Bergen vid Col de Bavella.

April 2008, reportageresa till Korsika. Jag blir förälskad i ön som sen dess är min favorit i Medelhavsområdet. Den bergiga naturen i det inre bildar en storslagen glesbygd som genomkorsas av en av Europas främsta och mest krävande vandringsleder. Stigen är en tvättäkta ”roller coaster” genom ödemarken. På Korsika har norra och södra Europa stämt möte.

Bergen kring Col de Bavella är både spetsiga och trasiga. Siluetterna lägger sig bakom varandra, de ser ut som värsta Dolomiterberg, men här är granitgrått. Vid Golfe de Porto på västkusten, står topparna med foten i Medelhavets böljor. Där finns ett världsarv med fjordkänsla.

Golfe de Porto.

Get vid bergen innanför Golfo de Porto.

Krabbklo på Capu d´Ortu.

Ändå är det träden som tar mig med störst överrumpling. Präktiga granar, storväxta tallar, bokskogar och kastanjer vid trädgräsen. Stammarna kan se ut som vidbrända surdegslimpor. Ibland delar de på sig med hål och förgreningar, som keramisk konst. De branta bergssidorna har tät skog, och de förför mig. Träden är bara så vackra och lövskogens stammar kommer till sin rätt så här års före lövsprickningen. Jag fotograferar så det blöder i pekfingret.

Den här tallen fotograferade jag på väg ned från Capu d´Ortu.  Stigen går ett par hundra meter till vänster. Jag såg det solitära trädet samtidigt som en molnbank vällde in. Bilden har jag använt i en stor utställning uppdragen till 3 meters bredd.

Efteråt gör jag ett reportage i resetidningen. Schablonbilderna tar plats, de som alltid ska fylla resereportagen. Mina studier av träden skickar jag inte ens med, vet att det är lönlöst. Så de ligger kvar osedda i min bildbank, men samlar inte damm, jag vet inte vad de samlar på för det är sällan jag tittar på dem. Jo, ett par har jag faktiskt använt i några utställningar, men i övrigt ingenting. Tills jag häromdagen av en händelse hittade mappen ”Korsika april 2008” i min extra hårddisk, och blev nyfiken. Nuförtiden hinner man glömma sina bilder.

Förr i tiden, när man hade dior och projektor, och TV:n var tämligen suddig, tittade vi alltid på bilder under fester med gäster. Det var kutym i min generation, vi samlades kring projektorn och tittade gemensamt på varandras äventyr. Nuförtiden har väl nätet intagit den rollen. Idag umgås vi med varandra utan att träffas. Gott så, och i alla fall betydligt bättre än att inte ha någon kontakt alls.  Men jag saknar de gamla diavisningarna, när bilderna fick leva upp, igen och igen och igen. Idag sprutlackerar vi tillvaron med bilder men det mesta far förbi som en virvelvind. De läggs ut på Facebook eller Instagram, får en massa gillatummar och kanske kommentarer men flyger sedan bort, för nytt ska in. Vad ska vi med alla bilder till, det var denna hädiska tanke som slog mig i samma stund som jag fann mappen med ”Korsika”.