaren är ofta virtuost skicklig med kameran och ständigt på jakt efter bilder med stort B. Ibland härmar man andra som blivit uppmärksammade i förhoppningen att åstadkomma något liknande själv. Tävlandet gör att man bedömer sina egna och andras bilder efter hur man tror att dessa ska klara sig i konkurrensen. Som tävlare skaffar man gärna en stor kamerautrustning och försöker bli mycket kunnig i bildernas efterarbete.

 

Minnesantecknaren:

Den här gruppen av fotografer omfattar de allra flesta med en kamera (nästan varenda människa med andra ord). Flertalet har inga fotografiska ambitioner alls utan vill bara registrera minnesbilder av saker och ting som de varit med om. På sätt och vis liknar uppsåtet dokumentärskildrarnas, men minnesantecknaren bryr sig sällan om den bildmässiga kvaliteten. Det är tillräckligt om man ser vad bilden föreställer. Och man fotograferar gärna schablonbilder av personer som ställer sig framför sevärdheter av olika slag. Ibland när det blir ett resultat utöver det vanliga, är minnesantecknaren väldigt stolt och visar gärna upp sin bild vitt och brett.